Affären är avslutad. Om framtiden siar jag inte.

Då var min samling klingor sålda. De betalade en termins kurslitteratur, lite drygt. Fäktmask och fäktjacka har jag kvar, och handskar – det är MC-handskar egentligen, kragarna på dem är lite i kortaste laget för att vara optimala men de funkar. Diverse skydd har jag också kvar. Gorget och susp. Benskydd och tjocka handskar för huggfäktning. Min tunga dolk sparar jag, och mina två bucklare också.

Ska jag börja om igen måste jag börja med att skaffa vapen. Vad för vapen det skulle bli… jag vet inte. Det får vi se om det nu skulle bli så. Lätt, tungt, träwaster? Plast? Långsvärd? Rapir? Det beror rätt mycket på vad jag hittar för lekkamrater.

En möjlighet till

Det kan ju bli så att jag faktiskt får mitt första sjukgymnastjobb någonstans där det finns en schysst taijutsuklubb. Det är långt ifrån omöjligt, men jag kan inte räkna med det.

Finns ingen BBT där jag hamnar får jag väl inventera vad annat som kan tänkas finnas att träna. Kendo? I Skåne finns en del jujutsustilar som jag aldrig stiftat bekantskap med, någon av dem kanske är intressanta? Jag har aldrig testat Durewall heller… kanske? även om det där direkta självförsvarsfokuset egentligen är ganska fel för mig. Att köra judo kan kanske vara helt okej, beroende på klubb. Jag minns att jag frågade karln som hade judoklubben i Luleå, och jag var så välkommen att börja – det var bara det att alla andra nybörjare var barn… det är nog ofta så, överallt utom i de riktiga storstäderna. (Finns livstidsutövare nästan bara i storstäderna? Varför är det så?) De historiska fäktskolorna börjar finnas på rätt många olika ställen i landet, de är absolut värda att kolla upp även om jag misstänker att det är lite väl mycket blåmärkeskultur för mig.

Svärd säljes (rapir, huggvärja, långsvärd/en-och-en-halv-hands-svärd)

Jag stoppade in alla klingorna i fäktväskan, den där som jag aldrig ens använt för sitt egentliga syfte. Kände på tyngden. Insåg att det här är investerade tusenlappar, inte hundralappar. Jag skulle kunna – nej inte säljer jag dem! fast… skulle jag börja om i något likartat någon gång i framtiden, så har jag säkert råd att köpa nytt då. Det är nu jag har ont om pengar, nu och ett par år framåt.

Det tog ett dygn att tänka om. Jo – jag säljer. Till att börja med:

– en Taza Cup Hilt, den oslipade träningsversionen. Den är SCA-godkänd för både stick- och huggfäktning men jag har använt den mest som stickvärja och tycker nog det är vad den är bäst lämpad för. 1000 kr.

Japanska bokken och europeiska långsvärd

Kanske jag hittat ett sammanhang där jag kan träna långsvärd, åtminstone lite halvregelbundet. Det blir i så fall troligen mest formträning, kanske lite sparring också. Det visar sig.

Samtidigt tränar vi en del med bokken i min BBT-klubb – och som bekant ska man inte börja med alltför likartade saker på samma gång. Tyska och franska kan funka, men spanska och italienska – nej. Den som börjar med de två språken samtidigt är dömd att obönhörligen blanda ihop både glosor och grammatik.

Jag skriver bäst när jag inte tränar

Jag har flyttat listan över mina gamla favoritinlägg, från vänstermenyn till en egen sida (återfinns i bloggens överkant, så länge jag inte byter design vill säga). När jag bläddrade lite bakåt i bloggen för att hitta fler inlägg att stoppa in noterade jag att jag inte har ett enda fäktningsinlägg som jag tycker platsar, och jag måste ju undra lite varför.

Ligger budon så mycket närmare hjärtat? Jo, delvis kan det nog vara så. Västerländsk mer eller mindre medeltida vapenlek är kul, men budon har jag ägnat över ett decennium av aktiv träning. Jag kan och förstår också mer av budon, vilket gör det lättare att skriva på ett mer generellt plan.

Fast egentligen tror jag det spelar större roll att jag bloggat budo i efterhand, sedan jag slutat träna eller i vart fall efter den period när min budoväg föreföll rak och enkel. Huvuddelen av mina i eget tycke bättre inlägg är över ett och ett halvt år gamla. De nyare delarna av bloggen är mer ”här och nu”, medan de äldre delarna är mer reflektionstäta. Fäktningen är ganska ny för mig, och den är så gott som enbart här- och nu-bloggad. Det blir inte lika resonerande, argumenterande och allmänt. Sånt gör man bättre en tid efter själva upplevelserna.

Det är när jag inte aktivt tränar budo, som jag skriver bäst om budo.

Bättre fly än illa fäkta

Jag hade inga som helst tankar på att släppa min fäktning. Tänk så det kan bli. Jag har inte ”gjort slut” med klubben eller med min tränare men jag tar en paus. Jag har betalat in medlemsavgiften för nästa termin, men huruvida jag alls kommer att utnyttja den är osäkert.

Jag möter en fäktare

Mannen som stod inne på Gavelins och tittade på olika varianter av värjor såg bekant ut. Vänta nu, kunde det vara…? När han stod med en tunn smäcker värja, bara lite grövre än en sportvärja men med mer historisk kopp, och sade ”den här skulle jag kunna ha när jag undervisar”, då blev jag säker. ”Ursäkta, men heter du möjligen Österberg? Jag har köpt och läst din bok.”

Jodå. Det var Henning Österberg, mannen bakom den duellhistoriska boken Korsade klingor, som stod inne på Gavelins och tittade på lite grövre vapen än de han använt som landslagsman i fäktning. ”Är du den där bloggaren?” frågade han! Fantastiskt.

Jag tog min reservklinga till min trasiga Practical Sidesword, lindade in den i tyg och gick hem. Sån tur att Thomas Gavelin inte lyckades ta sig in till stan genom all snö dagen före, så vi sköt upp det till kvällen därpå.

Plötslig insikt

Jag hade inte förstått var det kommit ifrån, min benägenhet att stå med svärdets handtag så gott som rakt framför magen istället för på kroppens utsida. Min tränare sade det till mig och jag upptäckte att det var mycket sant. Så gör jag, så står jag normalt. Jag har försökt fixa till det och tror att jag har lyckats hjälpligt, men orsaken till varför jag gör så hade jag ingen aning om.

Ohyggligt dyr teatervärja. Men snygg.

Våra lätta klingor brukar bestå av en florett- eller värjklinga från sportfäktningens värld, kombinerad med en sabelkopp. Rätt få har brytt sig om att skaffa vapen som ser mer tidsenliga ut, men en kille i klubben har skaffat en sån värja som syns till höger. Den säljs av fäktprylsfirman Leon Paul som teaterfäktningsvapen och har det facila priset av 140 pund, inklusive moms. Huga, huga. Men fin är den.

Kontroll med lätta klingor. Går det, egentligen?

Är det julstressen som sätter in, eller det faktum att passet kom upp på kalendariet bara en dag i förväg? Eller en kombination, eftersom det närmar sig jul och den som inte läser allt på forumet kanske inte vet när terminen tar slut? Bara sju tränande på ett tisdagspass, inklusive tre instruktörer. Vi brukar ju vara mellan dussinet och tjoget. Nu tycker i och för sig inte jag att det är dåligt när vi är få, snarare tvärtom.

Hurusom man överlever en tandpetarturnering

Jag gav mig alltså frivilligt in på en tävling. Hur katten gick det till?

Från tvångsbasket till 60 meters promenad

Trots att jag inte var det bittersta intresserad tränade jag basket ett par år på mellanstadiet. Min klass var väldigt sportintresserad och vi ”skulle” ha ett klasslag i basket inom KFUM basket, så jag blev övertalad att vara med. Jag höll på i två år ungefär, på grund av rent grupptryck. Träning en gång i veckan eller var det två, plus matcher. Med tiden utvecklades jag till en person som vägrar finna sig i grupptryck, nästan in absurdum – men det är en annan historia.

Helgstängt

På den tiden vi tränade i polishuset på Kungsholmen stängde vi nästan aldrig för storhelger. Bara det fanns folk som ville träna – och det gjorde det nästan alltid – så blev det ett pass. Nu tränar vi i kommunala jympasalar, och de stänger när skolan stänger. Därmed tvingas vi till juluppehåll, och inget kort sådant. Sista passet före jul blir lördagen den 18:e december, och första passet efter nyår tisdagen den 11:e januari. Helgen före första passet är det fäkthelg i Sundsvall, men det är ändå nästan en månads uppehåll! Bedrövelse.

När vi inte har hallar att träna i brukar vi träna utomhus, men den här årstiden är det inte direkt pepp på det.

Tänk om vi kunde hyra in oss hos någon klubb som har egna lokaler istället. Men det är säkert mycket dyrare.

