Jag valde inte tjejgruppen

Klubben där jag började träna min första budoart karate hade två olika nybörjargrupper: den vanliga, och så en för enbart tjejer. Tjejgruppens pass var bara en timme långt, medan den vanliga gruppen tränade en och en halv. På grund av detta tror jag att avgiften var lite lägre. När jag frågade efter skillnaden fick jag veta att tjejgruppen skulle innehålla en del aerobicsinslag för att bygga kondition. I mina öron lät det lite konstigt. Varför skulle tjejerna behöva en tredjedel mindre träningstid än killarna? och efter det skulle de gå in i samma fortsättargrupp?

Den ena handen vet vad den andra gör – och gör likadant

Sanshin no kata är en serie ovanligt elakartade övningar på det sättet att händerna så gott som alltid ska göra olika saker, och det vill inte mina händer vara med om. När handen vid min höft ska dras ihop till knytnäve vill den hand som slår göra likadant, trots att knytnävsslag inte ingår i sanshin. När handen som slår ska formas till shuto för handkantsslag vill den hand som dras tillbaka till min höft göra samma sak. Knepigt.

Skummaste taijutsulektionen hittills. (Och skummaste karatelektionen?)

Vi tränade någon parövning där man tar sig in från rätt stort avstånd – hoppar in – och slår den andra med en shuto (handkantsslag) i huvudet. Fast egentligen kanske det ska vara på halsen, inte i huvudet? Jag får fråga vid tillfälle, eller bara kolla på hur folk gör. Jag börjar också misstänka att det där slaget egentligen är en mindre del av den tekniken. Att det viktigaste är att kontrollera den andres armar och ha flera kontaktpunkter med hans kropp, så man kan ta honom ur balans.

Hur som helst: när man inte har full koll på tekniken blir det lite olika från gång till gång. Antingen finns det armar och grejer ivägen eller så knuffas den andra såpass mycket bakåt att slaget inte egentligen träffar, eller så gör det det inte. Jag hade väl hunnit vänja mig vid att mina slag inte nådde fram så jag ökade intensiteten ett litet hack. Och då träffade slaget! Smack. Jag blev förskräckt, gick fram och tog om huvudet på träningskamraten. Han tyckte nu inte att det var så farligt. Hade väl varit med om värre. I det läget bestämmer sig instruktören, som hela tiden funnits i närheten och sett förloppet, för att visa något på mig – och träffar mig i huvudet.

Hurusom man överlever en tandpetarturnering

Jag gav mig alltså frivilligt in på en tävling. Hur katten gick det till?

Från tvångsbasket till 60 meters promenad

Trots att jag inte var det bittersta intresserad tränade jag basket ett par år på mellanstadiet. Min klass var väldigt sportintresserad och vi ”skulle” ha ett klasslag i basket inom KFUM basket, så jag blev övertalad att vara med. Jag höll på i två år ungefär, på grund av rent grupptryck. Träning en gång i veckan eller var det två, plus matcher. Med tiden utvecklades jag till en person som vägrar finna sig i grupptryck, nästan in absurdum – men det är en annan historia.

Varför har de traditionella kampkonsterna så djupa ställningar?

Den traditionella karatens djupa ställningar är ett typexempel, på mer än ett sätt. (Med ”djupa ställningar” menas alltså att sjunka ner så kroppen hamnar närmare marken, med stort avstånd mellan fötterna.) Tradkaratens komplicerade rörelsemönster – kator – är det inte alltid lätt att förstå vitsen med. Inte alla rörelser i dem går att analysera som försvar eller attacker. När karatefolket började sparras reste folk sig upp ur de djupa ställningarna. Huvuddelen av dem fortsatte att träna djupa ställningar som grund, medan en mindre del – de mer tävlingsinriktade, ”moderna” – skippade dem såsom ineffektiva.

Världen över står karateinstruktörer och lär ut djupa ställningar. Hur många som egentligen förstått vitsen med dem är en bra fråga. ”Det är grund, det ser ut så, jag är tränad så. Det är så här man gör. Jag blev ju duktig, jag har gått den här träningen, alltså ska du göra det också. Varför varje enskild komponent ser ut som den gör vet jag inte. Jag vet bara att metoden funkar.”

