Affären är avslutad. Om framtiden siar jag inte.

Då var min samling klingor sålda. De betalade en termins kurslitteratur, lite drygt. Fäktmask och fäktjacka har jag kvar, och handskar – det är MC-handskar egentligen, kragarna på dem är lite i kortaste laget för att vara optimala men de funkar. Diverse skydd har jag också kvar. Gorget och susp. Benskydd och tjocka handskar för huggfäktning. Min tunga dolk sparar jag, och mina två bucklare också.

Ska jag börja om igen måste jag börja med att skaffa vapen. Vad för vapen det skulle bli… jag vet inte. Det får vi se om det nu skulle bli så. Lätt, tungt, träwaster? Plast? Långsvärd? Rapir? Det beror rätt mycket på vad jag hittar för lekkamrater.

Svärd säljes (rapir, huggvärja, långsvärd/en-och-en-halv-hands-svärd)

Jag stoppade in alla klingorna i fäktväskan, den där som jag aldrig ens använt för sitt egentliga syfte. Kände på tyngden. Insåg att det här är investerade tusenlappar, inte hundralappar. Jag skulle kunna – nej inte säljer jag dem! fast… skulle jag börja om i något likartat någon gång i framtiden, så har jag säkert råd att köpa nytt då. Det är nu jag har ont om pengar, nu och ett par år framåt.

Det tog ett dygn att tänka om. Jo – jag säljer. Till att börja med:

– en Taza Cup Hilt, den oslipade träningsversionen. Den är SCA-godkänd för både stick- och huggfäktning men jag har använt den mest som stickvärja och tycker nog det är vad den är bäst lämpad för. 1000 kr.

Ohyggligt dyr teatervärja. Men snygg.

Våra lätta klingor brukar bestå av en florett- eller värjklinga från sportfäktningens värld, kombinerad med en sabelkopp. Rätt få har brytt sig om att skaffa vapen som ser mer tidsenliga ut, men en kille i klubben har skaffat en sån värja som syns till höger. Den säljs av fäktprylsfirman Leon Paul som teaterfäktningsvapen och har det facila priset av 140 pund, inklusive moms. Huga, huga. Men fin är den.

Sulläder är liksom väldigt hårt och segt

Jag köpte material till hårt nackskydd, för fäktning med såväl stick som hugg, för… oj oj oj. Det är länge sen nu. Mer än ett år, garanterat. Sen har det legat halvfärdigt hos en kompis. Jag hann glömma vad det var för material jag köpte. Då var jag mest av allt rädd för att det skulle bli för mjukt, så jag köpte något riktigt hårt och stabilt: sulläder.

Att skära lädret går väl an. Man får dra kniven många gånger i samma skåra, vilket är relativt enkelt så länge man ska skära raka sträckor – till böjda kanter hade vi förmodligen kunnat använda någon maskin. Värre är det med alla jäkla hål man måste göra för att kunna sy. Det här… det går inte riktigt att handsy. Eller rättare sagt, det går men det är en orimlig mängd jobb.

Jag ger upp. Det mönster vi har konstruerat, jag och min kompis, det tror jag blir skitbra bara man går över på lite mer normalt läder – plattläder, säger kompisen. Som mönstret är konstruerat med överlappande remsor tror jag inte det blir för mjukt, och skulle det trots allt hända går det nog att låna en värmepistol och smälta i lagom mycket bivax så blir det hårt. Men jag vet inte om jag ids.

Jag är ingen hantverkare. Den dag vi har små hantverksstugor så man kan få moraliskt stöd av folk runtomkring, då ger jag mig på läderarbete. Inte förr. Okej, man ska inte uttala sig så kategoriskt, men så här då: just nu har jag inte den blekaste lust.

Tack och lov finns det färdiga nackskydd att köpa. En kille i klubben har den här varianten (längst ner på sidan, det verkar inte gå att göra en länk till själva produkten men länken funkar så länge firman inte ändrar i sortimentet), eller åtminstone något mycket likartat. Det funkar.

Jag ska avvakta en vecka till eller två, men kommer jag inte på andra tankar då drar jag iväg en beställning på italienskt nackskydd av gummi.

Bucklare och dolkar

Jag har köpt en bucklare, alltså en liten sköld. Eller egentligen har jag köpt två, fast jag har bara köpt en. Det där är lite rörigt, jag ska reda ut det sen. Jag har nu i alla fall en som är helt i plåt, mäter 30 cm i diameter och fruktansvärt tung. Den levererades helt inkletad i någon rosa olja, och jag har ännu inte iddats avfetta den och göra iordning för användning. Den andra var dubbelt så dyr, omkring 24 cm i diameter och gjord i plåt samt kokat läder. Hur bra den håller återstår att se, men den är i alla fall lätt. (Ja just, jag skulle ju plåta mina grejer och lägga upp… det ska bli av! Nån gång.)

Det är dolk på gång också. Jag har redan en tunn och lätt dolk, en ”flexidolk” – den ser ut ungefär som en avkortad florett, och duger inte mycket till mot tunga klingor, men den här ska duga till både tunga klingor och huggfäktning har jag tänkt mig. Riktigt hur fästet blir vet jag inte än, det är en kille i Sundsvall som ska fixa till.

Sen har jag allt vad jag behöver, och ska inte köpa mer fäktprylar på jättejättelänge. (Hur många gånger har jag sagt det där nu?)

Vapenreparation medelst låsbricka

Teaterfäktningen gick rätt illa åt min rapir, så det är bara att plocka fram sandpapperet. Den klingan är snygg men väl smal i kanterna – alltså ”eggarna” – och tar ganska lätt stryk. De breda fula Alchem-bladen är säkert mer praktiska, ur den aspekten i alla fall.

