Grunder… ten chi jin…
Ett tag hade jag rätt många bloggar i länklistan skrivna av mer eller mindre välkända personer inom Bujinkan, så många som jag kunde hitta. Idag har jag ett fåtal, varav någon förmodligen också kommer att plockas därifrån när jag tycker att jag läst färdigt på den sajten.
Första lektionen var att slängas rakt in, få en livboj och försöka simma iland. Nu blev det mer strukturerat, med fokus på den lilla skölden – bucklaren. Syftet var att träna på att använda bucklaren till att parera med och stå kvar, att inte vika undan – vill säga, det är ofta bra och rätt att ta ett steg tillbaka, men att bara huka sig för motståndarens attacker funkar inte. Det gäller att bryta motståndarens flöde, annars går motståndarens hugg så fint över i nästa och man blir helt dränkt i attacker. Det är så lätt att backa mentalt när huggen viner kring öronen och man dessutom vet att en del träffar kan ta rätt ont.
Först gjorde vi ”paddling”, det vill säga en övning med parad-attack-parad-attack i ett ständigt flöde – och paraderna skulle nu helt plötsligt utföras med bucklaren, alls inte svärdet. Sen fäktning, fri fäktning med hugg. Min motståndare tog det avsevärt lugnare den här gången – inte riktigt lika mycket Yoshimitsu – men det var fortfarande rätt svårt att stå pall. Jag misslyckades en del med blockeringarna också, vände skölden fel när jag skulle parera låga träffar. Det blir till att jobba en del på det. Nästa lektion ska gå in på var det är lönt att hugga – för nu hugger jag rätt vilt mot kroppen utan att riktigt förstå vilka delar det är lönlöst att hugga mot eftersom de faktiskt är väl skyddade. Spännande.
Vad gäller lätta klingor fick jag ett par tips eller tekniker att följa upp parad mot stick mot benen med. Ska försöka träna på dem framöver.
Det är dags att auktorisera. Jag och en kille till ska göra det i slutet på augusti eller början av september. Jag fick välja om det skulle bli lätt klinga eller tung, men vi kör lätt. Standardvarianten. Det värsta är att jag har så förbaskat dåligt flås! och inte lär det ha blivit mycket bättre på en månad… ska man ens försöka ut och springa? Det är så TRÅKIGT!
Det här är en typ av träningsdagboksbloggande som kanske inte är det mest stimulerande för läsaren, men som jag har ganska stor nytta av. Just lektionerna i cut and thrust känns verkligen värda att föra en smula dokumentation kring.
———–
Läs även andra bloggares åsikter om duellfäktning, svärd, cut and thrust
Jag gillar egentligen inte undantag, men ibland får man ändå vara glad att man blir föremål för ett sånt. I sommar när jympahallen är stängd kommer vi att fäktas utomhus, minst en men förmodligen två gånger i veckan. Pass nummer två kommer att hållas i stadsmiljö, och då ska egentligen bara fäktare som har auktoriserat få vara med. Jag bidde ju aldrig auktoriserad, vad händer då med mig? Förvisso är jag ringrostig och jag har definitivt tekniska luckor jämfört med många av de som började efter mig. Medan jag varit borta har pedagogiken fått sig en ordentlig överhalning, och vad jag hört lär det ha märkts rätt tydligt på hur nytillskotten gör framsteg. Men inte är det så att många av de nyauktoriserade är grymt överlägsna mig. Vi är grovt sett i samma klass, skulle jag säga. Jag är i och för sig glad att man inte arrangerade någon snabbauktorisering för mig, det skulle inte ha känts bra, men å andra sidan gillar jag inte att vara undantaget som släpps in på pass som egentligen bara är för folk som auktoriserat. Det är nackdelen med graderingssystem som indelningsinstrument: har man ett sådant bör det följas. Å andra sidan kanske det finns fler undantag, som jag inte vet något om?
De befarade statusstriderna med de nyauktoriserade har i alla fall uteblivit. Skönt! Överlag tycker jag det är ett rätt trevligt gäng som dimpt ner medan jag var borta.
