Kanske jag hittat ett sammanhang där jag kan träna långsvärd, åtminstone lite halvregelbundet. Det blir i så fall troligen mest formträning, kanske lite sparring också. Det visar sig.
Samtidigt tränar vi en del med bokken i min BBT-klubb – och som bekant ska man inte börja med alltför likartade saker på samma gång. Tyska och franska kan funka, men spanska och italienska – nej. Den som börjar med de två språken samtidigt är dömd att obönhörligen blanda ihop både glosor och grammatik.
Jag mötte klingan med min, hans klinga gled på min mot min hand – och träffade. Träffade? Hur fanken gick det till?
Aah… jag är van vid några olika varianter av sabel- och värjkoppar, men långsvärdet har en enkel parerstång. Glider svärden rakt in mot varandra så kommer det ena att träffa, såvida inte den andre skyddar sig med parerstången genom att vrida handen. Detta är onekligen något att lära sig utföra.
Under det pass där jag upptäckte detta var vi ganska flitiga med att stanna upp i sparringen för att analysera vad som hände. En del av instruktörerna tar ofta initiativet till det, och ibland gör jag det själv. Jag tror jag ska försöka göra det oftare, för det ger verkligen mycket. Ibland kan man dock inte analysera för man har ingen jävla aning om vad som egentligen hände… här har man stor nytta av instruktörer och övriga duktiga fäktare, de brukar vara mycket bättre på att se och analysera än vad jag är.
Han kör lite annat stuk än vårt vanliga, vår gästande belgare. När han nu får hålla i långsvärdsträning för hela gruppen blir det uppvärmning med armhävningar och situps… sånt är vi inte vana vid. Det är jättenyttigt, javisst. Hela gruppen skulle garanterat ha nytta av både styrke- och konditionsträning.
På frågan vad det är för gammal manual eller fäktmästare som undervisas efter blir svaret Liechtenauer, ”fast med en del italienska influenser”. Nu ska vi se… med hjälp av de allmänna resurssidor jag länkat längst ner i min lista över manualer hittar jag ett manuskript som tillskrivs Hanko Döbringer. Det är bara text, inga bilder, och den beskriver svärdskamp ”enligt Liechtenauers metod”. Kan man verkligen basera svärdsträning på så magert material? I så fall tror jag bestämt att resultatet blir lika mycket beroende av uttolkaren som av själva texten. Kanske det som idag kallas ”Liechtenauer” även baseras på flera gamla källor än denna, som dock är den äldsta i den tyska svärdsskolan.
I denna tyska stil ska man stå med benen ganska brett isär. Det är svårt! Vi med våra italiensk-spanska rapirfäktning (säger de som vet om rötterna till vår fäktning med ”tunga klingor”) samt ofrånkomliga influenser från sportfäktning hamnar lätt nästan på linje, med fötterna rakt bakom varandra. Annars känns det nästan som att komma hem till aikidons parövningar – okej inte riktigt förstås, men det är bundna övningar två och två där man kan attackera med kraft eftersom man vet att träningskompisen parerar. Än så länge tränar vi väldigt basalt, ett hugg med en parering. Tydligen är tanken att det alltid ska finns möjlighet att träna något annat samtidigt som de som vill kör långsvärd. Det vore ju synd att hänvisa de som inte vill köra långsvärd till bara ett pass i veckan, eller rättare sagt kanske ett och ett halvt för jag förmodar att vi med tiden landar i lika delar långsvärd och ”annat” på lördagar.
Vad gäller sparring med långsvärd förefaller det som att plast kommer att bli det man börjar med, inte metall. Det låter bra. Plasten är mer förlåtande, en för hårt smäll ger inte lika stora märken. Nackdelen är förstås att en smal egg funkar annorlunda än en bred plastatrapp. Till par- och soloövning är jag glad att jag har mitt metallsvärd – jo givetvis är det också en atrapp! men det ligger ändå närmare originalet än plasten. Jag tycker plastsvärdet känns lätt men det hävdas att det har samma vikt och balans som ett riktigt, så jag får väl tro på det.
Mot slutet av passet fäktades jag en omgång med lätt klinga. Det kändes otroligt konstigt. Vapnet vägde ju ingenting! Jag ville vifta hit och dit… verkligen inte bara sticka rätt fram. Är det en vinst, att via tyngre vapen lära sig saker att göra med lätta klingor, eller är det bara dumt att göra saker med lätta klingor som de egentligen inte lämpar sig för?