Värre är det med den klinga jag tänkt ha till huggfäktning. Knoppen längst ut vid handtaget trillade helt plötsligt av – då hade den nog suttit halvdåligt nästan från början, jag har skruvat åt ibland och tänkt montera på någon metallbricka men inte gjort något åt saken. Sen föll den helt plötsligt av under sparring. Gängen var förstörd. Varm. Det luktade lite bränt.

Nu är den skruv som avslutar bladet lite avkortad, så knoppen går att montera dit. Vi ska fuska med lite gängtejp och en låsbricka – hoppas det funkar. Kanske kanske att vi också kortar av handtaget lite, för att få längre bit gäng att spela på. Jag skriver ”vi” för jag hoppas få hjälp… sånt här är inte helt kul att göra på egen hand när man knappt ens kan stava till låsbricka. Min lokala järnaffär är i alla fall både välsorterad och synnerligen serviceinriktad, så nu har jag de pryttlar jag behöver – tror jag, om det inte går att hitta bredare låsbrickor på annat håll? ”De brukar vara så här små” sade killen i butiken. Omkring en centimeter i diameter när handtaget är kanske två, det känns lite avigt men vem är jag att försöka bedöma låsbrickornas inneboende mysterier.

Bäst att sätta dit metallbricka och låsbricka på min rapir också, för säkerhets skull. Knoppen har en tendens att skruvas upp lite även där. Gängtejp ska dock inte behövas, säger sakkunskapen. Jag får hoppas att sakkunskapen har rätt.

Dolknörderier

Jag har jobbat natt och borde sova, men jag kan inte. Jag har gått upp lite för mycket i varv.

Jag tror att det ska gå att få tag i en ny slags dolkblad som är provgodkända inom SCA – tydligen betyder det ungefär ”informera alla du tränar med om att bladet du har inte är helt godkänt än så de kan välja att tacka nej”. Annars är det bara att tuta och köra. (En dolk är i detta sammanhang ett halvlångt vapen som hålles i vänsterhanden och mest används för att parera med, lite som nito i de japanska arterna alltså.)

Ett tag trodde jag att det skulle bli den här modellen, men där hade jag nog fel. Bladet ser fel ut. De provgodkända ska se ut så här. Av något skäl finns inte detta blad på tillverkarens egen sajt – det är konstigt. Månne det är något fel någonstans… hoppas inte.

Men jaja, jag får lugna ner mig. Den där koppen precis i stil med min rapirkopp kommer det ändå inte att bli. Och det finns ingenting som säger att klingan duger till huggfäktning.

Tillägg: Hm. Jag tror jag förstår… en enkel sammanblandning av ett par bokstäver i artikelnumret. Nä det verkar som att vad som finns att få tag i till den klingan är en enkel parerstång – ingen större kopp öht. Får väl fundera på saken. Jaja. Det är hur som helst dags att sova nu.

————

Läs även andra bloggares åsikter om dolk, svärd, kniv

Konsten att köpa bucklare

Jag lyckades rätt bra med min hållning igår tyckte jag. Försökte hitta tillbaka till hållning och kroppsspråk från sista passet på Uppsala-lägret, och det gick riktigt bra. Om det betyder att jag verkligen hittat en rak och bra hållning eller om jag bara är halvvägs, det är svårt att säga… träna med speglar ibland vore nog inte så dumt. Eller filma, iofs. Men speglar har fördelen att man ser det omedelbara resultatet av korrektion.

Att applicera de sidledes förflyttningarna i sparring, det var däremot svårt. Jag skulle behöva ett antal fler mellansteg där, förmodar jag. Eller kanske gå ut på ängen hemma och bara träna fotarbete… fast jag är faktiskt skeptisk till det, om jag ska vara ärlig. Tror mer på parövningar. Tvåmanskata.

Det blev mycket sparring idag. Jag lackade inte ur under meléen, det får man väl se som ett framsteg… eller nåt.

På väg till nattjobbet satt jag och surfade på försäljarsidor så jag höll på att missa att gå av tåget. Jag behöver dolk, att ha i vänsterhanden och parera med, och en liten rund sköld som benämnes bucklare. En sån här bucklare vore fint. Eller kanske en sån här eller någon av de här. Egentligen har jag redan beställt en, dock lite större – 30 cm i diameter. Den beställningen verkar dock ha tjafsat ihop sig, och jag börjar misstänka att den bucklaren ändå är lite väl stor och tung för mig. 20-25 cm kan vara lagom, tror jag.

Den minsta bucklare jag sett var 16,5 cm. Den fanns på Gavelins förut, och jag tror det var en sån som en av killarna från Sundsvall hade. Den är lite väl liten, faktiskt. Det får finnas gränser.

————

Läs även andra bloggares åsikter om bucklare, fäktning, dolk

Långsvärd!

Det är bra med utrikes gäster. Helt plötsligt dimper det ner en SCA-kille som ska bo här ett tag och som visar sig vara fena på långsvärd. Inte för att jag kan bedöma vad som är effektivt och så men det syns ändå på rörelserna när rörelser är rena, vad som helt enkelt ”ser bra ut”. Alla kommer att köra långsvärd som besatta ett tag, misstänker jag. Bäst lära sig vad man kan medan han finns här.

Jag skulle inte ha sagt det där med att jag nu har all träningsutrustning jag behöver. Nu behöver jag ett långsvärd, en och en halv-handare – det kallas så eftersom man kan jobba både med en och med två händer på svärdet, till skillnad från ännu längre och tyngre svärd som i alla lägen kräver två nävar för att hanteras på ett effektivt sätt. Gavelins nästa!