Vad som är bra med för lite träning

Två omgångar semester och en rejäl förkylning, samt lite annat tjafs.

Den här terminen har verkligen varit hackig.

Bortsett från de perioder när jag inte haft något att träna har jag oftast tränat minst tre pass i veckan. Nu finns det bara två, varav ett ligger på lördagen och därmed ibland går bort. Träning är fortfarande prioriterat i mitt liv, men inte längre så prioriterat att den går före allt annat. I genomsnitt har jag nog tränat 1,3 pass i veckan den här terminen, eller nåt sånt. Inte mycket mer. Definitivt närmare ett en två.

Dock är fördelen med att ha lite för lite träning att man aldrig blir riktigt mätt, så man alltid vill ha mer.

Tävling! blää…

Vi ska ha en liten klubbturnering (eller tornering, vilken nu skillnaden mellan u och o är). Tränarna ska inte vara med, bara eleverna. Undrar varför. Vi har ju inga domare, i vår typ av fäktning… men någon som leder dusten har man, va? Det har de i vart fall i heavy (kämpalek). Det är nog den rollen tränarna ska ta.

Nu börjar de vilja att man ska skriva upp sig för att vara med – antar att de dels gärna vill ha lite koll på hur många det blir, dels ser listan som ett sätt att sporra folk att komma – och jag känner blää och usch och fy. Tävling, hu! Jag vill inte. Jag har aldrig varit mycket till tävlingsmänniska.

Samtidigt tror jag att vi behöver den här lilla sporren för att få oss att skärpa oss och verkligen försöka vinna, för att renodla tävlandet så vi bättre kan skilja på träning och tävling. Missförstå mig rätt, jag är verkligen inte emot att vi ska ha den här lilla klubbtävlingen. Jag är bara måttligt peppad.

Lätta klingor, blir det. Tandpetarturnering.

Jag ska försöka peppa mig. För mig egen skull. Jag ska. Lovar.

Fördelen med fäktning

Fördelen med fäktning framför annan kampsport är att folk inte ser det som kampsport.

Tränar man aikido så associerar folk till såväl thaiboxning och UFC som kamphundar (!) Fäktning däremot associerar de till antingen olympiska spel eller Errol Flynn, bägge relativt harmlösa företeelser.

Sålunda kan vi träna på att sticka ihjäl varandra med blankvapen och bära våra lätta träningsattrapper fullt öppet på stan, utan att någon reagerar det minsta negativt. De tunga klingorna däremot bör man täcka över, men sportfäktningsvapen… det är ju inte vapen, eller hur?

Parerstångens konsekvenser

Jag mötte klingan med min, hans klinga gled på min mot min hand – och träffade. Träffade? Hur fanken gick det till?

Aah… jag är van vid några olika varianter av sabel- och värjkoppar, men långsvärdet har en enkel parerstång. Glider svärden rakt in mot varandra så kommer det ena att träffa, såvida inte den andre skyddar sig med parerstången genom att vrida handen. Detta är onekligen något att lära sig utföra.

Under det pass där jag upptäckte detta var vi ganska flitiga med att stanna upp i sparringen för att analysera vad som hände. En del av instruktörerna tar ofta initiativet till det, och ibland gör jag det själv. Jag tror jag ska försöka göra det oftare, för det ger verkligen mycket. Ibland kan man dock inte analysera för man har ingen jävla aning om vad som egentligen hände… här har man stor nytta av instruktörer och övriga duktiga fäktare, de brukar vara mycket bättre på att se och analysera än vad jag är.

Basketfäktning

Tisdagsträning. 14 personer. Lätta klingor.

Dagboksinlägg, mao skrivet mer för mig själv och mindre med tanken på min lilla läsekrets.

Gångövningar

Vi börjar visst alltid tisdagspassen med gångövningar numera. Instruktören står framför gruppen och vi leker ”följa John” fast tvärtom – när instruktören backar går vi framåt, när han går framåt backar vi. Sedan kan övningen komplicerac med stick, redoublement, förflyttningar i sidled…

Förflyttningar som del av parering

Sedan en parövning med fokus mer på förflyttning än parering. En person gör utfall och sticker, och den andre flyttar bakre foten åt ena sidan för att inte bli träffad. Kroppen vrids, ena axeln kommer att peka mer eller mindre rakt mot den andre. Sedan lades det till att själv sticka, sedan man flyttat sig undan, och till sist att även parera klingan med armen. Det är enkelt när man gått åt höger men svårare åt vänster. Vänstra versionen var över huvud taget ganska macklig att få till. Det var svårt att nå fram. Man får nog inse att räckvidden i den rörelsen, med klingan sträckt ovanför den parerande armen, blir ganska begränsad.

Som tredje positionsbaserad pareringsteknik gjorde vi en teknik som jag oftast tänkt på som offensiv: gå ut långt åt höger med högerfoten och stick lågt, samtidigt som vänster arm hålls upp som skydd – den ska inte ta kontakt med klingan, bara finnas där. (Denna teknik har jag nu nämnt tre gånger i bloggen – jag behöver ett namn för den!) I de flesta fall har den lärts ut som en attack, som kan utföras när motståndaren tappar bort att hålla spetsen rakt mot en, men som kombinerad parad och kontring? Jag har aldrig försökt.

Att våga en dust

Efter detta kördes en köttkvarn (herre på täppan), men vi blev tillsagda att det var ”bouter”. ”Bout” översätts i sammanhanget till… hm. ”Dust”? Vad man var ute efter var tämligen säkert ett tävlingsmoment, dock med uppmaningen att tänka mer på att inte dö än att vinna och att även tänka på att – jag minns inte formuleringen. ”Inte bara att vinna, utan även hur man gör det.”

Köttkvarnar brukar annars kunna bli ganska stressiga saker, med dueller som tar slut fort. Nu tog allt mycket längre tid. Det blir så när man inte vill ta risker.

Jag vann min första dust, blev sen övermodig och fick massor av stryk. Jag har svårt att hålla koncentrationen uppe, märker jag. Ibland börjar jag tänka på något annat än motståndaren framför mig – oftast fäktningsrelaterat, men ändå fel där och då. Om någon lär sig se på mig när mina tankar börjar vandrar iväg kan denne säkert besegra mig med ena lillfingret.

Jag har lagt mig till med en ovana att gripa tag i motståndarens klinga, något vi över huvud taget inte tillämpar med lätta klingor. Första gången jag gjorde det insåg jag raskt vad jag gjort och lämnade ”arenan” som förlorare eftersom jag brutit mot reglerna, men den andra gången jag gjorde samma sak var vägen till beslutet mer komplicerad. Jag blev nämligen stucken i benet – fråga mig inte hur det där gick till, möjligen blev jag stucken i benet först och träffad sen? eller släppte jag klingan och blev därefter stucken i benet? Sätta sig ner och fortsätta fäktas sittande, eller erkänna sig besegrad? Min motståndare verkade inte inställd på att jag skulle lämna, och det tog mig tiotalet sekunder att inse att han hade fel. Självklart ska jag backa ut i det läget.

Jag funkar ofta så – det tar någon sekund innan slutledningen landar. I vår typ av fäktning är det ganska irriterande, vårt system bygger ju på snabba avgöranden av huruvida man är träffad eller ej… det blir dock allt bättre med tiden.

Basketfäktning

Dagens mest originella övning var kombinerad basket och fäktning. Eftersom dödade fäktare återuppstår efter en liten stund får man bara ett tillfälligt övertag av att döda någon, men ändå måste man uppenbarligen tänka mycket mer fäktning än basket. Poängen med övningen var att visa hur oerhört lätt det är att bli dödad om man ska göra något annat samtidigt som man fäktas. Att plocka upp en boll från marken är normalt sett rätt simpelt, men inte så om det finns en motståndare i närheten…

Hemläxa

Vi fick en liten övning i hemläxa, bestående av att analysera saker vi gör i vardagen. Hur gör man dem egentligen? Hur gör jag när jag går, står, dricker kaffe?

Hopp och lek!

Uppmaningen ”hopp och lek!” verkar ha blivit en standardfras för ”fri fäktning”. Ärligt talat utnyttjade jag en del av tiden till att snacka med folk. Passet dittills hade varit rätt intensivt med få pauser, nu unnade jag mig att slappa lite. Jag gjorde ett försök till överenskommelse med den jag tränade med om att göra attacker så vi skulle kunna använda teknikerna från träningens början, vilket funkade åtminstone ett tag.

Liksom i dusterna försökte jag verkligen se till att hålla ordentliga garder, med svärdshanden vid min högra sida inte lite mer obestämt framför. Det må ha givit utdelning i bouterna eller ej, men under denna lösare träningsdel kunder jag konstatera: nej så här brukar jag inte göra. Så lustigt, äntligen infinner sig den där positionen där klingorna korsar varandra till vänster, så högersidan är helt stängd… för mig har det oftast blivit tvärtom, och jag har aldrig vetat varför.

