Uke-form för omote gyaku

Omote gyaku blev dagens tema. Omote gyaku, samt två mottekniker – det blir ”kaeshiwaza på kotegaeshi” på aikidospråk. Jag noterade två för mig nya detaljer i själva tekniken, fast just nu kommer jag bara på en. Nåja! Gott nog så. I Bujinkans basala rörelsemönster ingår att röra sig 45 grader bakåt, men den här gången fick vi gå först lite ner med kroppen och sen ut de 45 graderna istället för att låta kroppen liksom ”dunsa ner” med steget. Jag misstänker att man på detta sätt bättre låser fast ukes fötter, så inte denne bara promenerar med i tekniken.

Vrid uppåt och nedåt, och byt spår. Gansekinage och mushadori

”Lagom” är ett läge som inte verkar finnas. Antingen tillbringar vi absurt mycket tid på en och samma teknik – fast jag upplever det inte som absurt. Så länge jag får kontinuerlig hjälp med nya små pusselbitar kan jag jobba mycket länge med samma sak. Andra gånger svischar det krångligheter förbi öronen i ett sådant tempo att man knappt hinner se och förstå vad som visas, och än mindre lyckas utföra det. (Är det mängden tekniker per tidsenhet som avgör om träningen är på nybörjarnas eller de avancerades villkor. Men i största allmänhet brukar man inte låta nybörjare jobba så länge på samma sak… man brukar väl vara rädd att de ska tröttna…?)

Halvaikido, fast mer brutalt

Det var väldigt vad många av dagens tekniker som gick att känna igen från aikido! Vi har gjort:

Experimentell bokkenträning

Det var då värst vad det var svårt att stå med bredd mellan fötterna! Min kropp vill smalna in… den tycker inte att man står så här med ett svärd. Ålrajt, den får som den vill! Vi testar. Om resultatet blir sämre med smal kamae, då kanske kroppen fattar. Och blir det bättre… får jag väl gå tillbaka till min instruktör och säga det här begriper inte jag.

Klassiska aikidohanmi och do-hugg verkar inte helt gjorda för varandra, så det övergav jag fort. Hanmi med fötterna vridna utåt, då? á la Yamaguchi line aikido? Om jag sjunker ner i en bra mycket djupare ställning än vad man brukar ha i aikido, då funkar det någorlunda – men det blir sämre än med en bred kamae. Huggen är svåra att få någon styrka i, särskilt hugg nummer två som löper från sida till sida. Det blir liksom inget hugg av det, mest bara en riktningsändring på svärdet. Med större bredd mellan fötterna finns bättre möjlighet att få till ett vettigt do-hugg – ja, så verkar det funka.

Mera svärdsgrunder: en halvtimme per hugg

Jag har nog överdrivit det där med riktigt hur uppvridna händerna behöver vara. Om jag nu förstått rätt ska svärdshandtagets ovansida ligga från tumvecket till nederdelen av den ”kudde” som går längs hela handflatans lillfingersida. Det ”V” som bildas av tumvecket ligger då rakt ovanpå handtaget. Själv hade jag nog placerat handen med pekfingerknogen ovanpå, men det anses tydligen överdrivet. Nå men bra. Det blir lättare att slappna av i överkroppen då.

Vi gjorde en kata – solokata – om sex hugg, men hann bara med halva. En och en halv timme tog det – en halvtimme per hugg, alltså. Två do-hugg, vågräta mot kroppens sida. Ett hugg rakt uppifrån och ner, från dai jodan no kamae. Sen tre sneda hugg, men som sagt – dem har jag inte gjort.

Trötti happo

Jag var så förbaskat trött under gårdagens pass. Hade ordentlig sömnbrist. Sista halvtimmen av passet var jag verkligen vimsig. Vi gick igenom rena grunder – verkligen rätt tillfälle att knappt veta vad som är ens egen fram- och baksida! Nåt fastnade väl i alla fall.

Ett par av grundteknikerna börjar kännas rätt bra. Kroppen tror sig ha fattat något. Jag ska inse att det får ta tid. (Sen finns det förstås flera nivåer att fatta, efter det. Men det struntar vi i just nu.)

Träningsdagbok och blogg. Ett olyckligt äktenskap?

Jag skrev ett helt träningsdagbokinlägg om teknikerna ichimonji, hicho och jumonji no kata men kastade det. Eller rättare sagt, jag har kvar det som träningsdagbok och är glad att jag skrev, men låter bli att lägga upp det på min blogg. Största vitsen med att skriva det där var nog själva processen att skriva det. Ingen annan torde ha särskilt stor nytta av mina träningsanteckningar, och anteckningar om mer detaljerat teknikpet är fruktansvärt tråkig läsning.

Grundkast

Omote gyaku – den handledsvridning som aikidon kallar kotegaeshi. Omote betyder insida, ura betyder utsida. Varför den teknik där handleden vrids utåt heter omote gyaku och nikkyo-motsvarigheten där handleden vrids inåt heter ura gyaku misstänker jag att jag aldrig någonsin kommer att förstå. Jag tycker ju det borde vara tvärtom.  (Tillägg:  och här var jag ute och cyklade… se kommentarsfältet!)

Snart är jag väl helt fördärvad

Dagens pass har bland annat bjudit på en ordentlig genomgång av några av Bujinkans mest centrala grundövningar: sanshin no kata (alla fem olika rörelserna), samt de tre första kihon happo. Ichimonji no kata och jumonji no kata, tror jag de heter *snabbgoogling* Jo det verkar stämma. Och så den tredje med en låg attack mot skrevet, som jag verkligen inte minns vad den heter… nej förresten det är en av sanshin no kata! Katten också. Bäst jag tar till google igen.