Basketfäktning

Tisdagsträning. 14 personer. Lätta klingor.

Dagboksinlägg, mao skrivet mer för mig själv och mindre med tanken på min lilla läsekrets.

Gångövningar

Vi börjar visst alltid tisdagspassen med gångövningar numera. Instruktören står framför gruppen och vi leker ”följa John” fast tvärtom – när instruktören backar går vi framåt, när han går framåt backar vi. Sedan kan övningen komplicerac med stick, redoublement, förflyttningar i sidled…

Förflyttningar som del av parering

Sedan en parövning med fokus mer på förflyttning än parering. En person gör utfall och sticker, och den andre flyttar bakre foten åt ena sidan för att inte bli träffad. Kroppen vrids, ena axeln kommer att peka mer eller mindre rakt mot den andre. Sedan lades det till att själv sticka, sedan man flyttat sig undan, och till sist att även parera klingan med armen. Det är enkelt när man gått åt höger men svårare åt vänster. Vänstra versionen var över huvud taget ganska macklig att få till. Det var svårt att nå fram. Man får nog inse att räckvidden i den rörelsen, med klingan sträckt ovanför den parerande armen, blir ganska begränsad.

Som tredje positionsbaserad pareringsteknik gjorde vi en teknik som jag oftast tänkt på som offensiv: gå ut långt åt höger med högerfoten och stick lågt, samtidigt som vänster arm hålls upp som skydd – den ska inte ta kontakt med klingan, bara finnas där. (Denna teknik har jag nu nämnt tre gånger i bloggen – jag behöver ett namn för den!) I de flesta fall har den lärts ut som en attack, som kan utföras när motståndaren tappar bort att hålla spetsen rakt mot en, men som kombinerad parad och kontring? Jag har aldrig försökt.

Att våga en dust

Efter detta kördes en köttkvarn (herre på täppan), men vi blev tillsagda att det var ”bouter”. ”Bout” översätts i sammanhanget till… hm. ”Dust”? Vad man var ute efter var tämligen säkert ett tävlingsmoment, dock med uppmaningen att tänka mer på att inte dö än att vinna och att även tänka på att – jag minns inte formuleringen. ”Inte bara att vinna, utan även hur man gör det.”

Köttkvarnar brukar annars kunna bli ganska stressiga saker, med dueller som tar slut fort. Nu tog allt mycket längre tid. Det blir så när man inte vill ta risker.

Jag vann min första dust, blev sen övermodig och fick massor av stryk. Jag har svårt att hålla koncentrationen uppe, märker jag. Ibland börjar jag tänka på något annat än motståndaren framför mig – oftast fäktningsrelaterat, men ändå fel där och då. Om någon lär sig se på mig när mina tankar börjar vandrar iväg kan denne säkert besegra mig med ena lillfingret.

Jag har lagt mig till med en ovana att gripa tag i motståndarens klinga, något vi över huvud taget inte tillämpar med lätta klingor. Första gången jag gjorde det insåg jag raskt vad jag gjort och lämnade ”arenan” som förlorare eftersom jag brutit mot reglerna, men den andra gången jag gjorde samma sak var vägen till beslutet mer komplicerad. Jag blev nämligen stucken i benet – fråga mig inte hur det där gick till, möjligen blev jag stucken i benet först och träffad sen? eller släppte jag klingan och blev därefter stucken i benet? Sätta sig ner och fortsätta fäktas sittande, eller erkänna sig besegrad? Min motståndare verkade inte inställd på att jag skulle lämna, och det tog mig tiotalet sekunder att inse att han hade fel. Självklart ska jag backa ut i det läget.

Jag funkar ofta så – det tar någon sekund innan slutledningen landar. I vår typ av fäktning är det ganska irriterande, vårt system bygger ju på snabba avgöranden av huruvida man är träffad eller ej… det blir dock allt bättre med tiden.

Basketfäktning

Dagens mest originella övning var kombinerad basket och fäktning. Eftersom dödade fäktare återuppstår efter en liten stund får man bara ett tillfälligt övertag av att döda någon, men ändå måste man uppenbarligen tänka mycket mer fäktning än basket. Poängen med övningen var att visa hur oerhört lätt det är att bli dödad om man ska göra något annat samtidigt som man fäktas. Att plocka upp en boll från marken är normalt sett rätt simpelt, men inte så om det finns en motståndare i närheten…

Hemläxa

Vi fick en liten övning i hemläxa, bestående av att analysera saker vi gör i vardagen. Hur gör man dem egentligen? Hur gör jag när jag går, står, dricker kaffe?

Hopp och lek!

