Övningar med svärd och bucklare

Cut and thrust är ordentligt på ingång, verkar det. Nu undervisas inte enbart ett fåtal elever en och en i taget, utan gruppen i sin helhet ställs upp på led och får träna tekniker i luften. Att några av oss har skaffat bucklare hjälper väl till, kan jag tänka. Mina instruktörer tycker att huggfäktning ska man börja lära sig med bucklare i den andra handen, och nu finns det tillräckligt många små sköldar i gruppen för att det en genomsnittlig lördagsträning ska räcka till nästan alla.

Vi utgick från en gard där svärdet hålls nästan lodrätt fast med spetsen tippad något framåt, inte högt ovanför huvudet utan ganska lågt. Handen ligger i höjd med mellangärdet, ungefär. Härifrån blir faktiskt attackerna lite lika de vi gjorde i teaterfäktningen, upptäcker jag till min förvåning. Ett hugg snett uppifrån mot halsen gör man genom att liksom slå med handen rakt fram, så skapar svärdet självt sin rundade bana. När det diagonala hugget nått sin slutpunkt nere mot marken vänder man klingan så den sanna eggen kan skära antingen snett uppåt eller först gå upp och sen falla ner mot halsen på andra sidan.

Så fort svärdshanden sträcks fram ska bucklaren vara där och täcka. Det är basalt och viktigt, och inte helt lätt. Min huggvärja är fortfarande inte helt kurant (den behöver nog reservdelar), så jag får hugga med min vanliga rapir som har långa parerstänger – det gäller att rikta vapnet helt rätt, om de inte ska komma i vägen för den lilla skölden.

När man inte själv attackerar är bucklartaktiken tydligen att den ska ligga på den sida av kroppen som det är enklast för motståndaren att hugga mot. Eftersom man sällan hugger rakt ner ligger svärdet antingen på höger eller vänster sida, vilket gör den ena kroppshalvan mycket lättare att nå – och då ska bucklaren in där emellan. Jaha, det låter ju logiskt.

Den primära garden med svärdet på vänstersidan har vapnet riktat snett bakåt, och bucklaren ligger ovanpå svärdshanden framför kroppen. Därifrån gjorde vi… rackarns, jag har glömt! Träningsdagbok ska man föra samma dag som man tränade eller senast dagen efter. Nu började jag inte skriva förrän tre dagar efteråt – det funkar uppenbarligen inte…

Nå. Från den här andra, omvända garden kan jag hugga snett uppåt förstås, eller jag kan lyfta klingan vid sidan om motståndaren och sen hugga mot halsen. Men vilket gjorde vi, och vad kom sen i kombinationen… jag har glömt. Jag som faktiskt tänkte träna på det här hemma. (Förvisso hyser jag den tanken ungefär tio gånger oftare än jag faktiskt kommer mig för att också göra det.) Nå, vill jag så har jag tre olika diagonala hugg att träna på. Exakt vilken kombination vi gjorde på passet kanske är mindre viktigt. Följde vi upp ett hugg snett uppifrån med ett horisontellt hugg? Jag får väl experimentera lite. Jag borde ha tillräckligt mycket hugg i kroppen för att kunna känna vilka huggkombinationer som funkar någorlunda smidigt. Hur man skyddar sig med bucklaren är jag däremot helt rudis på.

Nästa gång måste jag komma ihåg att fråga varifrån de här övningarna kommer. I.33, kanske?

Intressant det där hur hugget görs genom att handen liksom slår rakt fram. Det ska fortsätta undersökas.

Cut and thrust, andra lektionen

Första lektionen var att slängas rakt in, få en livboj och försöka simma iland. Nu blev det mer strukturerat, med fokus på den lilla skölden – bucklaren. Syftet var att träna på att använda bucklaren till att parera med och stå kvar, att inte vika undan – vill säga, det är ofta bra och rätt att ta ett steg tillbaka, men att bara huka sig för motståndarens attacker funkar inte. Det gäller att bryta motståndarens flöde, annars går motståndarens hugg så fint över i nästa och man blir helt dränkt i attacker. Det är så lätt att backa mentalt när huggen viner kring öronen och man dessutom vet att en del träffar kan ta rätt ont.