Idag har jag åstadkommit flera lite för hårda träffar, varav en ordentligt för hård. Jag har ett par teorier om vad det skulle kunna bero på, och min tränare bidrog med en till. Som han påpekade är det väsentligaste att jag är medveten om saken men ändå, det känns inte bra.
Mot slutet av passet tog jag på mig att träna en sväng med träningspassets blåbär, som var på sin allra första träning. Jag upptäckte fort att ingen upplyst honom om basala sparringregler som att man själv talar om när man anser sig träffad, så det blev jag tvungen att göra. I övrigt försökte jag hålla käften och bara fäktas, men det blev svårt när han frågade mig saker… att svara på frågor är väl i och för sig OK. Jag känner väl lite som så att eftersom jag är en så hård anhängare av tesen att den som inte är instruktör ska ge fanken i att undervisa när den fäktas, vill jag inte att någon ska se mig berätta massor av saker för nyingar och dra slutsatsen att jag står där och försöker undervisa.
——
Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, renässansfäktning, träningspass, träningsdagbok
Fäktgänget är sig likt men ändå inte. Kärnan är intakt, praktiskt taget alla instruktörer från när jag började finns kvar. Till detta kommer ett stort gäng ”inte längre nybörjare”, som gjorde klubbauktorisering igår. (Jag var inte där. Jobbade.) Auktorisering är alltså ungefär en gradering… som att ha en enda grad, fast för varje vapen och vapenkombination. Jag vet inte om den nivå duellfäktarna i Stockholm kräver för en auktorisering går att beskriva i ord – jag drar till med ”hyggligt kompetent fäktare” och hoppas att det stämmer någorlunda med instruktörernas uppfattning. Det är i alla fall inte tal om någon mästar- eller svartbältesgrad, inte om jag jämför med de japanska arter jag kommer från.
Eftersom auktoriseringen är ett färdighetsprov som tar en god bit av ett träningspass har man brukat samla ihop flera auktoriseringar till samma tillfälle. Nu blev det auktorisering för en ”kull” som börjat ungefär samtidigt. Om nybörjartillströmingen ökar bara lite står klubben snart i läget med regelbunda auktoriseringar en gång om året, och sen en gång per termin. Och varför inte schemalägga det till terminsslutet, när man ändå håller på.
Hur gör man då med den ende som inte håller måttet, när det är dags. Blir det ”vi kan inte auktorisera alla utom honom/henne” och släpper upp eleven ändå? Det gör ju inget, eleven kommer att fylla upp kostymen inom ett halvår. Med tillräckligt stor nybörjartillströmning så vips! står man där med graderingar varje termin/år, som ges mest beroende på tid och mindre baserat på färdigheter – alltså så som det brukar vara i budoklubbarna de första terminerna. Jag har egentligen inget emot det systemet, det är bara att översätta bältena till ”har tränat en termin” och ”har tränat ungefär ett och ett halvt eller två år”. Samtidigt kan man fråga sig vad ett sånt system är värt, egentligen. Man kan undra vad som är vitsen med det, och varför det är värt att lägga så mycket krut på. För graderingar är något som skapar sitt eget värde. Hur mycket man än säger att de inte är viktiga, så kommer folk se till att de blir det.
Jag undrar om det finns några egentliga kriterier för vad man ska kunna inför en auktorisering. Det finns en lägre (och mer ursprunglig) nivå på auktorisering också, SCA-auktorisering. Det är vad som krävs för att få vara med på SCA-event, och en SCA-auktorisering fokuserar enbart på säkerhet – man ska behärska vapen och spelregler såpass att man inte är en fara för sig själv eller andra. Klubbauktoriseringen däremot kräver en viss nivå på fäktningen. Om det idag finns ett enda kriterium nämligen ”tillräckligt bra”, hur länge dröjer det tills det ersätts med en liten lista med saker man ska behärska? Om den listan blir viktig kan man knappast låta folk visa sina färdigheter enbart i sparring. Då är det ju långt ifrån säkert man får se allt vad folk kan rent tekniskt. Och sen är vi där med prov på olika tekniker och yadda yadda.
Om vi tänker oss att vår lilla klubb skulle bli högsta mode och yngla av sig till dotterklubbar runt om i landet. Då tror jag auktoriseringssystemet vore dömt att förvandlas till ett normalt graderingssystem med tekniklistor – det vore ju enklaste sättet att styra klubbarna ute i landet och se till så de tränar på de viktigaste teknikerna.