Uppmaningen ”hopp och lek!” verkar ha blivit en standardfras för ”fri fäktning”. Ärligt talat utnyttjade jag en del av tiden till att snacka med folk. Passet dittills hade varit rätt intensivt med få pauser, nu unnade jag mig att slappa lite. Jag gjorde ett försök till överenskommelse med den jag tränade med om att göra attacker så vi skulle kunna använda teknikerna från träningens början, vilket funkade åtminstone ett tag.

Liksom i dusterna försökte jag verkligen se till att hålla ordentliga garder, med svärdshanden vid min högra sida inte lite mer obestämt framför. Det må ha givit utdelning i bouterna eller ej, men under denna lösare träningsdel kunder jag konstatera: nej så här brukar jag inte göra. Så lustigt, äntligen infinner sig den där positionen där klingorna korsar varandra till vänster, så högersidan är helt stängd… för mig har det oftast blivit tvärtom, och jag har aldrig vetat varför.

Träning och tävling

Det här träningspasset är det första jag varit med om som haft två olika sparringsessioner med betoning på deras olika karaktärer: en tävlingsbetonad och en mycket mer lågintensiv, utan egentlig tävlingskaraktär. Det sistnämnda är mer hur de flesta av oss brukar fäktas men det är nog nyttigt att renodla den formen lite, verkligen utnyttja den till att testa och experimentera. Den föregående ”tävlingen” hjälpte liksom till att definiera den andra sparringsessionen som träning, utan fokus på vinst och förlust men med plats för alla de där sakerna man borde testat men inte har.

Klubben har tänkt hålla en liten intern tornering i december. Jag är egentligen måttligt peppad för sånt, men jag tror ändå att det är väldigt nyttigt just för att renodla och särskilja träning och tävling från varandra.

Trångt!

Vår nya tisdagssal är liten, ännu mindre än den vi hade förut. Vi fjorton fäktare lyckades kliva på varandras fötter eller backa in i varandra tre gånger, vad jag såg, varav jag bar skulden till en av incidenterna. Är vi mycket fler än så tror jag inte det blir så mycket fri fäktning, faktiskt. En större tisdagssal vore inte helt fel, och/eller ett till pass i veckan… önskedrömma går ju.

Övningar med svärd och bucklare

Cut and thrust är ordentligt på ingång, verkar det. Nu undervisas inte enbart ett fåtal elever en och en i taget, utan gruppen i sin helhet ställs upp på led och får träna tekniker i luften. Att några av oss har skaffat bucklare hjälper väl till, kan jag tänka. Mina instruktörer tycker att huggfäktning ska man börja lära sig med bucklare i den andra handen, och nu finns det tillräckligt många små sköldar i gruppen för att det en genomsnittlig lördagsträning ska räcka till nästan alla.

Vi utgick från en gard där svärdet hålls nästan lodrätt fast med spetsen tippad något framåt, inte högt ovanför huvudet utan ganska lågt. Handen ligger i höjd med mellangärdet, ungefär. Härifrån blir faktiskt attackerna lite lika de vi gjorde i teaterfäktningen, upptäcker jag till min förvåning. Ett hugg snett uppifrån mot halsen gör man genom att liksom slå med handen rakt fram, så skapar svärdet självt sin rundade bana. När det diagonala hugget nått sin slutpunkt nere mot marken vänder man klingan så den sanna eggen kan skära antingen snett uppåt eller först gå upp och sen falla ner mot halsen på andra sidan.

Så fort svärdshanden sträcks fram ska bucklaren vara där och täcka. Det är basalt och viktigt, och inte helt lätt. Min huggvärja är fortfarande inte helt kurant (den behöver nog reservdelar), så jag får hugga med min vanliga rapir som har långa parerstänger – det gäller att rikta vapnet helt rätt, om de inte ska komma i vägen för den lilla skölden.

När man inte själv attackerar är bucklartaktiken tydligen att den ska ligga på den sida av kroppen som det är enklast för motståndaren att hugga mot. Eftersom man sällan hugger rakt ner ligger svärdet antingen på höger eller vänster sida, vilket gör den ena kroppshalvan mycket lättare att nå – och då ska bucklaren in där emellan. Jaha, det låter ju logiskt.

