Barefoot-pjuck á la Japan: utomhustabi.

Där är ju mina gamla utomhustabi! Köpta i butik för knegarkläder i Kyoto. Skaften är för smala för mig tyvärr, men om jag inte knäpper dem hela vägen upp funkar de. Tygskaft, hela skon i mjuk textil förutom gummisulan.

Ett tag tänkte jag göra mig av med dem. Ge bort dem. Jag kan ju inte få in några inlägg i dem, så de borde vara rätt värdelösa för mig. Jag skulle kunna sälja dem på Tradera och få 40 spänn eller nåt.

Fast ska vi träna utomhus på gräsmatta kan de nog faktiskt vara ganska bra. De har mjuka gummisulor, är nästan inte alls som skor. Jag ska inte ha dem på hårt underlag, så mycket är säkert, men på gräsmatta i måttliga doser kan säkert funka.

Jag tar och behåller dem. Det är synd att skaften är för smala, men jag skulle ju kunna ta en sax och klippa av dem.

Budons förbaskade träningskläder

Nån gång (jag orkar inte leta rätt på var) skrev jag här på bloggen att det jobbigaste med budon är kläderna. Jag tycker fortfarande inte de är praktiska. Budodräkten är, liksom dan-kyu-graderingssystem och så mycket annat i budons värld, Jigoro Kanos fel – ständigt denne Kano! men i grunden handlar det väl om att de japanska traditionella kläderna är ganska opraktiska. Av något skäl gav sig japanerna inte på att skära till kläder så att de formas efter kroppen. Även kejsarinnans lyxigaste kimono var hopsydd av enkla geometriska bitar, som sprättades isär före tvätt och sen syddes ihop igen. Kanske spillbitarna som blir över när man gör kläder på västerländskt sätt på något vis strider mot det japanska sinnet?

Minnessaker

Jag har kvar mina bälten från aikidon- två svarta och två vita. Två?

Jag köpte två stycken svarta bälten för att ha ett på klubben och ett hemma, för träning på annat håll. Enkla svarta bomullsbälten, utan brodyr. Ett vitt bälte har jag alltid sparat. Jag hade det från ungefär fjärde eller tredje kyu och till min shodangradering – just det bältet är så mjukt och lättknutet. ”Det kan vara bra att ha.”

Ett par misstag man kan göra när man syr sig en dogijacka

Min dogijacka blev helt okej, men långt ifrån perfekt. Den som hjälpte mig kan göra mönster för normala västerländska kläder, men är inte helt haj på det japanska tänket. Nu är det förvisso så att jag efterfrågar en liten avvikelse från det japanska tänket… jag vill ha något som passar min kropp bättre, med mindre krångel när man bär plagget. Exakt ur vilka aspekter, vilka avvikelser som är OK och vilka som inte är det, var nog inte helt lätt för min kompis att fatta. Jag vet väl för den delen inte riktigt själv, men jag lär mig allteftersom.

Vita sulor

Varför o varför ska även mörka tabi ha vita sulor?

Givetvis av samma skäl som fina skjortor här i västerlandet av hävd ska vara vita. Det ska synas att man är ordentlig och inte låter det bli smutsränder på kragen, och det ska synas att man städar sin dojo ordentligt. En überren matta lämnar ingen smuts på vita sulor.

Vi är nu inte riktigt lika städ-dilliga som japanerna. Vi är ju inte heller ensamma i vår dojo, vi hyr lokaler och där tränar flera andra grupper utöver oss.

Jag misstänker att japanerna skulle tycka rätt illa om de alltmer grånande sulorna på mina tabi… särskilt som jag är kvinna.

Så länge vi inte håller oss med lika rena mattor som i Japan är det redigt dumt att träna i sockar som är vita undertill. Jag borde träna i svarta sockar istället, eller färga mina tabi helt och hållet blåsvarta.