Själv blev jag aldrig klubbauktoriserad. När jag försvann ut första gången höll jag på att förbereda min första auktorisering – på schlager, tung klinga. Det är ingen normal arbetsgång och varför min tränare tyckte vi skulle göra så, det vet jag inte… för det är nog svårt att påstå att jag var mer kompetent med tunga klingor än med lätta. Nå, det blev så att jag hoppade av innan jag auktoriserade. Nu när jag kommer tillbaka så förklarar de som inte längre är nybörjare för mig vad en auktoriseringssnodd är… och så fort de själva har en sån dinglandes i jackan kommer några av dem att börja försöka bossa med mig. Det är oundvikligt, människan funkar så – många gör det även utan graderingar, men snoddar och bälten är de yttre tecken som gör sånt liksom legitimt.
Tänk om vi hade någon typ av statistik som jämför vilka träffar folk tar med någon typ av absolut träff-värde. Det är en utopi, jag vet. Det är just eftersom vi inte har något sätt att egentligen mäta träffar som det är upp till den träffade att säga ”träff mage, jag är död” men oh så kul det vore med hårda siffror på hur mycket mer folk ”tar” en persons träffar före och efter auktorisering. Jag skulle tro att det påverkar en hel del – inte de fäktare som är gamla i gården, de som auktoriserat för länge länge sen, men de övriga. Jag vet själv att jag i viss mån diskriminerar de jag betraktar som nya och klantiga – när jag inte går åt andra hållet och kompenserar med att vara snäll.
Jag tror att jag kommer att få problem med en del av de inte längre nya med att de inte tar mina träffar, det är vad jag tänker. Och auktoriseringssystemet hjälper till. När absoluta mått på vem som är bättre än vem saknas, kommer folk att utgå från att högre grad är bättre. I dagsläget är de flesta av dem bättre fäktare än jag, som är fruktansvärt ringrostig och dessutom kanske upplärd med något sämre metodik än de nya. För den skull önskar jag inte behöva slåss för att få folk att ta mina träffar. ”Då är det bara att träffa hårdare ända tills de tar dem” säger den enda kvinnan bland mina instruktörer. Jag inser att hon använt den taktiken rätt mycket, men skillnaden mellan henne och mig är att hon har kompetens nog för den. Det har inte jag.
Den här problematiken kommer ständigt att finnas bland duellfäktare, med fäktare som vinner turneringar genom att alla andra vägras att fäktas mot dem som yttersta konsekvensen – vinnartecken som alla vet inget är värt, eftersom andra bedömer fäktaren som oschysst. Så länge man bara tränar spelar det i och för sig ingen roll vem som vinner eller förlorar. Jag inser plötsligt att man skulle kunna hålla räkning på vem som vinner flest dueller… undras om det finns folk som gör det? Som för liksom ”matchstatistik”? Jag har i alla fall aldrig gjort det och jag tänker inte börja. Jag ser det som destruktivt på alla plan. Vad som stör när en människa har svårt att ta träffar är inte främst att man nekas att vinna när man egentligen förtjänat det, utan att man inte får kvitton på sin egen fäktning rent tekniskt. Budskapen ”det där var en bra träff” eller ”nej det där kändes bara som en viftning” är värdefull feedback som jag kan använda till att förbättra min fäktning, och den som inte ger sådan nekar mig sin hjälp. Så länge vi huvudsakligen tränar, inte tävlar, måste vi hjälpa varandra alldeles särskilt som vi inte har något yttre mätsystem som berättar vad som är en träff, vad som är för lätt, för hårt och vad som är i största allmänhet orent.
