Rena rama Iwama-hanmin

Budomemoarer, del… uhm, 29,5 eller nåt…

Min första aikidoinstruktör kom från Uppsala, och min första aikidotermin var därför aikido enligt Nishio. Vår instruktör visade oss den grundläggande positionen, hanmi. Nishiovarianten ser nu inte riktigt ut som andras hanmi: där andra aikidoutövare står på linje tar Nishio-efterföljaren ett steg ut med den bakre foten så att det blir en viss bredd mellan fötterna – axelbrett eller lite smalare, jag minns inte. Om jag inte missminner mig innehåller äldre upplagor av Stefan Stenudds bok Aikido ett litet kapitel om positionen hanmi, samt en illustration som visade Nishiovarianten. Jag kan dock inte hitta detta i den nya utgåvan. Antingen minns jag fel, eller så har avsnittet lyfts ut. Men jag tror det fanns där… och jag tror att boken hjälpte mig att cementera min uppfattning om vad hanmi var, så jag inte såg skillnaden när jag blev visad en annan hanmi.

Vad ska jag göra med mina innehållsförteckningar?

Jag hade inte lärt mig särskilt mycket om bloggar och deras funktioner och finesser innan jag började skriva mina budomemoarer, men jag insåg fort att bloggformen inte var skapad för den här typen av lång inläggsserie i någorlunda kronologisk ordning. Att skapa en liten innehållsförteckningssida där jag kunde länka till och skriva lite om alla inlägg som tillsammans utgör memoarerna föreföll mig som den självklara lösningen.

Att det inte var så man brukar göra visade sig fort. Mitt system skapar en mängd oönskade pingbackar. Eftersom varje memoaravsnitt länkar till sidan, och sidan i sin tur till alla avsnitt, skapar programvaran automatiskt länkar mellan inläggen som den placerar bland kommentarerna. Jag kunde ju stänga av pingback-funktionen, men hur kul är det på en skala att hindra både sig själv och andra att pingbacka? Alltså sitter jag efter varje memoarinlägg och raderar pingbackar. Det går på rutin, det tar inte mycket tid, men det är ganska onödigt.

Från början tänkte jag mig att skriva helt kronologiskt. Med tiden har jag kommit på allt fler saker jag vill skriva om som hör till en tidsperiod jag redan behandlat. Alltså får jag kila in det nya inlägget mellan de gamla och numrera om… i linnehållsförteckningssidan och i alla memoaravsnitt. Pust. Och sen vill jag stoppa in ett nygammalt memoaravsnitt till… ett tag tänkte jag helt enkelt ta bort numreringen, men samtidigt inser jag att siffrorna underlättar för den läsare som klickar sig fram och tillbaka och försöker läsa inläggen i ordning – det var ju det som sidan faktiskt var till för. Möjligen kan jag bryta upp numreringen i underavdelningar: avsnitt 1.1, 1.2, 1.3, 2.1, 2.2… behovet av omnumrering kvarstår så fort jag stoppar in ett inlägg i äldre delar av memoarerna, men jag behöver inte numrera om riktigt allt utan det räcker med en mindre del.

Om jag varit mer bloggvan hade jag säkert från början skapat min innehållsförteckning som en länklista. Rubrik: Budomemoarer, och sen inläggen i alfabetisk ordning… för så ordnas de av sig självt, det går ju inte. Men sätter jag siffran först, då funkar det! Ska jag byta system nu, efter 45 inlägg budomemoarer och 22 bitar dansmemoarer? För läsaren vore det nog faktiskt mest praktiskt. Jag kan inte skriva dit några kommentarer bredvid, men å andra sidan ska det väl gå att se till så allt väsentligt skrivs i själva inläggen. En liten berättelse om själva memoarerna får väl ligga kvar på sidan som en gång var innehållsförteckning – radera den kommer inte på fråga, den typen av länkröta är klart osmart att skapa. Jag slipper raderingen av de eviga pingbackarna, och läsaren borde få lättare att navigera än förr.

Varför tvekar jag? De här länklistorna kommer att bli förbaskat långa, och därmed faktiskt mindre praktiska än jag tänkte först. För att göra plats får jag rensa lite bland det jag nu har i mina marginaler. Men största skälet till att jag tvekar handlar nog om ego. Jag gillar att kolla i statistiken och se femton eller tjugo klick på en memoarinnehållsförteckning… någon läsare har tyckt jag skrivit tillräckligt intressanta för att klicka sig framåt i berättelsen, tillbaka till innehållsförteckningen och sen vidare till nästa avsnitt, om och om igen. Så klart kan jag fortfarande se när ovanligt många av inläggen i en memoarserie fått besök samma dag, men bilden blir inte lika tydlig. Jag får leta lite mer för att hitta samma information… men den finns där.

Till nackdelarna hör förstås också att alla inlägg måste få ett litet fult tillägg först i titeln, annars klarar inte programvaran att sortera listan rätt. ”3.1 Träningsläger och kräftor”, ungefär så. Eller kanske ”B 3.1 Träningsläger och kräftor”, om jag vill ha separat numrering på budo- och dansmemoarer – det är inte nödvändigt för att få dem i separata listor, men kan kanske förebygga lite förvirring. De här prefixen skulle se konstigt ut på en del håll i bloggsystemen, som Intressant och Knuff. Men jag tror ändå att fördelarna överväger. Om inte läsarna protesterar blir det nog en länklista i marginalen.

——

Andra bloggar om bloggande och memoarer

”Normale, eh?”

När det var läger på Iyasaka gick folk ut och åt efter avslutad träning dusch och bastu. Ingen gick ut varje kväll förstås men ville man umgås fanns alltid någon annan som var på väg ut för att äta och som bjöd in alla som ville i sällskapet. Det är en del av hur den klubben är uppbyggd, mycket medvetet med exemplet satt från högsta ort: om Urban alltid är in- och medbjudande kommer resten av klubben att också bli det. Lägren hölls i klubbens egna lokaler på Södermalm. Givetvis kom det även många utifrån till Iyasakas läger, både från andra stockholmsklubbar och från andra delar av landet. För oss som tränade på Iyasaka till vardags hölls lägren hemma, vilket var både på gott och på ont. Ibland hände det om jag tänkt skippa ett träningsläger att jag glömde bort datumet och jag drällde in en torsdag- eller fredagsskväll, och upptäckte att det var träningsläger – bara att slänga in en hundralapp och vara med. Lärare på lägren var generellt sett de japanska instruktörer som Iyasaka är knutna till via Kobayashi dojo.

Folket på Aikidoklubben gick inte mycket på läger. Alla klubbens instruktörer hade passerat den fas där man tränar mycket och går på massvis med läger, och därmed fick inte heller eleverna någon skjuts ut i lägervärlden utan stannade hemma. Det var konstigt, tyckte jag som medan jag bodde i Luleå rest många långa mil till träningsläger. Särskilt bra för klubben kunde det inte vara.

Gubbarna gick mest enstaka pass lite här och var, de tyckte de passerat den ålder där man glatt tränar en hel helg eller mer än så. Även de gick på läger på Iyasaka ibland men ett visst fokus på samma instruktörer som de som gällde på Vanadis kunde skönjas: Christian Tissier, Franck Noël och Endo sensei, två fransmän och en japan. Treenighetsinstruktörerna gick såvitt jag kunde se så gott som enbart läger för dessa tre.

Lägren hölls i en skola med stor gymnastiksal; Vanadis klubblokaler var för små, och dessutom var flera klubbar samarrangörer även om folket från Vanadis uppenbarligen stod för största biten av jobbet. En av lägerkvällarna brukade det ordnas fest i Vanadis egna lokaler, men inte med middag utan bara öl och umgänge. Det var långtifrån alla som gick dit – tur det, för alla hade inte rymts. Den stora lägergemenskapen från Iyasaka uteblev, och jag saknade den.

Ett av de första läger jag gick på som ny adept i denna franskinspirerade skola var för Franck Noël. Han var stor förebild för en av mina instruktörer på Aikidoklubben, Den Ljuse, och jag hoppades att ett läger för Noël skulle kunna förklara den aikidon för mig. Ärligt talat tyckte jag den var ganska obegriplig. Där Läraren gjorde sin ikkyo med en rundning över den som tog emot tekniken, som om han kände efter vilken form uke hade och gled på utsidan av en stor boll, gjorde Den ljuse ikkyon rakt fram över, pang! Som uke måste man då fälla in benen och landa nästan rakt ner istället för framåt. Det krävde en uketeknik jag ännu inte behärskade, men jag förstod inte heller vitsen med denna raka ikkyo. Vid den här tiden var jag extremt upptagen av just sökandet i kontakten. Ytan på den stora runda bollen stämde bättre med vad jag ville ha. Den raka ikkyon som tvingade uke att kasta sig nedåt syntes mig strida mot de principer jag försökte tillämpa.

Hoppet om Noël som väg till att förstå Den Ljuse grusades snabbt och effektivt, för han var ungefär lika svårbegriplig. Vid ett tillfälle gjorde han teknik på mig för att visa min partner något, och blev missnöjd med hur jag agerade som uke. Det kan ha varit en teknik på yokomenuchi, ett runtgående slag där det är vanligt att börja tekniken med att möta den attackerandes arm med bägge sina i en uppåtgående rörelse. Hur uke sedan agerar efter det skiljer en hel del mellan olika grenar av aikidon, och Noël gillade tydligen inte det jag med min Iyasabakgrund åstadkom utan tyckte jag skulle agera ”normale, eh?” Jag kan garantera att ingen av de japaner som instruerade på Iyasakas läger skulle ha uttryckt sig så, inte mot Iyasakas egna elever och inte mot elever ”utifrån” heller.

Jag gick inte på fler läger för Noël. Tissier och Endo var hur som helst mer populära instruktörer, med Noël hade jag vare sig tid eller lust.

——
Hela mina budomemoarer. Intressant? Andra bloggar om aikido, träningsläger, Franck Noël

Utelämnande, tyckte någon

Jag fick en kommentar om mina budomemoarer här på bloggen att de är ganska utelämnande, både vad gäller mig själv och andra. Den åsikten fick mig att stanna upp ett tag och tänka efter. Ja, jag är mer utelämnande i mina budomemoarer än i resten av mitt bloggande. När jag bloggar om mitt här och nu och skriver exempelvis om hur jag lämnar en aktivitet, tillfälligt eller för gott, skriver jag sällan exakt varför. Jag ljuger inte, men jag berättar inte heller allt.

Den kommentar jag fick gällde om jag förstod rätt främst de träningsmiljöer jag beskriver, där man inte tränar med vem som helst och det krävs en viss social kompetens för att klara sig och ta sig fram. Den som formats i en miljö där alla tränar med alla varje pass utan att det är något snack om saken tycker kanske jag pratar illa om den miljö som inte fungerar så. Om någon kom till hans eller hennes klubb och agerade ”väljigt” skulle det ses som apart, fel, dame dame (vilket betyder ungefär ”dåligt, usch och fy” på japanska).

Men den klubb, stil, organisation eller ställe som valt att utforma sin verksamhet så att väljandet är en del av utövandet har ju valt det själva. Där väljande är comme il faut, är det inte heller tabu att beskriva det… och det finns faktiskt ingenting som säger att man faktiskt måste eller borde träna eller dansa med alla. En del miljöer fungerar så, andra inte. Den som är klok anpassar sig till spelreglerna där han eller hon befinner sig. Jag har inte alltid varit så klok. Dit har mina memoarer inte nått riktigt än, men det kommer. Mina egna fel och brister är en del av berättelsen, det går inte att berätta den utan att till viss del blotta mig själv.

Aikidon är den enda utövning jag ägnat tillräckligt lång tid för att ha särskilt mycket att berätta om. I andra kampkonststilar har jag haft korta sejourer om upp till ett år. Där finns sällan skäl att fördjupa mig i mer komplicerade aspekter av klubblivet, sånt uppstår först när man stannar kvar på längre sikt och engagerar sig i klubben. Aikidon var den stora kärleken, och därmed också den svåra separationen. De delar av mina budomemoarer som kommer före och efter aikidon är säkert mer intressant för en del läsare och mindre intressanta för andra, men de kommer av naturliga skäl att ha en känslomässigt lägre temperatur.

Jag förstår varför sånt här ytterst sällan skrivs, varför historier som min så sällan berätts. Budomänniskor har så många lojaliteter. Jag är inte aikidoutövare – jag är en före detta aikidoutövare. Jag har en viss mängd lojalitet mot många av mina tidigare instruktörer och klubbkamrater. De personer jag nämner vid namn är med något enstaka undantag mina tidigare instruktörer, och dem har jag alla frågat om lov – men självklart är min lojalitet inte lika stor som lojaliteten hos den som tränar kvar. Om sådant som varit kan man skriva öppnare än om sådant som är. Nuet kräver större hänsyn än det förflutna, och memoarer som inte är någorlunda öppenhjärtiga är tämligen meningslösa. Människor jag inte kan skildra fördelaktigt nämner jag inte vid namn, men jag skriver så detaljerat som krävs för att berätta min historia.

——
Hela mina budomemoarer. Andra bloggar om memoarer och budo

Ibland blir man glad!

När jag kollade statistiken för den här bloggen i morse, till frukostmackan och teet, hade en enda person besökt bloggen hittills idag. En enda sidvisning, men en mycket välkommen sådan. Någon gick direkt in på innehållsförteckningen till mina budomemoarer, utan att komma dit via sökmotor, och utan att klicka sig vidare… det måste vara någon som följer min lilla memoarserie, och undrar om det inte snart ska komma något nytt. Mm jag måste ta mig samman och fortsätta. Budomemoarerna är de blogginlägg som är tyngst att skriva… det tar emot ibland. Men det är dags att jag tar ett tag med dem igen, absolut.

Det statistikverktyg som är inbyggt i WordPress är ganska magert. Jag kan inte se vem som tittat på vad, och inte heller om någon bläddrar sig fram på bloggen via kategorier och taggar. Ibland saknar jag såna finesser, men egentligen tycker jag det är ganska bra. Man ska inte nörda in sig på besöksstatistik. Ibland är dock statistiken bra att ha. Och ibland blir man glad av ett enda, välplacerat bloggbesök.

Inte var det så hemskt!

Budomemoarer, del 44

Denna gång blev min upplevelse av Vanadis mycket mer positiv än jag väntat mig. Jorma tog sig an mig liksom alla som kom in genom dörren och gjorde sitt bästa för att förklara och visa vad han höll på med. Björn hade haft rätt: Jorma körde också med den lösa axeln, väldigt likt vad Läraren höll på med. Förmodligen kom den från daito ryu, precis som Björn sagt. Det där med axeln greppade jag ganska bra ovanligt fort, förstås. Förmodligen kunde ingen på Vanadis tänka sig att någon som kom till dem för första gången redan skulle ha tjuvtränat på den. Kanske jag var dum som inget sade, men ingen frågade. Ingen kommenterade att det gick relativt bra för mig för att vara en som kom in utifrån, men folk var snälla och trevliga och jag kunde haffa vem som helst som satt bredvid mig för att träna med precis som jag brukade. Så hade det inte alls varit den förra gången jag besökte Vanadis. Efter några fredagar gick jag även en onsdag för Janne, men då var Vanadis återigen så som jag mindes från mitt första besök: ogästvänligt och otrevligt, där de som sitter bredvid en så gott som alltid bugar in åt motsatta hållet. Kanske Jormas gäng var en annan sort?

Fredagarna på vanadis blev snabbt en vana. Den där grundträningen jag egentligen kommit till Vanadis för att söka var synnerligen frånvarande – i alla fall om grund betyder basala mönster för hur man går, står och rör sig. Undervisningen var nog lika flummig som för Läraren, och på ett sätt lika svår som den Tunges, men den var spännande. Jorma lärde ut principer, där teknikerna mest bara var ett sätt att träna på dem. Av Läraren hade jag lärt mig att verkligen känna efter vad jag gjorde och vad det fick för effekt, och det hade jag stor användning av här – faktiskt tror jag inte jag klarat av träningen på Vanadis utan Läraren som mellansteg. Däremot var det stor skillnad på hur folk betedde sig som uke. Där läraren höll hårt, var folk på Vanadis väldigt avslappnade och medföljliga – väl avslappnade och medföljliga, kunde jag tycka. Ibland var det som att göra tekniker i smör, där mottagandet av tekniken gav så subtil feedback att den var lätt att helt gå miste om. Småningom fick jag höra att folk tyckte att jag ”höll emot” när jag bara avsåg att hålla i. I början var dock Vanadis bara solsken och smekmånad. Den där elitismen som Vanadis så ofta sades vara behängd med, den såg jag alls inget av. Jag lärde mig, insöp och frodades precis som hemma på Klubben.

——

Mina budomemoarer. Andra bloggar om aikido, memoarer, Vanadis

Men grundträningen då?

