Bo mot svärd

Den här bo-katan mot svärd känner jag igen. Den gjorde vi på lägret med Mike Loonam. Men då fick jag aldrig till svärdsmannens rörelser – det lades inte stor vikt vid dem, enligt uppgift är de mycket knapphändigt beskrivna i de gamla rullarna.

Ytbehandling av bo

Första veckorna efter att min bo var färdigoljad kändes den lite lite kladdig. Sniffade man på handflatorna efter användning hade de en lätt, något unken nötdoft.

Nu är den perfekt. Ytan är slät och len och händerna glider bra på den utan att den för den skull är för hal.

Jag kan verkligen rekommendera kinesisk träolja, åtminstone den sort jag köpte: en plåtburk om en liter med djonker som bakgrundsbild. Den kostade lite drygt 200, men den är bra! Jag borde olja bordet här hemma också. Någon gång när jag får tid… i nästa decennium eller så.

Ett tag funderade jag på vaxblandningar. Det kunde ju vara kul, men ren kinesisk träolja/tung tree oil blev så bra så vidare experiment känns helt onödiga. Nä jag är inte duktig, det här är inte ett smack svårt. Jag har bara köpt bra olja. Slipa, olja in, slipa lite lätt, olja, slipa, olja, med minst ett dygn mellan inoljningarna. Låt vapnet vila ett par dygn. Färdigt! Har man möjlighet kan man låta det färdigoljade vapnet vila i några veckor så man slipper den där nötdofterna i händerna, annars gör det inte särskilt mycket.

Tung tree oil for the win.

31-kata á la Bujinkan

Efter bo-passet tog jag ner en jo från stället och kände lite på den. Oj oj så lätt den kändes! nu när jag börjar vara van vid den mycket längre och tyngre bon. Hur mycket minns jag av 31-katan, aikidons vanligaste jo-övning? Jag letade i minnet men kom bara till sju eller åtta. Kanske det inte ens var rätt.

Det blev aikijo-kata med Bujinkans hållnings och kroppsspråk. BBT-aikido. Jag har aldrig haft bra form på min aikijo, så min kropp har inget att längta tillbaka till – min nuvarande form känns mycket bättre. Skulle jag lyckas göra katan från början till slut i den här formen, bara jag minns rörelserna. Går det? Jag har rätt god lust att pröva. Egentligen är det ganska fånigt, solo-vapenformer är väl inte det häftigaste som finns. Visserligen finns det en motkata till den, men det är väl lite mer ”av pedagogiska skäl” ungefär som de flesta karatestilar ser på bunkai.

Det vore ett kul experiment. Har jag tid, ork och energi nog för det, just nu? Knappast.

Tacka vet jag rena vapenformer

Varför känns det så mycket bättre att träna med bo än med hanbo?

Är det man gör med bo mer likt det jag förut gjort med jo, än vad hanbon är? Kanske det. Sen gör man ju inte så många jujutsutekniker med en stav som är 180 cm lång. Det finns säkert något som går att göra, men ju kortare stavvapen desto bättre lämpar den sig för jujutsu. Okej man behöver lite hävarm också, så en decimeterlång pinne är för kort. Hanbo kanske ligger ganska nära det optimala? Batonglängd är i sådana fall en praktisk kompromiss mellan vapnets användbarhet och vad som är någorlunda enkelt att bära med sig.

Så länge det rör sig om soloövningar eller vapenparkata tycker jag att jag förstår tillräckligt mycket för att kunna känna efter och i viss mån utvärdera mina egna rörelser, känna i mina egna kroppsvinklar när det blev tokigt och när det blev bättre. Jujutsu med hanbo däremot – där är jag vilse i pannkakan. Det är säkert jättebra när man kan det, men oj så komplicerat det blir när man ska blanda in redskap i taijutsun. Nä tacka vet jag rena vapenformer.

Mera stav! (och mindre svärd?)

Det har dykt upp vapenställ i dojon. Dykt upp och dykt upp, förresten – det är en av klubbmedlemmarna som snickrat ihop och monterat upp, och även gjort sisådär ett tjog stavvapen: först ett gäng hanbo, och sen kompletterade han samlingen med ett antal jo. En annan klubbmedlem har slipat och fixat ekstav till bo, tunga och stabila sådana. Vi börjar ha en rätt hygglig uppsättning basala träningsvapen.

Ett år till kosher fallteknik

Jag har gått mitt första Bujinkan-läger sen jag började om, hemma på Bushin dojo för Japan-boende engelsmannen Mike Loonam. Träningen var rolig, även om hjärnan blev lite överlastad på slutet. Skumma (men rätt roliga) taijutsutekniker, bo, Loonams version av kihon happo, repetition av boteknikerna (smart med en repetition dag två, det är inte ofta man gör på läger!) och som avslutning mer taijutsu – där någonstans började min hjärna säga stopp, det ska inte vara mer där.