Under min aikidotid vande jag mig vid statusstrider på mattan. Eftersom jag hade svårt att hantera dem och svårt att sätta mig över dem kom de att påverka mig och min träning ganska mycket. Människan är sig i grunden lik, så det är bara att förbereda sig. Samma sak kommer att inträffa här. Tack och lov lär man sig med tiden och med åldern. Man kasserar strategier som inte funkar, och skaffar sig nya sätt att hantera saker. Rent generellt blir andras åsikter om en mindre viktiga ju äldre man blir – det gäller både fysisk och mental ålder men även ålder i ett visst system och sammanhang. I vår klubbs system finns det en person vars åsikter om mig är viktigare än övriga nämligen min tränare. Därnäst kommer förstås övriga tränares åsikter, men resten är förmodligen bara att lära sig skaka av. Som vatten på en gås… jag har lanolin, ullfett, i kylskåpet. En redig dos före träning kanske kan göra susen. :P
——
Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, renässansfäktning, gradering, auktorisering, sociala spel
Bältessystemet gillar jag inte personligen av två anledningar, dels tenderar det ofta att vara en belöning för lång och trogen tjänst än ett mått på någons utveckling. För det andra så används det också som ett medel att bibehålla hierarkier.
Ulriks kritik mot bältes/graderingssystem i budon (och även en del andra arter som snott systemet från de japanska) är väldigt väldigt vanlig. Personligen vill jag välja på steken och säga att problemet med grader och graderingar är att folk tror att grader ska vara ett faktiskt mått på kunskap, kompetens eller förmåga.
Det är en himla skillnad i nivå, kompetens, kunnande och förståelse på folk som går ut en och samma civilingenjörsutbildning, och på samma sätt kommer standarden på färska svartbälten att variera högst avsevärt. Spelar det någon roll? Borde det åtgärdas? Jag tycker inte det.
Jag tror inte graderna någonsin var avsedda att mäta faktisk kompetens. Judons grundare Jigoro Kano hittade på bältessystemet när de grupper som undervisades i skolorna blev för stora, för att kunna låta elever på olika nivåer träna på olika saker. Syftet är alltså att underlätta för läraren när denne undervisar stora grupper. I en klubb där huvudinstruktören har personlig uppsikt över alla elever blir systemet i stort sett överflödigt.
Själv ser jag vissa fördelar med nuvarande system, som prioriterar slitet framför mästerligt utförande. Vill man ge en människa med fysiskt funktionshinder svart bälte eftersom personen utvecklats långt med tanke på sina förutsättningar kan man göra det. Vill man gradera en reumatisk 50-åring till svart bälte måste man inte nödvändigtvis ställa samma krav på fysik som på en 20-åring. Svart bälte som belöning för slitvargen som aldrig blir någon stjärna, men som förstås ändå lärt sig en hel del under resans gång – det har jag väldigt svårt att se något negativt i.
Efter första, andra, tredje dan blir det knepigare. Budograder på den nivån är så gott som alltid mest politik, och utdelas till duktiga ledare/instruktörer/budopolitiker/andra som man vill ge en dunk i ryggen. Om antal tränade år är den viktigaste faktorn vad gäller höga grader så befäster systemet att ”gammal är äldst”, vilket förstås är helt comme il faut i Japan men ibland skär sig något hos oss. Faktiskt tror jag att det graderingssystem jag sympatiserar mest med är Daito Ryu-instruktören Okamotos; till och med tredje dan delar han ut grader enbart baserat på hur mycket man tränat, och högre grader är såvitt jag förstått upp till hans godtycke. Systemet är enkelt och ger en viss status åt dem som tränat länge och mycket utan att påstå att de nödvändigtvis är skickligast – för det är problemet med de vanliga graderingssystemen, som jag ser det. Jag har som sagt inget problem med att grader inte mäter förmåga, men problemet är att så många tror att de gör det, eller att de borde göra det. Felet är förstås budokulturens, som inte upplyser om att så är fallet. Min teori är att denna krock uppstod när budon färdades från öst till väst. I Japan händer det att medelålders lite-mer-än-nybörjare snabbgraderas till svart bälte eftersom man inte kan låta en tonåring ha högre grad och därmed högre status i gruppen. För dem är det logiskt, medan vi tar för givet att de där bältena måste mäta färdighet och undrar vad de annars skulle vara bra för.
Här vänder jag på steken. Du läsare som stör dig på att grader inom budo eller annan kampkonst inte avspeglar faktisk kompetens. Jag ber dig föreställa dig ett system där graden faktiskt är ett bra mått på kompetens, och frågar dig: Vad ska du ha detta mått till? På vilket sätt vore det användbart och nyttigt?