Träning och tävling

Det här träningspasset är det första jag varit med om som haft två olika sparringsessioner med betoning på deras olika karaktärer: en tävlingsbetonad och en mycket mer lågintensiv, utan egentlig tävlingskaraktär. Det sistnämnda är mer hur de flesta av oss brukar fäktas men det är nog nyttigt att renodla den formen lite, verkligen utnyttja den till att testa och experimentera. Den föregående ”tävlingen” hjälpte liksom till att definiera den andra sparringsessionen som träning, utan fokus på vinst och förlust men med plats för alla de där sakerna man borde testat men inte har.

Klubben har tänkt hålla en liten intern tornering i december. Jag är egentligen måttligt peppad för sånt, men jag tror ändå att det är väldigt nyttigt just för att renodla och särskilja träning och tävling från varandra.

Trångt!

Vår nya tisdagssal är liten, ännu mindre än den vi hade förut. Vi fjorton fäktare lyckades kliva på varandras fötter eller backa in i varandra tre gånger, vad jag såg, varav jag bar skulden till en av incidenterna. Är vi mycket fler än så tror jag inte det blir så mycket fri fäktning, faktiskt. En större tisdagssal vore inte helt fel, och/eller ett till pass i veckan… önskedrömma går ju.

Tillbaka till gard

Jodå, det är nog en allmän sanning: jag fuskar med mina garder och hamnar ofta i någon typ av mittemellanställning. Det blir tydligast med långsvärdet, där jag kan stanna till i alla möjliga positioner istället för att söka mig till en position där jag är mer skyddad alltså en gardställning. När jag fäktas med lätta klingor märks det på att jag hamnar med handen mitt framför mig istället för till höger om kroppen.

Jag bör alltså träna på att komma tillbaka till gard. Det här bör jag kunna göra alldeles utmärkt i sparring, gå in för att träna på att komma tillbaka till gard, tillbaka till gard, tillbaka till gard… och strunta i om jag blir mycket träffad.

Armhävningar, situps och långsvärd

Han kör lite annat stuk än vårt vanliga, vår gästande belgare. När han nu får hålla i långsvärdsträning för hela gruppen blir det uppvärmning med armhävningar och situps… sånt är vi inte vana vid. Det är jättenyttigt, javisst. Hela gruppen skulle garanterat ha nytta av både styrke- och konditionsträning.

På frågan vad det är för gammal manual eller fäktmästare som undervisas efter blir svaret Liechtenauer, ”fast med en del italienska influenser”. Nu ska vi se… med hjälp av de allmänna resurssidor jag länkat längst ner i min lista över manualer hittar jag ett manuskript som tillskrivs Hanko Döbringer. Det är bara text, inga bilder, och den beskriver svärdskamp ”enligt Liechtenauers metod”. Kan man verkligen basera svärdsträning på så magert material? I så fall tror jag bestämt att resultatet blir lika mycket beroende av uttolkaren som av själva texten. Kanske det som idag kallas ”Liechtenauer” även baseras på flera gamla källor än denna, som dock är den äldsta i den tyska svärdsskolan.

I denna tyska stil ska man stå med benen ganska brett isär. Det är svårt! Vi med våra italiensk-spanska rapirfäktning (säger de som vet om rötterna till vår fäktning med ”tunga klingor”) samt ofrånkomliga influenser från sportfäktning hamnar lätt nästan på linje, med fötterna rakt bakom varandra. Annars känns det nästan som att komma hem till aikidons parövningar – okej inte riktigt förstås, men det är bundna övningar två och två där man kan attackera med kraft eftersom man vet att träningskompisen parerar. Än så länge tränar vi väldigt basalt, ett hugg med en parering. Tydligen är tanken att det alltid ska finns möjlighet att träna något annat samtidigt som de som vill kör långsvärd. Det vore ju synd att hänvisa de som inte vill köra långsvärd till bara ett pass i veckan, eller rättare sagt kanske ett och ett halvt för jag förmodar att vi med tiden landar i lika delar långsvärd och ”annat” på lördagar.

Vad gäller sparring med långsvärd förefaller det som att plast kommer att bli det man börjar med, inte metall. Det låter bra. Plasten är mer förlåtande, en för hårt smäll ger inte lika stora märken. Nackdelen är förstås att en smal egg funkar annorlunda än en bred plastatrapp. Till par- och soloövning är jag glad att jag har mitt metallsvärd – jo givetvis är det också en atrapp! men det ligger ändå närmare originalet än plasten. Jag tycker plastsvärdet känns lätt men det hävdas att det har samma vikt och balans som ett riktigt, så jag får väl tro på det.

Mot slutet av passet fäktades jag en omgång med lätt klinga. Det kändes otroligt konstigt. Vapnet vägde ju ingenting! Jag ville vifta hit och dit… verkligen inte bara sticka rätt fram. Är det en vinst, att via tyngre vapen lära sig saker att göra med lätta klingor, eller är det bara dumt att göra saker med lätta klingor som de egentligen inte lämpar sig för?

Vår gästinstruktör har brukat låta elever träna i ett år innan de får börja sparras. Vi däremot börjar med sparring mer eller mindre på en gång, men med lätta klingor där det är svårare att ställa till någon större skada. Som vanligt finns det olika vägar att gå. Det låter som att teaterfäktningen kommer att få stryka lite på foten till förmån för tysk långsvärdsträning, men att de litegrann kan tjäna samma syfte: via koreograferade övningar kan man lära sig kontroll över vapnet innan man börjar sparras. Jag tycker det är synd om teaterfäktningen försvinner ut… men den kommer säkert tillbaka, förr eller senare.

Historiska fäktmanualer

Historiska fäktmanualer. Ska jag bry mig om sådana?

Mina instruktörer har tuggat i sig manualer, det är en sak. Undervisningen på större SCA-sammankomster bygger tydligen också på sådan, det är en annan. SCA-sparringen som sådan bygger nog från början mest på att ha tävlingsregler med vars hjälp man kan ha roligt med någorlunda tidstypiska vapen, men därifrån tycks organisationen ha gått mot att lite mer fördjupa sig i det historiska materialet. En del av de övningar vi gör är tydligen hämtade direkt från manual men inte alla, och jag blir sällan upplyst om vilket.

Eftersom jag då och då snurrar runt på nätet och snavar över manualer känns det i alla fall vettigt att samla ihop lite länkar – de kan vara kul att ha. Jag lägger inte in allt jag hittar, utan i första hand sådana manualer som jag vet att folk i min klubb intresserat sig för och kan tänkas undervisa kring. Dessutom kommer det med lite annat som jag av något skäl tycker är intressant – dit hör t.ex. Dietrich von Poraths Palaestra Svecana av det enkla skälet att den är svensk.

Inlägget kommer alltså att kompletteras efterhand. Egentligen skulle jag helst inte ha något datum på den, men jag känner inte heller riktigt för att visa upp den bland bloggens statiska sidor – listan är ju till mer för mig, och mindre för mina läsare. Därför får det bli så här.

Fäktböcker och dess upphovsmän

- I.33 (ska tydligen uttalas ”ett trettiotre”, inte ”i trettiotre”). 1200-1300-tal. Svärd och bucklare.
— Wikipedia
— Fulltext (Freywild)
— ARMA

- Johannes Liechtenauer. 1300-tal. Liechtenauers blozfechten czu fusse från omkring 1389, förmodligen nedskriven av Hanko Döbringer. (Dessutom finns fler skrifter, av flera av Liechtenauers elever och efterkommande i den så kallade tyska svärdsskolan, eller tyska fäktningsskolan.)
— Originaltext med översättning, ARMA

– Achille Marozzo: Opera Nova dell’Arte delle Armi , 1536. Diverse vapen och kombinationer därav.
— Wikipedia
— via HROARR hittas flera scannade versioner av originalet samt översättning

- George Silver: Paradoxes of Defence 1599, Brief Instructions on my Paradoxes of Defence 1605
— Paradoxes, original
— Paradoxes, modern engelska (Greg Lindahl, ARMA)
– Brief Instructions, modern engelska (Greg Lindahl, ARMA, Linacre School of Defense)

- Nicoletto Giganti, 1606
— Wikipedia
— Originalmanuskript
— Venetian Rapier.

- Dietrich von Porat : Palæstra Svecana eller Den Adeliga Fächtare-konsten, 1693. Rapir.
– Wikipedia (den svenska, för en gångs skull)
— samma pdf på två ställen: Nordiska museet och HROARR

Allmänna resurser
- Engelska Wikipedia. Här finns artiklar om de flesta gamla fäktmästare som lämnat spår efter sig till eftervärlden. Bland de externa länkarna finns ofta intressanta saker.
- ARMA
- William Wilsons websida
- Raymond J. Lord Collection
- Freywild
- HROARR – se vänstermenyn
- Göteborgs historiska fäktskola
– Två böcker, som förberedelse/bakgrundsmaterial till historiska manualer (eller kanske istället för, om man enbart vill hålla sig inom SCA?) Arte of Defence av William Wilson samt Rennaissance swordsmanship: The illustrated use of rapiers and cut-and-thrust swords av John Clements.