Jag tränade lite lite bo i Kaigozan, men inte mycket – den här lägerdosen om ett par timmar bo blev det flerdubbla. Vapen är alltid skoj (åtminstone vapen som inte i dagsläget används ute i den verkliga världen, HU för kniv). Jag har träningsvärk i triceps! Mycket vapenträning brukar ha den effekten. Min lust att gå ut i den lilla parken här nedanför och se vad kroppen minns av boteknikerna är stor, fast det knappast är botekniker jag borde fokusera på för närvarande… jag borde pyssla om min sanshin no kata och min fallteknik istället. Den förstnämnda suger hårt, jag får inte händerna att göra som jag vill (jag har förvisso inte tränat tillräckligt på det) och det sistnämnda är för närvarande verkligen inte kosher med Bujinkan-mått mätt.

Köpa bo i Nyköping

När man inte kan bestämma sig för vad man ska köpa så blir det dubbel uppsättning… jag hade redan en bo, en halvfärdig, i form av rundstav i ek från byggvarufirma. Den behöver slipas och oljas/vaxas bara. Men den är så tjock och grov! Rundstaven med 30 mm diameter var inte bra bra virke, alla de stavarna var krokiga, men 33 mm var raka och fina med bra fiberriktning och dessutom tätt mellan årsringarna – det ska man kolla efter, har min möbelsnickarbekant sagt. Tätt mellan årsringarna betyder kompakt trä. Det blev så att vi köpte 33 mm istället, och i efterhand ångrar jag mig nästan lite för jag vet inte om jag vill ha 33 mm. Å andra sidan har jag använt bo så lite så jag vet inte vad jag vill ha… nå rundstaven var billig, billigare än att köpa billigaste skräp-bon och säkert bättre än den.  Till slut tog jag mig ändå till Nicopia Sport i Nyköping för att köpa en lite mer normaltjock bo.

Vitsen med hanbo…

…verkar vara att använda den så lite som möjligt.

Jag fattar nada.

Jo okej. Det blir jättelätt så att man glömmer allt om hur man rör kroppen, så fort man får en pinne i handen. Det förstår jag. Men vitsen med hanbon måste ju ändå vara att använda den… det vi tränat på hittills har varit jujutsutekniker där man på sin höjd använt hanbon till att få lite mer hävstångseffekt, i ett enda läge. Jag har lite svårt att tro att det är så man gör, om man håller en pinne i handen när någon hoppar på en – och ännu mindre om man har en pinne i handen när man hoppar på någon… men det sistnämnda är väl inte så mycket att träna på, kanske.

Någon gång i framtiden ska vi väl kanske gå igenom grunderna i hanbo. Det här har ju bara varit spridda skurar, nedslag som små avknoppningar från vapenlös jujutsu. Så det är väl inte så mycket att förstå… släpp och gå vidare.

Ett läger som jag kan gå på

Klubben arrangerar träningsläger i mitten av augusti med en Japan-boende kille vid namn Mike Loonam, hemma i dojon. Jo såna läger har jag faktiskt tänkt gå på. Ut från klubbens trygga hägn däremot – jag vet inte. Nån gång. Det stora höstlägret verkar bli mattlöst, och jag bangar nog. Jag lär gå dit och titta lite, men inte mer än så. Varken mina fötter eller min fallteknik är i skick för det… och den här typen av småläger passar mig nog bättre. Jag börjar där i alla fall. Checkar att fötterna fortfarande mår bra efter tio matt-timmar under en och samma helg. Jag tror det ska gå bra, men kan inte vara säker innan jag testat.

Här dansas hanbo!

Vi tränar hanbo – jujutsutekniker med kort pinne, ”halv-bo” – och en del tekniker känner jag igen. Var har jag gjort det förut? Måste ha varit på Kaigozan. Riktigt vad som är vitsen med den där pinnen förstår jag inte, ibland ska man ju använda den så lite som möjligt??? och i övrigt känns det mest som ytterligare en grundkurs i konsten att krångla till saker. Ett par tekniker går i alla fall att få till åtminstone på ena sidan – på den andra går inte en vinkel att få till. Må så vara. Hanbo är inget jag ”måste sätta” just nu… träna, låt det flyta förbi, det som fastnar det fastnar… så gick ju faktiskt mina första års aikido till – eller rättare sagt, så gick det till när jag lyckades komma till en riktig aikidoklubb med dangraderade instruktörer. Kaos som metod existerar även utanför Bujinkan.