Att anpassa sig till en ny aikidovariant är inte det lättaste. Jag försökte, men var länge väldigt förvirrad. I Klubben tränade jag för två sinsemellan tämligen olika uppsättningar av instruktörer, som verkade ha minimalt samröre med varandra. Läraren var helt omöjlig att ha som teknisk bas, han undervisade så gott som aldrig samma teknik på samma sätt två gånger. Treenigheten var lite mer sammanhållen, men jag lyckades inte dechiffrera själva basen och särskilt när den Tunge undervisade var nivån på det undervisade väldigt hög – tekniska finesser, inte grundsystem. Jag behövde teknisk grund, ansåg jag. System för hur man går och rör sig verkade det vara ont om sådan i min nya klubb. Skulle det möjligen gå att inhämta grund á la Endo/franska stilen någon annanstans?

Sedan jag skurit bort Iyasaka från min träning hade jag tid med flera pass. Inte vardagkvällar, inte tre stycken i rad som min egen klubb kunde erbjuda, det störde mina studier för mycket, men Vanadis hade träning på fredagarna. Det var ju ändå samma typ av aikido – kunde jag inhämta lite grundträning på Vanadis?

Att gå till Vanadis tog emot. Jag var skeptisk mot den klubben. Som fjärdekyuare hade jag gästtränat ett pass, men mest bara upplevt klubben som ogästvänlig. Folk valde och vrakade bland träningskamraterna på ett annat sätt än jag var van. Jag som fjärdekyuare från Iyasaka inte var särskilt het, och dessutom idealiserade jag ju system där folk inte valde så mycket utan glatt tränade med alla i förvissningen om att det där ändå skulle jämnas ut på slutet. Nej jag längtade verkligen inte till Vanadis. Till slut gav jag ändå den klubben en ny chans, i hopp om att hitta ett system för rörelsemönster som passade min nya aikidoinriktning. Alltså gick jag dit en fredag, utan särskilt höga förväntningar.

——-
Mina budomemoarer. Andra bloggar om aikido och memoarer.

Bortsprättad brodyr på hakaman

I Mats Alexanderssons Iwama-klubb hade jag sett en hakama med bortsprättad brodyr bakpå. Hon som bar den hade varit elev hos Takeji Tomita, och hade nu börjat om för ny lärare i ny klubb. Den bortsprättade brodyren var lite sorglig, som ett finger som tydligt skvallrar om att där suttit en vigselring i trettio år. Hon skulle snart gradera till nästa dangrad, och sade att det skulle kännas skönt – då skulle hon slutgiltigt ha lämnat sin gamla lärare.

Nu stod jag själv med en splitterny hakama, köpt från Japan via Iyasaka, med en text på som jag inte längre kunde stå för. På baksidan stod det ”Aikido Kobayashi Dojo”. Visserligen kan nästan ingen svensk läsa vad där stod, men det kändes inte bra. Jag sprättade bort, och när jag sprättat färdigt gick jag till en budobutik och beställde ny brodyr för att dölja det bortsprättade. Jag hade läst något lite japanska, tillräckligt för att kunna dechiffrera och skriva ner katakana-tecknen för aikidoklubbens namn som satt på en rulle uppe vid dojons tak. Ingen annan i klubben hade dess namn på hakaman, men min hakama hade ju något att dölja. Jag hade beställt den under mitt sista år på Iyasaka, förmodligen som ett krampaktigt försök att känna mig delaktig. När den äntligen kom hade jag redan bestämt mig för att lämna.

Få symbolhandlingar jag gjort i mitt liv har känts starkare än denna, att ersätta en brodyr med en annan. Lite stygn med gul tråd på mörkblått tyg… bah. Det är bara symboler, men symboler bär all den kraft vi laddar dem med.

——
Budomemoarer, del 42. Andra bloggar om aikido, memoarer, hakama, brodyr, tillhörighet, uniform

Man kan inte komma en gång i veckan och bara säga ”Ge mig”

Budomemoarer, del 41 (eller nåt i den stilen)

Kärringen mot strömmen, det är jag det. På Iyasaka, där graderingar är en självklar del av aikidolivet, gjorde jag till slut halt i graderandet och ville inte. På Aikidoklubben var graderingar något som mest skedde på de allra första nybörjargraderna. Sällan stannade någon kvar så länge som denne tog fjärde kyu – möjligen fortsatte folk träna, men graderade inte. När jag fått vila mig från graderingshets och press ett tag började jag så smått fundera på det där med gradering igen. Frågan var bara hur det skulle gå till.

Aikidoklubben hade liksom Iyasaka ett graderingsschema på väggen, där man kunde se vilken teknik som skulle utföras till vilken grad. Där slutade dock likheterna vad gäller gradering. På Iyasaka fanns det en klar och väldefinierad grund, där alla visste vilket sätt att göra en teknik som betraktades som grund. Man tränade även på andra sätt, men det fanns en tydlig standard för vad som var basutförande och vad som var variant. På Aikidoklubben var allt sådant mer flytande. Läraren undervisade ständigt nya varianter, och där formerna i sig själva var ganska ointressanta. Han undersökte små små element i teknikerna, men om uke betedde sig så att det var svårt att gå framåt så gick han bakåt istället. Spelar roll, liksom. Treenighetens tekniker hade lite mer av gemensamt tema över sig, men det var ändå inte riktigt så som nybörjarna gjorde sina tekniker på gradering. Graderingssystemet kom från Christian Tissier, tydligen, och när jag ställde frågor blev jag hänvisad till hans instruktionsvideo. Filmen fanns att låna från klubbiblioteket men jag ägde ingen video, och jag tyckte själva tänket var konstigt. Nog borde väl ändå den viktigaste källan till graderingsteknik vara liveträning på klubben?

När nybörjarna graderade gjorde de den där gå runt framför-varianten på omote-tekniker, som är så typisk Tissiersk. Nybörjarna fick lära sig sånt på nybörjarpassen, men efter nybörjargraderingen var det upp till var och en att försöka nöta in graderingsmässiga tekniker själv. Min misstanke om ett samband mellan den låga graderingsfrekvensen blev allt starkare. Det här var ingen lätt miljö att gradera i, det var uppenbart.

Första gången jag började prata gradering fick jag en kommentar från Sekreteraren som fick mig att lugna mig på den punkten. Visst, jag var väldigt ny i klubben och kunde väl lite mer växa in i min nya miljö och nya sätt att göra teknik innan det var dags att gradera, men jag kunde ändå inte låta bli att grubbla på hur det skulle gå till. Jag frågade Den mörke. Han svarade: ”Man kan inte komma en gång i veckan och bara säga ‘Ge mig’”. Han flinade, tittade menande på mig. Jag blev förbluffad och svarade inte. Jag tränade ju tre av klubbens fyra pass, troget varje vecka… men Lärarens pass samt söndagarnas gubbpass, de räknades alltså inte? Var skotten mellan klubbens två delar så vattentäta? Nu i efterhand är jag övertygad om att han helt enkelt inte visste att så stor del av min träning låg i Klubben fast inte på hans och hans kompisars pass.

Jag grubblade en hel del över hur klubbens två delar relaterade till varandra. Jag sökte efter spår av fiendskap, konkurrens och meningsskiljaktigheter men lyckades inte hitta inte så mycket. De som tränade för bägge gängen var vid denna tid 1) Sekreteraren 2) jag 3) två tonårskillar. Resten hade helt uppenbarligen valt sida. Var det något som man borde eller måste göra?

——

Mina budomemoarer. . Andra bloggar om aikido, memoarer, idrottsklubbar, mänskliga interaktioner, gradering

”Det där är ju Daito ryu”

Jag inser att det här avsnittet borde in tidigare i kronologin. Jag får väl stuva om senare. Just nu får det stå som avsnitt 40 i mina budomemoarer.

Hårda grepp och lösa axlar var det som lockat mig till Klubben. Total avslappning, förutom precis så mycket muskelspänning som faktiskt behövs. Det var inte lätt, men jag kämpade vidare.

Någon särskild logik eller struktur i de tekniker som gjordes gick inte att urskilja. Teknikerna kunde bli lite hur som helst, det var inte det som egentligen undervisades. Om Läraren tänkt sig göra teknik på ett visst sätt men den elev han tog upp som uke för att demonstrera tekniken på inte betedde sig så att det var lätt genomförbart, då gjorde han något annat istället. Fasthet och ändå ständig anpassning, medan man gör teknik. Att styra och leda, men samtidigt själv följa efter. (Tangofanatikerna borde känna igen det här: förning, den andre följer, själv följa efter).

Behagligare teknik hade jag aldrig känt – och så mycket hade jag lärt mig, att det som känns bra är bra. Ögat är lättare att lura än känseln – okej, det som ser bra ut, det finnas det någon typ av kvalitet i. Korrekt utförd teknik går inte att fejka. Dock finns det många många aspekter av en aikidoteknik utöver om dess basala mekanik utförs korrekt, som inte är lika lätta att se och som faktiskt många gånger gör den mindre snygg. Teknik som utförs enbart på toris (teknikutförarens) villkor och som utgår från dennes centrum kan bli väldigt ren och skarp i linjerna. Börjar man skapa teknikerna runt de två tränandes gemensamma centrum istället ser det inte lika skarpt och rent ut, men upplevs några resor mjukare.

Den där lilla cirkelrörelsen i axeln, den lurades. När Läraren gjorde teknik fick han mig att ändra något i min kropp. Han gav mig en riktning och väckte därmed en naturlig impuls i mig åt motsatt håll. När han sedan vände riktningen var det nästan som om jag valt den själv. Teknik som inte upplevs som teknik – ett ouppnåeligt ideal, kanske, men här fanns flera pusselbitar som skulle kunna användas för att nå det målet.

Jag visste vad mina sinnen sade till mig, men ändå tvivlade jag. Den här läraren och hans klubb ansågs inte direkt ”heta”. Det var inte de som arrangerade läger och tog hit utländska lärare, det var inte han som blev inbjuden att instruera på stora läger eller i andras klubbar. I hans egen klubb var den ena halvan helt ointresserad av att över huvud taget träna för honom, och av den andra halvan verkade ytterst få över huvud taget förstå vad det var han gjorde. Kunde jag välja den här klubben till min?

Min före detta pojkvän Björn fanns numera i Malmö. Jag ringde honom för att ventilera. När jag beskrev vad läraren gjorde med sina lösa axelcirklar, då myste han. ”Vet du vad det där är?” sade han. ”Det där är Daito ryu. Det är sånt som Jorma och de håller på med på Vanadis.” ”Nähä” sade jag. ”Det kan det väl inte vara!”

Kontentan av mina samtal med Björn blev ändå att jag borde lita på vad jag själv kände. Här fanns något som jag ville ha, och min gamla klubb var inte längre ett alternativ. Nästa gång det var dags att betala medlemskap i en klubb, gjorde jag det i Aikidoklubben. Det var inget stort steg, för beslutet hade jag tagit långt innan.

——
Mina budomemoarer. Andra bloggar om aikido, memoarer, Daito ryu, idrottsklubbar

Två slag i magen

Budomemoarer, del 39

Som sagt var det inte alltid lätt att göra Treenighetens tekniker på klubbkamraterna. Det berodde förstås delvis på min egen krattighet, men det var också så att långtifrån alla i klubben agerade enligt den ukeroll som de här teknikerna är gjorda för. Den som är riktigt skicklig lyckas alltid hitta någon variant som funkar, men inget utförande av aikidoteknik fungerar precis oavsett hur uke (den som tar emot tekniken) beter sig. Därför brukar man lära ut ett grunduppförande för att ta emot teknik, och designar sina grundtekniker så att de passar detta grunduppförande eller ukeroll. I detta avseende hade uppenbarligen inte Aikidoklubben något enhetligt koncept.

Vid något tillfälle instruerade Den ljuse en variant av kaitennage (”hjulkast” eller kanske ”snurrkast”) där man skulle söka kontakten med ukes arm, och sen inte anstränga sig för att göra någon stor cirkel – så som tekniken brukar instrueras – utan bara släppa ner. Handledsgrepp, in under den gripandes arm, sök kontakt, släpp ner. Det var intressant, och jag tyckte att jag förstod vad som skulle sökas efter.

Kontakten var dock svårfunnen, för den jag tränade med stod på raka ben och hade släppt upp större delen av greppet. När egentligen bara tumme och ringfinger håller greppet har man inte mycket att jobba med, men man ska inte gnälla på sin partner utan göra det bästa av situationen. Jag försökte hitta någon typ av kontakt att jobba på, och tryckte lite på hennes arm för att se om jag kunde få en reaktion. Istället sade hon ”du ska inte stå där så länge” och använde sin fria, yttre hand till att försöka demonstrera ett slag i min mage.

Om den man gör teknik på kan lappa till en under teknikens gång är det förstås något fel på tekniken. Att uke genom ett markerat slag visar att han eller hon är ett hot förekommer, mer i vissa klubbar än i andra. Ibland har förstås uke en poäng, men enligt min uppfattning är det minst lika vanligt att uke är ute och cyklar. Om Flickan hållit kvar greppet ordentligt hade hennes kropp böjts ihop på ett sätt som gjort det helt omöjligt för hennes hand att nå mig. Att hon över huvud taget kunde låtsas attackera mig berodde enbart för att hon slutat agera uke. Dessutom var slaget synnerligen ofarligt. I det här läget i kaitennage kommer ukes kropp att vara riktad snett ifrån den som gör tekniken, så för att nå mig måste hennes arm beskriva en ungefärlig halvcirkelbåge. Om en mygga suttit på min mage hade slaget förmodligen misslyckats med att slå ihjäl den, ja bortsett då från att myggan skulle hunnit lyfta.

Att försöka med något sådant när jag medvetet dragit ner på tempot och gjort ett stopp… jag försökte ju känna på en detalj, just den detalj som instruktören sagt att vi skulle jobba på. Rent sabotage, tyckte jag. Statuspisseri.

Jag tänkte alltså ”herregud det där slaget är ju ingenting, vad håller hon på med, fattar hon inte att det är jag som står i position så jag kan slå henne i magen” och så demonstrerade jag det. Jag vred om höften och placerade en näve i den lilla fettkudden på magens nedre del. Hon sade ingenting, men hakan föll ner och ögonen vidgades. Det var inte smärta jag såg i ansiktet, snarare chock, men reaktionen visade ändå att jag slagit hårdare än jag tänkt mig. Jag bad omedelbart om ursäkt. ”Ja det var för hårt” sade hon. Sedan tränade vi vidare.

Egentligen hade det väl varit en rimligare och mer pedagogisk demonstration att istället låta den arm som sökte kontakt med hennes markera ett slag mot ansiktet, tvinga henne att skydda sig och därmed ge mig någonting att arbeta på. Nu var jag sur, och jag ville mest bara få ett stopp på hennes återkommande fåniga och störiga försök att undervisa mig. Själv har jag aldrig undervisat folk mycket på mattan, utan oftast tyckt att om folk vill ha min hjälp så frågar de. Därmed är jag ett lätt byte för de som resonerar som så att om A undervisar B men B inte undervisar A, är A bättre än B och ska undervisa mera – och de är faktiskt ganska många.

Flickan gjorde inga fler försök att undervisa mig, och jag var nöjd. Hon kanske var sur på mig ett tag, men jag brydde mig inte mycket om det. Jag betraktade inte henne som någon man behövde bry sig om. Under min första termin på Klubben, medan jag tränade där två till tre pass i veckan men var medlem på annat håll, frågade hon mig en gång i omklädningsrummet ”Tänker du bli medlem här? Jag är ordförande, så jag behöver veta det.” Jag hade tittat mycket förvånat på Flickan som alltså var vald till ordförande i klubben men inte verkade förstå vad detta innebar, och förklarat att om det skulle bli så var Urban på Iyasaka, klubben jag redan bestämt mig för att lämna, den förste som skulle få höra det från min mun. Nej, hon var ingen vars åsikter jag behövde bry mig om.

Jag tror vår relation gick upp och ner några omgångar efter det här, mellan mer eller mindre tydligt markerat ogillande från hennes sida och ömsesidig likgiltighet. Det sistnämnda var vad jag eftersträvade. Jag hade inget utbyte av henne och hon hade förmodligen inte mycket utbyte av mig. Vi vistades i samma klubb så vi måste tolerera varandra, men vi behövde inte älska varandra. Nu hade vi haft en liten skärmytsling där hon gjort något dumt och jag något ännu dummare men bett om ursäkt för det. Om det ledde till att hon framöver skulle lämna mig ifred, då var jag nöjd.

Jag slutade fort att tänka på den här händelsen. Den var förbi och överspelad.