Den primära garden med svärdet på vänstersidan har vapnet riktat snett bakåt, och bucklaren ligger ovanpå svärdshanden framför kroppen. Därifrån gjorde vi… rackarns, jag har glömt! Träningsdagbok ska man föra samma dag som man tränade eller senast dagen efter. Nu började jag inte skriva förrän tre dagar efteråt – det funkar uppenbarligen inte…

Nå. Från den här andra, omvända garden kan jag hugga snett uppåt förstås, eller jag kan lyfta klingan vid sidan om motståndaren och sen hugga mot halsen. Men vilket gjorde vi, och vad kom sen i kombinationen… jag har glömt. Jag som faktiskt tänkte träna på det här hemma. (Förvisso hyser jag den tanken ungefär tio gånger oftare än jag faktiskt kommer mig för att också göra det.) Nå, vill jag så har jag tre olika diagonala hugg att träna på. Exakt vilken kombination vi gjorde på passet kanske är mindre viktigt. Följde vi upp ett hugg snett uppifrån med ett horisontellt hugg? Jag får väl experimentera lite. Jag borde ha tillräckligt mycket hugg i kroppen för att kunna känna vilka huggkombinationer som funkar någorlunda smidigt. Hur man skyddar sig med bucklaren är jag däremot helt rudis på.

Nästa gång måste jag komma ihåg att fråga varifrån de här övningarna kommer. I.33, kanske?

Intressant det där hur hugget görs genom att handen liksom slår rakt fram. Det ska fortsätta undersökas.

Fäktdagbok: Paradera, attackera

Sista utomhuspasset utanför den hall som vi möjligen får tillbaka efter asbestsaneringen… vilket vi inte visste då, under passet.

Det var fem-sex elever och en tränare. Grunder. Övningar. Lätta klingor alltså typ sportfäktningsvapen. ”Allt man behöver för att kunna fäktas”: hur man följer upp en parad med ripost, och hur man attackerar om motståndaren inte gör det. ”De enkla, lätta sakerna som funkar.”

Mera träningsdagbok, alltså.

Ripost ”vänta in”
Vi började med den vanliga paraden, där man för ut motståndarens klinga till vänster. Jag står ju med värjan i höger hand, så om motståndaren siktar på min mage kommer paraden att gå åt vänster. (Detta har jag ärligt talat inte haft helt klart för mig. Jag undrar om jag brukar stå så eller om jag håller vad min tränare kallar en ”slarvig gard” lite mer i mitten.)

Man måste vänta med riposten tills motståndaren drar tillbaka klingan. Annars kommer jag att passera ett läge där hävstängerna inte längre är till min fördel. (Detta misstänker jag egentligen inte är sant med lätta klingor. Jag tror att denna typ av ripost i realiteten är svår med sportfäktningsvapen, men vi tränar så.) Alltså: när attackeraren drar tillbaka sitt vapen, kommer riposten. Vänta dock inte för länge. Tajmingen ska dock inte vara ”1 – 2″ utan snarare ”1 – 1 1/2″.

Ripost ”direkt”
För att kunna göra en ripost utan att vänta måste jag gå ut åt sidan, med kropp och med hand men med värjspetsen riktad in mot motståndarens mask. Den måste påbörjas tidigt och träffa helst innan motståndarens attack skulle ha träffat. Tajmingen är alltså ”1″, kort och gott. (Detta är samma sak som jag i mitt första fäktdagboksinlägg kallade ”ripostvariant”. Den står där under rubriken För tunga klingor.)

Riposter vid parad mot yttersidan
Bägge paraderna ovan kan göras på andra sidan också, och följas upp med ripost på samma sätt. Vid övning faller det sig dock inte naturligt eftersom man inte gärna attackerar så mot en normal gard. Men om jag först parerat på vanligt sätt… då har jag handen i en sådan position att det är naturligt att försöka sticka mig på utsidan av min klinga, så min parad går i riktning utåt mot min ryggsida – åt höger, om jag står med höger ben fram.

Vid stick mot ben: ta handen
Den vanligaste paraden mot stick mot ben hoppade vi över. Istället gjordes den variant där man inte egentligen parerar utan skyddar benet genom att dra undan det, med ett raskt steg bakåt. Man kommer alltså att kliva ”i kors” så man står med fel ben fram, något en fäktare gör relativt sällan. Handen lämnas dock kvar på samma plats där den var, men höjs upp och så försöker man plocka motståndarens hand med värjspetsen uppifrån. Oavsett hur detta försök lyckas (eller ej) går man därifrån raskt ett steg till bakåt, så man inte står kvar med fel ben fram utan hamnar i en mer normal gard.

Att själv ta initiativet till attack, 1: ”Osynlig” attack mot huvudet

Det här är en av min tränares små specialare. *Smack* så sitter det en klinga mitt i masken utan att man förstått vad som hänt. Det här var första gången jag sett den demonstrerad.