———-

Att få in hörapparater och glasögon under en fäktmask

Nybörjare brukar kunna låna så gott som allt de behöver för fäktningen, och kan köpa grejer först på sikt. Det gäller inte alltid alla, tyvärr.

Min kille tänkte börja fäktas. Egentligen var han mer inne på bågskytte men eftersom jag redan fäktas testar han det till att börja med. Det trixiga är bara att det måste in både glasögon (han kan inte ha linser) och hörapparater under masken. De glasögon han har är på tok för breda, och alltså måste han köpa speciella sportglasögon – och att köpa sådana med specialglas för ett par tusen gör man inte gärna utan att testa att de verkligen går in under fäktmasken.

Sport-Optik på Kungsgatan här i Stockholm verkar som en bra och kunnig firma, så här långt i alla fall. Det är rätt få optiker som har sportbågar nuförtiden, eftersom de flesta använder linser till träning. Optikern tycker förstås att man ska ha med sig en mask för att prova ut bågar. Å andra sidan behöver man ett par vettiga glasögonbågar för att avgöra vilken mask man kan ha… och det är inte helt säkert att ens något ur klubbens låda med låneutrustning funkar. Kanske han åker på att skaffa även mask redan från scratch. Så vilketdera skaffar man först? Hur törs man köpa det ena utan att säkert veta att det finns någon enhet av den andra sorten som funkar med det man köpt?

Man blir lätt lite vimsig och velig av att försöka köpa saker till något som man ännu inte vet hur det funkar. Vi har varit in till optiker två gånger, gått runt och testat masker på tre olika ställen och har två till på gång. Först nu börjar vi ha ett hum om ungefär vad som ryms och vilka glasögonbågar det blir. Kanske det inte ens behövs skaffas någon mask från scratch, kanske det visar sig att något som klubben har duger åtminstone till att börja med. Man kan ju alltid hoppas.

En fäktmask är förvisso en mindre utgift än ett par glasögon med specialglas, men det är alltid bra att slippa den känslomässiga investeringen i att ha skaffat specialutrustning som man inte får användning för om man slutar med utövningen ifråga. Jag tänker på en kompis som lärde sig hoppa fallskärm, där en del betalade för utbildningen fram till och med första hoppet och andra betalade för tio hopp på en gång. Av de som betalade för tio hopp var det inte en som utnyttjade alla tio. De som fortsatte hoppa tillhörde samtliga gruppen som valt att ta ett steg i taget och se hur det utvecklades sig. Man vill ha reträttmöjligheter, det känns bättre så.

Sen är det hörapparaterna då. Om det trycker för mycket på dem kan de börja tjuta, och det verkar förbaskat jobbigt. Han är dessutom lite orolig för att det ska rinna massor av svett ner i hörisarna – jag vet inte riktigt vad som händer då, om de slutar funka eller om de återigen börjar skrika. Det borde väl gå att försiktigt klippa ett litet lufthål i maskens stoppning vid hörisen, tycker jag. Undrar om det gjorts någon gång. Jag har googlat på hörselskador och fäktning men det är dåligt med info.

Om vi var sportfäktare kanske det här hade varit ett mindre problem. Sportfäktare säger ju inte så mycket till varandra, där är det elektroniken som visar om det är träff eller ej. Om han var gravt hörselskadad eller helt döv skulle vi väl fått utarbeta nåt icke-verbalt signalsystem, det går säkert det med men nu verkar det ju lite onödigt. Vänta nu… fäktförbundet har ju ett webbforum! Jag ska fråga där, om det finns några erfarenheter av hörapparater under fäktmask.

För övrigt är det en stor nackdel med utomhusträning att den är väderkänslig. Regn är bra för växtligheten – jag har tyckt synd om de slokande syrénerna och körsbärsträden på gården ett bra tag nu – men det behövde ju inte strila ner precis när vi ska fäktas… söndagens pass ställdes in, och jag undrar hur det blir på onsdag.

Tänk så fort det går att trilla in i träningsberoende igen. Mer än en vecka mellan passen är bara inte acceptabelt.

———–

Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, glasögon, hörselskada, hörapparat

There’s a rose in the fisted glove

Skåden de bisarraste fäkthandskar som någonsin mött världens öga: roshandskar från Garden Girl. Ja de heter så inte främst för att de är rosenutsmyckade, utan för att de är tänkta att ha på händerna och armarna när man klipper rosenhäcken. Hurdana de är att fäktas med återstår att se. De är lite onödigt tjocka i handflatan, kan jag tänka mig, och så vete katten hur den där mockaimitationen är att svettas i. Men coola är de. Coola, och bisarra. Blir jag alltför less på den extremt långa kragen kan jag alltid klippa av dem strax under rosenbroderiet.

Jag köpte dem ute på JH:s ute i Nacka. En av Sveriges trevligaste plantskolor med en hel trädgårdsmiljö bakom blomsterförsäljningen, men rinnande vatten i en liten damm och prydnadshöns som sprätter på grusgångarna och vindflöjlar och såna där väderkvarnar som fanns i varannan villaträdgård när jag var liten, samt en kaffeservering där man serverar sig själv och sen betalar i kassan för vad man fikat. Miljön där är en hel upplevelse. Rekommenderas.