Vad gör en fäktare efter att han eller hon träffat?

Mina instruktörer brukar säga att man absolut inte ska slappna av och sluta fäktas efter att man fått in en bra träff på motståndaren. För det första vet man inte hur motståndaren uppfattat träffen. Vi har ju inget elektriskt/mekaniskt sensorsystem annat än vårt eget känselsinne, som avsevärt kan trubbas av när adrenalinet sätter igång och rusar. Kanske han eller hon inte alls upplevde sig träffad, och fortsätter fäktas – och om man då släppt sin uppmärksamhet är det man själv som plötsligt får en smäll mitt i masken.

Om man hade fäktats ”på riktigt”, med skarpa vapen, kan det faktiskt hända att motståndaren fortsätter fäktas även efter att ha fått ett dödligt sår. När man vet att man träffat motståndaren – en lätt rispa om man duellerat enligt regeln ”första blodsvitet” eller ett dödligt sår, det spelar mindre roll – ska man därför först backa undan och ta ut avståndet innan man kan sänka vapnet och känna sig säker.

I Uppsala i somras lärde Arenwald ut att alla attacker ska avslutas med att gå iväg – och det var svårt, mycket svårt. Vi är inte vana vid att tänka så. Reglerna säger att det är slut efter träffen – och därför slutar man fäktas där. Det är logiskt, men dumt.

Nyligen snavade jag på nätet över ett alternativt sätt att bedöma slutet på en tävlingsmatch, genom att ge den träffade möjlighet att via en efterträff (after-blow) ogiltigförklara den första träffen. Om jag träffar dig men du kan följa upp med en attack som jag inte kan undvika eller parera, så var jag för oskyddad när jag träffade dig. Det var en träff, men en strids- eller duellmässigt sett dålig träff eftersom jag var dumdristig som inte skyddade mig. Därför gills inte den träffen, och vi börjar om.

Jag undrar hur vår fäktning skulle påverkas om vi tillämpade denna regel. Vi skulle fäktas mer försiktigt, det verkar ganska självklart. Faktiskt tycker jag det låter värt att testa någon gång.

Sulläder är liksom väldigt hårt och segt

Jag köpte material till hårt nackskydd, för fäktning med såväl stick som hugg, för… oj oj oj. Det är länge sen nu. Mer än ett år, garanterat. Sen har det legat halvfärdigt hos en kompis. Jag hann glömma vad det var för material jag köpte. Då var jag mest av allt rädd för att det skulle bli för mjukt, så jag köpte något riktigt hårt och stabilt: sulläder.

Att skära lädret går väl an. Man får dra kniven många gånger i samma skåra, vilket är relativt enkelt så länge man ska skära raka sträckor – till böjda kanter hade vi förmodligen kunnat använda någon maskin. Värre är det med alla jäkla hål man måste göra för att kunna sy. Det här… det går inte riktigt att handsy. Eller rättare sagt, det går men det är en orimlig mängd jobb.

Jag ger upp. Det mönster vi har konstruerat, jag och min kompis, det tror jag blir skitbra bara man går över på lite mer normalt läder – plattläder, säger kompisen. Som mönstret är konstruerat med överlappande remsor tror jag inte det blir för mjukt, och skulle det trots allt hända går det nog att låna en värmepistol och smälta i lagom mycket bivax så blir det hårt. Men jag vet inte om jag ids.

Jag är ingen hantverkare. Den dag vi har små hantverksstugor så man kan få moraliskt stöd av folk runtomkring, då ger jag mig på läderarbete. Inte förr. Okej, man ska inte uttala sig så kategoriskt, men så här då: just nu har jag inte den blekaste lust.

Tack och lov finns det färdiga nackskydd att köpa. En kille i klubben har den här varianten (längst ner på sidan, det verkar inte gå att göra en länk till själva produkten men länken funkar så länge firman inte ändrar i sortimentet), eller åtminstone något mycket likartat. Det funkar.

Jag ska avvakta en vecka till eller två, men kommer jag inte på andra tankar då drar jag iväg en beställning på italienskt nackskydd av gummi.

Schack som förberedelse för sparring

Det blev ett ordentligt intensivt pass i tisdags. Tempot var högt, både i övningarna och mellan. Instruktören stod och ropade ”Allez allez allez!” för att skynda på oss… jag fick lite lust att svara ”hai sensei” men lät bli.

Bland mycket annat fick vi göra den övning som benämnes schack. Hm, jag har nog gjort den förut, faktiskt, men då blev gruppen väldigt förvirrad och få av de jag tränade med förstod egentligen vad vi skulle göra. Den här gången var tempot lugnare.

Det hela går ut på att testa olika möjliga svar från olika positioner. Person A attackerar, och kan gärna välja några olika attacker innan hen är nöjd. När A bestämt sig för vilken attack hen vill göra, testar B att parera på några olika sätt – och när B har bestämt sig för en parad, testar denne några olika sätt att attackera på. Hela tiden kör man om övningen från början, så sekvensen till slut byggts på till tre attacker. Där slutade vi och påbörjade en ny sekvens.

Kan schack vara lösningen på min förutsägbarhet? Jag tror nog att övningen kan hjälpa till, ja. Men jag tror också att jag ska be om hjälp med att identifiera de mönster jag så ofta faller in i, för att medvetet nöta in flera handlingsmöjligheter från varje punkt i mina små sekvenser.

Det gick ganska bra att fäktas sen. Jag har lite svårt att bedöma nivån på mitt motstånd men tyckte att jag lyckades bra med att röra på mig och hitta vägar som inte bara var attacker rakt fram. Kan det ha varit de små schackpartierna som gjorde det?

Det var efter det här passet som förkylningen bröt ut. När det var en halvtimme kvar av träningen hade den lätta antydning av ont i halsen som jag dragits med i två veckor blivit mer distinkt, och det kändes som dags att bryta. Konstigt att träningen ändå kändes så bra, fram till den punkten.

Övningar med svärd och bucklare

Cut and thrust är ordentligt på ingång, verkar det. Nu undervisas inte enbart ett fåtal elever en och en i taget, utan gruppen i sin helhet ställs upp på led och får träna tekniker i luften. Att några av oss har skaffat bucklare hjälper väl till, kan jag tänka. Mina instruktörer tycker att huggfäktning ska man börja lära sig med bucklare i den andra handen, och nu finns det tillräckligt många små sköldar i gruppen för att det en genomsnittlig lördagsträning ska räcka till nästan alla.

Vi utgick från en gard där svärdet hålls nästan lodrätt fast med spetsen tippad något framåt, inte högt ovanför huvudet utan ganska lågt. Handen ligger i höjd med mellangärdet, ungefär. Härifrån blir faktiskt attackerna lite lika de vi gjorde i teaterfäktningen, upptäcker jag till min förvåning. Ett hugg snett uppifrån mot halsen gör man genom att liksom slå med handen rakt fram, så skapar svärdet självt sin rundade bana. När det diagonala hugget nått sin slutpunkt nere mot marken vänder man klingan så den sanna eggen kan skära antingen snett uppåt eller först gå upp och sen falla ner mot halsen på andra sidan.

Så fort svärdshanden sträcks fram ska bucklaren vara där och täcka. Det är basalt och viktigt, och inte helt lätt. Min huggvärja är fortfarande inte helt kurant (den behöver nog reservdelar), så jag får hugga med min vanliga rapir som har långa parerstänger – det gäller att rikta vapnet helt rätt, om de inte ska komma i vägen för den lilla skölden.

När man inte själv attackerar är bucklartaktiken tydligen att den ska ligga på den sida av kroppen som det är enklast för motståndaren att hugga mot. Eftersom man sällan hugger rakt ner ligger svärdet antingen på höger eller vänster sida, vilket gör den ena kroppshalvan mycket lättare att nå – och då ska bucklaren in där emellan. Jaha, det låter ju logiskt.

Den primära garden med svärdet på vänstersidan har vapnet riktat snett bakåt, och bucklaren ligger ovanpå svärdshanden framför kroppen. Därifrån gjorde vi… rackarns, jag har glömt! Träningsdagbok ska man föra samma dag som man tränade eller senast dagen efter. Nu började jag inte skriva förrän tre dagar efteråt – det funkar uppenbarligen inte…

Nå. Från den här andra, omvända garden kan jag hugga snett uppåt förstås, eller jag kan lyfta klingan vid sidan om motståndaren och sen hugga mot halsen. Men vilket gjorde vi, och vad kom sen i kombinationen… jag har glömt. Jag som faktiskt tänkte träna på det här hemma. (Förvisso hyser jag den tanken ungefär tio gånger oftare än jag faktiskt kommer mig för att också göra det.) Nå, vill jag så har jag tre olika diagonala hugg att träna på. Exakt vilken kombination vi gjorde på passet kanske är mindre viktigt. Följde vi upp ett hugg snett uppifrån med ett horisontellt hugg? Jag får väl experimentera lite. Jag borde ha tillräckligt mycket hugg i kroppen för att kunna känna vilka huggkombinationer som funkar någorlunda smidigt. Hur man skyddar sig med bucklaren är jag däremot helt rudis på.