Min sista aikidoinstruktör hette Jan Nevelius. Exakt vart hans aikidoresa har fört honom sedan dess vet jag inte, men då sysslade han mycket med qi gong och särskilt en sort som kallas för Healing tao. Förstod och minns jag rätt är det i botten en klassisk iron shirt-qi gong, men Mantak Chia – mannen bakom Healing tao – förklarade och systematiserade vad de olika övningarna ska lära ut. Det handlar om – ta-da! muskler. Det var mycket prat om psoasmuskeln, till exempel, och jag insåg att en oerhört stor del av vad min instruktör lärde ut handlade om hur man hanterar musklerna inne i kroppen.

Som aikidonybörjare får man ofta lära sig att betrakta kroppen som ett stort block på två ben – vad som sker där inuti ignorerar man. Tränar man vidare kommer man på sikt att hitta saker i sin kropp som man inte riktigt kan förklara. För en del går det långsammare, för andra snabbare, men aikidon har ingen egentlig metod att lära ut det – man säger bara ”träna, så kommer det”. Hos Janne lärde jag mig att platta ut svanken genom att slappna av bak i ryggen och dra ihop magen lite lätt. Det förändrade fantastiskt mycket i tekniken, och var oerhört spännande.

Jag misstänker att det här är vad karatens djupa ställningar handlar om. Kanske inte just exakt den där utplattade svanken, den vet jag inte om karatemänniskor behöver, men jag tror de djupa ställningarna liksom qi gong-positioner är till för att lära kroppen om dess inre musklers funktion.

Kanske, kanske dessa djupa ställningar också kan lära en att hålla kroppen rak – mitt nuvarande problem inom fäktningen. Sjunker man djupt ner, då kan man inte luta hit och dit. Om mitt lutande har sin grund i hur jag använder mina muskler, så lär de djupa ställningarna ut bättre sätt att hantera musklerna vilket i sin tur ger en bättre hållning?

Jag vet inte. Kanske jag ägnar mig åt extrem övertro just nu. Men får jag ett akut behov av mer fysisk träning så tror jag att i brist på Iyengar yoga ska söka mig till qi gong. (Eller så gör jag som det står på de där komiska skyltarna, om hur man hanterar de sällsynta tillfällen då man drabbas av arbetslust: sätter sig ner och väntar på att det går över.)

——–
Tillägg: Karaten kanske är ett dåligt exempel, visade det sig. Se diskussionen. Det får nog bli ett uppföljningsinlägg, småningom.
——–

Läs även andra bloggares åsikter om karate, aikido, kampkonst, kampsport, TMA, qi gong

Det finns inget särskilt ädelt med att träna karate

”Jag har nyligen insett att en del människor tror att det faktum att karaten sprids över världen är något gott i sig självt. [...] Det är inte OK. Det är inte OK eftersom det tydligen finns massor av människor ute i världen som tror att karatens spridning över jordklotet på något sätt förbättrar mänskligheten. Mina vänner, så funkar det inte.

[...]

Karateträning är inte helig. [...] Du går till en fysisk träning med vissa tävlingsmoment. Det håller ledan på avstånd, och det är ju trevligt. Men det är inte ädelt. Att börja träna karate är ungefär lika ädelt som att gå med i jobbets softball-lag.

Vad som är mer ädelt än så? Att varje dag förtjäna ditt och din familjs levebröd. Att studera och lära sig vetenskap för att hjälpa till att lyfta samhället till nya nivåer.

[...]

Det händer massor av sant ädla saker runtomkring oss varje dag, hela tiden.

Men att du tar dig lös från familjen en kväll för att svettas i vit pyjamas och känna dig som en samuraj – det är inte en av dem.”

Läs originalet på 24fightingchickens.com.