——
Resten av mina budomemoarer. Andra bloggar om aikido, konflikter, hierarkier, memoarer

Aikido med en annan logik

Budomemoarer, del 38

Min nya aikidoklubb hade fyra pass i veckan: tisdagar, onsdagar, torsdagar och söndagar. Tisdagarna instruerades av två killar som turades om att leda passet, en ljus och en mörk. Onsdagsinstruktören körde vid den här tiden mest sådana kokyunage där kontakten tas i ukes armbågsveck utan att gripa. Sådana tekniker bygger på att man står på exakt rätt plats och riktar kroppen åt rätt håll. Det kanske låter enkelt, men är kort och gott svartbältesnivå. Han var tung, den instruktören, och då syftar jag inte främst på fysisk kroppsvikt. Den ljuse och Den mörke undervisade inte fullt så svårbegripliga saker och var mer lättflygande, men alla tre inklusive Den tunge hade en tämligen gemensam stil.

Om gubbarna höll hårda grepp och ofta höll emot ens tekniker, gällde på tisdagar och onsdagar en annan logik. Idag vet jag att tisdags- och onsdagsfolkets aikido baseras på en ganska specifik ukeroll där den som tar emot tekniken förväntas röra sig efter vissa förutbestämda regler eller principer, men det pratades aldrig om. Det gällde att haja det själv, eller låta bli. Om man inte hajade var det ingen som sade något. Där fanns folk på mattan som tränat i många år men absolut inte gick att göra teknik på, inte på det sätt som instruerandes. Instruktörerna anpassade sig och gjorde lite annorlunda istället, medan jag svettades och undrade hur katten det här skulle gå till. Jag minns en irländare som verkligen inte tyckte om mig och jag hade svårt för honom; jag tyckte han var omöjlig att göra teknik på, och han tyckte samma sak om mig. Efter ett år eller så gick det över, och plötsligt kunde vi träna konstruktivt med varandra! Sånt händer ibland, om man fortsätter att träna med jobbiga typer istället för att undvika dem.

Jag tyckte att jag omöjligt kunde träna tre kvällar i rad, för mina studiers skull. Torsdagarna var högprioriterade, och alltså tränade jag antingen tisdag eller onsdag men aldrig både och. Hur man som klubb kunde välja att lägga träningen tre dagar i rad när man hade hela den lilla lokalen för sig själv och kunde lägga träningen när man behagade övergick mitt förstånd, men den ende som faktiskt tränade tre dagar i rad var Sekreteraren. Han gick på alla pass. Förutom honom var jag vid den här tiden den ende som tränade både för och med gubbarna och för tisdagarnas och onsdagarnas instruktörstreenighet.

I början hade jag ganska svårt att greppa det som Treenigheten lärde ut, helt enkelt för att jag inte förstod det. Alla aikidoinstruktörer säger att man ska hålla i med hela handen, men här betydde detta även att man ska böja på knäna och gå ned med hela kroppen, som hålles upprät, medan hela handflatan är i sådan kontakt med toris arm att kontakten kan hållas kvar även om fingrarna inte griper… sånt tog ett tag att inse. Snarare än lyssna på beskrivningarna fick man försöka titta på hur de gjorde, hur de gjorde som absolut inte gjorde som instruktörerna, och försöka begripa skillnaden.

——
Resten av mina budomemoarer. Andra bloggar om aikido, ukeroll, budo, idrottsklubbar, gruppstruktur

Ikkyo på gubbpasset

Budomemoarer, del 37. Tidshopp, tillbaka till kronologin.

Min nye lärare undervisade ett pass i veckan, på torsdagarna. Efter min första torsdag missade jag inte många av hans pass. På söndagarna instruerades av en annan instruktör, hans kompis, och min lärare gick och tränade på dem. Passet var bara en timme långt vilket är i kortaste laget, men jag bodde ju ganska nära så det var värt att ta sig dit för ändå. Jag var väldigt nyfiken på Kompisen som instruktör, men jag kom snart att tycka att han låg han rätt långt efter läraren såväl vad gäller materialet han lärde ut som hur han gjorde det.

Söndag eftermiddag var en bra tid då jag inte hade mycket annat för mig, men största skälet till att jag blev stammis på söndagarna var för att jag på gubbpasset fick möjlighet att träna med min lärare och inte bara för. Att känna på hans teknik var mycket värdefullt, och faktiskt en ganska stor del av hur han normalt instruerade. Att få träna en teknik med honom per pass var helt klart skäl nog att ta sig ner för att träna söndagspasset.

Den officiella benämningen på söndagsträningen var ”lite lugnare tempo”, men alla kallade det för gubbpasset. De tränande var i stort sett samma som på torsdagarna, men några av de äldre gick enbart på gubbpasset. Till dem hörde klubbens kassör, som var kring de 60 och uppenbarligen upplevde träningen som fysiskt jobbig. Rent tekniskt var han nog den i gruppen som mest liknande Läraren, bortsett från den där lösa axeln som uppenbarligen inte heller Kassören var van vid sen förut.

En viktig sak i ikkyo, en av aikidons allra mest basala tekniker, lärde jag mig av att träna med honom. På Iyasaka gick man ofta ned rakt fram i ikkyon, sedan uke väl kommit i ofördelaktigt låg position. Man lär ut den så till nybörjare, och de flesta fortsätter att göra den ungefär så. Kassören däremot cirklade vidare när han gjorde sin ikkyo så min hand kom högre upp ovanför min axel, som kom lägre ner, och min väg ner på mattan blev kortare. Det kändes fast och stabilt men ändå mjukt – det var bra teknik, helt enkelt.

Sedan jag väl lärt mig fortsätta cirkla ikkyon försökte jag aldrig mer göra den bara halvcirklad på Iyasaka-vis. I mina ögon, baserat på hur jag ser på aikido, är den varianten mindre optimal. Iyasakas utövare och instruktörer må tycka annorlunda, och det är helt okej. Folk ser olika på vad aikido är och vad som är optimalt, folk gör aikido på olika sätt och det är inte bara okej – det är bra. Genom att olika utövare gör olika skapas den flora som avancerade utövare kan söka i för att förfina sin teknik och sin syn på vad aikido är. För min del hade jag hittat något som stämde bättre med min aikidovärldsbild. Jag fortsatte att träna på Iyasaka ett tag, men den klubben upphörde ganska snart att vara ett egentligt alternativ för mig.

——

Andra bloggar om aikido, budo, träning, ikkyo

Brevet

Budomemoarer, del 36

Inte länge därefter pratade jag på telefon med samma kille igen, han som kom att stå mittemellan. Han berättade att han hade skrivit under brevet, att de andra övertalat honom och sagt att styrelsen måste vara enig. Det måste den väl inte alls det, tyckte jag. Mittemellan var förmodligen inte så duktig på föreningsformalia.

Jag väntade. Efter någon dag kom brevet. Det var utskrivet på ljust gulbeigt papper med lätt struktur, sådant man köper styckevis på Akademibokhandeln. Färg och format ledde tankarna till formella kyugraderingsdiplom.

Hanna!

Det kommer en tid när många relationer måste brytas eller förändras – en tid när utveckling och förnyelse ges olika innebörd av bärarna av dessa begrepp.

En sådan tidpunkt har infunnit sig för oss – för dig och Aikidoklubben.

Sedan en tid har du givit uttryck för att vår förening inte längre motsvarar de krav du ställer på utveckling, medinflytande, lyhördhet och engagemang.
Du har varit rak och ärlig nog att mycket tydligt tillkännage dina anspråk på klubben, styrelsen och instruktörerna. Du har också till olika personer explicit uttryckt inte bara arten utan också graden av våra tillkortakommanden i olika avseenden.
Vi är några av dina kamrater med många års erfarenhet av aikido, som vid flera tillfällen intresserad tagit oss tid till att lyssna till dig, försökt att möta dig och verkligen ansträngt oss för att tränga in i dina resonemang, vilka alltid framförts med eftertryck och intellektuell skärpa.
När du nu har kungjort din avsikt att lämna Aikidoklubben för att pröva dina vingar på egen hand, och när du också tillkännagivit anledningen till ditt beslut, tvingas vi konstatera att Aikidoklubben idag saknar resurser och förmåga för att nu, och med all sannolikhet även framdeles, bidra till din utveckling aikidomässigt och personligt.

Aikido är för det stora flertalet av oss inte ett sätt att rituellt transportera kroppen på mattan, utan fastmer och angelägnare, ett sätt att transportera anden i kroppen. Att utvecklas i aikido är inte att byta färg på bältet. Det är att växa i sin attityd till de människor av alla olika slag man möter på och utanför mattan. Ödmjukhet till, och generositet med sina inre tillgångar är viktiga instrument för att nå längre i den personliga aikidoutvecklingen.
I denna del har klubbens kapacitet att bidra till din utveckling inte räckt till, vilket du vid olika tillfällen tydligt exponerat.
Under den ”process” som pågått en tid och som nu kulminerar, känner vi ändå tacksamhet för att du bidragit till utvecklingen hos oss på olika sätt. Våra tankar och värderingar har belysts, ifrågasatts och prövats på ett sätt som klargjort för oss var vi egentligen står i vårt förhållande till klubben och dess framtid.
Vi är också glada och tacksamma för att du nu känner att du har fått tillräckligt fotfäste för att gå vidare ”i egen regi”.

Aikidoklubbens traditioner är mångåriga – och kan kanske i vissa stycken upplevas förlegade, men de är ännu levande för det stora flertalet av klubbens medlemmar.
Som ledning ankommer det på oss att slå vakt om de grundläggande värden som vi tycker skall konstituera en förening av vårt slag;
All träning måste vara ”demokratiskt lustfylld” dvs. alla som avsätter sin fritid för att träna aikido skall tillförsäkras rätt att känna glädje och tillförsikt när de kommer in på mattan.

Denna grundläggande princip har sedan en tid inte omfattat samtliga klubbens medlemmar.

Det är klubbledningens oavvisliga plikt och ansvar att upprätthålla och verka för en god träningskultur och en positiv stämning på mattan. I ljuset av vad som varit har det alltmer stått klart för oss att Aikidoklubben inte längre är den plats där du skall söka din framtid som aikidoka – ett ställningstagande som du själv vid olika tillfällen givit uttryck för.

Våra vägar skiljs nu. Styrelsen i Aikidoklubben önskar dig ett innerligt lycka till i din aikidoutveckling och din tillvaro i övrigt. Vi lämnar dig följande citat av Moriei Ueshiba, till eftertanke och vägledning:

As soon as you concern yourself with
the ”good” and the ”bad” of your fellows,
you create an opening in your heart for
maliciousness to enter. Testing,
competing with, and criticizing others
weaken and defeat you.

Stockholmsförorten den 1 juli 2001
Styrelsen i Aikidoklubben

Flickan
Ordförande
(namnteckning)

Farbrorn
Vice ordförande
(namnteckning)

Sekreteraren
Sekreterare
(namnteckning)

Pappan
Kassör
(namnteckning)

Mittemellan
Materialförvaltare
(namnteckning)

Att inte samtliga klubbens medlemmar kunnat känna glädje och tillförsikt inför att närma sig klubblokalerna var helt sant. Under minst ett halvårs tid hade ordföranden, Flickan vars pappa Kassören tagit med henne till träningen sedan hon var ett barn, tittat ner i golvet för att slippa hälsa när hon mötte mig. I början brydde jag mig inte om det, men med tiden gick demonstrationen mig på nerverna. Nu var det ju inte det som åsyftades. Den som inte längre kunde känna glädje och tillförsikt var hon, på grund av att jag avkrävt henne en ursäkt för att hon bokstavligen smällde igen dörrar i synen på mig.

Inte hade jag tänkt lämna Klubben, som påstods i brevet. Möjligen trodde folk att jag tänkte göra det, men de hade inte frågat mig om saken. Därmed hade jag förstås inte heller kungjort någon anledning till att lämna. Möjligen åsyftas att Flickan och jag inte gillade varandra. För väldigt många av de inblandade såg det nog ut som att detta var konfliktens kärna. Jag har dock med tiden blivit alltmer övertygad om att Flickans roll i historien mest liknade det barn i den dysfunktionella familjen, som utagerar, bär och visar upp symptomen.

I vad mån handlar det här om aikido? Det är en bra fråga. Jag ska försöka belysa den så gott jag kan.

——-

Andra bloggar om aikido, föreningsliv, konflikter, brev, förolämpningar

Festen

Budomemoarer, del 35
Nu gör vi ett hopp framåt i tiden, till sommaren 2001.

På en femtioårsfest för en aikidobekant hamnade jag med min lärare på ena sidan – rättare sagt såg jag till att sätta mig där. På hans andra sida satt klubbens sekreterare, och med på festen fanns också ett par gamla Iyasakabekanta. En av dem satt mitt emot mig, en gammal judokämpe som inte synts till på mattan sedan min fot träffat hans redan skadade knä. Mycket riktigt: den händelsen hade satt punkt för hans aikidokarriär. Vi gjorde jiyuwaza med flera anfallare, och då ska man kasta folk mot varandra – det är en del av strategin. Den som kastade var alltså utan skuld, och jag som blev kastad kunde knappast heller bli syndabock. Det var han själv som inte var uppmärksam och fick betala priset för det – vi visste det bägge två och han skyllde inte alls på mig utan var glad och trevlig, men nog kändes det ändå ganska kymigt. Jag visade honom ett par små affischer som jag gjort för min lilla aikidoklubb på den högskola där jag pluggade. Min lärare hade sagt ja till att hålla graderingar hos mig. Jag såg fram emot att hålla små graderingsläger med honom. Framöver tänkte jag träna hans torsdagspass men i övrigt ha så lite som möjligt med Klubben att göra.

Kvällen led mot sitt slut. Jag tänkte snart gå, så jag beställde inte något mer att dricka. Sekreteraren bjöd mig öl ur sin flaska, men jag tackade nej. Jag bad min lärare om en sak inför den hösttermin som snart skulle börja – skulle han kunna tänka sig att se till att kasta mig högt, litegrann varje pass? Klubben var så liten så alla elever fick alltid känna på instruktören flera gånger varje lektion. Jag bad alltså inte om mer uppmärksamhet utan bara om just att få falla högt eftersom det var så svårt att få andra i klubben att kasta mig högt, i vart fall på sätt som jag kunde falla på. Han drog på svaret. ”Vi får väl se hur det blir med din träning i Klubben” sade han. ”Styrelsen diskuterar att stänga av dig från träningen.”

Jag glodde tomt. På hans andra sida satt Sekreteraren, som nyss försökt bjuda mig på öl. Avstängning? På vilka grunder då? Idrottsklubbar brukar inte kunna stänga av folk riktigt hur som helst utan föregående varning, och i stadgarna brukar stå vad som kan vara giltiga skäl för detta. Inte hade jag fått någon varning – och vad skulle de ens ha att varna mig för?

Jag sög tag i en kompis från Iyasakatiden. Vi ställde oss utanför restaurangens port och pratade, fast det var nog mest bara jag som pratade medan hon lyssnade och sade ja och jo och mm och verkligen. Sen gick jag in igen, tog min jacka och cyklade hem.

Jag sov ingenting den natten, och inte heller den därpå. Jag ringde runt till ett par personer, som sade sig inte hade någon aning om vad det hela handlade om. Till slut fick jag tag i en människa som var beredd att säga något om vad han visste, den ende i styrelsen som inte kunde sägas höra till klubbens gubbgäng. ”Du kommer att få ett brev” sade han. ”Jag har inte skrivit under det men du kommer att få ett brev, och det kommer att vara formulerat så att det inte går att komma åt det.”

——
Andra bloggar om aikido, budo, konflikter, föreningar, 50-årsfest

Att inte ta emot beröm

Budomemoarer, del 34

Beröm fick vi inte ofta, jag och mina systrar. Släkten var fjällfolk, inte benägna till blomsterspråk. Att ta emot beröm tillhör de färdigheter jag försökt öva upp i vuxen ålder. Snarare fick vi lära oss att inte förhäva sig, att inte göra sig märkvärdig. Jag var i ärlighetens namn inte helt duktig på detta. Jag syntes och hördes en hel del, till storasysters munsnörpta förtret. Att det tolererades får nog skrivas på kontot ”bortskämd lillasyster”. Vår mamma lärde oss också att säga tack och förlåt på ett ganska mekaniskt sätt. I vissa situationer skulle man säga tack och i andra förlåt, men vad detta riktigt innebar förstod jag inte. Till råga på allt fanns det vissa situationer då jag var arg på någon och jag blev beordrad att förlåta; då fattade jag verkligen ingenting. Det var ju kompisen som gjort nåt dumt och borde säga förlåt, inte jag!

Jag håller på och läser Lilian Ryds jämförelser mellan fjällnära småfolkskultur och intellektuell storstadsmedelklass i den självbiografiska och samtidigt antropologiska boken Vi åt aldrig lunch. Det finns flera delar av landet där mitt på dagen-målet fortfarande heter ”frukost”, och detta som gett boken dess namn är ingenting som ger mig igenkänningsvibbar. När hon däremot skriver om kulturskillnader i allmänt uppförande och vikten av att inte förhäva sig, nickar jag och tänker på Urban på Iyasaka aikidoklubb.