Snart är jag väl helt fördärvad

Dagens pass har bland annat bjudit på en ordentlig genomgång av några av Bujinkans mest centrala grundövningar: sanshin no kata (alla fem olika rörelserna), samt de tre första kihon happo. Ichimonji no kata och jumonji no kata, tror jag de heter *snabbgoogling* Jo det verkar stämma. Och så den tredje med en låg attack mot skrevet, som jag verkligen inte minns vad den heter… nej förresten det är en av sanshin no kata! Katten också. Bäst jag tar till google igen.

Jag släpar på mitt bälte

Det är lite lustigt det här, när alla bälten är antingen vita gröna eller svarta – samma färg för alla kyugrader, alltså. Vid inhälsningen sätter vi oss ”ungefär i gradordning”, men jag har ingen aning om vilka kyugrader de övriga har. En del är duktiga på ditt, och andra på datt. Vem som har högre grad kan kvitta. Det konstiga är att resten av dojobefolkningen inte heller verkar ha råkoll på vilka kyugrader andra har. Klubben är ju relativt färsk så kanske de som tränat mer än en termin kommer från olika håll, och alls inte har koll på varandra?

Textilpennor och hampatyg

Mönstret från Round Earth är på väg – mönstret på dogi för damer, med förslag på ändringar för individuell anpassning. Ett litet tag funderade jag på att beställa dogijacka av Janet Rosen, men eftersom hon utgår från judomodell istället för karatemodell tror jag inte det kommer att passa så bra. Judojackorna är ju så smala över höfterna. Passformen ser heller inte helt imponerande ut, att döma av vad hon väljer att visa upp.

Bomulls- eller syntetsömmar

Min gamla dogijacka snurrar runt i tvättmaskinen, tillsammans med svart färg. Hoppas bara att sömmarna inte är av syntet… vad gör jag då. Använder den i alla fall? Den är rätt fransig vid kragen också. Nött. Stoppningen där inuti… men det här är min bästa dogijacka, som ett ex köpt åt mig i Japan. Jag tycker det borde vara bara bomull, så jag slipper vita sömmar som inte tar åt sig färg. Om ett par timmar så vet jag.

Jag mindes verkligen inte att den var så tjock. Tyget har grov struktur och det är nästan judostuk på jackan, fast utan de där extrema axelförstärkningarna. Texten ハナpå axeln/ärmen kommer ju inte att förbli synlig, men glömmer jag den i dojon kommer alla ändå att känna igen den som min.

Exakt alla budobrallor jag sparat (förmodligen med tanken ”äh, man kan alltid drälla omkring i dem hemma”) är dock för små. Så det blir lite kompromiss med Nike-byxor ett tag till. Sen ska jag banne mig betala en kompis för att sy en keikogi åt mig – jag köpte det där mönstret från Round Earth, så jag hoppas verkligen det är ett vettigt mönster.

Svart dogi som passar tjejrumpor… suck.

Jaha, man behöver sån där dogi (budodräkt) i alla fall. Man ska ju greppa i den i ganska många tekniker, om tyget man griper i då är elastiskt blir det fel. Det borde jag ju tänkt på. Men alla instruktörer som tränar i gibrallor och t-shirt…? Den som leder passet vet förstås när det behövs jacka och inte.

Bokken i fäktväska

Att packa och bära iväg träningsväskan till taijutsupasset blev en smärre chock. Den vägde ju inget! Träningskläder – byxor, T-shirt, sockar – och grejer för att duscha, det var allt. En halv ryggsäck, knappt. Kanske jag framöver kommer att släpa med mig tofflor/sandaler för att slippa blöta ner sockarna vid skogränsen, men även då blir packningen sensationellt liten. Jag är ju van vid proppfull ryggsäck med fäktmask, handskar, susp och bröstskydd. Till detta kommer en särskild påse med flera slöa metallsvärd och ett par sportfäktningsklingor… som sagt, duellfäktning är materialsport. Då har jag ändå inte gått in på alla skydd man måste släpa med om man vill fäktas med hugg.

