Att jobba stenhårt på sina ukemiknän eller inte, det är frågan

Vissa saker ger sig bara man tränar vidare utan att engagera sig jättehårt i problemet. Mina raka framåtsparkar var bedrövliga, men nu funkar de helt plötsligt. Om jag stått som en dåre och nött på sparkar, hade det givit resultat mycket fortare? Kanske, men det gick ju bra så här med. Förmodligen var det höftböjarmusklerna som var klena men nu piggat på sig.

Mina bakåtfall då. Hur ska jag se på dem? Kommer de att fixa till sig småningom utan att jag speciellt fokuserar på dem eller är det ett måste att göra en medveten och total uppryckning på den fronten?

Titta på träning

Förkyld. Har tittat på ett par pass istället för att träna. Naturligtvis fick jag inte se sånt jag helst ville titta på. Fick jag något matnyttigt med mig hem? Jag vet inte. Mot slutet av det andra passet jag tittade på blev jag sjukgymnaststudentnördig och tittade mest på tyngdpunkt kontra understödsytor.

De skumma rullningarna var rätt intressanta att få titta på, iofs.

Kokyunage á la BBT, rullningar och laddningar

Idag har vi gjort kokyunage. Aikidons kokyunage ser inte ut precis så där men visst katten var det kokyunage! Varför jag är så säker på det är en gåta, jag anser ju inte att jag kan definiera vad kokyunage är… men det kändes som kokyunage. Framför allt kändes det som kokyunage när man tog emot tekniken. Hur höften skjuts fram, och så måste man ta ett steg framåt innan man faller… kokyunage, yep. I aikido åstadkommer den som kastar detta med hjälp av en cirkelrörelse, större eller mindre. Bujinkan-varianten innehöll inga tydliga cirklar, däremot en rörelse bakåt som leder till att uke vill framåt – det är ju samma sak, nästan i alla fall.

Dagens lilla besvikelse

De där gymnastiksalarna är inte alls alltid öppna. I princip ska de nog vara låsta, även om det slarvas en del. Ska jag använda dem och deras mattor och speglar får jag passa på tillfället, när det ges. Men något regelbundet ska jag inte räkna med.

Uke-form för omote gyaku

Omote gyaku blev dagens tema. Omote gyaku, samt två mottekniker – det blir ”kaeshiwaza på kotegaeshi” på aikidospråk. Jag noterade två för mig nya detaljer i själva tekniken, fast just nu kommer jag bara på en. Nåja! Gott nog så. I Bujinkans basala rörelsemönster ingår att röra sig 45 grader bakåt, men den här gången fick vi gå först lite ner med kroppen och sen ut de 45 graderna istället för att låta kroppen liksom ”dunsa ner” med steget. Jag misstänker att man på detta sätt bättre låser fast ukes fötter, så inte denne bara promenerar med i tekniken.

Gympasal med speglar och yogamatta

Där man utbildar sjukgymnaster finns gymnastiksalar, små men många. På åtminstone ett ställe har jag sett en stor hög med yogamattor hänga över en ställning… här skulle man kunna. När jag har tid över, när det blir ett hål, eller när man egentligen är färdig för dagen.

Kommer folk förbi när jag skäms alltför mycket över mina usla yoko nagare får jag väl gå över till att rulla framåt. Det kan jag göra när vem som helst ser på, och även på hårt golv.

Ena väggen är täckt med speglar. Kanske jag skulle ta och kolla upp hur min sanshin ser ut?

Nå men då har jag möjlighet. Sen är det som vanligt upp till mig.

Ett år till kosher fallteknik

Jag har gått mitt första Bujinkan-läger sen jag började om, hemma på Bushin dojo för Japan-boende engelsmannen Mike Loonam. Träningen var rolig, även om hjärnan blev lite överlastad på slutet. Skumma (men rätt roliga) taijutsutekniker, bo, Loonams version av kihon happo, repetition av boteknikerna (smart med en repetition dag två, det är inte ofta man gör på läger!) och som avslutning mer taijutsu – där någonstans började min hjärna säga stopp, det ska inte vara mer där.

Jag tränade lite lite bo i Kaigozan, men inte mycket – den här lägerdosen om ett par timmar bo blev det flerdubbla. Vapen är alltid skoj (åtminstone vapen som inte i dagsläget används ute i den verkliga världen, HU för kniv). Jag har träningsvärk i triceps! Mycket vapenträning brukar ha den effekten. Min lust att gå ut i den lilla parken här nedanför och se vad kroppen minns av boteknikerna är stor, fast det knappast är botekniker jag borde fokusera på för närvarande… jag borde pyssla om min sanshin no kata och min fallteknik istället. Den förstnämnda suger hårt, jag får inte händerna att göra som jag vill (jag har förvisso inte tränat tillräckligt på det) och det sistnämnda är för närvarande verkligen inte kosher med Bujinkan-mått mätt.