Det hände ibland att Urban gick förbi på mattan och sade att uttryckligt ”Bra!”, med ett väl hörbart utropstecken efter. Däremot sade han sällan ett namn som förtydligade vem som var adressat. Det hände någon gång att jag undrade om det var mig berömmet var menat till, men jag trodde aldrig helt på att det var det. Nu i efterhand inser jag att jag hade kunnat titta upp mot honom för att se om det var mig han tittade på, men det föll mig aldrig in. Om han inte sett åt mitt håll hade det ju varit pinsamt, att på detta sätt försöka ta åt sig av någon annans beröm.

Det är mycket möjligt att jag fick långt mycket mer positiv feedback från Urban än vad jag insåg, men att jag helt enkelt inte förstod att ta emot den.

——

Andra bloggar om Iyasaka, aikido, beröm, kulturskillnader, landsbygd, Lilian Ryd, etikett, uppförande

Iyengar yoga mot kobenthet

Budomemoarer, del 30

Min syster i Umeå som tränat många sorters yoga nämnde vid något tillfälle att en sort som hette Iyengar hade botat hennes kobenthet – bara tillfälligt, dock. När hon slutade med yogan, återgick knäna till sin vanliga position. Det här tyckte jag lät spännande. De knäproblem jag fick i karaten hade säkert en del att göra med min kobenthet. Kunde yoga verkligen göra något åt kobenthet? När jag fick veta att en elev till min systers yogalärare skulle börja undervisa i Stockholm var jag på. Jag hade börjat plugga, och dragit ner ordentligt på aikidoträningen. Samtidigt tyckte jag att jag behövde fysisk träning.

Yogan var strikt, och påminde i det avseendet mer om min Shotokan-karate än något annat jag gjort. Läraren instruerade hela tiden hur vi skulle göra: kliv ut i position, lyft upp knäskålarna, vrid bröstkorgen mot taket. Stå kvar i positionen en stund, sedan tillbaka ur positionerna i lika strikt form som man gick ur den. Jag är närmast överrörlig i armbågar och knän, men extremt stel i höfterna. I de flesta typer av yoga skulle jag inte klara av att inta så många yogapositioner, men i Iyenger yoga använder man fysiska redskap för att anpassa ställningarna till stelisar. När jag inte nådde ner med handen till golvet kunde jag ställa den på en kloss istället. Utan denna anpassning skulle jag säkerligen aldrig hållit ut det halvår jag gjorde.

Yogan kändes mer som fysisk träning än något annat; styrketräning och stretching i ett sammahållet paket. Den lades också upp som träningspass som man kunde gå på flera gånger i veckan, snarare än en kurs där deltagarna sedan förväntas yoga hemma. Ingen träning jag gjort har varit lika bra för min kropp som yogan. Det kändes när jag satt på biblioteksstolen för att plugga: oj, jag sitter annorlunda och det känns bra. Något har hänt med muskelkorsetten därinne. Min kobenthet då? Jodå, den minskade väsentligt. Numera kan jag stå med raka ben med kontakt mellan både knän och fotknölar, om än med en viss anspänning – och det har inte gått tillbaka, sedan jag slutade med yogan. Ett halvårs yoga räckte. Jag låter som en reklampelare som får betalt för att säga fantastiska saker, jag vet, men det är sant. Skelettet är ingen död vävnad. Det ombildas hela tiden, och svarar på den påverkan det utsätts för. Något mirakel handlar det inte om. Om jag fortsatt med yogan skulle förmodligen all felställning i mina ben vara borta nu.

Yogan var nyttig, men aikidon roligare. Efter ett halvårs yoga vann nöjet över den fysiologiska nyttan. Jag hade ju kunnat yoga vidare själv hemma, men så disciplinerad var jag inte och hade heller aldrig räknat med att bli.

Läraren var utbildad inom Iyengar, inte bara hos min systers lärare utan också i Indien. Han hade också lärt sig flera andra typer av yoga. När han började undervisa var basen tämligen ren Iyengar, men med tiden började han blanda med annat. Jag gjorde några försök att komma tillbaka till yogan, något år senare. Då var hela den där striktheten i rörelserna borta, den som jag tyckt så mycket om. Mellan varje övning tilläts eleverna att slappa av sin kroppsstruktur. Vilken försämring.

Nu undervisar han inte längre. För mig egen del så vet jag att… nä. Jag tycker inte det är tillräckligt roligt. Men om jag i framtiden skulle behöva någon typ av styrketräning, till exempel om jag skulle få problem med rygg eller axlar, då går jag hellre till någon relevant typ av yoga än till gym. Hellre positioner med konstiga indiska namn, än vikter och träningscykel.

——

Andra bloggar om yoga, Iyengar, styrketräning, träning, kobenthet

Yonkyo

Budomemoarer, del 25

Iyasaka brukade ha jo- och bokkenläger utomhus, försommar och höst. Man hyrde en barnkoloni i Norrtälje, skötte maten i matlag och tränade utomhus. Mitt första Storholmenläger var ganska förvirrade, för jag hade alldeles för dålig kontroll på mina aikidopinnar för att kunna ta till mig de övningar som lärdes ut. Förvisso var jag van att vara förvirrad, det var inget nytt.

När det var kallt sprang Åke omkring i stor stickad Musse Pigg-tröja utanpå gin. Vad japanerna skulle tycka om den saken vet jag inte, men de var inte där. På mornarna körde Åke ett extrapass med några hundra hugg, mest för hans egen skull men vem som helst var inbjuden att vara med. Jag gick dock aldrig upp i tid till dem.

Det tränades lite vapenlös aikido också. Att göra kokyu-ho fast utan fall, lagom långsamt och stilla, är en av Iyasakas vanliga uppvärmningsövningar och den förekom flitigt på Storholmen. Ibland gjordes även annat, som gick att träna utan fall. Vid ett tillfälle fick vi träna på yonkyo, en grundteknik som brukar anses ganska svår. Förutom att styra partnern ska man hitta en nervpunkt på dennes handled att trycka på. Yonkyo är en smärtteknik, något som inte är så vanlig i aikido. Japanerna säger att yonkyo förlänger livet, men det vete katten. Helt säkert är dock att yonkyosmärtan är en ofarlig smärta, till skillnad från smärtan från en hård eller felaktigt utförd teknik som jobbar på handleden. Jag tyckte inte om yonkyo. Jag tyckte inte om smärtan, och jag var urusel på att utföra den.

Efter lite grundläggande träning fick vi para ihop oss tre och tre. Två skulle göra yonkyo på varsin arm på den tredje, om och om igen, promenerandes gräsmattan fram. Det fanns ingenstans att ta vägen. Det gick inte att gå ner på marken för att komma undan tekniken – jo kanske, men det var dels inte meningen och dels skulle gräset smutsat ner kläderna. Formen var bruten, den form som går ut på att jag gör fyra tekniker på dig, du gör fyra tekniker på mig, jag följer med tekniken ner så den inte tar så hårt, och jag klappar när jag tycker att det räcker. Nu hade jag ingen arm fri att klappa med. Det fanns inget sätt för mig att reglera hur mycket yonkyo jag ville ha.

Efter detta verkligen avskydde jag yonkyo. Vändningen kom på Aikikais riksläger i Kristianstad 1998. Det var planerat att svensk aikidos nestor Janne Hermansson skulle hålla ett litet föredrag om svensk aikidos historia, men det kände han inte för att göra. Istället bad han en annan av instruktörerna om att få överta dennes pass, vilket var svårt att säga nej till när det var Hermansson som bad. ”Jag vill hålla ett smärtpass” sade han.

Hermansson, som man hört så många historier om. Oh hjälp. Törs jag verkligen gå på hans smärtpass?

Huvuddelen av passet handlade förstås om yonkyo, men efter lite grundläggande träning på att göra tekniken ändrades lektionens fokus. Vi skulle inte främst lära oss att orsaka smärta, utan på att ta emot. Janne sade: Om man spänner sig när man tar emot yonkyon, då kan man hålla emot en liten stund och sedan kommer smärtan skarp som en kniv. Om man slappnar av och låter den obehagliga yonkyokänslan försvinna ut genom fingertopparna, då kommer smärtan långsamt och det gör inte alls lika ont. Jag har forskat i det här. Pröva själva! Och så prövade vi.

Han hade rätt. Skillnaden var förbluffande. Det finns inget enskilt aikidopass jag haft så stor nytta av som Hermanssons smärtpass. Den lektionen lärde mig att hantera yonkyo. Dessutom har den varit en nyttig lektion vad gäller hur kroppen över huvud taget fungerar, vad gäller smärta.

——

Du som tränar aikido, köp och läs boken om Janne Hermanssons aikidoliv, Hermansson – svensk shihan och japansk krigargud. Nej jag får inget betalt för att skriva så, men ingen svensk aikidoutövares historia kan vara mer intressant än Janne Hermanssons. Andra bloggar om Janne Hermansson, yonkyo, smärta, Storholmen, Iyasaka, bokken, aikido

Budomemoaruppehåll

Budomemoarer, del 33

Svenskan har ordsammansättningsfrihet, och alltså får man konstruera långa ord som budomemoaruppehåll. Ett sånt tänker jag ta nu.

När jag började lägga upp de avsnitt som handlar om min tid på Iyasaka, hade jag redan hälften färdigskrivna. Det behövdes, för att få till någon slags struktur i berättelsen. Nu har jag inte längre några förberedda avsnitt, och det är inte bra. Min planering och mitt skrivande måste ha kommit lite längre än vad jag lägger upp.

Därav detta uppehåll. Jag lär blogga om mina andra delämnen med ojämna mellanrum, men budomemoarerna kommer igen allra senast om två månader och förmodligen bara en.

——

Andra bloggar om budo, memoarer, bloggande, förberedelser

Skruvstädsgrepp och lösa axlar

Budomemoarer, del 32

När jag flyttade till en ny lägenhet hamnade jag vid en annan tunnelbanelinje. Vi icke bilburna har en tendens att dela in stan efter hur spåren gå, eftersom det inte är de faktiska kilometrarna som avgör hur lång tid det tar att ta sig mellan två punkter. Hur tågen och i viss mån bussarna går är av större betydelse. Den tunnelbanelinje som numera tog mig till stan avgjorde också delvis vilka stadsdelar som gick bekvämt för mig att ta sig till. Det gick utmärkt att ta sig till Iyasaka från mitt nya hem, och annars hade jag nog inte flyttat dit. Tåget passerade dock även en station där det fanns en mindre aikidoklubb, och den tyckte jag att jag borde ta och gästträna på någon gång.

Det var märkligt motigt att ta mig iväg, dock. När jag väl kom mig för var det stopp i trafiken. Jag stod tjugo minuter på min tunnelbaneperrong, sedan gick jag hem igen. Komma för sent första gången på ett nytt ställe… njaej. Det tog ytterligare en månad innan det blev av. Till slut stod jag i alla fall i en liten träningssal, och blev hälsad välkommen av en lång man som jag fort lärde mig var klubbens sekreterare.

Instruktören var ganska gammal, i vart fall klart över 50, och lite rund. Gruppen var liten, så han hann med att gå runt och känna på alla tränande i varje teknik. När fingrarna slöt sig om min handled blev jag förvånad. Oj, det här kändes bra! Greppet var hårt, och jag satt ordentligt fast. Ändå fanns där inget av att försöka hålla emot och hindra mina rörelser. Han kände på vad jag gjorde och talade om för mig i vilken riktning jag borde ändra mina försök till teknik, och hans instruktioner var förvånansvärt precisa. Jag fick puffning i rätt riktning på ett sätt som jag kunde ta till mig oftare än jag var van vid. Dock var själva greppet en större del av instruktionen än vad han faktiskt sade. Det var inte stumt, utan det gick ett tydligt band från själva greppet till människans kropp. När jag genom greppet ibland lyckades förändra något i hans kroppsstruktur till min fördel, fick jag mycket tydlig respons. Det kändes när det funkade, på ett mycket mer subtilt sätt än bara huruvida jag klarade av att göra tekniken eller ej – den för de flesta allra första approachen vad gäller hårda grepp, som det är så väldigt lätt att fastna i.

Aldrig hade jag hört talas om att den här klubben eller den här instruktören skulle vara något speciellt. Tvärtom var klubben känd som något av ett föredetting-ställe. Helt klart hade jag aldrig förut sett så stor andel tränande äver 50 på en aikidomatta. De måtte vara kvar från klubbens pionjärtid, någonstans långt borta i svensk aikidos barndom. Häftigt, tyckte jag. Budo som en väg för hela livet, så som det så ofta brukar sägas men väldigt sällan faktiskt är. Jag kom tillbaka för ett pass till, och ett pass till, och ett pass till. Ingen annan i gruppen hade dock riktigt samma kvaliteter i sitt grepp som instruktören, vad jag kunde märka. Hur hårt de höll, och riktigt hur de höll, varierade en hel del.

Instruktören laborerade även en del med en väldigt lös och avslappnad axel. Det var inte helt lätt att förstå vad som var vitsen med det där och hur man skulle göra, och märkligt nog verkade ingen annan i gruppen heller ha en susning om vad han egentligen höll på med. Konstigt. Han hade ju undervisat i den här lokalen av massor av år, nog borde folk ha lärt sig hans grejer vid det här laget? men vad gäller den lösa axeln fanns inte mycket att plocka upp från någon annan i gruppen. Trots det lossnade det småningom. För att hitta vägen ut ur de hårda greppen måste man slappna av, så det gick att känna de fina detaljerna. För att lyckas bli så lös och avslappnad i axeln måste man också slappna av ordentligt. Det låter så lätt, det där med avslappning, men är det sannerligen inte. Det gäller att slappna av på rätt sätt, dessutom. Använda de muskler man behöver på precis rätt sätt, men inte mer än så. Jag började hitta den där axeln, och jag minns den diskreta glädjen i instruktörens ansikte. Inför varje pass noterande jag den lilla nickningen – ”Jaha, du är här igen”.

Jag var sedd. Här fanns en instruktör som uppskattade att ha mig i gruppen. Här fanns dessutom någonting som jag ville lära mig, och som jag verkade faktiskt kunna lära mig. Den lilla förortsklubben blev min nya klubb. Jag våndades en del över beslutet, men samtidigt kändes det oundvikligt. Eftersom jag ganska nyligt betalat in helårsavgift på Iyasaka dröjde det ganska länge innan jag löste medlemskap i min nya klubb, men bestämma mig tror jag att jag gjorde inom en månad eller kanske två.

——

Andra bloggar om aikido, budo, träning, avslappning, pedagogik, grepptekniker

Stiltje

Budomemoarer, del 31

Jag som tänkt publicera ett nytt avsnitt av mina budomemoarer minst en gång i veckan. Vad katten sysslar jag med?

Tja, när man jobbar 60-70 timmar i veckan blir det inte mycket tid över till bloggskrivande. Det är den ena halvan. Den andra är att jag nått in på delar av min berättelse där det är svårt, mycket svårt, att ge en sann och balanserad skildring. Vissa saker är svåra. Vissa saker är känsliga. Vissa saker kan skada såväl mig själv som andra.

Jag är ingen journalist. Jag behöver inte ha ”publish and be damned” (publicera, oavsett vilka konsekvenserna kan tänkas bli) som valspråk.

Dock vill jag skriva min berättelse.

——

Andra bloggar om bloggande, vånda, memoarer, budo, journalistik, etik, sanning

En sommar i Iwama Ryu

Budomemoarer, del 29

Jag frågade Tomita sensei, en japansk aikidolärare som bor och undervisar professionellt i Stockholm, om jag fick komma som gästelev och betala per pass. Svaret blev ett blankt nej utan förklaring. Det fick bli ett träningsläger i Torsby istället, för Ulf Evenås och Lars-Göran Andersson som tillhörde de ledande i den gren av svensk aikido som gick under namnet Iwama Ryu. De var tidigare elever till Tomita, så det rör sig om närbesläktad aikido.

Jag tänkte mig nog aldrig att Iwama skulle vara min aikido men däremot en nyttig erfarenhet, en breddning av min erfarenhetsbas. Varför jag sökte mig just åt Iwama-hållet kan jag inte förklara, men efter lägret i Torsby hade jag bestämt mig. När det nu inte gick att träna för Tomita skulle jag ta mig en omgång Iwama Ryu. I Stockholm, Tomitas hemort, fanns en enda sådan klubb – Stockholms aikidoklubb Iwama Ryu. Jag visste att gästträning på samma premisser som i resten av stockholmsaikidon inte skulle gå för sig så jag frågade om att få träna en sommar, utan att beröra huruvida jag efter den sommaren skulle stanna eller inte och blev hälsad välkommen.