Först gjorde vi ”paddling”, det vill säga en övning med parad-attack-parad-attack i ett ständigt flöde – och paraderna skulle nu helt plötsligt utföras med bucklaren, alls inte svärdet. Sen fäktning, fri fäktning med hugg. Min motståndare tog det avsevärt lugnare den här gången – inte riktigt lika mycket Yoshimitsu – men det var fortfarande rätt svårt att stå pall. Jag misslyckades en del med blockeringarna också, vände skölden fel när jag skulle parera låga träffar. Det blir till att jobba en del på det. Nästa lektion ska gå in på var det är lönt att hugga – för nu hugger jag rätt vilt mot kroppen utan att riktigt förstå vilka delar det är lönlöst att hugga mot eftersom de faktiskt är väl skyddade. Spännande.

Vad gäller lätta klingor fick jag ett par tips eller tekniker att följa upp parad mot stick mot benen med. Ska försöka träna på dem framöver.

Det är dags att auktorisera. Jag och en kille till ska göra det i slutet på augusti eller början av september. Jag fick välja om det skulle bli lätt klinga eller tung, men vi kör lätt. Standardvarianten. Det värsta är att jag har så förbaskat dåligt flås! och inte lär det ha blivit mycket bättre på en månad… ska man ens försöka ut och springa? Det är så TRÅKIGT!

Det här är en typ av träningsdagboksbloggande som kanske inte är det mest stimulerande för läsaren, men som jag har ganska stor nytta av. Just lektionerna i cut and thrust känns verkligen värda att föra en smula dokumentation kring.

———–

Läs även andra bloggares åsikter om duellfäktning, svärd, cut and thrust

Hugg ser mer imponerande ut än stick

Det går inte att komma ifrån: hugg är bra mycket mer imponerande än stick. Även utan det faktum att hugget inte går att kontrollera på det sätt sticket gör varför hugg mellan varven kan bli hårdare än man tänkt sig är själva hugget mer respektingivande. Cirkulär rörelse ser coolare ut än linjär, typ.

När någon helt dominerar mig i stickfäktning blir jag inte på detta sätt stressad, även om klingorna är praktiskt taget lika tunga. Huggen drar upp nerven i träningen några hack, och jag känner mig utsatt för Yoshimitsu i det gamla TV-spelet Tekken: svärd som virvlar överallt kombinerat med helt oförutsägbara rörelser. Hjälp! Jag värjer mig bäst jag kan och ibland funkar det, ibland inte.

Det tillhör ju den här klubbens pedagogik att utsätta eleverna för sparring redan från början. I det här fallet säger min tränare att jag måste skaffa mig en känsla för vapnet innan det är dags att börja konstruera övningar. Jag har gjort ofantligt många övningar i mina dagar utan att förstå vart de syftade, som jag därför utfört på fel sätt med förfelad verkan så visst, det ligger något i det.

————

Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, svärd, cut and thrust

Ett hack, ett skär, ett hugg

Eftersom Ulrik (utan Xipos hjälp, förmodar vi) har postat den här Youtube-videon i kommentarsfältet hela två gånger är det väl bäst att jag kikar lite närmare på den, nu när jag har en dator med fungerande ljud och som klarar att visa streamade filmer.

Ett hack plus ett skär blir ett hugg, tänkte jag först, men riktigt så var det nog inte. Hugget består förvisso av dels en rörelse mot målet och dels en skärande rörelse, så långt stämmer det. Men i den här videon visas den största skillnaden mellan hacket och hugget som att hugget är drivande, medan ett hack är ungefär som ett yxhugg – det laddas från början men sen läggs ingen mera kraft på det, när det stöter på tillräckligt stort motstånd stoppar det rätt fort.

Kanske jag inte har tillräckligt med driv igenom hela hugget för att riktigt orka igenom målet. En effekt av att så gott som bara ha huggit i tomma luften, kanske?