Spetsen går så gott som rakt mot sitt mål, men mot slutet av rörelsen höjs handen hastigt så spetsen träffar något uppifrån. (Varför ska man höja handen på det sättet? Blir sticket svårare att parera än ett vanligt stick – eller handlar det om att sticket inte ska synas, vara svårare att läsa? ÄR detta stick faktiskt svårare att läsa än ett som går direkt från gard utan handhöjning, eller handlar det mest om vana?)

Under parträning av denna teknik fick jag en ordentlig aha-upplevelse. När jag lät armen leda sticket istället för kroppen, och klev in med utfall först vid handhöjningen – då satt den, men inte annars.

Att själv ta initiativet till attack, 2: Låg attack långt ut till höger

Det här är en gammal favorit, som jag tillämpat då och då i sparring om än inte direkt flitigt. Även den finns nämnd i förra fäktdagboken, där den kallas ”Variant på högersteget” – ett långt kliv ut åt höger, samtidigt som man håller upp vänsterarmen som skydd (men inte tar kontakt med klingan) och attackerar djupt, gärna i underlivshöjd.

Efter det här passet tar jag 1 1/2 veckas uppehåll i träningen, istället för att verkligen träna på att tillämpa teknikerna… inte så bra. Nå, men jag har dem åtminstone noterade. Jag kan och ska plocka upp dem senare. Jag lovar.

Kata för långsvärd

Första lektionen med långsvärd. Största delen av inlägget får nog betraktas som en sån där träningsdagbok som skrivs mest för min egen skull och torde vara mindre intressant för andra läsare.

Alla andra (alla och alla, vi var bara fyra stycken inklusive den som lärde ut) hade redan stiftat bekantskap med den sekvens som utgjorde undervisningsmaterial: en serie attacker som utförs från både höger och vänster sida. Mellan attackerna landar man förstås i någon lämplig gard.

Den gard som mest liknar enhandsvapenfäktarens ”normalaste” gard kallas ”plogen”. Eftersom långsvärdet hålls med bägge händerna hamnar vapnet vid sidan, och kroppen också vänd åt sidan. Man står mycket bredare mellan fötterna än vad en rapirfäktare normalt gör (fruktansvärt svårt att få kroppen att fatta!). Om jag i enighet med min kropps vanor glider iväg till att stå på linje hamnar jag nästan i aikidons position för träning med jo, trästav. (Så lustigt att jag associerar till jo snarare än bokken, träsvärdet.) Det ska vi alltså inte göra här… inte, inte.

Härifrån lyfter vi svärdet till hög position nästan rakt upp ovanför huvudet, jodan kamae om du så vill, och därifrån följer ett snett hugg som ska träffa i vinkeln mellan hals och kropp. Över till vänster sida, och samma hugg fast från andra hållet.

Sedan läggs svärdet över till waki kamae, bakom kroppen. ”Longtail” kallas det tydligen på engelska – jag har inget svenskt namn för positionen. Därifrån hugger man mot knäet, nerifrån och upp, och landar i en position med svärdet horisontellt i huvudhöjd, spetsen mot motståndaren och den sanna eggen (den man oftast hugger med) uppåt. Om svärdet varit ett japanskt tvåhandssvärd hade alltså dess enda egg varit riktad upp mot himlen. ”Oxen” kallas positionen på långsvärdssvenska. För att kunna göra samma hugg åt andra hållet droppas svärdsspetsen neråt och sen hugger man nerifrån och upp.

Härifrån kommer två horisontella hugg i huvudhöjd. Svärdet håller man ovanför sitt eget huvud. Från höger till vänster, och från vänster till höger.

Svärdet vrides så att flatsidan är uppåt, för ett stick nedåt – in mellan revbenen.

Nytt revbensstick, denna gång nerifrån och upp.

Hela sekvensen görs med ett steg framåt i varje attack.

Sekvensen görs sedan som parövning, med en person som attackerar och en som blockerar. Övningen ska visst vara lite ”konstgjord” eftersom pareringarna ibland inte blir optimala, men men. Jag kom aldrig till att utföra blockeringarna, så det där ska jag inte uttala mig för mycket om.

Det är oerhört lätt gjort att liksom släppa på svärdet i attacken så att man glider av blockeringen. Svärdsspetsen ska leda rörelsen, och när svärdet smäller in i blockeringen ska det bli en smäll som stoppar min riktning. Det känns väldigt o-aikido. Jag tänker att det här är första lektionen… nybörjarträning. Vad det blir av det hela sen får vi se.