Klubben leddes av en uppflyttad göteborgare som hette Mats. I övrigt var det ont om svartbälten; klubben hade inte funnits i så många år. Stämningen var vänlig och avslappnad, trots att träningen var försedd med mer ceremoniel än jag var van vid. Lokalerna var fina, med huvudvägg i rödtegel. Det var högt i tak, så vapenteknikerna gick att hugga ut ordentligt – ett stort fall framåt jämfört med Iyasakas låga källarlokal. Vapenträningen blev min stora behållning från min Iwama-sommar. All vapenträning inleddes med huggträning, och sedan gick man över till parövningar som alls inte handlade om att plugga in alla awase eller alla kumi-former. Istället kunde vi göra två awase och avsluta med en kumi-form, på samma tidsmängd som man på Iyasaka skulle hunnit med tio olika övningar på. Det var ungefär som när jag gick från Ashihara-karate till Shotokan. I Iwama-klubben insåg jag hur mycket jag saknat den här strävan efter perfektion i rörelserna.

Den vapenlösa träningen innebar mindre av njutbar koncentration, och mer konflikt. I Iwama-aikido består basen av statisk träning från hårda grepp, och sådant var jag inte särskilt bra på. Jag blev ofta frustrerad när folk höll fast mig och hindrade mig från att göra teknik. Att hålla hårt och neutralt utan att blockera den teknik som ska tränas på, det är svårt, och den genomsnittliga nivån i gruppen var inte särskilt hög. Vid ett tillfälle ledde jag en kokyunage framåt istället för en kokyu-ho, eftersom jag tyckte att min träningspartner gjorde det omöjligt att göra tekniken – och som resultat ändrade han på sitt sätt att hålla i. Han höll fortfarande hårt men han höll inte på samma sätt emot. Tydligen gick träningssättet att påverka… att göra den här träningen meningsfylld är säkerligen en konst i sig självt. Självklart var det så att jag själv inte var tillräckligt skicklig, men för att citera min gamle pojkvän Björn: att hålla hårt är ett giltigt träningssätt, men med många fallgropar. Undviker man dem, kan träningen ge mycket. Problemet är bara att undvika dem.

Nej, Iwama var inte min aikido. Efter halva sommaren sade jag till Mats att jag inte skulle bli kvar, men gärna tränade resten av sommaren. Han tvekade och frågade om jag skulle sluta träna på Iyasaka. Jag tvekade i min tur och sade att jag nog var på väg därifrån. Det var sant, men jag hade dittills inte insett det. Träningen där var inte riktigt vad jag ville ha.

När sommaren var slut var jag tillbaka på Iyasaka, men något avgörande hade skett. Jag strävade efter saker som inte lärdes ut på klubben, och sökte alltså mer i mig själv än i det som mina instruktörer lärde ut. Jag gjorde några försök att använda det jag lärt mig i Iwama-klubben i Iyasakas vapenträning, men jag gav upp när jag upptäckte att vi kunde stå och träna ett helt pass på helt fel avstånd utan att min träningspartner ens insåg problemet. Är man alltför upptagen med att memorera en serie övningar hinner man inte tänka på sådana detaljer – och tänka på detaljer var precis vad jag ville.

Ett par händelser gjorde det uppenbart att jag inte tillhörde klubbens inre krets, de som får tillgång till information om vad som händer och vad som är på gång. Jag förstod att jag aldrig skulle komma dit heller; tvärtom hade jag fallit i den informella sociala hackordningen. När jag blev ihop med en av klubbens svartbälten och instruktörer steg min status några hack – patriarkala samhällen funkar så. En kvinna får ta del av sin mans högre status, tvärtom är däremot alls inte lika självklart. Nu hade jag inte längre Björn som lyfte upp mig, och jag sjönk ner till den blygsamma plats jag innehade i mig själv. Min överdrivna bild av Iyasaka som den goda snälla klubben hade också fått sig några ordentliga törnar, med lägret i Torsby som den slutgiltiga spiken i kistan.

Eftersom jag var såpass missnöjd borde jag nog egentligen slutat träna aikido här. Emellertid var aikidon en vana och en struktur i mitt liv som jag inte ville vara utan. Om man inte tränade aikido… vad gjorde man då med sin tid och sitt liv? Jag såg inga självklara alternativ, och alltså fortsatte jag.

——

Andra bloggar om aikido, budo, Iwama, Iwama Ryu, SAKI, träning, hierarkier, Iyasaka, vapenträning, jo, bokken

”Kobayashi dojo är en attityd”, samt ”Yamaguchi line”

Budomemoarer, del 28

Kobayashi sensei är överhuvud för ett nätverk av aikidodojon i Tokyotrakten, där lärarna huvudsakligen är upplärda av honom och andra lärare inom nätverket. När aikidolärarna är färdigutbildade och startar sin egen dojo får deras aikido ta vilken teknisk väg de själva önskar; det lägger sig Kobayashi inte i. Under mina första år på Iyasaka fick jag ibland höra att ”Kobayashi dojo är inte ett sätt att göra teknik, Kobayashi dojo är en attityd.” Med tanke på vad jag hört från trovärdig källa om de lärare inom Kobayashi dojo som tekniskt sett är mer åt Yamaguchi-hållet än vad de liknar Kobayashi, antar jag att detta är sant.

Seigo Yamaguchi var en av de aikidolärare som undervisade på Aikikai hombu dojo, den stora aikidoorganisationen Aikikais centrala huvuddojo, fram till sin död 1996. Jag minns att Göran berättade nyheten om hans frånfälle på mattan, och pratade om att många på klubben som besökt Hombu tränat för honom. Yamaguchi ansågs framstående och hade liksom alla av grundarens elever sin egen stil, sin egen touch på sin aikido. Hans och hans elevers aikido kännetecknas av rörelser på diagonalen och stort fokus på ukes, den som tar emot teknikens, roll. Alla som tränat på Hombu en längre tid medan han var aktiv torde ha stött på honom, men Yamaguchi hade även sin egen dojo och sin egen elevskara. De av Yamaguchis nutida efterföljare som har större betydelse för svensk aikido är japanen Seishiro Endo, som fortfarande undervisar på Hombu, och fransmännen Christian Tissier och Franck Noël.

Till Yamaguchis egen dojo fick man inte komma och träna hur som helst, utan enbart om man fick en inbjudan därtill. ”Yamaguchi line” (en skämtsamt benämning som på denna aikidoinriktning som syftar på pendeltågsringlinjen Yamanote line i Tokyo) har ett rykte om sig att vara ganska elitistisk, och jag antar att attityden går att spåra till Yamaguchi själv. Skillnaden mot Kobayashis klubbar, där det lär ska finnas även enarmade och enbenta som tränar aikido, verkar ganska stor. Vilken av dessa två inställningar som är den i aikidovärlden vanligare och vilken som är mer avvikande, det kan jag inte säga. Helt klart var inte aikido på osenseis, grundarens, tid något för alla. De som dömer ut Yamaguchi line som så elitistisk att det strider mot aikidons ideal har gjort den bedömningen gentemot sitt eget aikidoideal – vilket inte nödvändigtvis är skapat utifrån aikidon i sig självt.

I ett tidigare skede av svensk aikido hade det inte funnits många om ens några renodlade yamaguchianer eller kobayashianer. Sverige hade inte så många årliga besök av stora kända aikidolärare, och de som tränade mycket gick helt enkelt på alla träningsläger som erbjöds. En del höll det för en särskild poäng att kunna träna för alla och tillgodogöra sig alla de stora lärarnas aikido, och de som är eller varit elever främst till Lennart Linder brukar utmärka sig här. Fortfarande finns det Lennart Linder-klubbar i Stockholms utkanter, vars medlemmar utmärker sig bland annat genom en anmärkningsvärd grad av kompatibilitet med både Kobayashi-aikido och Yamaguchi line. Ulf och Urban, de två som tillsammans grundade Iyasaka, var elever till Sveriges riksinstruktör Ichimura såväl som till Lennart Linder. När de kom hem efter ett års träning i Japan hade de dock valt lärare och väg. Den nya klubb som de skulle bygga skulle bli en Kobayashi dojo – eller som det formellt kom att heta, en systerdojo till Kobayashi dojo.

I den nya klubben undervisades grund enligt Kobayashis system. Klubbens äldre instruktörer, de som tränat aikido innan Iyasaka bildades, hade mycket annan aikido i kroppen med sig in i Iysaka vilket syns tydligt på såväl Ulfs som Åkes aikido. Klubbens egna produkter blev förstås mer renodlade kobayashianer rent tekniskt, men några av dem kom med tiden att gå andra vägar. Exempelvis Helena var en elev från en av klubbens första kullar som kom att bli intresserad av Yamaguchi-aikidon. Hennes undervisningskompis Ellet med sina många år i Japan och på Hombu var ingen Iyasaka-produkt utan en tämligen renodlad Endo-elev. Även Åke kom småningom att intressera sig relativt mycket för Yamaguchi line, vid sidan om Iyasakas huvudsakliga lärare Igarashi och Kobayashi sensei – eller om det intresset alltid funnits där. Det kan jag inte riktigt bedöma.

Småningom försvann Helena ut från träningen och klubben. Såpass mycket som jag saknade henne är det märkligt att jag minns så lite av hennes undervisning. Den enda teknik jag kan komma på är ett sätt att göra om ikkyo till kokyonage, som kräver att uke är altert och med och inte utgår från att bara för att tekniken är påbörjad kommer den att avslutas på ett speciellt sätt, utan verkligen anstränger sig för att hålla kontakten. Senare har jag själv använt den för att undervisa ukeroll utan att behöva prata så mycket om vad jag var ute efter.

Ellet hängde kvar som instruktör på Iyasaka ett tag efter att Helena försvunnit, men det där med att Kobayashi dojo var en attityd och inte ett specifikt sätt att göra aikido verkade ha rensats ut ur Iyasakas kanon. Jag hörde alltmer talas om saker som inte gillades, sådant som lärdes ut i annan aikido men inte var helt populärt på Iyasaka. Kanske det delvis var mina öron som spetsades och jag blev mer benägen att uppfatta sånt prat, i takt med att min kapacitet att förstå vad som åsyftades ökade. Iyasaka upplevde dock helt klart en likriktning under den tid jag vistades där, kanske som ett svar på att aikidovärlden utanför blev alltmer uppdelad och fokuserad kring olika lärare.

Åke fortsatte att köra sitt eget race. Under mina sista år på Iyasaka hände det några gånger att Åke tog upp mig som uke för att göra långa tekniker, där uke fick anstränga sig för att hänga med och hålla kontakten. Jag tror att själva teknikerna var arv från Ichimura, svensk aikidos första riksinstruktör, snarare än Yamaguchi line men det spelar liten roll i sammanhanget. Jag som lärt mig att jag inte dög till demo-uke blev förbluffad, men mönstret var tydligt – han använde mig till demo-uke ibland för en viss typ av träning. Fanns det något här som jag faktiskt var bättre på än de flesta runtikring? Något jag hade lätt för, som låg speciellt för mig?

Här ska vi inte glömma bort min dåvarande pojkväns betydelse. Han var svartbälte, han var duktig, och han var den som uppmanat mig att träna för Helena/Ellet och för Åke just för att de lärde ut något som inte alla på Iysaka lärde ut eller behärskade. Jag hade fått veta att där fanns något som var värdefullt, och när detta något fick mindre utrymme på Iyasaka så kändes skillnaden.

Kanske vi ska se min saknad efter den mer kontaktintensiva aikidon som första symtomet på mitt kommande förfall till kontaktknarkare.

——

Detta avsnitt av mina aikidomemoarer innehåller en hel del uppgifter om vem som är elev till vem och vem som är inspirerad av vem. För mig behövs det för att reda ut sammanhanget, men jag förstår att det inte intresserar någon annan än de rena aikido-nördarna. Allt jag skrivit om andra är förstås baserat på min egen uppfattning om verkligheten. Den som menar sig veta att jag har fel är mycket välkommen att höra av sig. Jag är absolut inte främmande för att göra korrigeringar eller tillägg.

Andra bloggar om aikido, Kobayashi, Iyasaka, Endo, Tissier, Yamaguchi, uke, budo, kampsport, memoarer

Karriärstegen

Budomemoarer, del 27

På det universitet där jag studerade mötte jag en kille som tränat på Iyasaka men slutat. Vid den här tiden kunde jag inte tänka mig något skäl att sluta träna alls, så jag frågade förstås varför. Som svar fick jag någon kort mening om klubbens påläggskalvar. I rösten hördes ett bittert stänk, och jag som aldrig räknat med att bli något blev lite putt. Jaha, så du hade räknat med att just du skulle få stå i rampljuset eller?

Det korta samtalet fastnade i minnet, och jag grubblade en del på det. Påläggskalvar? Näe, på Iyasaka behandlades väl alla lika. Här togs ju till och med rena nybörjare upp som uke för att demonstrera teknik, både av Kobayashi sensei och av klubbens egna instruktörer. Inte nog med det, den som agerat demo-uke fick sedan göra tekniken på instruktören, och om det inte gick bra få instruktioner inför öppen ridå. Det är inte många japanska höggraderade aikidoinstruktörer som låter nybörjare göra teknik på dem. De flesta låter inte andra göra teknik på dem över huvud taget, de gör teknik och deras elever tar emot. En mer människovänlig inställning än Kobayashis gick väl inte att hitta, och den klubb som följde detta exempel måste rimligen behandla alla elever lika.

Jag måtte ha sett vad jag velat se. Givetvis behandlades inte alla lika. På ett grundpass där nybörjare efter nybörjare togs upp som demo-uke insåg jag hur länge sedan det var som detta hänt mig. Visst tog instruktörerna upp nybörjare som demo-uke, på samma sätt som Kobayashi sensei gjorde. I övrigt använde de duktiga uke, bra demonstrationsobjekt, men inte alla i mellanlägena. Jag hade halkat ur den fas där jag fick uppmärksamhet för att man helt enkelt ska ge uppmärksamhet till nybörjare, och jag tillhörde inte de duktiga eleverna. Det var inget konstigt med det alls.

En annan ögonöppnare blev tjejen som i omklädningsrummet avslöjade att hon skulle gå på den kommande kyugraderingen mest för att hon räknade med att i så fall bli utplockad av instruktören till att vara uke till någon av dem som skulle gradera. Att jag aldrig fick den rollen, det visste jag – men fanns det andra som till och med kunde räkna med det, att de i de fall då inte de graderande själva fick vara uke åt andra? Ja, så var det nog faktiskt. Samma personer snurrade runt som uke på gradering efter gradering. Jag fick samma uke till min tredje- och min andrakyugradering, och att jag inte gillade hennes stil särskilt spelade ingen roll. Hon ansågs duktig och framåt och tillhörde påläggskalvarna, och hade lagom mycket högre grad än jag. Risken att jag skulle få henne även till första kyu borde vara ganska stor.

Han hade haft rätt, killen på universitetet. Redan på lägre kyunivå var det klart vilka som skulle göra karriär i klubben och tas upp i instruktörskåren. Den vägen var ganska lång, och gick via att på högre kyunivå instruera barnpass, assistera på grundpass och småningom på dan-nivå instruera egna pass. Vilka som skulle komma ifråga syntes långt tidigare, på vilka som valdes till uke på kyugraderingar och vilka som användes som demo-uke. Jag blev nu inte bitter över detta på det sätt som killen på universitetet verkade vara. Skillnaden var väl kanske att jag personligen aldrig räknat med att bli något. Däremot minskade min förtjusning över min klubb, och jag blev allt starkare medveten om dess formella och informella statushierarkier.

Senare har jag tränat i miljöer där man konsekvent velat använda alla tränande som demo-uke, med tanken ”man ska ju kunna göra teknik på alla oavsett hur de beter sig”. Det låter vackert men eftersom aikidoträning är beroende av aikidons ukeroll är detta rent pedagogiskt inte optimalt. Jag kan inte heller påstå att någon ljugit och sagt att Iyasaka fungerade på annat sätt än vad det faktiskt gjorde. Att jag färgat mina glasögon rosa kan jag inte skylla på någon annan än mig själv.

—–

Andra bloggar om aikido, Iyasaka, träning, hierarkier, status, sociala spel

Att styra den som attackerar

Budomemoarer, del 26

När någon lär ut tekniker med syftet självförsvar brukar man ofta börja tekniken när angreppet redan är ett faktum: slaget är på väg, eller greppet är kopplat. Aikidon tränar förvisso också så, särskilt i början, men med tiden får man även träna sig på att styra angriparen. Om jag står passivt och väntar på ditt anfall, är det du som bestämmer när det ska ske. Om jag däremot rör mig mot dig, vet jag när jag överträder gränsen mellan våra revir. Jag vet när din attack kommer. Jag har inte lämnat över initiativet.

På Iyasaka tränades mycket på initiativ. Sträck fram en arm för att den ska bli gripen. Sänk den, så kommer angriparen (enligt aikidons stiliserade mönster) att springa runt för att försöka attackera bakifrån.

Att hantera flera som attackerar och rör sig fritt var en ofta återkommande övning. Det viktigaste är att inte hamna i mitten och vänta på att bli attackerad – då är det kört. Man ska man själv välja vem som blev nästa attackerare, genom att röra sig mot denne så han eller hon inte hade något val. Sedan kan man med fördel kasta angriparna på varandra, så de kommer i vägen för näste anfallare.