Aikidofolk brukar ganska ofta slå med svärdet, tycker jag. Det jag kallar slag är väl ungefär vad den här lilla filmen kallar för ett hack – slå med ett vasst föremål så blir det ett hack – men jag tänker minst lika mycket på att eggen träffar utan skär. Det förekommer även hugg som verkligen applicerar kraft genom hela hugget, men som träffar helt stumt. När man byter ut träsvärdet bokken mot en klinga får man rimligen lite hjälp av böjningen på svärdet, men har man raka svärd så kanske man verkligen borde se till så man får ett skär i hugget?

Jag ska inte påstå att jag har alla detaljerna klart för mig, men det är intressant att fundera på.

——

Läs även andra bloggares åsikter om svärd, fäktning, aikido, huggteknik

Om konsten att hugga sönder papprör

I de japanska arterna sysslar man ibland med tameshigiri, att hugga sönder hoprullade vassmattor med svärd. Vi duellfäktare är ju nu västerlänningar, och våra material är inte alltid de mest traditionella så vi kör med papprör istället för vassmattor. För mig blev första hugget bäst, förmodligen eftersom jag var mest fokuserad då. Sen släppte koncentrationen lite.

Den här övningen skulle man faktiskt ha dokumenterad med videokamera. Varför fastnade de flesta av mina hugg halvvägs genom rullen? Var de helt enkelt för långsamma/kraftlösa? Lyckades jag inte hugga rakt, så friktionen bromsade upp svärdet? Träffade jag med fel del av eggen? Fick jag inte med mig kroppen i hugget? Lyckades jag inte få någon skärande rörelse i träffen? Jag vet inte. Helt klart skulle det gå att träna massor bara på att hugga sönder saker. Att testa en enda gång är om inte annat en nyttig tankeställare.

Det är dags att börja nosa ordentligt på cut and thrust, fäktning med både hugg och stötar. Första steget blir att leta rätt på alla prylar jag skaffade mig. Det är en nackdel med cut and thrust: träningsväskan blir bra mycket tyngre.

Logiken i sparringen blir onekligen rätt mycket annorlunda när även hugg är tillåtna. För mig känns denna fäktning rätt mycket mer naturlig än den rena stickfäktningen, men så var också det första svärd jag bekantade mig med det japanska – ett utpräglat huggvapen.

——

Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, svärd, sparring, cut and thrust, tameshigiri

Mål försvunnet ur sikte

Jag inser att jag inte kommer att kunna vara med på den där sidesword- & långsvärdshelgen i Uppsala. Jag har för många saker att fixa i ordning till dess, och är beroende av för många människor på för många olika håll för att få det att gå i lås. Jag hade spikat upp den helgen för mig som ett mål, att ha allt färdigt till dess så jag kunde vara med då – i vart fall på sidesword, något långsvärd har jag inte och tänker inte heller skaffa just nu. Nu får jag släppa mitt mål. Jag är inte glad åt det, men sånt är livet.

——

Andra bloggar om fäktning, träning

Allt jag glömt

Kvällens pass blev en påminnelse om allt jag glömt. Haha, det finns säkert mer! men herreminje, uschanimej. Det är ju vad man kan förvänta sig, jag fäktades i ett år och höll sen upp lika länge. Min aikido sitter förstås mycket bättre kvar i kroppen på mig, trots att det var längre sen jag tränat. Jag hade glömt min gorget (halsskydd) så det blev bara lätta klingor – och det var på ett sätt bra, då fick jag verkligen koncentrera mig på hur det fungerar.

När man tränar utomhus får man åskådare. Vid Armémuseum håller sig folk på behörigt avstånd, här i förortsgrönområdet slog några barn sig ner vid våra saker. Lite obehagligt, när folk man inte känner sitter precis vid ens grejer och man inte kan hålla koll på vad de gör. Jag hade förvisso lämnat plånboken hemma, men det gör man inte alltid.