——
Andra bloggar om gradering, budo, kampkonst, orättvisa, hierarki
Budomemoarer, del 41 (eller nåt i den stilen)
Kärringen mot strömmen, det är jag det. På Iyasaka, där graderingar är en självklar del av aikidolivet, gjorde jag till slut halt i graderandet och ville inte. På Aikidoklubben var graderingar något som mest skedde på de allra första nybörjargraderna. Sällan stannade någon kvar så länge som denne tog fjärde kyu – möjligen fortsatte folk träna, men graderade inte. När jag fått vila mig från graderingshets och press ett tag började jag så smått fundera på det där med gradering igen. Frågan var bara hur det skulle gå till.
Aikidoklubben hade liksom Iyasaka ett graderingsschema på väggen, där man kunde se vilken teknik som skulle utföras till vilken grad. Där slutade dock likheterna vad gäller gradering. På Iyasaka fanns det en klar och väldefinierad grund, där alla visste vilket sätt att göra en teknik som betraktades som grund. Man tränade även på andra sätt, men det fanns en tydlig standard för vad som var basutförande och vad som var variant. På Aikidoklubben var allt sådant mer flytande. Läraren undervisade ständigt nya varianter, och där formerna i sig själva var ganska ointressanta. Han undersökte små små element i teknikerna, men om uke betedde sig så att det var svårt att gå framåt så gick han bakåt istället. Spelar roll, liksom. Treenighetens tekniker hade lite mer av gemensamt tema över sig, men det var ändå inte riktigt så som nybörjarna gjorde sina tekniker på gradering. Graderingssystemet kom från Christian Tissier, tydligen, och när jag ställde frågor blev jag hänvisad till hans instruktionsvideo. Filmen fanns att låna från klubbiblioteket men jag ägde ingen video, och jag tyckte själva tänket var konstigt. Nog borde väl ändå den viktigaste källan till graderingsteknik vara liveträning på klubben?
När nybörjarna graderade gjorde de den där gå runt framför-varianten på omote-tekniker, som är så typisk Tissiersk. Nybörjarna fick lära sig sånt på nybörjarpassen, men efter nybörjargraderingen var det upp till var och en att försöka nöta in graderingsmässiga tekniker själv. Min misstanke om ett samband mellan den låga graderingsfrekvensen blev allt starkare. Det här var ingen lätt miljö att gradera i, det var uppenbart.
Första gången jag började prata gradering fick jag en kommentar från Sekreteraren som fick mig att lugna mig på den punkten. Visst, jag var väldigt ny i klubben och kunde väl lite mer växa in i min nya miljö och nya sätt att göra teknik innan det var dags att gradera, men jag kunde ändå inte låta bli att grubbla på hur det skulle gå till. Jag frågade Den mörke. Han svarade: ”Man kan inte komma en gång i veckan och bara säga ‘Ge mig’”. Han flinade, tittade menande på mig. Jag blev förbluffad och svarade inte. Jag tränade ju tre av klubbens fyra pass, troget varje vecka… men Lärarens pass samt söndagarnas gubbpass, de räknades alltså inte? Var skotten mellan klubbens två delar så vattentäta? Nu i efterhand är jag övertygad om att han helt enkelt inte visste att så stor del av min träning låg i Klubben fast inte på hans och hans kompisars pass.
Jag grubblade en hel del över hur klubbens två delar relaterade till varandra. Jag sökte efter spår av fiendskap, konkurrens och meningsskiljaktigheter men lyckades inte hitta inte så mycket. De som tränade för bägge gängen var vid denna tid 1) Sekreteraren 2) jag 3) två tonårskillar. Resten hade helt uppenbarligen valt sida. Var det något som man borde eller måste göra?