———-

Läs även andra bloggares åsikter om karate, budo, ideal

Det man har med sig, det har man

En av tjejerna på discogolvet kändes måttligt inbjudande. Om jag inte vetat att hon tränat karate i 25 år kanske jag inte gjort några medvetna associationer till de halvknutna, halvhöjda händerna framför kroppen, men inbjudande hade hon ändå inte känts. Jag sade det till henne, och hon medgav lätt generad sambandet. Efter det höll hon händerna extremt öppna… stackare, jag borde väl inte ha sagt något. Det man har i kroppen, det har man och det är inget fel i det. Själv brukar jag på ett discogolv ägna mig en hel del åt att öppna och stänga, öppna och stänga – ett rörelsemönster från aikidons värld. Mina jazzsteg från lindyvärlden gör ibland små avtryck i ovanligt rörliga fotmönster, och jag ser det inte som något jag borde bekämpa. På discogolvet bör man rimligen få röra sig som man är, utifrån exakt det man har med sig.

Nej jag vet. Ofta är det inte så. Ofta står folk och bedömer stenhårt vad som är rätt och vad som är fel… men det drabbar mest de som är yngre. Jag har fyllt 40 och kan skita i om någon tycker min dans ser dum eller spännig ut.

Mina nya fina skor är i alla fall ypperliga till discodans på stengolv. Det är bra glid i lädersulan… jag skulle vilja dansa lindy i dem. 20-talsinspirerad fransklänning är också helt rätt om man ska dansgolvsstudsa, det blir bra fart i fransarna. Blir det mera disco framöver får de nog hänga med, bägge två. Nu brukar jag inte ägna mig särskilt mycket åt sånt, men man vet aldrig.

Andra bloggar om aikido, karate, disco, charleston, skor

Det där med tjejträning

När jag började med min första kampkonst, karate, hade klubben en särskild nybörjargrupp bara för tjejer. Det vanliga nybörjarpasset var 90 minuter långt medan tjejpasset var en timme. Jag förstod inte riktigt hur det var tänkt med den där tjejgruppen. Skulle de efter en termin gå över till fortsättningsgruppen? Vad var i så fall vitsen med att de faktiskt fått en tredjedel mindre träning? Eller var tjejgruppen liksom ett förstadium före nybörjargruppen, en inkörsport? Jag tyckte inte det lät intressant utan valde den vanliga gruppen, och det bör de flesta någorlunda ambitiösa tjejer också ha gjort. Om man ska ha tjejträning, måste man nog göra klart för sig riktigt vad syftet är med den.

Det finns en karateklubb i Stockholm som gjort en storsatsning på tjejträning. Det leds av en högt graderad och erkänt duktig kvinnlig utövare, fast gruppen instrueras inte enbart av kvinnor. Till den träningen kommer många unga invandrartjejer från familjer som i många fall inte skulle tillåtit dem att träna i könsblandad grupp. Målet är alltså inte att integrera tjejerna i den vanliga träningen, utan eleverna fortsätter i tjejgruppen år efter år. När jag först hörde talas om detta, tyckte jag det var tragiskt. Senare har jag insett att i och med att folk fortsätter sin träning i denna grupp har den med tiden blivit ganska avancerad, och det borde gå att få utmärkt träning där. Så tja, varför inte. De flesta tjejsatsningar syftar dock till att stärka tjejerna i den vanliga träningen, eller helt enkelt locka till sig flera tjejer.

Ska man ha tjejträning, så ska man enligt min mening ha kvinnlig instruktör. Tjejer tror ofta inte riktigt på att de kan. En duktig kvinna – eller flera – kan visa att det går, att man kan skrika och vråla och sparka alternativt göra fall som ser jättesvåra ut, och att detta inte står i motsats till att vara kvinna. En man som sparkar på mitts för kung och fosterland är inte samma förebild, ger inte tjejerna samma incitament att ta i med varje fiber. Om man inte har någon kvinnlig instruktör till tjejgruppen, är jag rädd att den förfuskar sitt syfte helt.

