Inlärning som kräver avlärning

Fyrkantsgrepp. Den blå linjen visar hur handtaget vilar mot handflatan. Jag kanske har ritat den lite för högt, men det är riktningen jag är ute efter. (Detta är en vänsterhand, och egentligen tänker jag allra mest på högerhanden, den främre handen, när jag pratar om greppet. I och för sig tror jag att bägge händerna ska gripa ungefär likadant.)

Min första riktiga aikidoklubb, Iyasaka, lärde mig grunderna i aikidovapnen bokken och jo. Som elev på Iyasaka lärde jag mig att gripa svärdet – alltså bokken – med det grepp som jag ibland kallat för ”fyrkantigt” där svärdshandtagets rygg löper i handflatan parallellt med knoglinjen.

Sen lärde jag mig i ”Yamaguchi line” att rotera händerna runt en axel rätt genom handflatan, så bokkenryggen kommer att löpa på snedden i handen. Jag upplevde det som ett stort fall framåt för kroppen blev mer avslappnad och det blev lättare att röra sig med svärdet på ett naturligt sätt.

Mera stav! (och mindre svärd?)

Det har dykt upp vapenställ i dojon. Dykt upp och dykt upp, förresten – det är en av klubbmedlemmarna som snickrat ihop och monterat upp, och även gjort sisådär ett tjog stavvapen: först ett gäng hanbo, och sen kompletterade han samlingen med ett antal jo. En annan klubbmedlem har slipat och fixat ekstav till bo, tunga och stabila sådana. Vi börjar ha en rätt hygglig uppsättning basala träningsvapen.

Små mörka fläckar där vapnen smällt ihop

När jag slipar bort det yttersta, inoljade skiktet syns märkena. Jag var vagt medveten om att de fanns där men tänkte inte mycket på dem eftersom de inte störde. De är inte djupa och har inte obehagliga vassa kanter, men de finns. I de små groparna når slippapperet inte att ta bort oljan och därför blir groparna mörkare än resten av träet som i sitt renslipade skick ljusnat betydligt. Jag antar att det var onödigt att slipa bort den gamla oljan men det fanns ett par halvvassa ojämnheter som jag ville slipa bort. Då kändes det bäst att slipa hela träytan ren, särskilt som jag byter typ av träolja.

Alla mina träpinnar

På mitt livs andra aikidoläger, i Kiruna omkring 1995, köpte jag mina första jo och bokken. Kirunaklubben hade starka band till aikidoklubben i Lund och där fanns någon som tillverkade träningsvapen av amerikansk hickory och sålde till nära och kära, inklusive klubben i Kiruna. Bokken var av ganska typisk Iwama-modell utan spets, fast något smäckrare än det vanligaste Iwama-stuket. Jon var lite krokig i ena änden redan när jag köpte den och blev snart värre.

Vad har jag kvar av min aikido?

Den frågan går att besvara på flera olika sätt förstås, men jag tänker spontant på ett par tre saker som jag har kvar i min kropp.

Det ena är en övning där man för armarna utåt sidorna, med handryggarna först, och sen in igen framför kroppen. När armarna förs ut ”öppnar” man kroppen, när armarna förs in igen ”stänger” man. Jag lärde mig den först på Iyasaka. Småningom fick jag se en Endo-elev (som då fortfarande hölls på Iyasaka) förfina den genom att inte bara öppna och stänga utan växla genom att öppna och stänga kroppens fram- och baksida. Det gick faktiskt att känna det så, att man ”öppnade” omväxlande fram i magen och bak i ryggen. Häftigt! tyckte jag. Jag fick aldrig någon naturvetenskaplig förklaring av den övningen, men jag utgår från att det handlar om att spänna och slappna av muskler inne i kroppen. Den här övningen kom tillbaka under mina sista aikidoår och min kropp sög tag i den, hittade igen den. Jag brukade göra den innan passet började, och det gör jag än då och då trots att det inte är aikido jag tränar.

Experimentell bokkenträning

Det var då värst vad det var svårt att stå med bredd mellan fötterna! Min kropp vill smalna in… den tycker inte att man står så här med ett svärd. Ålrajt, den får som den vill! Vi testar. Om resultatet blir sämre med smal kamae, då kanske kroppen fattar. Och blir det bättre… får jag väl gå tillbaka till min instruktör och säga det här begriper inte jag.

Klassiska aikidohanmi och do-hugg verkar inte helt gjorda för varandra, så det övergav jag fort. Hanmi med fötterna vridna utåt, då? á la Yamaguchi line aikido? Om jag sjunker ner i en bra mycket djupare ställning än vad man brukar ha i aikido, då funkar det någorlunda – men det blir sämre än med en bred kamae. Huggen är svåra att få någon styrka i, särskilt hugg nummer två som löper från sida till sida. Det blir liksom inget hugg av det, mest bara en riktningsändring på svärdet. Med större bredd mellan fötterna finns bättre möjlighet att få till ett vettigt do-hugg – ja, så verkar det funka.

Med hundar, cyklister, barn och fågelsång i bakgrunden

Jag har stått nere i min lilla park med stålsvärd ett par gånger – rapir och huggvärja. Det har aldrig känts helt bra. Jag har känt mig som att den som ställer sig i en park och viftar med svärd gör det för att visa sig häftig… men en bokken känns mycket tryggare. Det lyser lång väg att det är ofarligt, bara en träpinne. Risken att någon ska känna sig störd är inte så stor. Taktiskt nog ställde jag mig med ryggen åt det håll där det passerar förbi mest folk. På andra sidan gångvägen lekte en pappa med ett barn, en boll och en hund. De var fullt upptagna med sitt. En cyklist ställde sig och tittade ett tag, på betryggande avstånd. De flesta som passerade på gångvägen längre bort brydde sig inte mycket alls.