Vår gästinstruktör har brukat låta elever träna i ett år innan de får börja sparras. Vi däremot börjar med sparring mer eller mindre på en gång, men med lätta klingor där det är svårare att ställa till någon större skada. Som vanligt finns det olika vägar att gå. Det låter som att teaterfäktningen kommer att få stryka lite på foten till förmån för tysk långsvärdsträning, men att de litegrann kan tjäna samma syfte: via koreograferade övningar kan man lära sig kontroll över vapnet innan man börjar sparras. Jag tycker det är synd om teaterfäktningen försvinner ut… men den kommer säkert tillbaka, förr eller senare.
Men jösses, vad hans axlar befinner sig högt upp mot öronen. Karln är totalspänd helt i onödan. Ah! Han håller förstås hårt i svärdet med bägge händerna. Det går inte, ska man svinga ett långsvärd måste man tillåta ena handen att öppna greppet lite då och då annars blir överkroppen helt låst. Richard Gere brukar inte spela actionroller. Han är helt enkelt inte bra på att slåss (eller låtsasslåss), vare sig med svärd eller utan. Den som valde honom till att spela Lancelot , som i den här 15 år gamla versionen av Arthur-sagan börjar som en vagabond som lever på sitt svärd, förtjänar en stor fet smäll.
Richard Gere som Lancelot i mitten. Den lilla skölden på vänsteraxeln är lustig - visst har den historisk förlaga? men då på rustning, för att skydda någon annars utsatt del av rustningen. Och kragarna är ju Star Trek direkt.
Inte för att Den förste riddaren är bra i övrigt heller. Aldrig någonsin har jag sett Sean Connery så slätstruken som här. Kung Arthur är en pappfigur, rakt av. Det finns helt enkelt inte så mycket att bygga en rollkaraktär kring. Den som hållit i fäktningsscenerna har inte lärt Rickard Gere att hålla i ett svärd, och därmed faller alla vapenscener platt till marken. Det blir inte spännande, inte romantiskt, inte gripande, ingenting.
Märkligaste saken med filmen är Kung Arthurs riddares klädsel. Deras uniformer ser ut som om de kom direkt från Star Trek. Jag söker förgäves efter tecken på att det är ett skämt. I denna lilla trailer kan man beskåda riddarna och deras runda bord (som även det mest av allt ser ut som Star Trek).
Dessutom är titeln felöversatt. ”First Knight” betyder i sammanhanget den främste riddaren, inte den i tidsordningen förste. Så står åtminstone på imdb, och det verkar helt vettigt. Jag fattade inte hur Arthur kunde kalla både Malagant och Lancelot för sin ”förste riddare”, så upplysningen om felöversättningen gav mig verkligen något.
Uma Thurman kan förvisso inte heller hålla i ett svärd. Bakre handen ska vara längst bak på handtaget, inte erbjuda någon kant bakom handen som motståndaren kan gripa tag i…. 
och inte ser positionen direkt avslappnad ut heller. Kolla händernas grepp, det säger allt. Vad gäller Kill Bill måste det ha varit ett fullt medvetet val att inte låta tjejen som hugger ihjäl jag vet inte hur många människor lära sig att åtminstone se ut som om hon kan hantera vapnet. Hela filmen är så orealistisk, med blodfontäner och avhuggna lemmar i sådana kvaniteter att det slutar vara läskigt ungefär som man kan tappa aptiten vid synen av 200 kilo köttbullar. Den förste riddaren däremot… fan trot. Bolaget bakom den filmen har undvikit promotionbilder med en svärdsviftande Lancelot, och det gjorde de klokt i.
(Det är roligt att såga filmer. Att skriva positivt om böcker och filmer blir av något skäl aldrig lika roligt.)
—————–
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om First Knight, Den förste riddaren, film, Sean Connery, Richard Gere, Uma Thurman, Kill Bill, svärd
Första lektionen med långsvärd. Största delen av inlägget får nog betraktas som en sån där träningsdagbok som skrivs mest för min egen skull och torde vara mindre intressant för andra läsare.
Alla andra (alla och alla, vi var bara fyra stycken inklusive den som lärde ut) hade redan stiftat bekantskap med den sekvens som utgjorde undervisningsmaterial: en serie attacker som utförs från både höger och vänster sida. Mellan attackerna landar man förstås i någon lämplig gard.