Imorgon bitti ställer jag väckaren på fem, och smyger ut på ängen för att vifta lite. Måste få känna på mitt sidesword…

——

Andra bloggar om fäktning

Svärdsinvigning

Min nya fina schlager är invigd. Jag gillar den. Den är relativt lång, vilket ger mig fin räckvidd men också gör den långsam. Den är också ganska stabil vlket gör den bra för att styra undan andras klingor med. Nackdelen är då återigen att den är tung så jag blir långsam. Greppet är väl anpassat till min handstorlek, en grov manshand ryms knappt. Den gör mig trött i armen men den känns ändå bra – det är väl ändå det viktigaste. Jodå, jag är nöjd. I värsta fall får jag väl börja träna styrke (ve och fasa)!

Igår kväll transporterade jag mitt sidesword hem på tunnelbanan i bara skidan. Det kändes störigt, en tygpåse om hade inte varit fel – men konstigt nog tittade knappt någon på mitt svärd. Förmodligen associerar inte folk till svärd när folk ser den där kringlan av tjocka metalltrådar. Ett långsvärd hade nog fått fler att glo, för att inte tala om ifall jag kånkat på den utan skida.

——

Andra bloggar om svärd, sidesword, schlager

Japanska svärd kontra västerländska

Huggträning i aikido går normalt till så att man hugger i någon riktning (oftast rakt ner) och stannar där, lyfter och gör om. Första gången jag kände på en värja gjord för hugg försökte jag göra likadant, men blev uppmanad att lyfta svärdet i samma rörelse som hugget. Inte hugga rakt, stanna och stoppa utan hugga svängt så rörelsen kan förlängas och fortsättas. Det kändes bra, svärdet gick upp i en hasso-liknande position rakt upp praktiskt taget av sig självt. Det är alltså så man tänker huggfäktning med västerländska svärd, inte stoppa rörelsen längst ut i hugget utan låta det fortsätta antingen upp i någon typ av gard eller direkt in i nästa hugg eller parad. Varför gör man då inte så i aikidons svärdsträning?

Teori 1: Egentligen ska man göra det, men aikidofolk har alldeles för dålig koll på svärd för att fatta det. (Variant på teori 1: Det är så man gör om man faktiskt studerar japansk svärdskonst, men aikidons svärdsträning går inte primärt ut på att bli bra på svärd). Kanske kan det bero på att aikidon bara tränar med träsvärd, och att ett träsvärd inte skär genom luften på samma sätt som en metallklinga?

Teori 2: Det japanska svärdet och de västerländska har så stora skillnader, att de på denna punkt används väldigt olika. Skillnaden skulle kunna vara… ja vad. Att det japanska svärdet väger en bra bit mindre? Ett tyngre svärd borde ge större benägenhet för rundade rörelser, ja.

Teori 3: Det ska man egentligen inte göra med västerländska svärd heller. Mina instruktörer är ute och cyklar.

Teori 3 tror jag inte på, men annars vet jag inte.

För övrigt vet jag inte hur fäktningens tio budord lyder, förutom att denna ingår:

Du skall icke be om att få testa din tränares svärd, på det att du icke månde drabbas av begär efter att ha ett likadant (och dra på dig dubbla svärdskostnader).

——

Andra bloggar om svärd, fäktning, aikido

Nya vapen som väntar på att få användas

Mina nya svärd är utrustade med varsin hård svart skida som visserligen känns lite plastig, men när jag drar ut svärdet ur den hörs ett litet ljud som får mig att minnas vapenporriga klyschor som ”den torra viskningen av stål ur skida”. (Undras var den kommer ifrån. CS Lewis, Den sista striden?) Om man griper dem en lagom bit nedanför fästet för att traska iväg med dem balanserar de skönt i handen. Min sportfäktningsvärja kan jag bära genom stan helt bar och ingen bryr sig, men såna här ska man nog täcka över för att inte störa folk. Dags att sy sig en liten svärdspåse, förmodligen.