———–

Läs även andra bloggares åsikter om handskar, rosor, fäktning

Ny avatar

Ändå sen jag startade den här bloggen har jag använt en svärdskringla hittad på nätet som avatar. Nu kändes det som dags för en av mina egna. Det här är ett ”practical sidesword” köpt på Gavelins. Koppen vilar snett så ena sidan av parerstången verkar mycket större än det andra, men jag ville bara få en bild till min avatar så det spelade ingen större roll.

Ja just, jag skulle plåtografera mina svärd. Jag är ingen större fotofantast, tyvärr. Möjligen kan jag få lite hjälp med den uppgiften.

——-

Läs även andra bloggares åsikter om svärd, practical sidesword

Spridda fäktningstankar

Onsdagens pass inleddes med pareringsövningar, där en sekvens byggdes på steg för steg och man fick känna efter och testa olika sätt att parera – leta i sin vokabulär och även kanske hitta på nåt nytt. Bra övning, tycker jag. Märkligt att så många hade svårt att förstå den. Vari låg egentligen problemet?

Min värja är fusklagad med lite tejp, men behöver mer – och gärna lite vulktejp – för att inte fort bli obrukbar igen. Nej det handlar inte om ”laga allt med silvertejp”-syndromet. Värjan är ju inte spetsig men man sätter ändå en ordentlig blobb av exempelvis vulkaniserat gummi och tejp längst ut. Metallen ska inte synas. I och med att jag åter har en värja iställe för bara en sladdrig florett blir jag lite lite mer pareringsbenägen, tror jag.

Som allra sista grej på passet visades ett sätt att slänga runt vapnet i handen som demonstrerades som en i vissa fall användbar rörelse, men mest beskrevs som ett sätt att lära känna sitt vapen. Jag kände igen molineten från den sabelträningsmetod som di svartklädda lärde ut.

Jag behöver bättre handskar. Vad jag har nu kommer dels snart att gå sönder, och dels uppfyller de inte riktigt basala säkerhetskrav. Leon Paul säljer svarta sabelhandskar för tränare. Varför tränaren ska vara svartklädd är väl för att det ska gå lätt att hitta honom i fäkthallen, kan jag tänka, och han behöver rejälare skydd som går omkring där hela dagen och får rapp på rapp på händerna av klantiga ny- och halvnybörjare. Jag säger ”han” – ja, fäktmästare brukar nog oftast vara en han. Minsta storleken på de där handskarna är 8 1/2… det är nog lite väl stort tyvärr, eller lyckligtvis för billiga är de då sannerligen inte.

En av de relativt nya killarna som kikade på min tunga klinga (den som är tänkt för stötfäktning, vilket i SCA-sammanhang brukar benämnas ”schlager”) funderade uppenbarligen på att köpa, för han sade ”men jag ska nog gradera först”. Gradera… häpp. Hur länge dröjer det tills det är så folk säger, undrar jag.

Eftersom jag missar lördagens pass blir det en hel vecka tills nästa. :(

——

Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, SCA, fäkthandskar, parering, kampsport

Ett nytt försök

Läderverkstan på Rosenlundsgatan tog en knapp hundralapp för att nita fast remmen på mitt halsskydd. Jag tog lös remmen i somras för att korrigera läget, sen blev det aldrig av att fixa det… orka fixa grejer och hamra ihop. Enklare så här, det går att använda. Egentligen borde det kanske vara en nit till där för att hålla det på plats, hm. Nå det får bli en senare fråga.

Klingorna ser okej ut vid en hastig blick, men jag vet att det finns rost på åtminstone en av de tunga. Får väl fixa lite imorgon. Annars tror jag att allt är färdigt för att dra iväg på terminens sista träning, kolla läget och se om det kan bli något nästa termin. Dock måste det stämma med schemat på jobbet, och där kan mycket hända (suck).

Och så måste jag känna efter om jag vill.

——

Andra bloggar om fäktning och börja om

Nu åker fäktjackan ner i källaren

Jag städade hallen idag. Rensade lite bland ytterplaggen, hittade igen två koftor längst in i en garderob som jag undrat var de var. På stången under hatthyllan hängde min fäktjacka. Nylonet är så tjockt, så den har ofta fått mellanlanda där efter tvätt när den inte blivit riktigt torr. Hur länge har den hängt där?

Jag har inte plats här uppe. Ner i källaren, tillsammans med mask och klingor och skydd och pryttlar för att sköta om svärd… det hann bli lite grejer. Värre materialsport än duellfäktningen har jag aldrig sysslar med.

Jag räknar med att jag ska få användning för sakerna igen. Var och hur återstår att se.

——

Andra bloggare om kampsport och fäktning

Svärdsinvigning

Min nya fina schlager är invigd. Jag gillar den. Den är relativt lång, vilket ger mig fin räckvidd men också gör den långsam. Den är också ganska stabil vlket gör den bra för att styra undan andras klingor med. Nackdelen är då återigen att den är tung så jag blir långsam. Greppet är väl anpassat till min handstorlek, en grov manshand ryms knappt. Den gör mig trött i armen men den känns ändå bra – det är väl ändå det viktigaste. Jodå, jag är nöjd. I värsta fall får jag väl börja träna styrke (ve och fasa)!

Igår kväll transporterade jag mitt sidesword hem på tunnelbanan i bara skidan. Det kändes störigt, en tygpåse om hade inte varit fel – men konstigt nog tittade knappt någon på mitt svärd. Förmodligen associerar inte folk till svärd när folk ser den där kringlan av tjocka metalltrådar. Ett långsvärd hade nog fått fler att glo, för att inte tala om ifall jag kånkat på den utan skida.