Nästa gång måste jag komma ihåg att fråga varifrån de här övningarna kommer. I.33, kanske?

Intressant det där hur hugget görs genom att handen liksom slår rakt fram. Det ska fortsätta undersökas.

Sparring med grepp av klingan tillåtet

Lördagsträning. Som vanligt är det färre som tränar lördagar, och färre av de nya.

Först lite fri fäktning med en av mina instruktörer, sedan joinade två personer till och vi körde köttkvarn alltså typ ”herre på täppan”: vinnaren står kvar och in kommer en ny utmanare, osv. Vi tränade med en modifiering av reglerna, att det var tillåtet att gripa klingan samt att markera slag och sparkar. När man försöker undvika lägen där motståndaren kan få tag i ens klinga får det ganska stora konsekvenser för fäktningens taktik och dynamik. Helt plötsligt blir det det normala att stå med vapnet i den bakre handen istället för den främre, vilket för de flesta av oss är en variant men inte normalläge. Jag gör det i och för sig ganska ofta, men här kändes det som det enda möjliga.

När man tillåter grepp av klinga och markerade slag och sparkar ökar sparringtemperaturen ett par hack. Denna sparring bör väl ligga närmare ”riktig” duellfäktning av medeltida/tidigt renässansstuk, men samtidigt tycker jag att vårt greppande av vapenklinga måste vara väl frikostigt utfört. De som testat med skarpa vapen säger att det funkar mycket väl men kom igen, nog måste man vara mycket mycket säker på att det ska gå vägen innan man försöker gripa över eggen på ett skarpt vapen! medan vi som sparras med slöa kan gripa rätt friskt med vinst (nästan) varje gång. Om motståndaren vrider eggen i handen på mig, eller drar eggen så den skär, då har jag mist min hand. Det låter lätt att skära handen men är svårare än man tror. Hitills har jag inte sett det göras jätteofta i sparring. Men om… om svärdet var vasst, skulle man verkligen ta den risken?

Vad gäller min benägenhet att upprepa samma saker hela tiden vilket leder till att jag blir fruktansvärt förutsägbar har jag frågat och fått tips, samt förslag på en övning att göra. Grejen är att från varje position nöta in flera saker att välja mellan. I dagsläget kanske jag har en som känns bra, så det gäller att nöta in minst en till – två möjligheter, det räcker för att inte motståndaren ska känna sig säker på vad jag ska göra och kunna agera med förhandsinfo om mina planer. ”Vi ska nog köra lite schack” säger min tränare, alltså en övning för just detta som hos oss går under detta namn. Okej. Någon av de kommande veckorna lär det bli undervisning i schack, alltså.

Jag måste komma ihåg att ta upp såna här saker med min tränare! I den här fäktklubben blir jag ju faktiskt undervisad på individbasis istället för att tryckas in i en elevmall med en förmodad standardutveckling. Bara jag ställer frågorna kommer jag faktiskt att få ärliga försök till genomtänkta svar. Jag kan be om särskilda saker att träna på, och även (som nu) fråga ”hur ska jag träna för att lösa det här problemet” och få en lösning, eller ett försök till lösning, designad åt mig.

Men det glömmer jag bort, hela tiden.

Förkyld… blä.

Jag har gått omkring med lite, lite ont i halsen i ungefär två veckor, och undrat när förkylningen tänkt bryta ut. Igår tisdag var jag lite trött på eftermiddagen, och tänkte ”antingen faller jag ihop under fäktningen, eller så går det över”. Det gick inte över. När det var en halvtimme kvar av ett ovanligt intensivt fäktningspass hade jag mer ont i halsen än förut, bröt och gå hem.

Nu sitter jag här i min soffa, för sjuk för att gå till jobbet men lite för frisk för att kunna bädda ner mig och bara tycka synd om mig själv. Inte lär jag kunna träna på lördag, inte. Det blir säkert fortsättning på huggfäktningsövningarna, det som jag absolut inte vill missa. Bläää.

Förutsägbarhet

Jag är van att träna form, form och mera form. I formbunden kampkonstträning söker man upprepa samma sak tills den känns bra, och när den känns bra fortsätter man att upprepa den.

Jag har fått höra i några månader nu att jag sparras väldigt förutsägbar, att det är lätt att genomskåda vad jag tänker göra helt enkelt eftersom jag upprepar mig. Jag borde bygga mer repertoar – okej. Jag har ett par sätt att agera som är väl innötta, att agera på andra sätt sitter längre in, alltså gör jag dem inte lika mycket. Förmodligen bör jag också inse att sparring är TRÄNING, att träningen kan vara lyckad och ge resultat även om man på grund av den strategi för tillfället försöker tillämpa får dyngspö. (Shiai och randori, shiai och randori, shiai och randori… hej Ulrik!)

Jag tycker inte jag är särskilt rädd för att förlora – med det menar jag att jag inte tar det särskilt hårt. Ofta är jag inte särskilt medveten om vem som träffat flest gånger, det spelar ingen större roll. Men tydligen fattar jag fortfarande inte att jag måste gå in för att testa saker och framför allt fortsätta med dem även när de leder till att motståndaren får in lätta träffar – att det inte är ett bevis på att strategin är dum och bör överges.

Jag tror jag ska be om hjälp om strategier för att utöka repertoar, nöta in lite fler detaljer. Kanske ”förbjuda” mig själv att utföra vissa attacker och teknikkombinationer?

Jag har nog inte riktigt förstått det här med att man måste fäktas oförutsägbart, faktiskt. Det verkar så självklart… men jag står där och strävar efter form och förutsägbarhet, för det är vad jag är van.

Richard Gere kan inte hålla i ett svärd (och inte Uma Thurman heller)

Men jösses, vad hans axlar befinner sig högt upp mot öronen. Karln är totalspänd helt i onödan. Ah! Han håller förstås hårt i svärdet med bägge händerna. Det går inte, ska man svinga ett långsvärd måste man tillåta ena handen att öppna greppet lite då och då annars blir överkroppen helt låst. Richard Gere brukar inte spela actionroller. Han är helt enkelt inte bra på att slåss (eller låtsasslåss), vare sig med svärd eller utan. Den som valde honom till att spela Lancelot , som i den här 15 år gamla versionen av Arthur-sagan börjar som en vagabond som lever på sitt svärd, förtjänar en stor fet smäll.

Richard Gere som Lancelot i mitten. Den lilla skölden på vänsteraxeln är lustig - visst har den historisk förlaga? men då på rustning, för att skydda någon annars utsatt del av rustningen. Och kragarna är ju Star Trek direkt.

Inte för att Den förste riddaren är bra i övrigt heller. Aldrig någonsin har jag sett Sean Connery så slätstruken som här. Kung Arthur är en pappfigur, rakt av. Det finns helt enkelt inte så mycket att bygga en rollkaraktär kring. Den som hållit i fäktningsscenerna har inte lärt Rickard Gere att hålla i ett svärd, och därmed faller alla vapenscener platt till marken. Det blir inte spännande, inte romantiskt, inte gripande, ingenting.

Märkligaste saken med filmen är Kung Arthurs riddares klädsel. Deras uniformer ser ut som om de kom direkt från Star Trek. Jag söker förgäves efter tecken på att det är ett skämt. I denna lilla trailer kan man beskåda riddarna och deras runda bord (som även det mest av allt ser ut som Star Trek).

Dessutom är titeln felöversatt. ”First Knight” betyder i sammanhanget den främste riddaren, inte den i tidsordningen förste. Så står åtminstone på imdb, och det verkar helt vettigt. Jag fattade inte hur Arthur kunde kalla både Malagant och Lancelot för sin ”förste riddare”, så upplysningen om felöversättningen gav mig verkligen något.

Uma Thurman kan förvisso inte heller hålla i ett svärd. Bakre handen ska vara längst bak på handtaget, inte erbjuda någon kant bakom handen som motståndaren kan gripa tag i…. och inte ser positionen direkt avslappnad ut heller. Kolla händernas grepp, det säger allt. Vad gäller Kill Bill måste det ha varit ett fullt medvetet val att inte låta tjejen som hugger ihjäl jag vet inte hur många människor lära sig att åtminstone se ut som om hon kan hantera vapnet. Hela filmen är så orealistisk, med blodfontäner och avhuggna lemmar i sådana kvaniteter att det slutar vara läskigt ungefär som man kan tappa aptiten vid synen av 200 kilo köttbullar. Den förste riddaren däremot… fan trot. Bolaget bakom den filmen har undvikit promotionbilder med en svärdsviftande Lancelot, och det gjorde de klokt i.