Klingorna är väl inoljade. Det är bra mot rost förstås men jag undrar ändå om man inte borde torka av dem innan man börjar träna, annars smetar man väl ner både sig själv och sina träningskompisar? Nå, när jag väl tar med dem till träningen lär jag få veta. Lite olja har kladdat upp mot handtaget, följer med mina fingrar till skidan och lämnar blanka fläckar. Den där skidan misstänker jag att man hur som helst kan lämna kvar hemma. Den behövs till skarpa svärd, men det här är ju slöa träningsredskap. Jag gör ett par försök att låtsas dra dem ur skidan vid höften, och upptäcker att det är vansinnigt svårt. Jag når inte. Svärden är en eller en och en halv decimeter längre än mina gamla bokken, japanska övningssvärd av trä, och redan mina bokken var svåra att dra ur bältet. Med ett litet gehäng av något slag bleve det väl lättare, men förmodligen ändå inte helt lätt.

Sportfäktningens tunna små värjor och floretter må vara nyttiga träningsredskap, men det här är trots allt något helt annat. Nästa träningspass är om en vecka. Om jag inte får användning för mina nya vapen då blir jag grymt besviken.

——

Andra bloggar om svärd, vapenträning, fäktning, sidesword, schlager, rapir

Sparring, grundträning, övningar och huggfäktning

Vad jag fick göra mer minns jag inte, men jag vet att jag fick sparras på mitt allra första fäktpass. För den som är budoskadad känns det jättemärkligt – vadå, jag kan ju inte åstadkomma ett skit! Och hur kan du mena att jag ska in och attackera rakt in i din gard, då är jag ju död! Ändå ville de att jag skulle göra det. OK, jag gjorde det och sen har vi jobbat vidare därifrån. Jag vet att bästa sättet att besegra mig är att absolut inte attackera själv, utan få mig att attackera… men om två personer kör det spelet mot varandra får de knappast särskilt mycket träning, att köra den stilen känns ganska meningslöst. Förvisso är det ett spel som hör duellen till, men som den gamla budoka jag är litar jag helt naivt på att mina instruktörer i allmänhet och min tränare i synnerhet ska ta itu med det där i sinom tid.

Jag har utgått från att sparring som bas för träningen är ett gammalt och inarbetat system på den här klubben. Sen kommer en av mina instruktörer in och kommenterar här på bloggen, och berättar att mer sparring infördes eftersom eleverna efterfrågade det. Oj! Jag är förbluffad. Om någon vill berätta eller skriva ihop hur klubbens pedagogik utvecklats och förändrats över åren är jag idel öra.

I söndags lät min tränare mig paddla lite (Simon har beskrivit övningen paddling här), eller det var väl tänkt att bli paddling men blev det inte riktigt. Jag blev alldeles för ofta stående och undrade ”vad fan gör jag härifrån”. Kanske han överskattade hur mycket huggfäktning jag kan. För mig kändes det konstigt att inte börja med att lära mig några tekniker att använda i paddlingen först, utan hoppa rakt in i den. Å andra sidan är jag så ofantligt glad att slippa köra massor av formträning där jag inte får gå vidare till nästa steg förrän min vänstra lilltå pekar så många grader utåt som just den här stilen anser är korrekt… okej jag överdriver, men trad-stilarna har en del av det där i sig. På ett sätt är det fantastiskt skönt att få börja leta i vad jag kan och faktiskt har med mig, och sen gå vidare därifrån. Budo-standard innebär ju oftast att förneka att något som eleven har med sig kan vara av värde, först på god väg mot svart bälte är det tillåtet att börja använda vad erfarenheter man nu har med sig från annat håll. Någonstans så kanske en träning som utförs lite närmare själva sparringen är mer öppen för individuell anpassning… men lite övningar tas tacksamt emot. Det ska bli spännande att få se vad de kommer att bestå i, vad gäller cut and thrust.

Plötsligt inser jag att min tränare aldrig lärt upp någon elev i cut and thrust. De enda som hittills utövat denna lite hårdare fäktstil, för hugg blir med nödvändighet en mer kontaktkrävande fäktning än stick, är klubbens instruktörer som prövat ut det hela på varandra. Jag blir klubbens första försökskanin på området. Jaja, det ska nog bli bra. Jag slipper i alla fall att försöka anpassa mig till en färdigkonstruerad elevmall som jag ändå inte passar in i.