——
Mina budomemoarer. . Andra bloggar om aikido, memoarer, idrottsklubbar, mänskliga interaktioner, gradering
Budomemoarer, del 20
Efter sommar och hösttermin i Iyasaka fanns första tillfället för mig att gradera. Åsa hade någon månad innan frågat mig i omklädningsrummet vilken grad jag tänkte ta, och jag blev förvånad. Skulle jag verkligen få bestämma det själv? Jag var ju den som en gång i tiden börjat träna karate med tanken att gradera i halva tanken jämfört med ”alla andra”. Å andra sidan var det viktigt för mig att visa, kanske mest för mig själv, att min träning i Luleå under provisoriska förhållanden ändå fört mig någonvart. På Iyasaka tog elever som tränat flitigt under sin nybörjartermin ofta de två lägsta graderna samtidigt, på samma sätt som i min första karateklubb. Jag ville gärna sikta snäppet högre, vilket betydde att gå direkt på fjärde kyu.
Jag minns att jag upplevde den tjej som skulle gradera till samma grad som jag och som jag tränade lite med efter passen för att förbereda graderingen som slarvig i sin inställning. Hennes uppfattning om graderingsförberedelse var att se till så hon kunde identifiera vilken teknik som var vilken, och om någon var okänd skaffa sig grundläggande hum om hur den skulle utföras. Aikidons tekniker är jämfört med karatens mycket krångliga. När man förbereder en karategradering består grundteknikerna inte av en hel serie moment som man måste memorera innan de kan nötas in i kroppen. Vad teknikerna heter och hur de ser ut vet man redan. Mina karategraderingar inom Shotokan hade lärt mig att inför gradering vill man försöka uppnå perfektion, efter bästa förmåga. Riktigt så funderade det nog inte här, men det hade jag svårt att ta till mig.
Jag tog i alla fall min fjärde kyu och var nöjd. Jag tog småningom min tredje och var också ganska nöjd, men sedan stannade min graderingstakt upp. Till andra kyu var det så många krångliga tekniker, som jag inte kunde få att kännas i närheten av bra. Skulle jag verkligen gå upp på gradering med tekniker som jag behärskade så dåligt? Jag sköt på min andrakyugradering, och när jag börjat förbereda den hoppade jag av inför själva graderingen. Detta upprepade jag minst en gång till. Sista gången berodde delvis på en konflikt med min pojkvän, som såsom svartbälte fick vara med och bedöma kyugraderingarna. Jag tyckte inte om att få höra skvaller därifrån om vad folk sagt om min gradering, och jag tyckte inte att han skulle vara med och bedöma mig.
Graderingarna tillhörde klubbens små festligheter, med obligatorisk utgång på lokal efteråt. Först tränade man några pass, och efter graderingen skulle graderingen alltid firas. Tills jag började graderingsvägra gick jag alltid på graderingarna även vid de tillfällen när jag inte själv skulle gradera.
Jag var alltså en besvärlig elev som inte graderade när klubbens huvudinstruktör Urban tyckte att jag skulle. Det var ju också frågan vem som bestämde när jag skulle gradera. Eftersom jag från början fått bestämma själv vilken grad jag skulle gå upp i, borde jag väl få bestämma min graderingstakt själv även i fortsättningen? så länge jag inte gick för fort, förstås. Så verkade det dock inte fungera. Detta mysterium genomskådade jag aldrig helt men jag tror att så länge det kombineras med flitigt tränande, anses det i denna klubbkultur bra att vilja gradera snabbt. Att låta folk ha viss inverkan över sin graderingstakt kan vara ett sätt att se om de vill visa framfötterna eller ej. Som synes valde jag motsatsen.
Att jag slutligen tog mig samman och tog min andra kyu berodde nog mest på att alltför många som börjat träna inte bara efter mig utan även efter att jag kommit till klubben, började passera mig i gradskalan. Jag insåg att jag inte gärna kunde se snett på folk för att de anpassat sig till systemet men inte jag, så då fick jag väl se till att gradera. Till den här graderingen förberedde jag mig nästan inte alls, och kom att tveka på flera saker som jag egentligen kunde. Jag fick graden, men jag var inte nöjd. I efterhand tror jag att mitt missnöje egentligen inte alls handlade om själva graderingen utan om något annat, om samma saker som fick mig att inte vilja gradera och som småningom fick mig att söka vidare.
——
Andra bloggar om aikido, gradering, Iyasaka
Elementa
Moderna budoarter delar i allmänhet ut grader till sina elever. Graderna är ett slags nivåmarkering, som ofta synliggörs med bälten av olika färger som knyts runt höft eller midja. Svartbältesgraderna är de högsta och kallas dan, och graderna under heter kyu. De lägsta kyugraderna är de som har högre siffror, exempelvis sjätte eller tionde kyu, och den högsta kyugraden är alltså första kyu.