Men se, det gick ju att rulla på tvärs

Det visade sig att jag faktiskt har rullat ”på tvärs” med det utsträckta benet över motsatt axel, även från stående. Rikards favoritmetod (åtminstone just nu) är en variant av Sheila Haddads, att sitta ner på ett ben med det andra benet sträckt framåt, fast med en abrovink som ”lurar” en att först vrida kroppen åt ena hållet innan man ska vrida upp den att gå över axeln. Jodå, jag har gjort det förr även från stående! Där ser man. De gånger det känns bra undrar jag ”nu går jag väl ändå över min gamla vanliga fallaxel, aikido-rakt?” men tydligen inte.

Vilket ben över vilken axel, och vilket ben som landar först

Ja det handlar om vilket ben man har fram jämfört med vilken axel man rullar över. Ulrik hittade den väsentliga skillnaden mellan de här två typerna av rullningar – sett från aikidosynpunkt i alla fall. Till detta vill jag lägga vilken fot som först tar i golvet efter rullningen.

Äh det där med bakåtrullningar, det kan jag

Detta är en liten bildgåta – förlåt, filmgåta – som jag väljer att traktera mina goda läsare med. Filmerna nedan visar aikidofolk och Bujinkanfolk som rullar bakåt. Jag ber er nu att berätta för mig: vilken är den stora tekniska skillnaden mellan dessa två sätt att rulla?

Var sak har sin tid

Jag slår i knäna.

I aikidon lärde jag mig till slut göra bakåtrullningar utan att sätta i något knä. Elegant blev det aldrig, men det gick. De metoder jag använt där har dock inte känts helt tillämpliga här, tvärtom har det som instruerats gått rätt stick i stäv… så jag har lämnat dem åt sidan. Det ska väl ge sig nån gång, men hade vi tränat på hårdare underlag hade jag inte kunnat tillåta mig det jag nu tillåter mig. Det är jag väl medveten om. Förresten är knän i väl hård kontakt med underlaget i fler rullningar än så… inte bra, nej jag vet. Jag har ju sjuttioelva olika rullningar att träna in, det tar sin modiga tid.

Tydligen ska man kunna hjula utan att titta på sina händer också. Jag som är nöjd med att jag lyckas hjula över huvud taget, hur ska jag kunna hjula utan att se på när händerna tar i mattan? Jag ska veta var den finns liksom ändå? Hu… då står jag väl på näsan.

Man ska bjuda på att stå på näsan ibland. Jag vet. Men det är lättare att säga det än att göra det.

Handflata inte handkant, och mindre diameter

Jag har trillat tillbaka i aikidons sätt att rulla framåt: jag håller struktur i armen och påbörjar fallcirkeln redan när jag sätter handkanten – inte handflatan – i mattan. Det är inte så BBT-folket rullar. De sätter i handflatan och hela underarmen och själva rullningen påbörjas först när kroppen nått närmare mattan, och kroppens cirkel blir mindre. (Jag tror faktiskt att det är lättare att platta ut svanken på det här sättet, så det inte blir så stor duns när bäckenet når underlaget.)

Träningsmatta sökes

Gymmet på Eriksdalsbadet är rätt stort. Där finns sjuttioelva olika maskiner samt en hörna med ett par balansplattor och en stor mjuk matta, där det är meningen att folk ska sitta och stretcha.

Oooh. Här finns matta! Kan man…?

Näe, det kan man inte. Det är inte sånt man gör här. Det vore spännigt, konstigt och märkligt.

Mattan ska vara din vän

Mitt allra första pass i Bushin dojo gjorde vi några konstiga rullningar som varken jag eller just någon annan i klubben kunde. Man ställer sig på alla fyra, går ett litet steg passgång framåt – kanske en decimeter eller så – och sträcker sedan ut den främre armen och för kroppstyngden framåt. Precis när kroppen börjar falla framåt, men inte före! drar man in armen som varit utsträckt framåt – helst i en vid cirkel, så den liksom får borsta mattan – och stoppar in den med handryggen nedåt rakt in under kroppen, mot den andra axeln och förbi.