(Det är roligt att såga filmer. Att skriva positivt om böcker och filmer blir av något skäl aldrig lika roligt.)

—————–

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om First Knight, Den förste riddaren, film, Sean Connery, Richard Gere, Uma Thurman, Kill Bill, svärd

Killar i tjejernas omklädningsrum

Varför råkar just den förening jag är med i ständigt ut för att killar gör sig ärenden in i tjejernas omklädningsrum? Antingen är vi på något sätt otursdrabbade – eller också är det här fullt normalt. Får alla tjejer som tränar i kommunala hallar passa sig om de inte vill överraskas av en kille ur gruppen som tränar efter, och som är på väg till vattenkranen inne på tjejtoan lagom till att brudarna kommer ut ur duschen? Avgår tjejerna ur omklädningsrummet i samlad tropp, så ingen ska behöva vara ensam kvar och råka få ovälkommet sällskap? Är det så det brukar gå till?

För mig är fenomenet tidigare helt okänt. Å andra sidan har jag huvudsakligen tränat i klubbar som antingen haft egna lokaler eller hyrt in sig hos en annan budoklubb. Budoklubbar må vara mansdominerade företeelser, men där brukar finnas i vart fall några tjejer. På mattan tränar man ihop, sen går man till varsitt duschrum. Dricksvatten hämtar man ofta i könsneutrala utrymmen men om de enda vattenkranarna finns i omklädningsrummen, då går man till sitt eget. Systemet är enkelt och klart som korvspad. Enkönade lag som tränar exempelvis basket eller innebandy i skoljympasalar ser däremot inte alltid vitsen med att tränga ihop sig i ett omklädningsrum när det finns två. Det är förväntningen att det omklädningsrum som är märkt ”Flickor” ska vara tomt som ställer till det, när där helt plötsligt står två tjejer från fäktningen som hyrt salen timmen innan.

Jag hade nog trott att killar och män som blir ertappade med att ha traskat in i fel omklädningsrum skulle bli lite generade, säga ”ursäkta” och raskt försvinna ut genom dörren. Det gör de inte. De blir buttra, ifrågasätter vilka tider man hyr i hallen, och utför sitt ärende innan de går. På vägen in skjuter de undan skärmar man ställt för dörren… fina vinkar funkar inte.

Förekom sånt här för 20 år sen? Jag inbillar mig att det inte gjorde det, eller att det åtminstone var mycket mycket ovanligt.

Fäktdagbok: Paradera, attackera

Sista utomhuspasset utanför den hall som vi möjligen får tillbaka efter asbestsaneringen… vilket vi inte visste då, under passet.

Det var fem-sex elever och en tränare. Grunder. Övningar. Lätta klingor alltså typ sportfäktningsvapen. ”Allt man behöver för att kunna fäktas”: hur man följer upp en parad med ripost, och hur man attackerar om motståndaren inte gör det. ”De enkla, lätta sakerna som funkar.”

Mera träningsdagbok, alltså.

Ripost ”vänta in”
Vi började med den vanliga paraden, där man för ut motståndarens klinga till vänster. Jag står ju med värjan i höger hand, så om motståndaren siktar på min mage kommer paraden att gå åt vänster. (Detta har jag ärligt talat inte haft helt klart för mig. Jag undrar om jag brukar stå så eller om jag håller vad min tränare kallar en ”slarvig gard” lite mer i mitten.)

Man måste vänta med riposten tills motståndaren drar tillbaka klingan. Annars kommer jag att passera ett läge där hävstängerna inte längre är till min fördel. (Detta misstänker jag egentligen inte är sant med lätta klingor. Jag tror att denna typ av ripost i realiteten är svår med sportfäktningsvapen, men vi tränar så.) Alltså: när attackeraren drar tillbaka sitt vapen, kommer riposten. Vänta dock inte för länge. Tajmingen ska dock inte vara ”1 – 2″ utan snarare ”1 – 1 1/2″.

Ripost ”direkt”
För att kunna göra en ripost utan att vänta måste jag gå ut åt sidan, med kropp och med hand men med värjspetsen riktad in mot motståndarens mask. Den måste påbörjas tidigt och träffa helst innan motståndarens attack skulle ha träffat. Tajmingen är alltså ”1″, kort och gott. (Detta är samma sak som jag i mitt första fäktdagboksinlägg kallade ”ripostvariant”. Den står där under rubriken För tunga klingor.)

Riposter vid parad mot yttersidan
Bägge paraderna ovan kan göras på andra sidan också, och följas upp med ripost på samma sätt. Vid övning faller det sig dock inte naturligt eftersom man inte gärna attackerar så mot en normal gard. Men om jag först parerat på vanligt sätt… då har jag handen i en sådan position att det är naturligt att försöka sticka mig på utsidan av min klinga, så min parad går i riktning utåt mot min ryggsida – åt höger, om jag står med höger ben fram.

Vid stick mot ben: ta handen
Den vanligaste paraden mot stick mot ben hoppade vi över. Istället gjordes den variant där man inte egentligen parerar utan skyddar benet genom att dra undan det, med ett raskt steg bakåt. Man kommer alltså att kliva ”i kors” så man står med fel ben fram, något en fäktare gör relativt sällan. Handen lämnas dock kvar på samma plats där den var, men höjs upp och så försöker man plocka motståndarens hand med värjspetsen uppifrån. Oavsett hur detta försök lyckas (eller ej) går man därifrån raskt ett steg till bakåt, så man inte står kvar med fel ben fram utan hamnar i en mer normal gard.

Att själv ta initiativet till attack, 1: ”Osynlig” attack mot huvudet

Det här är en av min tränares små specialare. *Smack* så sitter det en klinga mitt i masken utan att man förstått vad som hänt. Det här var första gången jag sett den demonstrerad.

Spetsen går så gott som rakt mot sitt mål, men mot slutet av rörelsen höjs handen hastigt så spetsen träffar något uppifrån. (Varför ska man höja handen på det sättet? Blir sticket svårare att parera än ett vanligt stick – eller handlar det om att sticket inte ska synas, vara svårare att läsa? ÄR detta stick faktiskt svårare att läsa än ett som går direkt från gard utan handhöjning, eller handlar det mest om vana?)

Under parträning av denna teknik fick jag en ordentlig aha-upplevelse. När jag lät armen leda sticket istället för kroppen, och klev in med utfall först vid handhöjningen – då satt den, men inte annars.

Att själv ta initiativet till attack, 2: Låg attack långt ut till höger

Det här är en gammal favorit, som jag tillämpat då och då i sparring om än inte direkt flitigt. Även den finns nämnd i förra fäktdagboken, där den kallas ”Variant på högersteget” – ett långt kliv ut åt höger, samtidigt som man håller upp vänsterarmen som skydd (men inte tar kontakt med klingan) och attackerar djupt, gärna i underlivshöjd.

Efter det här passet tar jag 1 1/2 veckas uppehåll i träningen, istället för att verkligen träna på att tillämpa teknikerna… inte så bra. Nå, men jag har dem åtminstone noterade. Jag kan och ska plocka upp dem senare. Jag lovar.

River man upp vattenskadat golv kan man hitta asbest

Nej, vi får inte komma tillbaka till träningslokalen på lördag. Det blev inte en enkel golvreparation som kirras på en och en halv vecka, för när jobbarna slet upp golvet hittade de asbest under. Vips måste byggnaden asbestsaneras, och hallen stängs på ett halvår.

Vi har fått andra, någorlunda likvärdiga träningstider i andra hallar så jag klagar inte. Tack och lov att onsdagspasset flyttades till en dag då jag jobbar dag istället för kväll.

Bucklare och dolkar

Jag har köpt en bucklare, alltså en liten sköld. Eller egentligen har jag köpt två, fast jag har bara köpt en. Det där är lite rörigt, jag ska reda ut det sen. Jag har nu i alla fall en som är helt i plåt, mäter 30 cm i diameter och fruktansvärt tung. Den levererades helt inkletad i någon rosa olja, och jag har ännu inte iddats avfetta den och göra iordning för användning. Den andra var dubbelt så dyr, omkring 24 cm i diameter och gjord i plåt samt kokat läder. Hur bra den håller återstår att se, men den är i alla fall lätt. (Ja just, jag skulle ju plåta mina grejer och lägga upp… det ska bli av! Nån gång.)

Det är dolk på gång också. Jag har redan en tunn och lätt dolk, en ”flexidolk” – den ser ut ungefär som en avkortad florett, och duger inte mycket till mot tunga klingor, men den här ska duga till både tunga klingor och huggfäktning har jag tänkt mig. Riktigt hur fästet blir vet jag inte än, det är en kille i Sundsvall som ska fixa till.