Budomemoarer, del 3
Jag började köpa Svenska Fighter, som tidningen hette på den tiden. Jag läste mina tidningar ungefär lika noggrant som jag en gång gjort med mina Kamratposten. På den tiden skrev tidningen rätt mycket mer om traditionalistiska arter, än vad dagens Fighter Magazine gör. Shingo Ohgami skrev till exempel en lång artikelserie om karatens historia. Den karatestil jag själv börjat i var en ganska modern sådan, ett Kyokushin-derivat vid namn Ashihara. Den stilen har kastat ut alla gamla kator med svårbegripliga rörelser som aldrig används i ”fighting”. Jag började tycka att vill man något djupare med sin träning, borde man kanske träna en mera traditionell stil? Förmodligen hade den första fascinationen börjat lägga sig. Dessutom började jag tycka att träningen mellan varven var något slafsig. Nej, traditionalism och precision var nog mera vad jag sökte.
Budomemoarer, del 2
Huruvida min tai chi fått någon kampkonstigare efterföljd om inte slumpen spelat in, vet jag inte. Jag var med och återstartade stadens avsomnade avdelning Fältbiologer. Det dog snart ut igen, men i Fältbiologerna mötte jag en änglalikt blond tjej i övre tonåren som tränade karate. Det var väl inte riktigt så mycket bokmärkesängel över henne som jag tyckte vid första anblicken, men långt ljust lockigt hår har en tendens att få en flicka att se ljuv ut. Jag tyckte, kan hon så kan jag! och till nästa terminsstart traskade jag ner till den karateklubb där hon tränade.
Min tränare tycker det är dags för mig att auktorisera. SCA-auktorisering har jag redan men klubben har en nivå till också. ”Jag brukar inte låta mina elever auktorisera så fort” sade han, och först blev jag smickrad. Sedan såg jag mig om, och upptäckte att de flesta av dem som börjat efter mig nu springer omkring med auktoriseringssnoddar i jackan. Jaja, det är väl dags då.
Bland min tränares elever finns en tjej som började ungefär samtidigt som jag, och som hela tiden tränat sportfäktning parallellt med duellfäktningen hos oss. Vi ska auktorisera ungefär samtidigt, har vår tränare tänkt, på schlager. Man brukar auktorisera på lätta vapen först, men inte vi! trots att den andra tjejen är mycket mycket vassare med lätta klingor. Inte så konstigt, det är ju det hon tränar nästan jämt. När jag frågar varför, säger han ”för att jag tycker det är det roligaste vapnet”. Skumt. Vete katten vad som ligger i bakfickan där.
Vapnet är förhållandevis tungt. Jag får väl se till att fäktas mycket schlager framöver, både för styrketräning och för att öva upp energisnål teknik. Om man viftar och stöter mycket tröttar man garanterat ut sig.
Läs även andra bloggares åsikter om auktorisering, fäktning, schlager, gradering
Min ”audition”, alltså nivåbestämning, är över. Jag fick gå på de nivåer jag ville – nå jag förväntade mig inte annat heller. Två ganska korta svängar (inte hela låtar) som förare, lika många som följare, sedan var det klart. Nästan lite snopet att det gick så fort. Själva dansandet kan inte ha tagit mer än max 10 minuter. De som skulle testa för högre nivåer fick hålla på lite längre.
Det var Helena Norbelie som höll i det hela. När jag gick på dansläger i Uppsala i förarroll för några år sedan, var hennes och Kenneth Norbelies lektioner de jag gillade bäst, eftersom de inte undervisade med hjälp av slingor alls. En tur presenterades, gnuggades på ett eller några olika sätt, sedan fick man blanda fritt. En ny tur, gnugga, blanda fritt. Jätteskönt. Synd att paret Norbelie undervisar så lite nuförtiden, jag skulle springa dit direkt.
Precis när Helena bröt av musiken för att avsluta det hela för oss som skulle testa till medel, försökte min partner föra in mig i tandemcharleston. Saved by the bell!