Träningskläder á la budo, modell mindre strikt

Ikväll var första passet för den här Bujinkan-omgången i svarta byxor och sockar på fötterna; hittills har jag kört i vita gamla budobrallor och barfota. Jag har köpt nya träningsbrallor, av märket Nike och därmed löjligt dyra. De är lite för långa, sen jag tvättat dem ska jag nog korta av någon centimeter. Dessa byxor och en T-shirt får vara min träningsdress ett tag framöver. Jag är inte helt säker men jag tror att jag gjort mig av med min gamla svarta keikogi – och om jag trots allt har den kvar, är den för liten. (Mina kläder krymper i skåpen, jag förstår inte hur det går till…)

Mina gamla tabi skulle nog gå att lokalisera men jag tyckte aldrig om dem. De var gjorda för bredare fötter än mina, och satt illa. Det får bli sockar istället: mina svarta tåsockar passar ypperligt för bujinkanträning. Faktiskt kändes det inte alls konstigt att träna i sockar, inte av den här modellen som sitter bra på foten. When in Rome…

Jag äger ett grönt bälte och jag tror faktiskt jag vet var jag har det, men hänga på mig ett bälte utan jacka vägrar jag. Inom Bujinkan är detta högst normal klädsel, men det hjälps inte – jag tycker det är fult, fult, fult. Ta seden dit man kommer, ja jo jovisst, men det finns gränser. Dessutom finns det en hel del Bujinkan-folk som tränar utan bälte, sådeså. De flesta av dem är visserligen shidoshi (instruktör, ungefär motsvarande aikidons shidoin) sedan länge och alla vet vilka de är och vad de kan… det får väl märkas på mig vem jag är och vad jag (inte) kan.

——

Andra bloggar om budo taijutsu, träningskläder

Tabistrumpor och tåsockar i ortopedbutik

Jag kom hem från min Japanresa med en förpackning av det godaste gröna te jag druckit, ett blått förkläde liknande dem jag såg på personalen i Suzuki ryokan och som jag kallar mitt japanska hemmafruförkläde, två par tabi samt ett halvdussin par tåsockar med fem tår på varje socka.

Att köpa Bujinkanmässiga tabi hade varit ett äventyr i sig. ”Black is for men!” sade den manliga expediten i Kyoto strängt när jag ville köpa, men vad skulle de säga hemma i dojon om jag kom i vita tabi? Sånt har de på kyudon, vita tabi som när man hämtar sina pilar stoppas ner i sandaler med tårem, men vid den här tiden tränade jag i Bujinkan och då är det svart som gäller.

Mina tabi visade sig i största laget och då kom tåsockarna väl till pass, men allvarligt hade jag köpt dem mest för att de var så coola. Tabisockar har precis som tabin ett särskilt fack enbart för stortån, men det går lika bra att ha tåsockar med fem tår i dem. Snart blev tåsockorna mina vardagsstrumpor. Det var skönt med tåsockar, upptäckte jag, särskilt om sommaren när det var varmt. Ingen svettig hud mot hud. De flesta av mina sockpar var av silkeblandning och gick tyvärr ganska fort hål på.

De tåsockar som såldes här hemma verkade tyvärr mest vara till för att vara roliga, med ränder eller olikfärgade tår som drar uppmärksamheten till sig. Inget fel i det och mina blå tåsockar med fluffiga vita lamm på är jättegulliga, men sånt vill man inte alltid ha. Dessutom är passformen högst halvdan.

Sen *fanfar* hittade jag min tåsocksbutik: Scholl. Välsittande tåsockar i vitt marinblått svart och grått, för en dryg hundralapp paret. Inte så billigt, men bra sockar kostar.

I förra veckan gjorde jag en ny upptäckt. Lyssnen, alla ninjawannabes som vill ha riktiga tabisockar á la tumvante för foten: Scholl tillverkar även sådana, och Fot- och skospecialisten i närheten av Södra station i Stockholm säljer dem. Tyvärr har de bara herrstorlek.

Fast jag är ärligt talat nöjd med mina tåsockar.

——

Läs även andra bloggares åsikter om tabi, tåsockar, Japan, Bujinkan, ortopedtekniker