En övning som återkom med glesa mellanrum var att stå i en cirkel av angripare, som alla skulle anfalla på kommando. ”Uté!” ropade man, vilket förmodligen är någon dåligt uttalad japansk term, och sedan anföll alla. Så fort man ropat och angreppen var på väg begav man sig mot den punkt mellan två angripare som man sett ut. ”Förhåll er till gruppen som till en enda individ” sade Urban, och vi försökte allt vi kunde att inte tappa bort oss i koncentration på enskilda individer.

En av mina instruktörer i den klubb jag valde efter Iyasaka tyckte inte om att jag rörde mig mot honom, när han skulle göra ett snett slag som kallas yokomenuchi. Jag tyckte att jag tillämpade vad han lärt mig. Han tyckte att jag gjorde fel. Tja, han måtte ha haft rätt enligt sin världsbild. För mig är dock detta en väsentlig del av aikidon, och en av de aspekter som jag tränat mer på Iyasaka än någon annanstans.

——

Andra bloggar om aikido, Iyasaka, attack, anfall, initiativ, träning, budo

Varför tränar du budo?

Budomemoarer, del 24

Tja det gör jag ju faktiskt inte längre. Tränar budo, alltså. Jag håller på med en del besläktat, men inget som är japanskt och utövas i vit pyjamas med färgat snöre om midjan. Däremot så tror jag faktiskt att jag har ett svar på frågan varför jag tränade budo, så länge och så ihärdigt.

Min första närkontakt med aikido fick jag genom ki-aikidoläraren Yoshigasaki. Jag deltog i en serie lektioner som bland mycket annat handlade om balans: man skulle träna sig på att upprätthålla god balans medan ens träningspartner utsatte en för allt större störningar. Nu får alla ki-aikidomänniskor som läser det här korrigera – jag utger mig verkligen inte för att vara någon expert på ki-aikido, men i efterhand har jag uppfattat det som så att vitsen med övningen egentligen låg i den egna kroppen. Det var den egna kroppshållningen och mentala inställningen som skulle tränas, och stimuli från den andre var bara ett hjälpmedel. Själv kom jag dock att fixera mig vid det att sätta gränser som sådant, trots att detta inte alls var något som påpekades och inte egentligen ingick i lektionen för dagen.

För att använda mig av Niels Jensens term är jag ett gammalt mobbingbarn. Barndomen lärde mig att jag inte kan ta min plats i grupper. Jag vande mig vid att låta mig köras över. Ibland svängde jag förvisso över åt andra hållet och bredde ut mig något alldeles ohyggligt, men häri ligger ingen motsättning. Tvärtom, det är två olika symptom på samma sak.

Jag har vant mig vid att vara ganska mycket ensam, och kommer alltid att ha vissa ensamvargiga drag. De där människorna som inte verkar tro att de existerar om de inte har en grupp att höra till, dem kommer jag aldrig att förstå mig på. Som vuxen har jag dock lärt mig att umgås med folk. Det har tagit sin tid, och fullärd blir jag aldrig – om nu någon någonsin blir det. Dock har jag fortfarande väldigt lätt för att inta en underlägsen position i grupper. Till skillnad från hönsen hackar vuxna människar sällan fysiskt på varandra, men vi skapar oss små statushierarkier där vi stoppar in varandra. Jag gör så lätt entré på en låg nivå, och sedan är jag missnöjd. Numera kastar jag bort alla sammanhang där jag inte är nöjd med min roll och min position. Jag väljer de där jag funkar, och skiter i resten. Det är en lyx som man kan unna sig efter att man lärt sig att det finns sammanhang som man funkar och till och med fungerar bra i.

Att mina erfarenheter av feministiskt självförsvar satt ordentliga spår i mig är ingen slump. Jag behövde de där övningarna i att sätta gränser. Jag behövde lära mig känna när någon klampar över dem. Jag behövde träna på att sätta stopp.

Aikidons tekniker lyder under samma lagar om den egna sfären kontra andras som livet i övrigt. Ändå tog det mindre än ett års aikido innan tankar på sådant inte alls var närvarande i min vardagliga träning, och aikidon som konst tog över – kontaktsporten aikido. Däremot var aikidons sociala del, med möten med människor på mattan, ett område där jag ständigt tvingades ta itu med detta. Det var människor som ville få mig att göra teknik på deras sätt. Människor som stoppade min teknik om jag inte gjorde som de tyckte att det skulle vara. Människor som själva gjorde god teknik, men var så usla uke – mottagare av teknik – att de fick sin träningspartner att framstå i sämre dager.

Jag kan inte säga att jag är tacksam för de statusstrider jag lärde mig utkämpa på mattan. Ändå blev aikidon för mig en av de arenor i mitt liv där jag tidigast lärde mig sätta stopp, och sätta stopp i tid. Samtidigt lockade mitt monomana intresse in mig i överdrifter, och in i sammanhang där jag inte alls klarade av att sätta stopp.

Livet är fullt av motsägelser.

——

Andra bloggar om aikido, budo, självförsvar, sätta gränser, sociala spel, gruppdynamik, mobbning

Gamla instruktörer och uppodling av nya

Budomemoarer, del 23

Kobayashi och Igarashi sensei må ha varit klubbens huvudsakliga inspiration, men de instruktörer som betydde mest för min träning var ändå klubbens egna. Urban och Åsa undervisade ett grundpass vardera varje vecka, som jag till en början högprioriterade. Åsa och Urban blev mina första favoritinstruktörer, och de hängde kvar länge på den posten även om de ganska snart fick dela den med andra. När grundpassen inte längre var den självklara basen för min träning fanns det ett stort smörgåsbord av instruktörer, både gamla vana och färskare. Eftersom man ganska nyligt flyttat från Maria skola till de egna lokalerna på Tavastgatan kunde man utöka träningstiderna, vilket medförde behov av fler instruktörer. En eller två generationer färska svartbälten sögs raskt upp i instruktörskåren. Det fanns inget tak och var ingen direkt konkurrens, eftersom klubben behövde alla kvalificerade instruktörsresurser den kunde uppamma.

Småningom kom jag att tillhöra det gäng som brukade träna fredagar, och sedan gå ut efter passet. Fredagarna undervisades av Åke, en människa vars aikido jag idag har den största respekt för. Dock tog det ett tag innan jag förstod mig på honom. I början tyckte jag nog faktiskt att han var ganska jobbig. Vid den här tiden brukade jag träna utan glasögon, men Åke viftade mot mitt ansikte så jag kände mig tvungen att ha dem på för att se vad som skulle komma. Jobbig typ! Hm, var det precis det han ville åstadkomma? Flitigt fredagstränande och lite större hum om aikido kom mig småningom att ändra åsikt om Åke.

Tisdagarna undervisades av Helena och Eleonor kallad Ellet. Det var Ellet som hade haft den där T-shirten med texten ”Aikikai Hombu Dojo”, första gången jag besökte Iyasaka. Hennes och Helenas aikido skilde sig en smula från klubbens huvudlinje. Jag upplevde dem därför som svårare att träna för; det var svårt att förstå riktigt vad som önskades. Någon förklarade för mig att de hade även andra inspirationskällor, från andra lärare. I budovärlden är det lite ovanligt att låta sådant samsas i samma klubb. Man brukar vilja ha en rak linje för eleverna att följa. Urban förkunnade dock att Kobayashi dojo inte är ett sätt att göra teknik, utan Kobayashi dojo är en attityd. Jag tyckte det var fint och storsint att tillåta andra uttrycksmöjligheter under klubbens tak, och fortsätta träna regelbundet för Helena och Ellet så länge den möjligheten gavs.

Urban var klubbens självklara nav. Han hade svar på alla frågor och pekade tydligt ut riktningen. Han var ofta drastiskt rolig när han undervisade, och hans målande uttryck vidarebefordrade sig genom instruktörsgenerationerna; att säga till nybörjarna ”om man gör så här så hinner ju den andre gå och köpa korv” blev småningom standard. Jag minns en gång när han lät någon kasta sig högt och lågt om vartannat, tills han satt där yr och lycklig på mattan och sade: ”Sånt här betalar folk pengar för på Gröna Lund!” Den lektionen förstod jag inte riktigt, inte då. Att säga ja till fallen och glatt ta emot dem lärde jag mig aldrig på Iyasaka. Att långt senare se tillbaka på den undervisningen och faktiskt förstå vad det var han ville säga är en lätt märklig känsla.

Måndagar för Urban, tisdagar för Helena och Ellet och fredagar för Åke var min träningsbas under något års tid. Till detta kom ströpass lite här och var. Min träningsmängd kom att variera under årens lopp, men tre till fyra pass i veckan var en vanlig dos. Ville man träna för Urban i liten grupp skulle man ta sig upp till morgonpasset, som började kring sexsnåret. Det gjorde jag några gånger, men inte många. Eftersom jag jobbade på schema kunde jag dock ibland gå lunchpass för Ulf, som en gång i tiden startat klubben tillsammans med Urban. Bland de yngre instruktörerna, de som upptogs i instruktörskåren medan jag tränade på Iyasaka, kom jag att uppskatta Thomas ibland kallad Hälsenan. Thomas har ett sinne för sig, utformar sina pass efter eget tycke och tar mycket seriöst på träningen. Han är känd som den som skrattar högre och lyckligare ju mer han blir kastad.

Med tiden bröts det här med att instruktörer hade särskilda veckodagar, och instruktörsschemat blev mer oregelbundet. För att kunna träna för särskilda instruktörer fick man anstränga sig och detaljgranska schemat på väggen i dojon, vilket förstås inte så många gjorde. När jag själv småningom började instruera, på annat håll, avundades jag inte Iyasakas instruktörsfärskingar. De hade visserligen en inarbetad pedagogisk metod att hålla i handen samt en stor stabil elevgrupp, medan jag inte hade någotdera. Vad jag hade men inte de, var möjligheten att kunna testa mina idéer och utvärdera dem. Kunna köra en metod och se hur resultatet blev. Kanske det var därför jag aldrig fann särskilt mycket inspiration hos de yngre instruktörerna på Iyasaka: de hade ingen egen jordplätt där den egna instruktörspersonligheten kunde odlas fram. Å andra sidan skulle de flesta av dem säkert aldrig vilja stå på så egna ben som jag tvingades göra, så… det är fördelar och nackdelar, som alltid.

——

Andra bloggar om aikido, budo, memoarer, undervisning, pedagogik, instruktörer, Iyasaka

Kobbe och Igge

Budomemoarer, del 22

Förutom sina egna små klubbläger med de egna instruktörerna brukade Iyasaka bjuda in de japanska instruktörer man hade band till. Dessa var i första hand Kobayashi sensei, överhuvudet för det nätverk klubbar som kallas Kobayashi dojo som Iyasaka samarbetar med, samt en av nätverkets lärare Igarashi sensei som har dojo en bit utanför Tokyo.

Man tilltalar lärarna med sensei, vilket på svenska blir ungefär ”magistern”. I övrigt är umgänget kring Kobbe och Igge väldigt avslappnat och informellt. Av kulturkrockarna kring den berömda japanska hierarkin ses inte ett spår – det vill säga, det finns säkert något om man kommer närmare men på den nivå jag deltog på lägren syns inget sådant alls. Informellt brukar folk prata om dem som Kobbe och Igge. Jag tror det är meningen att de helst inte ska höra detta, men åtminstone Igge torde vara fullt medveten om vad som försiggår. Han har nämligen bott här ett halvår, och förstår en hel del svenska. En gång när jag försökte få till en teknik och utropade ”Nä!” chockade han mig med att svara, med utmärkt uttal: ”Vadå nä?”

Kobbe brukade komma en gång om året och Igge två. Jag gick på så gott som alla läger. Jag tränade ju kontinuerligt, och under lägret var den vanliga träningen inställd. Inte kunde jag låta bli att träna en hel vecka! och när jag ändå måste betala lägeravgift kunde jag lika gärna gå på allt. Lägren var lite fest också. Varje kväll var det större eller mindre skaror som gick ut efter träningen, ofta tillsammans med den gästande läraren. Läger i trång lokal med halvdan ventilation som gjorde att man svettades extremt mycket, vätskedrivande alkohol på kvällen, nästa dag mer träning precis när kroppen började få vätskebalansen i ordning… någon gång frågade jag mig om jag var riktigt klok. Å andra sidan gick det utmärkt att dricka juice och mineralvatten istället. Standarddrinken när man körde alkoholfritt var att blanda ovan nämnda drycker men den mixen lärde jag mig aldrig att förstå mig på.

Igarashi sensei tränar vid sidan om sin aikido även en svärdsskola vid namn Katori shinto ryu (en gren som visserligen en del andra anser för illegitim och att den inte borde få använda det namnet, men den diskussionen är för specialintresserade). Han har klart bättre koll på sina aikidovapen än många andra, och har även en hel del egna övningar för sig. En del av dem intressade och stannade i minnet. Annars har jag frågat mig om jag rent aikidomässigt egentligen fick ut särskilt mycket av de här lägren. Det är tveksamt, faktiskt. Jag mötte en del aikidoutövare som jag inte annars tränade med, nivån på mattan är alltid hög på läger, men lärde jag mig något direkt av Kobbe och Igge? Nja, det var nog inte särskilt mycket. Å andra sidan kanske lägren främst ska ses som vidareutbildning av klubbens svartbälten och instruktörer, och de övriga får liksom haka på. Jag vet faktiskt inte. På den tiden ifrågasatte jag inte heller vitsen med dem. Lägren var jobbiga men roliga och en del av aikidolivet, helt enkelt.

——

Andra bloggar om aikido, memoarer, träningsläger, Kobayashi, Igarashi

Att välja vem man tränar med – eller inte

Budomemoarer, del 21

När jag hälsade på släkten i Umeå passade jag på att träna några pass hos den lokala aikidoklubben. Det skedde en gång medan jag bodde i Luleå, och minst en gång sedan jag flyttat till Stockholm. Efter den sistnämnda träningsomgången reflekterade jag över att jag inte tränat en enda sväng med någon enda av klubbens hakamabärare. Jag hade förvisso inte särskilt ansträngt mig för att få träna med högre graderade, utan högg den som satt närmast precis som jag brukade. I den här klubben fungerade det visst annorlunda.

Iyasaka som klubb var oerhört generös mot nybörjare. Det fanns massor av hjälp att få av duktigt folk, nybörjarna erbjöds mycket plats, och människor blev i största allmänhet respektfullt bemötta. Jag bör dock medge att med mitt gamla aikidoideal i sinnet idealiserade jag detta en hel del. Jag såg min Iyasakaverklighet genom lätt rosenfärgade glasögon. Riktigt så idealiskt som jag ville att det skulle vara, var det nog inte.

En del saker var svårare än andra att få hjälp med även hemmavid. Till dessa hörde vapenövningarna. På Iyasakas jo- och bokkenpass tränade man hela passet med samma person – och då blev det förstås viktigare vem man tränade med. När det blev dags att ”bjuda upp” på jo- och bokkenpasset var de flesta redan upptagna, överenskommet i förväg eller via blickar medan man satte sig ner. Detta tog mig ett tag att inse, men när jag gjorde det blev jag paff. Hur stämde det här med Iyasakas ideal?

Även vissa vanliga tekniker fick de tränande att agera annorlunda än annars. Koshinage, höftkast, var en sådan då de som var snäppet ovanför i nivå gärna vände sig till andra på samma nivå eller högre. Det berodde förstås på att de själva kände sig osäkra, och ville träna med någon de hade bättre chans att få till tekniken tillsammans med. Det var inte svårt att inse. Samtidigt blev krocken mellan hur nybörjarna servades och hur vissa saker lite senare var så svåra att få hjälp med ganska stor. När jag småningom lämnade klubben befann jag mig nog fortfarande i det stadiet att jag grubblade över denna krock, fast då hade saker hunnit få skarpare konturer.

——
Andra bloggar om aikido, Iyasaka, generositet, nybörjare, träning

Den motvilliga gradören

Budomemoarer, del 20

Efter sommar och hösttermin i Iyasaka fanns första tillfället för mig att gradera. Åsa hade någon månad innan frågat mig i omklädningsrummet vilken grad jag tänkte ta, och jag blev förvånad. Skulle jag verkligen få bestämma det själv? Jag var ju den som en gång i tiden börjat träna karate med tanken att gradera i halva tanken jämfört med ”alla andra”. Å andra sidan var det viktigt för mig att visa, kanske mest för mig själv, att min träning i Luleå under provisoriska förhållanden ändå fört mig någonvart. På Iyasaka tog elever som tränat flitigt under sin nybörjartermin ofta de två lägsta graderna samtidigt, på samma sätt som i min första karateklubb. Jag ville gärna sikta snäppet högre, vilket betydde att gå direkt på fjärde kyu.