Okej, så klubben har en kvinnlig instruktör som kan hålla i detta. Bra bra, men jag frågar mig: om hon kan instruera tjejpass, då skulle hon väl lika gärna kunna instruera vanliga pass? Därmed skulle hon kunna visa även killarna att här finns kvinnor som tränar och instruerar på samma villkor som alla andra, och det är inget särskilt märkvärdigt med det. Allvarligt talat är de medtränande killarnas attityder ofta det största hindret i tjejers kampkonstträning. I en klubb med framstående kvinnliga utövare har männen oftast bra attityd mot kvinnor på mattan, för de har vant sig. I en klubb där man själv är den första kampsportsbrutta som någon stött på, får man förstås utkämpa värre strider. Om den kvinnliga instruktören ska instruera tjejgrupp, hinner hon rimligen inte instruera i den vanliga gruppen också. Då får inte killarna ta del av henne som instruktör, och det är en icke föraktlig förlust vad gäller klubbens könsbalans.

Kanske klubben inte har någon kvinnlig instruktör, men man låter en tjej som inte skulle tillåtas instruera blandad grupp hålla tjejpass. Detta är jag ganska mycket emot, av ett enkelt skäl: på vilket sätt skulle det kunna vara bra för tjejerna att ha sämre instruktörer? En sådan tjejgrupp riskerar att i själva verket bli en ”kvinnor kan inte, i vart fall inte på samma sätt som män-grupp”.

Karateklubben med den helseparata tjejgruppen är den enda klubb jag känner till vars tjejgrupper blivit lyckade på längre sikt. Däremot kan jag väl tänka mig att tjejerna i en klubb som saknar kvinnlig instruktör kan göra saker för att stärka gemenskapen, så det blir enklare att vara tjej i klubben. Om de enstaka tjejerna är utspridda på klubbens olika nivåer kanske man kan hålla gemensamt tjejpass någon gång per termin. Då får de nya tjejerna stifta bekantskap med de som kommit någonvart i träningen. Fast om man tränar i nivåblandad grupp, som man oftast gör i aikidon, lär man ändå känna tjejerna bättre än killarna helt av sig självt: man delar ju omklädningsrum. Det rent sociala behovet av att litegrann hålla varann om axlarna eller ryggen blir därmed uppfyllt automatiskt.

Kanske man kan säga att det faktum att man håller separat tjejträning är ett erkännande av att den vanliga träningen i första hand är mansträning. Den som vill öka andelen kvinnor i klubben bör i första hand ta vara på de man redan har, och försöka se till så kvinnor inte systematiskt missgynnas på den vanliga träningen. Om detta uppfylls, behövs inga tjejpass.

——-

Andra bloggar om budo, kampkonst, träning, könsroller, aikido, karate, instruktörer, tjejträning, tjejgrupper

Den fredliga budon, tack vare amerikanerna

Budon anses idag främst vara till för personlig utveckling och för att bli bättre människor. Fokus ligger helt på det personliga planet, med bälten och eventuellt tävlingar som möjliga morötter på vägen. Inte förefaller oss budon särskilt militär, men mellan Meijirestaurationen och andra världskriget såg saker annorlunda ut i Japan.

Det var nationalistiska strävanden som bar fram den nya budon, till stora uppvisningar framför kejsaren och in i skolundervisningen. Till samlingen av moderna budoarter, gendai budo, lades karaten, ett par sporter baserade på samurajernas träningsformer såväl med och utan vapen, nationalidrotten sumo, samt för våra ögon något udda: konsten att slåss med bajonett.

”Den japanska karatens fader” Gichin Funakoshi togs över till de japanska huvudöarna för att hans karate sågs som ett lämpligt sätt att fostra unga män till att slåss. Bara några årtionden senare predikade den åldrade Funakoshi pacifism, och sade och skrev saker som att det finns inget sådant som att ta initiativet till attack i karate. Karaten hade blivit alltigenom pacifistik – i vart fall i retoriken. (En intressant genomgång av verklighetens och mytens Funakoshi finns på 24fightingschickens, under rubriken Deconstructing Funakoshi.)

Den unge Morihei Ueshiba kämpade med ett märkligt träningsprogram för att bli tillräckligt lång, så att armén skulle acceptera honom. Sedan var han med och slogs i det rysk-japanska kriget. Den åldrande Ueshiba talade om saker som att bli ett med universum. Aikidoutövare har en tendens att betrakta den fredlige Ueshiba med en särskild vördnad, som om aikidon är den enda fredliga budon som finns, och som om aikido var den enda budoart som utlovar personlig utveckling. De som omhuldar denna tro är i allmänhet de som inte sett sig om särskilt mycket i budovärlden.