Jag som inte tänkt lägga pengar på lindykurser just nu, utan vänta till nästa kursomgång. Jag blev ruskigt sugen. Hmmm förarroll, nybörjarmedel, på tisdagar. Kanske.
Jag ska på ”audition” på onsdag. Namnet är jättefånigt, och låter som att jag vill vara med i en show eller någonting. Vad det handlar om är nivåbestämning, rätt och slätt. Jag har aldrig gått kurs på SSS – Swedish Swing Society, Stockholms äldsta lindyklubb – och de måste få en chans att titta på mig för att bedöma var någonstans i kurssystemet de ska stoppa in mig. Faktiskt gick jag audition hos dem för två år sedan – det har jag skrivit om förut, sådär i förbifarten.
Den här gången vill jag testa mig i bägge rollerna. Någon gång framåt vårkanten tänkte jag mig att gå kurs i förarroll hos SSS, nybörjarmedel. Jag tänkte be dem nivåplacera mig i följarroll också. Förra gången tyckte de att jag skulle gå medel och det borde rimligen bli samma resultat nu.
Få se nu… vad kan jag föra? Alltför mycket av vad jag har fört har jag glömt. Jag får väl försöka gnugga in en basal repertoar i hjärnan om några sexor och några åttor så jag minns i vart fall någonting. Tandemcharleston däremot skiter jag högaktningsfullt i. Det är ju fördelen med att föra, onekligen – man bestämmer själv vad som ska göras.
Nu är jag SCA-auktoriserad på schlager också. Det känns lite halvjobbigt, om jag ska vara ärlig. Jag har ingen bra koll på hur man för det vapnet alls… men SCA:s auktorisering handlar ju bara om säkerhet. Och visst, någon fara för mig själv eller annan är jag inte. Ett litet förhör på reglerna har jag också gått igenom – så nu får jag vara med och leka ”på riktigt”. Man borde väl sätta sig och sy lite medeltidskläder… alltså, det där medeltidandet låter kul! men tyvärr är jag inte så händig av mig.
Jag ska nog ta och träna lite här hemma hur man för och parerar med en schlager. Min gamla bokken (träsvärd) duger nog till det.
Jag skaffade bröstskydd till slut, modell bröstplåt. Kan vara bra till lite tyngre klingar, till lättare duger det utmärkt med de där små plastskålarna att stoppa i BH:n. Bröstskyddet är minst en kupstorlek större än vad jag egentligen behöver… man blir lite bystdrottning, vilket i sammanhanet känns en smula bisarrt.
Har köpt nya fäkthandskar – dåliga, provisoriska sådana. Billiga arbetshandskar i tunt skinn som bara är lite för stora, kostade kanske 55 spänn. De har ingen krage, vilket inte är optimalt alls. Det riskerar att bli en glipa mellan handske och ärm, där en klinga kan glida in. Nå de är i alla fall bättre än mina gamla, som har stora hål på fingrarna. Var ligger mina gamla svarta som jag tänkte göra om till fäkthandskar? Dags att städa, kanske.
Jag måste skaffa nackskydd inför fäkthelgen i Sundsvall. Det blir till att börja pyssla och hantverka… ack, dessa pyssliga medeltidsmänniskor.
Nu har jag SCA-auktorisering på värja/florett samt samma vapen plus dolk. Man håller dolken i vänsterhanden och använder den mest till att parera med, medan det längre svärdet sköter attackerna. SCA-auktorisering behöver man för att få vara med och leka på ”event” (underbart svenskt ord!), alltså när ”Society for Creative Anacronism” har sina sammankomster där det både göra slåssning och på annat sätt leks medeltid. Min tränare tycker jag ska auktorisera på schlager också. Jag känner att jag inte har koll på det där vapnet alls. En SCA-auktorisering handlar i och för sig bara om säkerhet, att man inte är en fara för sig själv eller andra. Jag är dock inte alls säker på att jag kan fäktas säkert med schlager. Vapnet är mycket tyngre än värja. Det blir en helt annan rörelseenergi i en schlager. Får väl be att få känna lite på det där på torsdag. Jag hoppas inte min tränare har tänkt sig att avverka schlager-auktorisering då…