Fallteknik på omote gyaku/kotegaeshi

Jag bad att få demonstrerat hur man ska ta emot omote gyaku – kotegaeshi, på aikidospråk – om man vill skona sina leder, och fick två versioner av rullningar till svar.

Den ena – rulla över armen – har jag sett och ibland använt själv. Så blev vi lärda på Kaigozan, tror jag. Det är lite som aikidons höga rullande fall fast egentligen inte – en helt vanlig framåtrullning bara, över den egna armen. Ibland känns den enkel och självklar att göra, ibland inte – huruvida det beror mest på mig eller på den som kastar kan jag inte avgöra.

Sist i ledet

Detta pass är jag åter den klantigaste på att rulla. Just idag går rullningarna ett helt varv runt mattan. Många rullningar blir det och mycket sist hinner jag bli, även om jag rullar bara tjugo procent långsammare än de övriga. När alla andra är färdiga med sitt varv trycker jag in en rullning till, sen går jag av. Denna gång är jag inte så väldigt brydd i att folk ser mina klantigheter, i och för sig… men orka hålla hela gruppen väntandes på mig! nej det är lite för jobbigt.

Plötsligt har ett av svartbältena smugit sig in bakom mig. Jag är inte sist i ledet längre. Eftersom han finns bakom mig kan jag ju inte bara gå av… det blir till att rulla mattan ut.

När vi radar upp oss igen efter vattenpaus ställer han sig sist, med en tydlig lucka framför. Efter en kort tvekan tar jag tacksamt emot och glider in i luckan. Jag förstår så väl att han mycket medvetet hjälper mig. Frågan är om han inser att jag förstår.

Fyra rullningar per mattlängd

Nu gick det! Nu har jag rullat hela mattan ut, utan att oroa mig för vad andra ska tycka om mina fall. Skönt. Jag var rädd att aldrig komma ur det där läget.

Det är en fördel när det finns andra som inte heller rullar på i 180, faktiskt.

Antalet rullningar per mattlängd

Mina två första pass i Bujinkanklubben, kanske till och med de tre första, var jag inte ett smack stressad över fall och rullningar. Jag visste att jag skulle bli utsatt för sånt jag inte klarar av – alltså var det bara att lära sig.

Bakåtfall med armarna som ett T

Man kan rulla bakåt med bägge armarna rakt utåt sidorna också, som ett stort T. Jag har sett det demonstreras, på det första taijutsu-pass jag nyss gått i ny Bujinkan-klubb, så jag vet att det är fysiskt möjligt. Att jag inte fick till det är en annan sak. Förmodligen skulle det krävas att jag började med att rulla framåt på samma sätt… men numera har jag ingen lokal med mattor som ibland står tom att tillgå. Enda stället jag skulle kunna träna det på vore före eller efter passet, och jag vet inte. När vårterminen rullar igång kommer jag nog att få annat att jobba på som känns mer centralt.

Vad som är vitsen med det? Enligt instruktören blir det en behaglig rullning där inga hårda kanter kommer att slås mot underlaget, mycket lämpligt om man tränar på hårt golv. Det låter lite bisarrt men han hävdar att folk faktiskt gör det – och även att tekniken, sättet att strukturera kroppen, går att använda även om man tar armarna framför kroppen. Att det kan vara ett sätt att lära ut bakåtrullningar lämpliga för hårt golv, med andra ord.

Jag ska fortsätta på falltekniktemat senare, spinna vidare på/besvara Träning och spekulations funderingar. Det kändes bara så lämpligt att droppa denna lilla bisarritet just i detta läge i diskussionen.

Mera rullningsteknik för nybörjare

Min första Bujinkanklubb tränade i blandad grupp, från nybörjare till massor av dangrader. Deras metod för att lära ut framåtrullningar är extremt enkel. Först sitter man ner på huk och gör kullerbyttor. Sen gör man sneda kullerbyttor genom att vrida sig lite åt sidan, och vips har man framåtrullningar från huksittande. Som aikidojeppa med massor av krångliga metodiker bakom sig för att lära och lära ut framåtfall blir man lite paff av sånt. Går det verkligen att göra det så enkelt? Ja, uppenbarligen.

Ibland är nybörjarövningarna svårare än den ”riktiga” varianten

När min förste egentlige aikidoinstruktör lärde ut rullningar, klarade jag det inte trots att jag redan tränat lite fallteknik. Anders började med att lära ut att rulla från sittande med rumpan på hälarna, ett knä framåt och det andra vinkelrätt ut – detta gick inte alls. Jag kunde rulla från stående och från knästående, men det här klarade jag inte av.