Efter andra världskriget var Japan ockuperat av USA, och fick inte ha någon armé. Budoträning sågs på med stor misstänksamhet av ockupantmakten. Funakoshi och Ueshiba är dock exempel på budolärare vars elever lyckades återuppta verksamheten även under amerikanernas översyn. I denna sits kan ingenting vara bättre för en kampart än böcker som predikar hur fredlig utövningen är, och kultiverande den är, hur flitig budoträning ger inte bara en sund själ i en sund kropp utan också oanade möjligheter att finslipas till en bättre människa.

Helt visst funnes dessa tendenser i budon även andra världskriget förutan. Dock måste det ha varit både karaten och aikidon till gagn att ha en huvudlärare som talade och skrev om budon som personlig utveckling, snarare än som paramililtär sysselsättning – det som en gång banade väg för den nya budon in i skolorna, och in i vardagsjapanens medvetande. Nej, vi ska inte tacka amerikanerna för budons air av fredlighet. Inte bara, och kanske inte främst. Men nog är det en spännande tanke att såväl Funakoshi som Ueshiba formades till att se sin art som något för den egna själen utan militära kopplingar delvis som en följd av den amerikanska ockupationen. Tänk om det är något som gäller för den japanska budon på ett helt allmänt plan?

——

Andra bloggar om karate, Gichin Funakoshi, aikido, Morihei Ueshiba, budo, ideologi, pacifism, militarism

Karate kontra mountainbike

Ingen försöker berätta för mig vad som är den sanna meningen med att köra mountainbike. Inte frågar efter den. Ingen bryr sig. Såvitt jag förstår är meningen med mountainbike olika för varje människa. För mig är den att överleva utan skador och köra riktigt snabbt, lite för snabbt, och ha roligt.

Lättnaden i en utövning som inte har något uttalat högre syfte är något jag klart känner igen från mina försök att utöva sporter som dart och curling. Jag känner en oerhörd sympati för Rob Redmond i hans jämförelse mellan karate och mountainbiking. Budons kultur är speciell, och vissa människor blir oerhört tilltalade av den. Andra stöts bort av den. En tredje grupp köper den till att börja med utan förbehåll, men blir med tiden kritiska och ofta besvikna. Till denna tredje grupp, törs jag påstå, hör Rod Redmond vars blogg/artikelsamling 24fightingchickens jag varmt rekommenderar.

Budon är en kultur formad av lärande, och ett lärande som förmodas behövas aktivt läras ut. Inte bara det, man förväntas hålla sig till en och samma lärare – även i de fall det är okej att träna för andra, förväntas man ha en huvudlärare. I till exempel pardans är det inte så, där plockar eleverna fritt från ett smörgåsbord av kurser och lärare. Det är på gott och på ont, för det är inte alltid eleverna kan se vad de bäst behöver. Å andra sidan så lär man sig väl något även av att göra mindre bra val.

Kommentarerna till blogginlägget förvånar mig lite. Där diskuteras karatens och mountainbikingens natur, och huruvida Rob i inlägget lyckas kritisera karaten på något grundläggande sätt. Som jag läste inlägget handlar det inte om rätt och fel, bara om en väsentligt annorlunda kultur, och ett kulturbyte som Rob upplevde som skönt. Vi har alla våra färgade glasögon, och jag är så glad över att inte längre ha budokulturen som främsta referensram. Budokulturen med alla dess regler, och ständiga påpassanden om ifall man agerade rätt. När jag startade men egen pyttelilla aikidoklubb kände jag mig tveksam till vissa saker jag lärde ut, vad gäller regler i dojon och hur man ska agera… men jag kan ju inte ställa till så andra skulle tycka jag har illa ”uppfostrade” elever.

Vi som upplever en lättnad när vi lämnar budon, vi kanske hela tiden tog lite lite för allvarligt på den.