Jag minns att jag upplevde den tjej som skulle gradera till samma grad som jag och som jag tränade lite med efter passen för att förbereda graderingen som slarvig i sin inställning. Hennes uppfattning om graderingsförberedelse var att se till så hon kunde identifiera vilken teknik som var vilken, och om någon var okänd skaffa sig grundläggande hum om hur den skulle utföras. Aikidons tekniker är jämfört med karatens mycket krångliga. När man förbereder en karategradering består grundteknikerna inte av en hel serie moment som man måste memorera innan de kan nötas in i kroppen. Vad teknikerna heter och hur de ser ut vet man redan. Mina karategraderingar inom Shotokan hade lärt mig att inför gradering vill man försöka uppnå perfektion, efter bästa förmåga. Riktigt så funderade det nog inte här, men det hade jag svårt att ta till mig.

Jag tog i alla fall min fjärde kyu och var nöjd. Jag tog småningom min tredje och var också ganska nöjd, men sedan stannade min graderingstakt upp. Till andra kyu var det så många krångliga tekniker, som jag inte kunde få att kännas i närheten av bra. Skulle jag verkligen gå upp på gradering med tekniker som jag behärskade så dåligt? Jag sköt på min andrakyugradering, och när jag börjat förbereda den hoppade jag av inför själva graderingen. Detta upprepade jag minst en gång till. Sista gången berodde delvis på en konflikt med min pojkvän, som såsom svartbälte fick vara med och bedöma kyugraderingarna. Jag tyckte inte om att få höra skvaller därifrån om vad folk sagt om min gradering, och jag tyckte inte att han skulle vara med och bedöma mig.

Graderingarna tillhörde klubbens små festligheter, med obligatorisk utgång på lokal efteråt. Först tränade man några pass, och efter graderingen skulle graderingen alltid firas. Tills jag började graderingsvägra gick jag alltid på graderingarna även vid de tillfällen när jag inte själv skulle gradera.

Jag var alltså en besvärlig elev som inte graderade när klubbens huvudinstruktör Urban tyckte att jag skulle. Det var ju också frågan vem som bestämde när jag skulle gradera. Eftersom jag från början fått bestämma själv vilken grad jag skulle gå upp i, borde jag väl få bestämma min graderingstakt själv även i fortsättningen? så länge jag inte gick för fort, förstås. Så verkade det dock inte fungera. Detta mysterium genomskådade jag aldrig helt men jag tror att så länge det kombineras med flitigt tränande, anses det i denna klubbkultur bra att vilja gradera snabbt. Att låta folk ha viss inverkan över sin graderingstakt kan vara ett sätt att se om de vill visa framfötterna eller ej. Som synes valde jag motsatsen.

Att jag slutligen tog mig samman och tog min andra kyu berodde nog mest på att alltför många som börjat träna inte bara efter mig utan även efter att jag kommit till klubben, började passera mig i gradskalan. Jag insåg att jag inte gärna kunde se snett på folk för att de anpassat sig till systemet men inte jag, så då fick jag väl se till att gradera. Till den här graderingen förberedde jag mig nästan inte alls, och kom att tveka på flera saker som jag egentligen kunde. Jag fick graden, men jag var inte nöjd. I efterhand tror jag att mitt missnöje egentligen inte alls handlade om själva graderingen utan om något annat, om samma saker som fick mig att inte vilja gradera och som småningom fick mig att söka vidare.

——
Andra bloggar om aikido, gradering, Iyasaka

Självförsvar

Budomemoarer, del 19

På vägen hem till studentrummet på Gärdet traskade jag förbi Tudor Arms för att se om det var öppet. Det var det inte, för åtminstone på den tiden stängde de redan elva. På vägen till den stängda puben mötte jag en man, som på långt håll visade att han tänkte stänga vägen för mig. Han var ännu ganska långt borta men vi befann oss i samma kvarter, det fanns ingen tvärgata att vända in på. Om jag gick över till andra sidan gatan, skulle han förstås bara följa efter. Vända och springa vägrade jag. Dessutom är jag ingen vidare sprinter. Jag bestämde mig för att gå rakt fram utan att ändra tempo, och sen i sista stund ta ett steg åt sidan och slinka förbi.

Händer, fötter, riktning, tyngd, flöde

Budomemoarer, del 18

När nybörjaren försöker förstå och imitera en aikidoteknik brukar han eller hon tänka mest på sina händer. Det är ju med händerna man trycker eller drar i den andre, och dessutom benämnes en del av teknikerna ibland ”grepp”. Trots detta är denna angreppspunkt en återvändsgränd. Att tänka att man trycker, drar och sliter är ingen bra utgångspunkt för god aikidoteknik. För egen del kom jag inte ur det stadium där jag fokuserade på mina händer, förrän någon gång under min första termin på Iyasaka. Att det tog så lång tid skyller jag på min torftiga aikidomiljö, samt förstås det faktum att jag inte var någon begåvad nybörjare.

Småningom insåg jag vikten av fötternas position. Jag är inte helt säker men detta kan ha varit mitt första större utvecklingshopp, ett sådant som är så tungt medan man är inne i det. Att stå på rätt punkt i förhållande till den som tar emot tekniken kom att uppta mitt aikidosinne ett tag framåt. Aikidogrund för nybörjare á la Nishio har olika stegkombinationer i de olika teknikerna, medan grund á la Kobayashi som jag tränade nu lärs ut med ett fåtal stegvarianter som appliceras på de samtliga grundtekniker. Med tiden lär man sig att anpassa steglängd och detaljer efter omständigheterna, så att tekniken finslipas. Rätt placering på mattan, det var en viktig upptäckt som jag sedan finslipade tillämpningen av under alla mina tio aikidoår. Ganska lång tid efter att jag upplevt vikten av att stå på rätt plats kunde jag formulera en för mig väsentlig aikidosanning: om greppet är svårt att ta, beror det nio gånger av tio på att man står fel. Man kan kämpa och slita med sitt grepp, men så länge man står på fel plats får aldrig till det. Står man rätt, blir greppen däremot lätta att hitta.

Nästa större upptäckt handlade om min egen kropps riktning. Att korrigera min riktning så att magen pekar rakt mot den som tar emot tekniken var ett förvånansvärt stort kliv framåt. Jag förmodar att den största vinsten med detta är att man får sina händer rakt framför kroppen, där man är som starkast och farbror Newtons mekanismer kan utnyttjas till ens fördel. Då tänkte jag inte alls i de banorna, och överhuvudtaget grubblade jag inte över varför ditt eller datt var viktigt eller bra. Jag bara noterade att det var det, och koncenterade mig på sådant som jag upplevde förbättrade min teknik.

Ett tag efter min tredjekyugradering började andra påpeka att jag kändes tyngre. Jag är inte säker på att jag själv upplevde någon skillnad, men där bör ha hänt någonting. Exakt vad och hur, det vet jag däremot inte.

En gång hörde jag någon fråga Ulrika Bosaeus från Vanadis aikidoklubb hur lång tid det tar innan man kan röra sig fritt som aikidoutövare, och hon svarade prompt: Ungefär två år. En såpass exakt tidsangivelse förvånade mig, men jag kom fram till att hon nog har ganska rätt. Så som aikido normalt undervisas kan nybörjaren i början knappt ens gå. Man lär ut positioner och ställningar som kräver ganska mycket träning innan man hittar balans och logik i dem, så de känns naturliga. I aikido står man oftast med fötterna på nästan rak linje bakom varandra, ungefär som en sportfäktare. Innan man kan röra sig så krävs det en hel del träning. Ja, oftast tar det nog ungefär två år att inte bara ha släppt det greppfixerade stadiet utan också vara fri i tajming och avståndsbedömning. Jag började min aikidoträning med en sommar i en ki-aikidoklubb där allt, vad jag minns, tränades i flöde. Att hitta tillbaka till det där med flöde tog sin tid. Min sista tid på Iyasaka tror jag att jag kämpade med flöde och med mer statisk träning lite huller om buller, utan att vara helt klar över skillnaden.

Händer, fötter, riktning, tyngd, flöde. Jag vet inte hurpass typisk den utvecklingssekvensen är, men jag kan tänka mig att den är någorlunda vanligt.

——

Andra bloggar om aikido, utveckling, träning, händer, fötter, riktning, tyngd, flöde

Handleder och fall

Budomemoarer, del 17

Under den tid jag tränade i Luleå skaffade jag mig ont i en handled. Utanför träningen hade jag inget problem av den, det var bara när handleden vreds som jag kände av det. Jag fortsatte träna. Jag vet när skadan från början uppstod, faktiskt precis vilket träningspass. Vi tränade kotegaeshi, en handledsvridning utåt, och eftersom vi inte behärskade höga fall rullade eller pendlade den som tog emot tekniken istället bakåt. I efterhand skulle jag säga att vi tränade för tufft för vår förmåga. Vill man köra kotegaeshi i det tempot ska uke falla högt, eller falla hårt som vi sade då.

Skadan var liten, men den gick inte bort. Kanske det räckt med en sommars träningsuppehåll, men något sådant tog jag ju inte. Det var inte så farligt, tyckte jag. Jag blev av med mina handledsproblem först när jag gått över till en annan typ av aikido – men det är en långt senare historia.

Vi tränade en del på att falla hårt också. Enklast var det från vissa kokyunage, som genom att gripa eller lägga handen kring en armbåge gjordes om till en teknik för högt fall. Vi hade en kille hos oss som tidigare kört lite judo, och om det var han som kastade antingen höftkast eller kokyunage var själva fallet en baggis för kastet kändes tryggt och bra. Vi föll en del högt på kotegaeshi också, de som ville och tordes. Här ställde min handled till problem. Jag var rädd om min handled, och därför tvekade jag. När jag tvekade och inte riktigt hängde med, blev det just precis den där lilla knycken i handleden som jag ville undvika.

När jag kommit till Iyasaka förväntade sig ingen att jag skulle börja träna på höga fall förrän jag tagit fjärde kyu. De flesta började nämligen träna på höga fall till tredje kyu, eftersom man i Sverige dels bär hakama från den graden och dels har en gammal informell överenskommelse om att hakama betyder att man kan falla. Den förberedande träning för höga fall som fanns var att falla över bock: en person ställer sig på alla fyra, och tjänar som hinder att falla över. Som vanligt var jag inte särskilt duktig, men fall över bock gick väl an. Väldigt många andra lärde sig falla bra på Iyasaka, men jag hade problem med att få andra att lita på min förmåga att ta höga fall. Bäst gick det med de riktigt duktiga, och med Iyasakas svartbältestäthet fanns det ju en del sådana. Förmodligen borde jag mycket medvetet ha bett om att få falla högt när jag tränade med duktigt folk, men det föll mig nog inte in.

Långt efter min tredjekyugradering frågade jag Urban, huvudinstruktören, vad jag borde göra för att förbättra mina höga fall. Jag fick svaret att jag skulle göra mera framåtfall, vilket gjorde mig oerhört förbryllad. Det lät inte rätt. Förmodligen tolkade han det som så att problemet var att jag var rädd för att falla. Jo jag var rädd – men för min handleds skull, som jag periodvis bar ett rött band runt för att visa vilken av mina handleder man måste vara lite försiktig med. Inte var jag jättetuff, men inte extremt skrajsen av mig heller. Däremot har jag insett att jag ofta framstår som tveksam, när jag snarare är fundersam och reflekterande. Ibland har instruktörer till och med tolkat mina förbryllade ansiktsuttryck som skeptiskt ifrågasättande. Jag är övertygad om att precis samma sak, att jag framstod som fallrädd, gjorde att många inte ville kasta mig. Därmed fick jag mindre träning på det, vilket inte gjorde saken bättre.

När jag lämnade klubben hade jag andra kyu, men blev inte kastad högt särskilt mycket trots att min grad var sådan att jag förväntades kunna det. I realiteten spelade det dock mindre roll eftersom jag ändå aldrig agerade uke, ”kastdocka”, på graderingar – det enda tillfälle då man på Iyasaka verkligen brukade vilja ha en partner som gärna tog höga fall. Träningen anpassades till personliga förutsättningar, vilket ju i sig är något bra. Jag tillhörde inte dem som skulle bli något. Det spelade inte särskilt stor roll.

Jag kan konstatera att jag backade för andras uppfattning om mig, och lät dem forma vem jag blev. Det var nog ungefär så jag brukade fungera på den tiden. Jag vet att jag förändrats och utvecklats på den punkten, men säkert inte så mycket som jag skulle önskat.

——

Andra bloggar om aikido, fallteknik, fall, skador, handleder, Iyasaka

När det är tungt, ska du träna mera

Budomemoarer, del 16

När Åsa frågade mig i omklädningsrummet hur det gick med träningen svarade jag som det var. Jag kände att jag på något sätt satt fast. Jag tränade och tränade, men jag lärde mig ingenting. Snarare kändes det som att jag gick bakåt. Sådant som jag förut tyckt att jag kunde, var nu fullt av hål och olösta problem.

Hon log sådär lagom gåtfullt och sade: När det är tungt ska du inte dra ner på tempot, utan öka. Träna mera, då lossnar det. När man känner att allt går dåligt, är man i själva verket på väg att ta ett språng.

Inlärning sker sällan i jämn takt utan snarare språngvis. Tydligen gäller det inte bara färdigheter i främmande språk, utan även aikidotekniker. De stadier där man mer eller mindre står stilla är också en del av utvecklingsprocessen; i platåstadiet insamlas information för bearbetning, och man börjar på något plan formulera frågor kring vad som inte fungerar bra. När problemen är någorlunda inringade börjar småningom svaren drälla in – om man fortsätter träna.

Min fäkttränare berättade en gång om en utvecklingssekvens han sett flera gånger. En ny elev börjar, och tar sig så sakteliga framåt på de sätt som nybörjare brukar. Efter ett tag börjar det hända saker. Eleven börjar få saker att fungera, sätta ihop olika bitar, börjar förstå hur det fungerar – och då, just då, försvinner eleven från träningen. En del av dessa elever har min fäkttränare senare återfunnit, och frågat dem om varför de slutade träna. De har då svarat: men det gick ju så dåligt. I början lärde jag mig massor, men då innan jag slutade så var det så segt och jag lärde mig ingenting alls.

Med tiden fick jag själv se flera gånger hur elever och träningskamrater klagat på att träningen går så dåligt, precis innan nästa pusselbit trillat på plats och de tagit ett stort kliv framåt. Numera förstår jag så väl Åsas svårtolkade leende när hon sade det där till mig, i omklädningsrummet på Tavastgatan. Fortsätt träna, så ger det med sig. Jag vet hur det fungerar. Du ska få se! Och jag fick se. Ändå är det något kring det här tankesättet som ger mig dålig smak i munnen. Det får mig att tänka på vad avhoppare från Livets Ord har berättat att rörelsens företrädare säger till medlemmar som tvivlar: Be mer. Du är ansatt av tviveldemoner; be mer så besegrar du dem, och de försvinner.

I budons Japan-baserade kultur, åtminstone i aikidon, ingår att man ska träna mycket. Begåvning är förvisso också bra, men den elev som vill bli ordentligt uppskattad ska även flitigt och troget komma till pass efter pass. I budokulturen ingår även att det är bra att träna ihärdigt, utan längre uppehåll. Budon erbjuder en träning för livet – åtminstone brukar det ofta sägas så, och när det fungerar är det fantastiskt. Där en karriär i västerländsk tävlingsidrott ofta avslutas med att idrotten läggs helt på hyllan erbjuder budon en träning för livet, för kropp och själ. När jag började träna budo tyckte jag det här var fantastiskt, och jag har fortfarande mycket stor respekt för budons förmåga att locka människor att träna som inte trivs i vår västerländska idrottsstruktur. Det här idealiserandet av att träna utan upphåll känner jag mig mera tveksam till, dock. Träningsuppehåll kan vara otroligt bra för aikidoutvecklingen. En människa som stått nästan still i sin utveckling i något år kan ta ett träningsuppehåll på ett halvår för att cykla istället, och när han kommer tillbaka ser han träningen med nya fräscha ögon. Plötsligt ser han nya vägar, som inte leder via de gamla ovanorna.

Practice makes perfect heter det på engelska. Det svenska talesätt som ligger närmast torde vara ”övning ger färdighet”. Jag har dock haft danslärare som hävdat att övning inte alls med nödvändighet ger färdighet och istället sagt: perfect practice makes perfect, bra träning ger färdighet. Kvalitetsträning alltså, där budon ofta förespråkar kvantitet.

I hur många år tränade jag utan att ha ens fyra träningsfria veckor på ett år? Träna, träna, träna hela livet i ett evigt kretslopp… nu när jag inte längre tränar budo känns det på ett sätt skönt att ha sluppit ut ur det ekorrhjulet. Jag har aldrig någonsin satsat så helhjärtat på en sak som på min aikido, och jag lär aldrig komma att göra om det. Jag har åldrats, visst är det en del av det hela, men jag har också insett att lagom är bäst. Medan jag körde aikidovägen rakt fram var jag ju samtidigt medveten om de där människorna som tränade ibland och ibland inte, som var borta månader eller halvår i sträck för att prioritera annat. Det tar förstås längre tid att komma framåt i sin aikido på det sättet, men jag är ganska säker på att man får ett roligare liv.