——

Andra bloggar om svärd, sidesword, schlager

Japanska svärd kontra västerländska

Huggträning i aikido går normalt till så att man hugger i någon riktning (oftast rakt ner) och stannar där, lyfter och gör om. Första gången jag kände på en värja gjord för hugg försökte jag göra likadant, men blev uppmanad att lyfta svärdet i samma rörelse som hugget. Inte hugga rakt, stanna och stoppa utan hugga svängt så rörelsen kan förlängas och fortsättas. Det kändes bra, svärdet gick upp i en hasso-liknande position rakt upp praktiskt taget av sig självt. Det är alltså så man tänker huggfäktning med västerländska svärd, inte stoppa rörelsen längst ut i hugget utan låta det fortsätta antingen upp i någon typ av gard eller direkt in i nästa hugg eller parad. Varför gör man då inte så i aikidons svärdsträning?

Teori 1: Egentligen ska man göra det, men aikidofolk har alldeles för dålig koll på svärd för att fatta det. (Variant på teori 1: Det är så man gör om man faktiskt studerar japansk svärdskonst, men aikidons svärdsträning går inte primärt ut på att bli bra på svärd). Kanske kan det bero på att aikidon bara tränar med träsvärd, och att ett träsvärd inte skär genom luften på samma sätt som en metallklinga?

Teori 2: Det japanska svärdet och de västerländska har så stora skillnader, att de på denna punkt används väldigt olika. Skillnaden skulle kunna vara… ja vad. Att det japanska svärdet väger en bra bit mindre? Ett tyngre svärd borde ge större benägenhet för rundade rörelser, ja.

Teori 3: Det ska man egentligen inte göra med västerländska svärd heller. Mina instruktörer är ute och cyklar.

Teori 3 tror jag inte på, men annars vet jag inte.

För övrigt vet jag inte hur fäktningens tio budord lyder, förutom att denna ingår:

Du skall icke be om att få testa din tränares svärd, på det att du icke månde drabbas av begär efter att ha ett likadant (och dra på dig dubbla svärdskostnader).

——

Andra bloggar om svärd, fäktning, aikido

Nya vapen som väntar på att få användas

Mina nya svärd är utrustade med varsin hård svart skida som visserligen känns lite plastig, men när jag drar ut svärdet ur den hörs ett litet ljud som får mig att minnas vapenporriga klyschor som ”den torra viskningen av stål ur skida”. (Undras var den kommer ifrån. CS Lewis, Den sista striden?) Om man griper dem en lagom bit nedanför fästet för att traska iväg med dem balanserar de skönt i handen. Min sportfäktningsvärja kan jag bära genom stan helt bar och ingen bryr sig, men såna här ska man nog täcka över för att inte störa folk. Dags att sy sig en liten svärdspåse, förmodligen.

Klingorna är väl inoljade. Det är bra mot rost förstås men jag undrar ändå om man inte borde torka av dem innan man börjar träna, annars smetar man väl ner både sig själv och sina träningskompisar? Nå, när jag väl tar med dem till träningen lär jag få veta. Lite olja har kladdat upp mot handtaget, följer med mina fingrar till skidan och lämnar blanka fläckar. Den där skidan misstänker jag att man hur som helst kan lämna kvar hemma. Den behövs till skarpa svärd, men det här är ju slöa träningsredskap. Jag gör ett par försök att låtsas dra dem ur skidan vid höften, och upptäcker att det är vansinnigt svårt. Jag når inte. Svärden är en eller en och en halv decimeter längre än mina gamla bokken, japanska övningssvärd av trä, och redan mina bokken var svåra att dra ur bältet. Med ett litet gehäng av något slag bleve det väl lättare, men förmodligen ändå inte helt lätt.

Sportfäktningens tunna små värjor och floretter må vara nyttiga träningsredskap, men det här är trots allt något helt annat. Nästa träningspass är om en vecka. Om jag inte får användning för mina nya vapen då blir jag grymt besviken.

——

Andra bloggar om svärd, vapenträning, fäktning, sidesword, schlager, rapir

Skydd och svärd

Jo jag köpte ju slippapper och olja… men inte har jag tagit bort rosten från min florett än, fy mig. Inte får jag börja missköta de fäktprylar jag har, bara för att mitt fokus ligger på de prylar jag håller på att skaffa.

Knä/underbensskydd samt handskar köpte jag på Skridsko-Johan i Blackeberg. Först gick jag till Stadium vid Hötorget, men det är som vanligt med manliga unga expediter när man ska köpa något och använda till något annat än vad fabrikanten tänkt sig. Man får lite tvehågsen hjälp, och sen lämnar de en åt sitt öde. Rent generellt upplever jag unga manliga expediter inom ”manliga” butiksområden som svåra att ha att göra med. Jag tror att metoden vore att flörta sig fram, men det där har jag aldrig lärt mig. Jag kollade lite på hockeyprylar, benskydd och handskar. Det var inte mycket de hade framme, och en tusenlapp för benskydd kändes dyrt.

Åter alltså till gamla Skridsko-Johan i Blackan, som rynkade ihop ögonbrynen och undrade om inte smidigare grejer gjorda för bandy vore bättre. Jag kom ut med handskar och benskydd för tillsammans strax över tusenlappen. Nu ska jag bara se om sakkunskapen godkänner dem, annars får jag lämna tillbaka. Om handskarna alls ska gå att använda måste de förstärkas här och var, annars är fingertopparna alldeles för oskyddade. De har även en stor skåra rakt över knogarna, där fingrarna slutar och handen börjar. Som sagt, jag kan lämna tillbaka dem och fortsätta jaga handskar.