Jag förmodar att sekvensen har sitt ursprung i någon tysk manual – detta eftersom han som lärde ut benämnde alla rörelser, hugg och positioner på tyska. Tyska! Jag får fnatt. Jag är svensk, ursprungligen upplärd med japansk svärdsterminologi. Vår gäst har om jag förstår rätt flamländska som modersmål, men pratar även franska. Vi kommunicerar på engelska. Och så ska terminologin vara på tyska… det snurrar runt i skallen. Jag vägrar lära mig de där konstiga orden. Jag tänker översätta dem till svenska så fort jag bara kan. ”Oxen” och ”plogen” har jag redan lärt mig hos ARMA-folket. Givetvis har resten också svenska namn. Tyska… nej jag vägrar.

Fäktningsdagbok: grunder

Det här är ett sånt där tråkigt inlägg, som ingen annan än jag själv har mycket glädje av. Alla mina försök att föra mer regelbunden träningsdagbok för min fäktning misslyckas ju… men bloggar gör jag, så just denna dagboksdetalj som känns ovanligt nödvändigt får helt enkelt hamna på bloggen. Jag misstänker att det kommer att gnuggas en del grunder den närmaste månaden, så förmodligen kommer det flera inlägg i den här stilen. Mina kära läsare får stå ut, alternativt strunta i att läsa träningsdagboksinlägg.

Allmänt

• Jag står för högt. Jag behöver ner, ner, ner. (Varför ska man egentligen stå så djupt?)
• Handen leder sticket. Tänk att handen drar ut resten av rörelsen.

För tunga klingor (rapir)

Förflyttningar tillsammans med parad. ”Kompassrörelser” eller nåt sånt, kallas de tydligen i någon gammal manual gissningsvis eftersom vinklarna kan ritas ut i en kompassros.

• Åt vänster. Högra främre foten går ut till vänster, vänstra bakre foten står kvar samtidigt som kroppen vrides upp medsols. Sätt armen emellan motståndarens klinga och den egna kroppen, som skydd. Här får man ripostera antingen nedanför eller (troligen) ovanför sin egen vänsterarm.
• Åt höger. Högra foten glider ut litegrann, vänstra foten kommer efter så man samlar upp sig på linje. Vänsterarmen agerar skydd/parad. Ripost.
• Variant på högersteget. Vänsterarmen sätts upp som skydd och högerbenet glider ut långt, långt mycket, till en djup position samtidigt som man attackerar.

Ripostvarianter, åt höger och vänster. (Mest mot höga attacker?)

• Kliv ut så att den egna klingan vid parad puttar ut den andres attack, vrid klingan så knogarna pekar utåt och för motståndarens klinga vidare utåt. Rikta hela tiden spetsen mot motståndaren. Stöt. I den här stöten kommer  handen att befinna sig långt utanför kroppen.

För lätta klingor

Finter.

• 1a. Rikta en stöt mot kroppen. Glid under den andres arm och träffa istället utanför den andres svärdsarm.
• 1b. Rikta en stöt mot den lilla träffyta som finns utanför svärdsarmen.  Glid under den andres arm och träffa istället ungefär på kroppens mitt.

• 1c. Samma som 1a och 1b, men byt riktning en gång till.
• Rikta en stöt rakt in, fäll spetsen och träffa lågt.

Attackvariant

• Håll spetsen lågt, nästan mot golvet. Därifrån, svep upp en halvcirkelrörelse åt höger som slutar i ett stick mot motståndarens mask.

—————

Läs även andra bloggares åsikter om träningsdagbok, fäktning

Skriva träningsdagbok

Jag har väl gjort det i omgångar, i små anteckningsböcker eller på datorn. Inte skrivit ner exakt allt vi tränat på under passet, kanske, men saker jag upptäckt att jag behöver jobba på och sånt instruktören visat som jag vill lägga på minnet. Problemet med träningsdagböcker är bara att det är så fruktansvärt svårt att beskriva tekniker, antingen hela eller detaljer i dem, på ett sånt sätt att det hela ett halvår senare är begripligt ens för en själv. Läraren i Aikidoklubben vistades en gång i tiden ett längre tag i Japan för att träna på Aikikai Hombu Dojo i Tokyo; när han nu plockar fram sin träningsdagbok från den tiden är den helt obegriplig.

Ska jag skriva träningsdagbok måste tidsperspektivet vara kort. Kanske det ändå kan funka som lite stöd för minnet, inför passen veckorna eller månaderna framöver. Hur som haver ligger nu en liten svart anteckningsbok i träningsväskan. Ärligt talat har de flesta av mina försök att skriva träningsdagbok runnit ut i den berömda sanden, men det är väl i alla fall värt ett försök.

——

Andra bloggar om träningsdagbok och struktur