——-

Andra bloggar om aikido, fäktning, budo, memoarer, sekter, träning, Japan, överdrifter, lagom

Klant på grönbete

Budomemoarer, del 15

Jag kom till Stockholm i juni. Skolorna hade slutat, och träningen hade övergått från de vanliga sju dagarna i veckan till fyra vilket ändå var dubbelt så mycket som jag haft under terminerna i Luleå. Där hade jag tränat på bas och grund, men sommarträningen på Iyasaka bestod av ständigt nya tekniker. Jag tröstade mig med att det skulle bli mer strukturerat till hösten, när det återigen skulle finnas grundpass – inte nybörjarpass alltså, utan grundpass. Skillnaderna mot nybörjarpass är främst att på grundpassen undervisas tekniker som i graderingsschemat ligger på graderna till och med fjärde kyu, så de flesta elever kommer att besöka grundpass under flera terminer. I realiteten kommer genomsnittseleven att träna enbart eller nästan enbart grundpass under sin första termin och börja blanda med vanliga pass under den andra. Att det låg ett vapenpass precis före grundpasset – en mycket medveten schemaläggning – borgade för att många duktiga aikidoutövare kom att träna även grundpasset, vilket hjälpte de nya att fatta vad det hela handlade om.

Denna struktur är mycket nybörjarvänlig, och alldeles särskilt för nybörjare som inte har så lätt för sig. Småningom kom jag att betrakta det som en nackdel att systemet uppfostrar eleverna till att ständigt undervisa de som de anser behöver hjälp – och det är inte inte alltid eleverna klarar av att bedöma vem som behöver eller vill ha hjälp. Jag har med tiden kommit att föredra träningspass där enbart en person instruerar och de övriga tränar, men när jag kom ny till klubben hade jag stor nytta av systemet med grundpass. Saker och ting trillade på plats. Det gick framåt. Det var roligt.

Iyasaka var – och är fortfarande, för allt jag vet – en mycket social klubb. Måndagar och fredagar gick folk ut efter träningen, till stamstället några kvarter från träningslokalen. Som nykomling i stan blev aikidoklubben ett relativt ytligt men ändå mitt första regelbundna sociala umgänge. Iyasaka arrangerade träningsläger i den egna klubblokalen, för de japanska instruktörer man hade band till. Till de lägren och på sommaren när de flesta andra klubbar hade sommarstängt kom det en hel del gäster från andra klubbar. Att träna på Iyasaka var att ha sin hemmaklubb mitt i den egna aikidovärldens nav. Det var tryggt, bekvämt och enkelt. Att träna på Iyasaka innebar även att för omväxlings skull befinna sig i samma omklädningsrum som en del av sina instruktörer. Att höra Helena sitta och spekulera om detaljer i fallteknik, och veta att killarna bara kunde höra bråkdelar genom väggen, innebar en viss revansch. Ibland är det först när man tänder lampan som man inser att det var mörkt. Först på Iyasaka insåg jag att det att tillhöra en könsmässig minoritet utan avancerade utövare innebär en marginalisering.

Till mina bekymmer det första året hörde mina fall. Mina bakåtrullningar blev aldrig någon skönhetsupplevelse ens som svartbälte, och vid den tid då jag kom till Iyasaka var de ett ordentligt problem. Jag kom helt enkelt inte upp utan att sätta i ena knäet. Jag försökte tillämpa de råd jag fick, men i stort verkade inställningen vara att det bara är att träna mer så kommer det. Min instruktör i Luleå hade varit mycket mån om att vi skulle lära oss vad han kallade ”hårda fall”, där man landar platt på sidan och slår av med armen, ungefär som i judo eller jujutsu. De behövs för vissa tekniker såsom höftkast, och för att kunna träna en del andra tekniker i högre tempo. På Iyasaka verkade dock ingen förvänta sig att jag skulle klara av dem på min nivå, så jag sköt på dem så länge.

Jag var en klant på grönbete. Jag som börjat träna på mattpussel med lagoma hål att sticka ner knäet emellan, utan svartbältesgraderad instruktör och utan någon egentlig klubb, blev ibland förvånad över en del av mina klubbkamrater som verkade ta detta till synes oändliga smörgåsbord för givet. Jag har dock aldrig önskat att jag fått någon annan start. Tvärtom, jag är tacksam för den. Den formade en hunger som borgade för hängivna försök att sätta i mig så mycket som möjligt av mitt smörgåsbord.

——

Andra bloggar om aikido, budoklubbar, träning, nybörjarträning, fallteknik

Interludium

Budomemoarer, del 14

Från och med nu är alla avsnitt i mina budomemoarer skrivna direkt för bloggen. Början publicerades på kampsport.se, de flesta avsnitt för flera år sedan. Sedan blev memoarerna liggande länge, och jag vet precis varför de blev liggande vid just den här punkten. Jag hade nått fram till det skede där jag måste börja skildra klubbar och människor som jag haft så mycket relation med att det är komplicerat att skildra det på ett rättvist och riktigt sätt.

Iyasaka var min första riktiga aikidoklubb, och jag tillbringade några av mina mest entusiastiska aikidoår där. Iyasaka var träning, utveckling, frustration och socialt umgänge huller om buller. När jag skrev början av mina budomemoarer upptogs mina tankar av den gren av aikidon som jag då tränade i, och som jag lämnade Iyasaka för. När jag tänkte på Iyasaka koncentrerades minnet lätt kring de saker som fick mig att söka efter andra alternativ. Det kändes inte helt rättvist.

Nu har det gått mer tid, och jag har bägge aikidogrenarna på lite mer avstånd. Bloggen känns som ett bra format, som inbjuder till temamässiga nedslag, ordnade i en grov kronologi. Jag tänker mig att huvudtemat blir hur jag under denna tid upplevde aikidon, vilket jag till stor del gjorde genom min klubb och de människor som utgjorde den. Den sociala miljö som klubben utgör får också sin beskärda del av berättelsen.

Jag skulle kunna anonymisera historien helt och inte nämna till exempel instruktörer ens vid förnamn, men det känns onödigt särskilt som många ändå skulle förstå vilka som åsyftades. Om någon som jag nämner vid namn ändå känner det onödigt, är det bara att höra av sig så ska jag redigera bort det.

——

Andra bloggar om aikido, Iyasaka, bloggande,

En T-shirt med texten ”Aikikai Hombu Dojo”

Budomemoarer, del 13

Medan jag bodde i Luleå brukade jag resa till Stockholm kanske en gång per år. Där hade jag en gammal faster som snällt inkvarterade mig; vi brukade göra några saker ihop och i övrigt lät hon mig springa omkring på egen hand bäst jag ville. När jag planerade in en sådan resa mot vårkanten visade det sig att Iyasaka, den klubb vår dåvarande instruktör kom ifrån, skulle ha ett läger med Sugano sensei veckan före eller efter. Jag stuvade raskt om mina resplaner lite och förlängde min stockholmsvistelse med några dagar för att kunna täcka in hela lägret, som bestod av en helg samt kvällspass under ungefär en vecka. Sugano sensei bodde vid den här tiden fortfarande i Europa, men skulle snart komma att flytta till USA och New York Aikikai varifrån flygbiljetten bleve ganska dyr att betala. Detta läger blev därför sista gången på mycket länge som Sugano besökte Sverige.

Min instruktör i Luleå hade skvallrat om att jag var på ingång, och Iyasakas huvudinstruktör Urban identifierade mig nästan omedelbart jag kom in i lokalen. Jag kände mig mycket väl emottagen. Klubben tränade då i Maria skola, i en lustig lokal med två ”rum”. Mellan rummen måste det från början varit ett helt eller halvt trappsteg, för mattan i dörröppninge mellan dessa två rum lutade – en lustig lösning, men det fungerade.

På det här lägret stötte jag för första gången på kategorin ”tämligen avancerade utövare som när de stöter på en förvirrad nybörjare försöker lära ut sina egna grundvarianter till dem, istället för det som instruktören visar” vilket ökade på min förvirring. Av instruktörens undervisning fick jag nog inte ut så mycket, men däremot fick jag lite samma upplevelser som under min första aikidosommar i ki-aikido-klubben – när jag tränade med duktigt folk fick jag känna hur bra aikido kunde vara. Nivån bland de tränande var hög, om än inte lika hög som på Nishiolägret. Andelen utan hakama som vågat sig till lägret var större här. Det fanns även många duktiga kvinnor, vilket alltid är kul. Vid ett tillfälle stod det en halvomklädd tjej i omklädningsrummet i en T-shirt som det stod ”Aikikai Hombu Dojo” på. Från min första karateklubb visste jag vad en hombu dojo var för något, vilket jag förmodligen var lite mallig över så jag frågade nyfiket: jaha, så du har varit där? Ja, det har jag! svarade hon glatt. Hur länge då? frågade jag. Sju år! svarade hon, lika glatt – eller om det nu var fem eller åtta, jag minns inte. Där blev jag rätt tyst, och tänkte på de från Luleå Karateklubb som åkt till Japan för att träna någon vecka eller möjligen månad åt gången.

Så gott som varje kväll gicks det ut efter träningen, för att äta mat och dricka öl eller juice. Sugano sensei hade alltid någon utsedd att sitta vid hans sida som fixade hans matbeställning och såg till så han blev lite underhållen, men på instruktörens andra sida kunde vem som helst sitta – jag tror att även jag satt där någon gång, och det kändes ganska opretentiöst. Sugano var noggrann med vad han åt, tydligen följde han något slags kostlära – bland annat åt han fisk men inte kött, och hade med sig något slags örttepåsar som han beställde in en kopp varmt vatten till. Han var en sympatisk instruktör, och stämningen på mattan var behaglig. Ingen behövde stå och skrika åt eleverna som i min första karateklubb, respekten för instruktören fanns där ändå.

Jag åkte hem med uppfattningen att Iyasaka var en trevlig klubb som erbjöd skyhögt bättre träningsmöjligheter än klubben i Luleå. Jag hade ju redan funderat på att flytta ner i några års tid – kanske det var dags nu?

——
Texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Innehållsförteckning över mina budomemoarer
Andra bloggar om aikido, Sugano, Iyasaka, träningsläger

Bokken och norrsken

Budomemoarer, del 12

Mitt andra aikidoläger bör ha varit ungefär ett halvår efter Uppsalalägret, när en billast människor for upp från Luleå till Kiruna mitt i kallaste vintern. Där höll Ulf Evenås läger för den lokala aikidoklubben, och även folk från Kirunas jujutsuklubb hängde på och tränade. Vid det här laget hade vi i Luleå bytt teknisk inriktning från Nishio till Kobayashi, men mina begrepp om vad det betydde i realiteten var tämligen luddiga. Att Evenås stod för ytterligare en variant, den som ibland kallats Iwama Ryu, förstod jag i alla fall. Vad mina ögon kunde urskilja var möjligen en mera ”utstofferad” grund än min Luleå-instruktörs, med flera detaljer vad gäller steg och därmed positioner. Undervisningen på detta läger hölls på en nivå mycket bättre anpassad till oss färskingar än Nishiolägret. Vad jag minns från själva träningen är ett sätt att göra sankyo samt något slags känsla för tyngd, eller i alla fall en uppfattning om begreppet. Under resan hem fick vi se det mest fantastiska norrsken – stort och grönt och lite rött. Norrbotten mitt i vintern på en landsväg långt ute i ingenstans, utan störande stadsljus.

Jag frågade ledaren för Kiruna-klubben om det där med olika aikidostilar. Först fick jag mest bara suckar till svar, men sedan fick jag den här beskrivningen: Iwama ligger i ena kanten av en skala, ki-aikidon i den andra och Kobayashi någonstans i mitten. Nishio gick dock inte att stoppa in i den här skalan alls, inte utan att göra skalan till ett tvådimensionellt koordinatsystem där han stack ut bra långt åt sitt eget håll. Jag tycker fortfarande att det är en ganska bra beskrivning.

Folket i Kiruna-klubben suckade också lite lätt över att vi kunde ta oss för att åka på läger utan att ha med träningsvapen. De skramlade dock raskt fram lånevapen till oss under lägret, och de flesta av oss köpte med oss pinnar från Kirunaklubben. På så sätt skaffade jag den bokken som jag sedan hade kvar under alla mina aikidoår. Den är gjord av amerikansk hickory i ungefär Iwama-modell men kanske lite smäckrare, utan spets och med eggen bara antydd. Den fick småningom en spricka av en ordentlig träff på den, under kashima-träning i Visby, men limningen syns inte ens så jag antar att den mår bara fint. Den jo, trästav, som jag köpte samtidigt slog sig ganska fort och försöker man göra stötar med den numera känns den ungefär som om den går runt hörn. Den hänger därför istället på väggen som ”galge” för en japansk teceremonikimono.

——

Delar av denna text publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido,Ulf Evenås, Iwama, bokken, jo, träningsläger

Mannen med handlederna

Budomemoarer, del 11

När min första aikidotermin närmade sig sitt slut, nämnde Anders att det skulle vara ett sommarläger i Uppsala. Jag och en kille till från Luleå åkte ner till lägret, som undervisades av Nishio sensei. Åsynen av träningslokalen var närmast bedövande för den som kom från så magra träningsförhållanden som jag. Lägret hölls i en gigantisk sporthall med mattor utlagda över så gott som hela golvet och salen föreföll mig fullproppad av människor iklädda hakama, antagligen några hundra individer, samt ett fåtal utan. I aikidovärlden brukar hakaman betyda att man har minst tredje kyu det vill säga har tränat åtminstone två år eller så, och jag insåg att vi som tränat bara en termin förmodligen skulle få det tufft. Anders hade berättat att han gått på sommarlägret efter en termins träning, men vad han tyckt om det hade jag inte hört något om.

Nishio sensei hade två japanska assistenter som hjälpte honom att gå runt och undervisa den stora gruppen, och en av dem agerade även tolk. Nishio visade teknikerna i mycket snabbt tempo, och jag förstod sällan särskilt mycket av det han visade. Som blåbär på läger är man väldigt ofta beroende av hjälp av dem man tränar med, och visst fick jag det – i de fall då denne själv förstått, vill säga. Jag kunde träna med svartbälten som skakade på huvudet och sade ”jag har ingen aning om vad det var han gjorde”. Senare har jag förstått det där med olika grenar av svensk aikido som mer eller mindre starkt följer olika instruktörer, men då var det mest förvirrande.

Jag tror att lägret varade en vecka eller kanske lite drygt, men jag for hem efter några dagar. Det kändes inte som att jag fick ut något av träningen – snarare var det ordentligt påfrestande att hela tiden känna sig väldigt dum.

Några av dem jag tränat med på lägret mindes jag väl efteråt. Ett av de bättre minnerna är av en relativt kort och bred man med kal hjässa och synnerligen grova handleder, som jag tränade en bokkenövning med. Jag som aldrig förut tränat med bokken, det japanska övningssvärdet av trä, hade små chanser att hänga med men han var tålmodig, och guidade mig igenom övningen steg för steg. När vi sedan skulle upprepa övningen mindes jag ingenting utan han var tvungen att leda mig igenom den på samma sätt en gång till: nu gör du så, lägg bokken där, kliv bakåt ett steg och parera, nu går du dit… detta upprepades ända tills träningen bröts för nästa teknik. När jag bugade och på vanligt manér sade ”tack” svarade han ”Ja varsågod!” Det är inte riktigt så etiketten normalt ser ut, men så som han fått guida mig hela tiden vi tränade accepterade jag det utan större problem. Senare fick jag veta att mannen med de grova handlederna var svensk aikidos nestor Janne Hermansson.

——

Den här texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido, Nishio, Jan Hermansson

Att sätta gränser, sett från olika håll

Budomemoarer, del 10

Så. Tillbaka till ordningen. Tillbaka till kronologin. Föregående avsnitt i mina budomemoarer gör en avstickare flera framåt i tiden, men nu är vi tillbaka i Luleå. Jag tränar aikido i Högskolans Idrottsförening. Jag lusläser Stefan Stenuddss bok Aikido den fredliga kampkonsten, liksom varje nytt nummer av kampsportstidningen Svenska Fighter. Jag går också ett par kurser i feministiskt självförsvar, och lusläser Petra Östergrens bok ”Slå tillbaka!” på samma sätt som Stenudds aikidobok om än kanske inte riktigt lika intensivt. Därmed kommer mitt intresse för självförsvar att nästan helt separeras från min aikido. Självförsvar handlar för min egen del mindre om fysiska påhopp och mer om att värna sig från andra typer av kränkningar, och den version av feministiskt självförsvar jag fick bekanta mig med då var närmast perfekt för det syftet.