Mera svärdsgrunder: en halvtimme per hugg

Jag har nog överdrivit det där med riktigt hur uppvridna händerna behöver vara. Om jag nu förstått rätt ska svärdshandtagets ovansida ligga från tumvecket till nederdelen av den ”kudde” som går längs hela handflatans lillfingersida. Det ”V” som bildas av tumvecket ligger då rakt ovanpå handtaget. Själv hade jag nog placerat handen med pekfingerknogen ovanpå, men det anses tydligen överdrivet. Nå men bra. Det blir lättare att slappna av i överkroppen då.

Vi gjorde en kata – solokata – om sex hugg, men hann bara med halva. En och en halv timme tog det – en halvtimme per hugg, alltså. Två do-hugg, vågräta mot kroppens sida. Ett hugg rakt uppifrån och ner, från dai jodan no kamae. Sen tre sneda hugg, men som sagt – dem har jag inte gjort.

Men VAD är det där?

Tekniken såg ut som en av aikidons tachidori, svärdsavväpningar… eller nej förresten, mera som en viss jodori. En ikkyo, typ, med svärdseggen mot ukes nacke. Vi fick inte göra den, den bara visades precis innan passet var slut. Besviken blev jag, som ville se om jag skulle klara att få till den.

Triceps och andra svärdsmuskler

Har jag någonsin haft träningsvärk i triceps förut? Dessutom känner jag av muskler på högra sidan av ryggen, under skulderbladet långt ut på sidan. Är träningsvärken ett kvitto på att jag hugger rätt, eller ett bevis på att jag gör fel?

Triceps, muskeln på utsidan av överarmen, har till jobb att räta ut armen så att den används vid svärdshugg är inte konstigt. Det där på baksidan av ryggen är jag mer skeptisk till. Förmodligen använder jag högerarmen för mycket och vänsterarmen för lite. Hur var det nu en av mina gamla aikidoinstruktörer sade… var det inte ”vänsterarmen hugger och högerarmen styr hugget”? Nu är inte denna gren av aikidon något jag håller som riktmärke för bra bokkenträning, i och för sig, men han bör ju ha fått det där någonstans ifrån.

Min duellfäktning var förvisso mest stickbaserad, men det blev lite hugg på slutet – enhandshugg, huggvärja (i brist på bättre term). Jag är nog van vid att tänka hugg enbart med högern. Förmodligen borde jag träna på hugg med enbart vänsterhanden.

Man ska hålla ordentligt i sitt svärd

Det här passet ska det bli grundkast, sade instruktören. Sen blev det halva passet svärd… en bokkenövning samt en variation, eller två olika men likartade övningar hur man nu vill se det. Jo det blev lite höftkast också, litegrann mot slutet. Undras hur många av Rikards pass som går enligt planen och hur många som tar vägen åt något helt annat håll? Undrar vad som styr, och om hans gamla vana elever som känner sin instruktör kan läsa det. ”Jaha nu blev det massor av fallteknik istället för hanbo, och sen just de där varianterna på handledstekniker, det hade man ju kunnat lista ut när ABCDE.” Rimligen är han förbi det stadium där man detaljplanerar sin undervisning. Själv var jag alltid på tok för optimistisk vad gäller vad man skulle hinna med, så om jag hade någon poäng som skulle nås fram till på slutet, som en summa av alla saker vi gjort dittills, fick jag ett snärj att sno ihop det. Att låta passen leva sina egna liv och gå iväg åt andra håll än vad jag tänkt, det hade krävt en annan säkerhet i instruktörsrollen än vad jag hann få.

Kenjutsu

Det blev mycket svärd igår. Kenjutsu, vad nu det betyder i sammanhanget. Kanske rena svärdsövningar, till skillnad från svärd som utgångspunkt för att göra jujutsuteknik?

Vi gick igenom en kata om en fyra-fem moment steg för steg, om vi nu hann igenom hela. Kamae och hugg, raka hugg, kändes helt okej så lite måste ha satt sig i kroppen från i torsdags. Då och då trillade jag in i aikidohamni, men faktiskt märkte jag det rätt fort och kunde korrigera.

Snart är jag väl helt fördärvad

Dagens pass har bland annat bjudit på en ordentlig genomgång av några av Bujinkans mest centrala grundövningar: sanshin no kata (alla fem olika rörelserna), samt de tre första kihon happo. Ichimonji no kata och jumonji no kata, tror jag de heter *snabbgoogling* Jo det verkar stämma. Och så den tredje med en låg attack mot skrevet, som jag verkligen inte minns vad den heter… nej förresten det är en av sanshin no kata! Katten också. Bäst jag tar till google igen.

Svärdshugg

Första lektionen med svärdshugg i Bushin dojo påminde faktiskt mer om den huggträning jag gjort inom duellfäktningen än om aikidons. Bör detta tolkas som att Bujinkans svärdshugg är mer realistiska, bättre hugg, än vad jag lärt mig som aikidoutövare? Förmodligen, och det bör väl heller inte förvåna. Här får jag mer detaljerad instruktion i hur svärdet ska föras upp och ner, med kroppen bakom rörelserna. Det tycker jag om.