Sen har jag allt vad jag behöver, och ska inte köpa mer fäktprylar på jättejättelänge. (Hur många gånger har jag sagt det där nu?)

Inställda träningar

Den jympasal vi tränar i har parkettgolv. I ett par veckors tid har det varit en gigantisk puckel på ena kanten av golvet, tydligen orsakad av vattenskada. Nu ska golvet repareras, och vi är utan träningssal. Minst tre träningspass försvinner, förhoppningsvis inte mer än så.

Jag hoppas att åtminstone något av passen ersätts av utomhusträning.

Kata för långsvärd

Första lektionen med långsvärd. Största delen av inlägget får nog betraktas som en sån där träningsdagbok som skrivs mest för min egen skull och torde vara mindre intressant för andra läsare.

Alla andra (alla och alla, vi var bara fyra stycken inklusive den som lärde ut) hade redan stiftat bekantskap med den sekvens som utgjorde undervisningsmaterial: en serie attacker som utförs från både höger och vänster sida. Mellan attackerna landar man förstås i någon lämplig gard.

Den gard som mest liknar enhandsvapenfäktarens ”normalaste” gard kallas ”plogen”. Eftersom långsvärdet hålls med bägge händerna hamnar vapnet vid sidan, och kroppen också vänd åt sidan. Man står mycket bredare mellan fötterna än vad en rapirfäktare normalt gör (fruktansvärt svårt att få kroppen att fatta!). Om jag i enighet med min kropps vanor glider iväg till att stå på linje hamnar jag nästan i aikidons position för träning med jo, trästav. (Så lustigt att jag associerar till jo snarare än bokken, träsvärdet.) Det ska vi alltså inte göra här… inte, inte.

Härifrån lyfter vi svärdet till hög position nästan rakt upp ovanför huvudet, jodan kamae om du så vill, och därifrån följer ett snett hugg som ska träffa i vinkeln mellan hals och kropp. Över till vänster sida, och samma hugg fast från andra hållet.

Sedan läggs svärdet över till waki kamae, bakom kroppen. ”Longtail” kallas det tydligen på engelska – jag har inget svenskt namn för positionen. Därifrån hugger man mot knäet, nerifrån och upp, och landar i en position med svärdet horisontellt i huvudhöjd, spetsen mot motståndaren och den sanna eggen (den man oftast hugger med) uppåt. Om svärdet varit ett japanskt tvåhandssvärd hade alltså dess enda egg varit riktad upp mot himlen. ”Oxen” kallas positionen på långsvärdssvenska. För att kunna göra samma hugg åt andra hållet droppas svärdsspetsen neråt och sen hugger man nerifrån och upp.

Härifrån kommer två horisontella hugg i huvudhöjd. Svärdet håller man ovanför sitt eget huvud. Från höger till vänster, och från vänster till höger.

Svärdet vrides så att flatsidan är uppåt, för ett stick nedåt – in mellan revbenen.

Nytt revbensstick, denna gång nerifrån och upp.

Hela sekvensen görs med ett steg framåt i varje attack.

Sekvensen görs sedan som parövning, med en person som attackerar och en som blockerar. Övningen ska visst vara lite ”konstgjord” eftersom pareringarna ibland inte blir optimala, men men. Jag kom aldrig till att utföra blockeringarna, så det där ska jag inte uttala mig för mycket om.

Det är oerhört lätt gjort att liksom släppa på svärdet i attacken så att man glider av blockeringen. Svärdsspetsen ska leda rörelsen, och när svärdet smäller in i blockeringen ska det bli en smäll som stoppar min riktning. Det känns väldigt o-aikido. Jag tänker att det här är första lektionen… nybörjarträning. Vad det blir av det hela sen får vi se.

Jag förmodar att sekvensen har sitt ursprung i någon tysk manual – detta eftersom han som lärde ut benämnde alla rörelser, hugg och positioner på tyska. Tyska! Jag får fnatt. Jag är svensk, ursprungligen upplärd med japansk svärdsterminologi. Vår gäst har om jag förstår rätt flamländska som modersmål, men pratar även franska. Vi kommunicerar på engelska. Och så ska terminologin vara på tyska… det snurrar runt i skallen. Jag vägrar lära mig de där konstiga orden. Jag tänker översätta dem till svenska så fort jag bara kan. ”Oxen” och ”plogen” har jag redan lärt mig hos ARMA-folket. Givetvis har resten också svenska namn. Tyska… nej jag vägrar.

Ovana rapir-rörelser

Folk som dräller in från annat håll är intressanta tillskott till träningen. Just nu har vi en utrikes SCA-kille till låns – han är här på ett år eller två år, nåt i den stilen. Han är duktig och van att undervisa – ett tillskott i klubbens översta skikt, helt klart. Han tränar på delvis lite annorlunda sätt, och jag undrar hur det kommer sig – om skillnaderna beror på personliga val, eller om det är lite regionala skillnader i hur folk SCA-fäktas. Att sådana skillnader finns, det vet jag, men det kan också vara så att den här killens fäktning till mindre grad är baserad på rena SCA-regler och i högre grad på gamla fäktmanualer. Det kan också vara så att vår fäktning präglas en hel del av att vi trots allt börjar med lätta sportfäktningsklingor… hur skulle vår träning förändras om vi helt sonika kastade ut dem, som SCA i vår gästs land (och många andra) gjort? Eller beror mycket på att den här killen i grunden är specialiserad på långsvärd, inte som vi på rapir?

Just det att han beter sig annorlunda är spännande, för ett nytt rörelsemönster är svårt att läsa. ”Oj, hur parerar jag den där rörelsen?” En grupp vars träning baseras på en tränare och dennes elever blir lätt lite inavlad. Nytt friskt blod är alltid nyttigt.

Vid ett par tillfällen har jag fått lära mig rörelser i sidled, men jag har alltid haft väldigt svårt att tillämpa dem i min fäktning. Nu fick jag ett par till, som faktiskt kändes väldigt logiska och bra. Det mest chockerande med dem är att de inte är stick utan skär. Jag har hittills betraktat SCA:s skär som rätt ordentligt fåniga, små artefakter skapade för att åstadkomma ett tävlingssystem och efterlikna hugg i en träningsform där man av säkerhetsskäl inte faktiskt kan hugga på varandra, men de här skären är absolut inga artefakter. Må vara att de på den tid det begav sig kanske utfördes lite mer som hugg, men graden av anpassning för att kunna utföras som skär är liten. När motståndaren sticker förflytta man sig i sidled och framåt samtidigt som man droppar spetsen, och sen skär snett nerifrån och upp. Resultatet blir något mitt emellan skär med spets och med egg – eller kanske man bör tänka på dem som skär med spets, mao jag bör låta spetsen leda rörelsen mer än jag gör? Det här tål att forskas vidare på.

Kul! Sen återstår att se om jag lyckas utföra dem mot någon annan. Jag kan tänka mig att de är väldigt, väldigt tajmingberoende och kanske för långsamma mot en snabb motståndare? Min tränare har ju förstås redan bekantat sig med vår gästs små specialiteter, så honom lär jag inte kunna lura med dem. (Äsch då.)

Om den här rörelsen misslyckas – om den blir parerad – då har vi roterat litegrann runt varandra, kanske ett kvarts varv eller lite mindre. Rotationsrörelser som bryter upp den linje som två fäktare lätt hamnar på blev faktiskt ett genomgående tema för lektionen. Han tycker att om jag gått in med ett stick men tvingas retirera ska jag inte retirera rakt bakåt. När jag har vikten på den främre foten är det enklare och bättre att rotera ut i sidled. Hm? Är det här en typ av rörelser som blir mer naturliga ju tyngre vapen man har, undrar jag.

Vår gäst pratar om att fäktas från ett närmare avstånd, närmare än det som mitt budo-jag kallar maai. Jag är van att tänka att jag vill befinna mig på ett avstånd där motståndaren måste ta ett steg in för att nå. Nu får jag höra att man kan befinna sig alldeles utanför det avstånd där ett stick inte når om man står normalt, men där det faktiskt kan nå om man lutar sig framåt. Är detta faktiskt realistiskt möjligt? Har jag missförstått? Jag tycker det låter läskigt. Det baseras på att verkligen kunna parera allt, ju. Är det en pedagogisk grej medan ingen faktiskt fäktas så, eller… jag förstår inte riktigt. En del av de gamla fäktmanualerna pratar om olika fäktavstånd, missura och missura longa osv. Om man rör sig från ett avstånd till ett annat… ja det känns som den rimligaste förklaringen, det här är det avstånd man befinner sig på (eller ska befinna sig på) när man gått in? Mina tränare brukar säga så, ”gå in”, utan närmare specificering. Jag får gräva vidare i det här.

Min fäktning saknar teoretiska grunder.

Förmodligen borde jag börja läsa böcker om historisk fäktning.