Motocrossjacka, handskar, knäskydd… masken ska egentligen ha hårt nackskydd, men jag borde kunna börja träna så smått redan innan jag skaffat det. Imorgon ska jag köpa svärd, huggsvärd/sidesword.

Sen börjas det.

Dags att sandpappra sin florett, tror jag.

——

Andra bloggar om svärd, florett, SCA, sidesword, fäktning

Utomhusfäktning + regn = rost

Efter ungefär en timmes fäktning i ständigt småregn såg ett av de svärd som stod lutade mot trädet smårostigt ut, över hela bladet. Min florett ser också lite ankommen ut. Boten heter fint fint slippapper, typ smärgelduk, och sen olja.

När uppfanns sandpapperet? På 1600-talet satt nog inte folk med slippapper inköpt på Claes Ohlsson – så vad gjorde de med sina klingor, när de blev rostiga?

——

Andra bloggar om fäktning, svärd, vapenvård

Allt man behöver för att träna sidesword, och lite till

Materialsport… duellfäktning är verkligen en materialsport, för det finns ständigt nya grejer att köpa. När jag tränade aikido behövde jag vit dräkt, hakama, bälte, och tre sorters träningsvapen av trä: svärd, stav och kniv/dolk. Det var allt, verkligen allt. I duellfäktningen finns så många olika sorters vapen och sätt att träna… det tar aldrig slut.

Nej, det är inte jag på bilden. Jag skulle aldrig valt en så spännig pose.

Jag vill alltså träna hugg, inte bara stick. Jag behöver skaffa själva vapnet förstås, men sen behöver jag också en hel drös med skydd. Enklast är att börja med motocrosskydd för överkroppen, så har man mycket av det man behöver i ett enda stycke. Vill man sen se medeltidsmässig ut får man väl gömma det under kläderna. Jag köpte billigt, och min skyddsjacka passar väl lite sisådär men det får duga. Vad jag funderar lite på är att nyckelbenen är väldigt oskyddade. Förmodligen borde man lägga dit extraskydd, på något sätt. Jag har ju en halskrage, gorget för er som kan franska, i styvt läder. Kanske man helt enkelt kan förlänga den?

Susp har jag redan. Armbågsskydd är inbyggda i jackan, men knäskydd måste skaffas. Knäskydd för ishockey rullskridskor eller vad som helst, men de bör helst förstärkas lite på sidorna – våld i sidled är något som knän verkligen inte gillar. Fäktmasken är ju helt öppen bak så även den behöver byggas på, förmodligen med hårt läder. Jag hoppas på hjälp från en kompis som en gång i tiden haft sko- och sadelmakeri. Om inte den planen går i lås så… får vi hitta någon annan lösning.

Kevlarförstärkta värstinghandskar. Vill ha.

Handskar… jag vet vad jag vill ha. De är bara så vansinnigt dyra, kostar mer än hela motocrossvästen som jag köpt. Beställa från USA. Frakt. Tull. Nej det är inget man ser fram emot. Budgetvarianten lär visst vara ishockeyhandskar, men de måste tejpas för att åtgärda springorna – de är ju gjorda för att skydda mot breda puckar, inte smala metallklingor. Särskilt vackert lär det inte bli, men…

Sen borde jag skaffa en vettig digitalkamera. Allvarligt, när man bloggar om prylar är det ganska surt att inte kunna slänga upp bilder på hur det man skaffat ser ut! men den där kameran lär få stå tillbaka länge än, för än det ena och än det andra.

Materialsport var ordet, sade Bull.

——

Andra bloggar om SCA, materialsport, fäktning, sidesword

Hurusom man håller i en sabel

Mitt försök att få lära mig lite om hur sportfäktningen ser på sabel blev inte så lyckade, för instruktören var bortrest. Jag lekte lite med en annan nybörjare – nybörjare på sabel, inte inom fäktsport – och gav sedan upp. Jag som fått testa ”riktig” sabel, vars handtag ser ut så här

Övergångsrit

Inför eftermiddagens sportsabel har jag tagit bort nackskyddet från min fäktmask, det som jag sydde inför Sundsvallsresan. Jag sydde fast det ganska slarvigt, så efter en månad började det lossna. När jag sydde fast det igen var jag noggrann, massor av små stygn för att fixera tyg mot metallnät. Nu har det lösa tredubbla tygstycket massor av små avslitna trådar runt kanterna. Enda minnet på masken är lite limrester högst upp, där det inte gick att sy.

Masken ser lite naken ut, som en hjälm men öppen bak. Nå det blir i alla fall luftigare.

——

Andra bloggar om fäktning, fäktmask, övergångsriter, ritualer, förberedelser

En damsusp, tack

I den lilla tamburen hänger målvaktsbenskydd från golv till tak. Jag spanar efter personal, men ser bara mera skydd och en arbetsbänk. Jag ropar hallå. Någon svarar från ett rum längre in. Hur många tusen prylar ryms egentligen i den här butiken? Det är alla typer av skydd, klubbor, skridskor. Längst därinne hittar jag en man som närmar sig pensionsåldern, upptagen med en mamma och hennes barn. Snart kommer han fram till mig, och jag frågar om de har en damsusp hemma. Jodå svarar han, och plockar fram från ett dammigt ställ bredvid kassan.

Den manliga trådkoppen

Det här är handtaget till en värja från sent 1500-tal. Skyddet för handen kallas för kopp, och en sådan här slingrig sak heter trådkopp. Vi har liknande trådkoppar på en del av de värjattrapper vi tränar med, och jag finner dem bisarra. De är ju fulla av hål! Ibland kan det faktiskt gå att träffa handen rakt igenom. Men visst, snygga är de. Trådkoppen måstes vara själva essensen av manlig fåfänga. Titta vad jag är cool och tuff, jag kan ha ett så dåligt skydd för min hand och jag räknar ändå med att vinna!