Huggfäktning med metallsvärd går man i alla fall inte in och sparras från scratch. Så mycket hoppas jag att alla inblandade är överens om.

——

Andra bloggar om fäktning, cut and thrust, sidesword, kampsportspedagogik, budo, sparring

Allt man behöver för att träna sidesword, och lite till

Materialsport… duellfäktning är verkligen en materialsport, för det finns ständigt nya grejer att köpa. När jag tränade aikido behövde jag vit dräkt, hakama, bälte, och tre sorters träningsvapen av trä: svärd, stav och kniv/dolk. Det var allt, verkligen allt. I duellfäktningen finns så många olika sorters vapen och sätt att träna… det tar aldrig slut.

Nej, det är inte jag på bilden. Jag skulle aldrig valt en så spännig pose.

Jag vill alltså träna hugg, inte bara stick. Jag behöver skaffa själva vapnet förstås, men sen behöver jag också en hel drös med skydd. Enklast är att börja med motocrosskydd för överkroppen, så har man mycket av det man behöver i ett enda stycke. Vill man sen se medeltidsmässig ut får man väl gömma det under kläderna. Jag köpte billigt, och min skyddsjacka passar väl lite sisådär men det får duga. Vad jag funderar lite på är att nyckelbenen är väldigt oskyddade. Förmodligen borde man lägga dit extraskydd, på något sätt. Jag har ju en halskrage, gorget för er som kan franska, i styvt läder. Kanske man helt enkelt kan förlänga den?

Susp har jag redan. Armbågsskydd är inbyggda i jackan, men knäskydd måste skaffas. Knäskydd för ishockey rullskridskor eller vad som helst, men de bör helst förstärkas lite på sidorna – våld i sidled är något som knän verkligen inte gillar. Fäktmasken är ju helt öppen bak så även den behöver byggas på, förmodligen med hårt läder. Jag hoppas på hjälp från en kompis som en gång i tiden haft sko- och sadelmakeri. Om inte den planen går i lås så… får vi hitta någon annan lösning.

Kevlarförstärkta värstinghandskar. Vill ha.

Handskar… jag vet vad jag vill ha. De är bara så vansinnigt dyra, kostar mer än hela motocrossvästen som jag köpt. Beställa från USA. Frakt. Tull. Nej det är inget man ser fram emot. Budgetvarianten lär visst vara ishockeyhandskar, men de måste tejpas för att åtgärda springorna – de är ju gjorda för att skydda mot breda puckar, inte smala metallklingor. Särskilt vackert lär det inte bli, men…

Sen borde jag skaffa en vettig digitalkamera. Allvarligt, när man bloggar om prylar är det ganska surt att inte kunna slänga upp bilder på hur det man skaffat ser ut! men den där kameran lär få stå tillbaka länge än, för än det ena och än det andra.

Materialsport var ordet, sade Bull.

——

Andra bloggar om SCA, materialsport, fäktning, sidesword

Förbannade budoanda!

Min duellfäktningstränare föreslog en utvecklingsväg som gick från lätta klingor via stickvärja (schlager), långsvärd, teaterfäktning och till sist fäktning med hugg – cut-and-thrust – som sista nivå. Jag accepterade. Förstås gjorde jag det! Utvecklingsvägen såg fullt rimlig ut, och vem är jag att vilja något annat än det normala?

Sen försvann jag ut. Nu är jag tillbaka, och säger rakt ut till min tränare: Jag vill köra huggvapen, cut-and-thrust/sidesword, så fort det bara går. Han säger: ja det är bara att skaffa utrustning och börja träna.

För ett år sedan hade jag aldrig tordats begära detta. Jag satt så fast i att man inte utmanar den väg ens lärare stakar ut för en. Läraren vet alltid bäst! Budoanda.

Jag kunde inte tänka mig att detta ens var möjligt.

Förbannade budoanda, så du stått i vägen för mig.

——

Andra bloggar om fäktning, SCA, budo