Vapenreparation medelst låsbricka

Teaterfäktningen gick rätt illa åt min rapir, så det är bara att plocka fram sandpapperet. Den klingan är snygg men väl smal i kanterna – alltså ”eggarna” – och tar ganska lätt stryk. De breda fula Alchem-bladen är säkert mer praktiska, ur den aspekten i alla fall.

Värre är det med den klinga jag tänkt ha till huggfäktning. Knoppen längst ut vid handtaget trillade helt plötsligt av – då hade den nog suttit halvdåligt nästan från början, jag har skruvat åt ibland och tänkt montera på någon metallbricka men inte gjort något åt saken. Sen föll den helt plötsligt av under sparring. Gängen var förstörd. Varm. Det luktade lite bränt.

Nu är den skruv som avslutar bladet lite avkortad, så knoppen går att montera dit. Vi ska fuska med lite gängtejp och en låsbricka – hoppas det funkar. Kanske kanske att vi också kortar av handtaget lite, för att få längre bit gäng att spela på. Jag skriver ”vi” för jag hoppas få hjälp… sånt här är inte helt kul att göra på egen hand när man knappt ens kan stava till låsbricka. Min lokala järnaffär är i alla fall både välsorterad och synnerligen serviceinriktad, så nu har jag de pryttlar jag behöver – tror jag, om det inte går att hitta bredare låsbrickor på annat håll? ”De brukar vara så här små” sade killen i butiken. Omkring en centimeter i diameter när handtaget är kanske två, det känns lite avigt men vem är jag att försöka bedöma låsbrickornas inneboende mysterier.

Bäst att sätta dit metallbricka och låsbricka på min rapir också, för säkerhets skull. Knoppen har en tendens att skruvas upp lite även där. Gängtejp ska dock inte behövas, säger sakkunskapen. Jag får hoppas att sakkunskapen har rätt.

Att blogga om sin träning här och nu

Att blogga om sånt som hänt för länge sen och om sånt man gör solokvist är mycket enklare än att skriva om den träning jag i nutid utför tillsammans med andra människor.

Mig själv kan jag lämna ut hur mycket eller lite jag vill. Det är mitt val. Däremot kan jag inte utan vidare lämna ut andra, och det styr mitt bloggande som därmed inte blir helt representativt för min träning och hur jag tänker kring den.

Undervisning är mindre problematiskt att skriva om än mer jämfördig och icke lärarledd träning med träningskamrater. Jag kan ju inte utan vidare börja skriva i bloggen om mina träningskompisar. Den som tar på sig att instruera tar i viss mån på sig en officiell roll, och vad man säger och gör från lärarposition får man räkna med kan få en viss spridning. Även utan hänsyn tagen till detta skulle bloggen säkert innehålla oproportionenligt mycket text om själva undervisningen, men att undervisningen är lättare att ge offentlighet hjälper förstås till att skeva till bloggen. Jag kan tycka att jag skriver väldigt mycket om min tränare och hans undervisning. Kanske läsarna kan luras att tro att huvuddelen av fäktandet utgörs av renodlad undervisning? För att skriva om sparring med träningskompisar måste jag göra det på ett mer allmänt sätt, mindre bundet till enskilda situationer. Sådana texter är några hack mer krävande att skriva, och därför blir det färre av dem.

Just för närvarande finns en del gnissel av ett slag som absolut inte går att blogga om. Jag fortsätter att skriva om teaterfäktning, rapir och långsvärd och den undervisning jag får – en helt sann bild av verkligheten, men inte komplett. Om nu någon lät sig luras av min bitvis väl stora öppenhjärtighet att tro att ni får veta allt… nej, det får ni verkligen inte. För det menar jag inte att ljuga för er. Det är bara så att inte allt kan eller bör ges offentlighet.

Jag har dissat dansundervisning bra mycket hårdare i den här bloggen än jag någonsin kommer att dissa någon form av kampsportsundervisning. Det är värt att tänka på. Dansundervisningen är åtminstone i en storstad mer av en marknad och kampsportsundervisning mer av fasta grupper, där man på ett helt annat sätt måste ta hand om varandra. Eller kanske man borde uttrycka det så att mitt problem med dans och dansundervisning är att jag aldrig hittat en grupp där jag kan känna mig hemma?

Teaterfäktning (eller Konsten att göra ofarliga saker på ett sånt sätt att de ser farliga ut)

Glöm allt vad du lär dig, och börja om från början. Nu gör vi teaterfäktning, och här gäller helt andra regler.

Man ska inte ha spetsen mot motståndaren. Nej, man ska inte ha spetsen mot motståndaren. Det är ju farligt. Även om den har en gummiknopp på spetsen (vilket den knappast har på scen) så kan den vara farlig om den hamnar i ett öga. Alltså inga spetsar mot motståndaren.

Därför gör man inte heller några stick, inte som nybörjare i teaterfäktning. OM man gör stick så gör man det med spetsen riktad utanför motståndaren, mot scenens bakkant där publiken inte ser. Men vi gör inga stick. Inte just nu. Det här är en första introduktion. Vi gör fem hugg och åtta parader, men inga stick.

Alla hugg bygger på ”vrid och slå*”: först en väl annonserad vridande rörelse som laddar för ett rejält hugg – som dock stannar strax efter att spetsen nått sitt högsta läge och börjat peka lite framåt. (Jag tänker mig här ett rakt hugg alltså, en som går uppifrån och ner.) I denna position går man rakt fram med handen och liksom slår med svärdshanden mot bröstet på motståndaren. Spetsen befinner sig långt ovanför dennes huvud och alls inte på väg ner, men det blir ett imponerande ljud när klingan möter en parad.

I en typ av parad mot raka nedåtgående hugg kan man gärna – nej, man ska hålla handen långt ut från kroppen, med klingan nästan vågrät. Utanför teaterfäktningens värld är det förstås helt vansinnigt, i den positionen skulle man inte orka hålla emot ett riktigt hugg. Det skulle gå rakt igenom paraden. Och när man sätter ihop en liten scen så spelar det ingen som helst roll om man blottar sig å det grövsta när man gör en tjusig attack. Sånt kommer ju inte publiken att se.

Vi har ytterligt sällan fått ”läxa” från fäktningen, men denna gång fick vi det: nedåtgående hugg med korrekt form samt den ”rundviftning” som heter moulinet. Det borde betyda att det blir mer teaterfäktning framöver. Det skulle jag tycka om.

———————-
* Tillägg: ”Slå” ska inte tolkas som att slå med vapnet. Det är handen som ”slår”, ett rakt slag mot t.ex bröstet medan vapnet beskriver en båge. När jag skrev den här texten trodde jag att detta var något rent teaterfäktningsmässigt, sedan har jag upptäckt/fått lära mig att det finns sådana raka slagrörelser i bra hugg överlag. Inledningen med den överdrivna laddningen av rörelsen torde dock höra hemma i teaterfäktningens värld – normalt vill man inte så tydligt annonsera vad man ska göra.

Det här tillägget är från 24/10 1011. Jag skrev det på grund av diskussionen nedan.
———————-

Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, teaterfäktning

Träningen har verkligen förändrats

När jag började fäktas för tre år sedan bestod nästan all träning av fri sparring. Rätt mycket tid förspilldes vid salens kant, där folk snackade lite skit innan de gick upp på golvet en sväng till. Numera tränar vi mycket mer övningar och drillar, ofta i två-tre grupper samtidigt varav en nybörjargrupp. Träningen är intensiv, pang på, inte mycket vilopauser.

Idag blir eleverna mycket mera styrda av instruktörerna, på gott och på ont. När jag kom till klubben valde man alltid själv vem man skulle träna med. Folk fäktades i ganska långa sessioner. Idag är det tätare mellan partnerbytena – det är bra. Förr hände det ytterst sällan att instruktörerna sade ”du och du ska göra det här”, något som har blivit vanligt nu. Just detta tror jag på sikt får ganska stora konsekvenser. Vi går från en struktur där varje individ ansvarar mer för sig själv mot en mer typisk kampsportsstruktur med mer instruktion i grupp, där instruktörernas ansvar för gruppen ökar.

Bättre eller sämre? Jag vet inte, men i vart fall annorlunda. Jag törs påstå att instruktörerna inte riktigt greppar alla konsekvenser av den här utvecklingen. Kommer vi om några år att stå och klia oss i huvudet och undra varför det blev som det blev?

———

Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, träning, instruktion, pedagogik

Fäktning är ingen kontaktsport

Fäktning är ingen kontaktsport… inte enligt min högst privata definition av ordet alla fall, fast jag beter mig som om det vore det. Tydligen tar jag kontakt klinga mot klinga och följer sen efter kontakten, så motståndaren enkelt kan leda ut min klinga och få en finfin blotta att gå in i. Jag gillar ju kontakt, att leda kontakt och bli ledd, men här är inte kontakten något att sträva efter i sig. Att det ska vara så förbaskat svårt att lära sig!