Om någon undrat vad min avatar föreställer – den som syns i mina kommentarer – så vet ni nu. För att ta och vara alldeles, alldeles laglig ska jag påpeka att fotot är hämtat från Wikimedia Commons och taget av Rama. Om någon vill använda den, är den licensierad under Creative Commons by-sa.

—-

Andra bloggare om: trådkopp, värja, fäktning, svärd, blankvapen, manlig fåfänga

Gorget

Det var meningen att jag skulle bygga min gorget – mitt halsskydd – helt själv, men min tränare blev nog less på att jag är så långsam. Nej jag är inte bra på hantverk och då tar det tid. Jag har skurit ur delarna i tjockt läder samt sytt och nitat ihop dem, han har satt på remmar och spänne. Nå men nu är den färdig och går att använda. Jag slipper springa runt och leta efter klubbens lånegorget varje gång jag ska träna med tunga klingor; ett praktiskt problem mindre.

Jag har tagit ett dåligt foto på min gorget med min mobilkamera. Om jag hittar rätt sladd (förmodligen på skrivbordet dold under tusen miljoner prylar) så ska jag slänga upp det här.

Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, gorget, hantverk, läder, skydd

Avbruten klinga

Idag på fäktningen bröts en florett av. Jag såg inte när det hände, upptäckte bara plötsligt att alla utom jag och min tillfälliga träningspartner stod i en ring i bortre ändan av salen. När vi kom dit visades den avbrutna klingan upp för oss. Den hade brutits ganska tvärt av, men ena kanten var tämligen vass och otäck. De där fäktjackorna fyller nog en funktion, ändå. Materialet är ballistisk nylon – det heter så eftersom man använder samma material i skottsäkra västar! Nå där fyller man väl på med kevlar och grejer antar jag.

Jag har tvättat min fäktjacka för första gången. Vit och fin blev den, och den tog evigheter på sig att torka. Antar att det där nylonet måste vara vävt på något väldigt kompakt sätt, i många lager.

Läs även andra bloggares åsikter om fäktjacka, fäktning, florett

Om bröstskydd

Jag har nämnt bröstskydd här och var. Sådana finns för fäktare i två olika modeller, en större och en mindre. Den mindre består av lätt kupade plastskivor som man stoppar in i BH:n – eller ännu ännu hellre mellan BH:arna. Det är smart att ta på sig dubbla, för annars svettas plasten fast mot huden vilket är sådär lagom mysigt. Den större består av en liten bröstplåt av plast med två utbuktningar, och förekommer ibland även hos andra typer av kamsportare. Man bär den helst utanpå T-shirten, det är mindre svettigt så. Hos oss SCA-fäktare, som tränar en del med tyngre klingor, är det vanligt med den större men det finns även tjejer som tränar helt utan. Hur känlig man är varierar uppenbarligen en hel del. Jag har fått veta att även killar känner av om de får ett stick rätt in på bröstvårtan och tja, de har ju också lite bröstvävnad därinne. Själv tränade jag helt utan i några månader och tyckte det gick så bra så. Nu när jag är van vid min lilla bröstplåt skulle jag nog vara lite nervös för att ta av den. Förresten finns det killar som kör med bröstplåt också, just för de tunga klingorna.

Bröstplåten av dammodell har dock en nackdel. Jag vill köra tvåhandssvärd, nämligen, och då är bröstskyddet helt plötsligt i vägen. När bägge händerna griper svärdet framför kroppen trycker mina armar ihop brösten, vilket inte är något som helst problem. Om jag däremot har en bröstplåt som gör brösten hårda och icke flyttbara kan jag inte röra armarna helt som jag vill, inte utan att böja på dem en smula mer än jag har lust med. Jag har ingen aning om hur vanligt det här är. Klubbens mest avancerade/erfarna tjej känner inte igen det, men hon är avsevärt mer bredaxlad än jag. Mina smala buteljaxlar halkar BH-banden alltid ner från, suck. Det blir väl till att ta fram de där småskivorna igen när det blir dags för långsvärd… när det nu blir det.

Vän av ordning frågar sig nu om just det här blogginlägget kommer att hittas av mycket fler googlare än övriga.

Nackskydd

En vecka till träningshelgen i Sundsvall. Jag och kompisen måste fixa nackskydd. De fäktmasker vi använder är ju gjorda för vanlig sportfäktning, och där händer det aldrig att folk attackerar bakifrån… vi får förvisso inte heller göra det riktigt hur som helst, men i stridens hetta vet man aldrig vad som kan ske av misstag. Därför får nacken absolut inte vara bar. Det ska vara flera lager typ som tål si och så mycket, enligt specificerade regler. Vi rotar runt i källarförråd, ringer varandra och konfererar om vad vi ska kunna använda. Det värsta är att vi bägge åkt på varsin förkylning, och inte direkt känner för pyssliga sykvällar.

Nu får jag vara med och leka

Nu är jag SCA-auktoriserad på schlager också. Det känns lite halvjobbigt, om jag ska vara ärlig. Jag har ingen bra koll på hur man för det vapnet alls… men SCA:s auktorisering handlar ju bara om säkerhet. Och visst, någon fara för mig själv eller annan är jag inte. Ett litet förhör på reglerna har jag också gått igenom – så nu får jag vara med och leka ”på riktigt”. Man borde väl sätta sig och sy lite medeltidskläder… alltså, det där medeltidandet låter kul! men tyvärr är jag inte så händig av mig.