Den gard som mest liknar enhandsvapenfäktarens ”normalaste” gard kallas ”plogen”. Eftersom långsvärdet hålls med bägge händerna hamnar vapnet vid sidan, och kroppen också vänd åt sidan. Man står mycket bredare mellan fötterna än vad en rapirfäktare normalt gör (fruktansvärt svårt att få kroppen att fatta!). Om jag i enighet med min kropps vanor glider iväg till att stå på linje hamnar jag nästan i aikidons position för träning med jo, trästav. (Så lustigt att jag associerar till jo snarare än bokken, träsvärdet.) Det ska vi alltså inte göra här… inte, inte.
Härifrån lyfter vi svärdet till hög position nästan rakt upp ovanför huvudet, jodan kamae om du så vill, och därifrån följer ett snett hugg som ska träffa i vinkeln mellan hals och kropp. Över till vänster sida, och samma hugg fast från andra hållet.
Sedan läggs svärdet över till waki kamae, bakom kroppen. ”Longtail” kallas det tydligen på engelska – jag har inget svenskt namn för positionen. Därifrån hugger man mot knäet, nerifrån och upp, och landar i en position med svärdet horisontellt i huvudhöjd, spetsen mot motståndaren och den sanna eggen (den man oftast hugger med) uppåt. Om svärdet varit ett japanskt tvåhandssvärd hade alltså dess enda egg varit riktad upp mot himlen. ”Oxen” kallas positionen på långsvärdssvenska. För att kunna göra samma hugg åt andra hållet droppas svärdsspetsen neråt och sen hugger man nerifrån och upp.
Härifrån kommer två horisontella hugg i huvudhöjd. Svärdet håller man ovanför sitt eget huvud. Från höger till vänster, och från vänster till höger.
Svärdet vrides så att flatsidan är uppåt, för ett stick nedåt – in mellan revbenen.
Nytt revbensstick, denna gång nerifrån och upp.
Hela sekvensen görs med ett steg framåt i varje attack.
Sekvensen görs sedan som parövning, med en person som attackerar och en som blockerar. Övningen ska visst vara lite ”konstgjord” eftersom pareringarna ibland inte blir optimala, men men. Jag kom aldrig till att utföra blockeringarna, så det där ska jag inte uttala mig för mycket om.
Det är oerhört lätt gjort att liksom släppa på svärdet i attacken så att man glider av blockeringen. Svärdsspetsen ska leda rörelsen, och när svärdet smäller in i blockeringen ska det bli en smäll som stoppar min riktning. Det känns väldigt o-aikido. Jag tänker att det här är första lektionen… nybörjarträning. Vad det blir av det hela sen får vi se.
Jag förmodar att sekvensen har sitt ursprung i någon tysk manual – detta eftersom han som lärde ut benämnde alla rörelser, hugg och positioner på tyska. Tyska! Jag får fnatt. Jag är svensk, ursprungligen upplärd med japansk svärdsterminologi. Vår gäst har om jag förstår rätt flamländska som modersmål, men pratar även franska. Vi kommunicerar på engelska. Och så ska terminologin vara på tyska… det snurrar runt i skallen. Jag vägrar lära mig de där konstiga orden. Jag tänker översätta dem till svenska så fort jag bara kan. ”Oxen” och ”plogen” har jag redan lärt mig hos ARMA-folket. Givetvis har resten också svenska namn. Tyska… nej jag vägrar.
Det är bra med utrikes gäster. Helt plötsligt dimper det ner en SCA-kille som ska bo här ett tag och som visar sig vara fena på långsvärd. Inte för att jag kan bedöma vad som är effektivt och så men det syns ändå på rörelserna när rörelser är rena, vad som helt enkelt ”ser bra ut”. Alla kommer att köra långsvärd som besatta ett tag, misstänker jag. Bäst lära sig vad man kan medan han finns här.
Jag skulle inte ha sagt det där med att jag nu har all träningsutrustning jag behöver. Nu behöver jag ett långsvärd, en och en halv-handare – det kallas så eftersom man kan jobba både med en och med två händer på svärdet, till skillnad från ännu längre och tyngre svärd som i alla lägen kräver två nävar för att hanteras på ett effektivt sätt. Gavelins nästa!
———-