Jag ska nog ta och träna lite här hemma hur man för och parerar med en schlager. Min gamla bokken (träsvärd) duger nog till det.

Jag skaffade bröstskydd till slut, modell bröstplåt. Kan vara bra till lite tyngre klingar, till lättare duger det utmärkt med de där små plastskålarna att stoppa i BH:n. Bröstskyddet är minst en kupstorlek större än vad jag egentligen behöver… man blir lite bystdrottning, vilket i sammanhanet känns en smula bisarrt.

Utrustning och auktorisering

Har köpt nya fäkthandskar – dåliga, provisoriska sådana. Billiga arbetshandskar i tunt skinn som bara är lite för stora, kostade kanske 55 spänn. De har ingen krage, vilket inte är optimalt alls. Det riskerar att bli en glipa mellan handske och ärm, där en klinga kan glida in. Nå de är i alla fall bättre än mina gamla, som har stora hål på fingrarna. Var ligger mina gamla svarta som jag tänkte göra om till fäkthandskar? Dags att städa, kanske.

Jag måste skaffa nackskydd inför fäkthelgen i Sundsvall. Det blir till att börja pyssla och hantverka… ack, dessa pyssliga medeltidsmänniskor.

Nu har jag SCA-auktorisering på värja/florett samt samma vapen plus dolk. Man håller dolken i vänsterhanden och använder den mest till att parera med, medan det längre svärdet sköter attackerna. SCA-auktorisering behöver man för att få vara med och leka på ”event” (underbart svenskt ord!), alltså när ”Society for Creative Anacronism” har sina sammankomster där det både göra slåssning och på annat sätt leks medeltid. Min tränare tycker jag ska auktorisera på schlager också. Jag känner att jag inte har koll på det där vapnet alls. En SCA-auktorisering handlar i och för sig bara om säkerhet, att man inte är en fara för sig själv eller andra. Jag är dock inte alls säker på att jag kan fäktas säkert med schlager. Vapnet är mycket tyngre än värja. Det blir en helt annan rörelseenergi i en schlager. Får väl be att få känna lite på det där på torsdag. Jag hoppas inte min tränare har tänkt sig att avverka schlager-auktorisering då…

Handskar

Den sista omgången svetshandskar som klubben köpte in som enkla fäkthandskar var inte bra. Jag har redan ett hål på ett finger. Efter diverse funderingar på vad jag ska skaffa kommer jag fram till att mina svarta skinnhandskar som sett bättre dagar kan bli helt schyssta fäkthandskar, eventuellt med en liten krage på.

Bra träningspass annars. Jag har tränat mycket med kort och lång klinga, alltså värja i höger och dolk i vänster. Det är skoj.

Fäktningspryttlar

Jag börjar vara lite less på min sladdriga florett, och vill hellre köra värja – gärna tillsammans med dolk. Eftersom utlåningsmaterielen förvaras alldeles utanför killarnas omklädningsrum har jag liten chans att komma dit innan det är slut på värjor och dolkar. Bah. Visst ska man dela med sig av låneutrustningen därute men det är ändå en viss skillnad på vad man plockat med sig ur skåpen själv, och håller i från första stund – särskilt som jag nog inte skulle släppa värjan ifrån mig alls, såvida jag inte börjar spänna mig i axeln. Den är lite tyngre än floretten, nämligen. Det blir väl så att jag på sikt köper två klingor till, antar jag, men det får vänta lite. Just nu har jag precis lagt 1700 spänn på fäktjacka och bröstskydd. Jackan är mycket bra, tunn och smidig trots att den har hög tålighet vilket rekommenderas av säkerhetsskäl. Bröstskyddet beställde jag dock för litet, men det går väl alltid att sälja vidare till nån. Eftersom den jacka jag köpt är av dammodell har den på insidan små fickor framför brösten där man kan lägga in tunna små lätt kupade plastskivor, som minimala bröstskydd, och det följde med två sådana. Dem kör jag nog med så länge, de räcker mot de där sticken rakt in i det känsligaste. Däremot skulle sådana små skålar vara värdelösa mot knytnävsslag, men värjsticket gör ju ont mest bara för att det är så smalt. Mot den mjukare floretten tycker jag att jag inte behöver bröstskydd alls, men sånt där är ju väldigt individuellt.

Jag har fått en personlig tränare – man får det efter ett tag. Nu är jag alltså tillräckligt etablerad för att jag ska anses behöva någon som håller lite koll på min utveckling över sikt. Förmodligen innebär det även att jag inte längre är så mycket nybörjare att jag helst inte ska träna så mycket med andra nybörjare… nackdelen med avancemang, hehe. Nå men så är det väl.

Efter träningen hade jag gemensam väg med en av instruktörerna till tunnelbanan. Apropå ett litet informationsblad om klubben som jag korrekturläst och besserwissrat mig över påpekade jag att i vårt system med fri uppbjudning är det där med att hitta folk att fäktas med inte alltid så självklart, och särskilt inte om man kommer in ny utan att känna någon i klubben. Han sade att han mindes det, från när han började. Jag påpekade att det är bra mycket lättare i en riktigt liten grupp, där alla hinner med att se alla nästan med automatik, och frågade om instruktörskåren funderat på hur denna del av gruppdynamiken förändras när gruppen växer och även andelen nya ökar. ”Nja” blev svaret. Jag tror de behöver fundera på saken. Som träningen nu är strukturerad, är den anpassad till en liten grupp med mycket duktigt folk per elevkapita. Det är inte helt självklart att systemet klarar av att växa med elevgruppen, faktiskt.