——

Andra bloggar åsikter om Rob Redmond, 24fightingchickens, karate, budo, budoanda, lärande

Karatens treenighet: kihon, kata, kumite

Som nybörjare i karate fick jag lära mig att karate består av grundteknik, form och sparring, eller med japansk karateterminologi kihon, kata och kumite. Jag minns att jag läste någon gammal karatebok av en svensk Shotokan-pionjär vid namn Roy Andersson, som hävdade att det inte lönar sig att börja tidigt med kumite alltså sparring. Man ska träna grund länge först. Den som tränat sin grund ordentligt, kommer att vinna över den som tidigt började sparra. Därför blev jag väldigt förvånad när jag redan under min andra termin i shotokan fick sparras mer än vad jag gjort i Ashihara-klubben. Idag tror jag inte många skriver under på Roy Anderssons tes. Skicklinghet i kumite övas upp genom just kumite, givetvis inte utan kompletterade teknikträning men om kumite är målet finns inget skäl att vänta länge med att börja sparra. Skälet till att vänta med sparring torde handla om något annat.

Den officiella bilden av kihon, kata och kumite är närmast som en treenighet, tre men ändå en. Kihon, grund- eller teknikträningen, är basen och den kommer man förstås aldrig ifrån. Den som tränar länge torde dock upptäcka att de flesta instruktörer intresserar sig mer för antingen kata eller kumite. Så skriver i alla fall Rob Redmond på 24 Fighting Chickens.

24 Fighting Chickens har en brokig historia. Då och då blir Redmond less och tar ner sin sajt, men den brukar återuppstå igen i en eller annan form. Förnärvarande består den av en samling karaterelaterade artiklar, skrivna främst av Redmond själv men han tar även in andras material. Äldre versioner av sajten har bestått av massor av Shotokan-relaterat material, och även en hel del doser bitterhet från Redmonds sida mot saker han fick lära sig i sin karate som han småningom kom att avfärda som inte sant. Till dessa hör uppfattningen om karaten som ett paket, som man måste träna alla delar av för att verkligen träna karate.

Tidigare, skrev Redmond, avfärdade han raskt alla elever som önskade få lära sig enbart kata eller enbart sparring. Han var lärd att kata och kumite var integrerade enheter, som inte gick att lära sig var för sig. Idag säger han att karatens sparring har mer gemensamt med kendo eller olympisk fäktning än med kata. Katan å sin sida har mer gemensamt med gymnastikprogram än sparring. Om man försöker träna applikationer för kata, då upptäcker man att ojsan, det här är ju snarare jujutsu. Karatens självförsvar finns i katan, hävdar en del. Det är ordentligt dolt, man måste ner genom många lager för att hitta det. Ägna sig åt karate-arkeologi, närmast. I så fall kan man fråga sig hurpass mycket den moderna karatesparringen har att göra med det som folk tränade på Okinawa för mer än hundra år sedan, innan den fördes över till den japanska huvudön.

Varför lärs då karate ut som ett enhetligt paket? Redmond säger

Karate är inte enbart en sport. Det är också ett sällskap för historiskt bevarande… eller en samling av sådana sällskap… som styrs av japanofiler. Dessa människor tänker inte främst på vad du kan åstadkomma med vad de kan erbjuda, utan snarare på vad DE kan åstadkomma med det som du har att erbjuda.

Eftersom de flesta karateinstruktörer är självutnämnda upprätthållare av de regler som satts upp av sällskapet för historiskt bevarande, tvingas man lära sig hela paketet. Vad de gör är att försöka lagra karaten i din hjärna och i din kropp, och kidnappa dig för att bevara det som de tycker om, i stället för att låta dig använda de delar du vill ha och sedan gå din väg.

Själv tillhörde jag dem som ville ha hela paketet. När jag började träna budo var jag ingen japanofil, men jag blev – det hör nästan till. Om jag fortsatt träna karate hade jag förmodligen kommit att tillhöra den där gruppen som mer än något annat jobbar för historiskt bevarande. Om du är som jag, då ska du läsa Rob Redmonds artiklar på 24 Fighting Chickens. Lite perspektiv på vad man håller på med skadar inte.

——

Andra bloggar om karate, kumite, kata, sparring, traditioner, Japan, historia, undervisning, budo

Ki-övningar och knän

Budomemoarer, del 4

Jag gick ett litet läger i Stockholm för ki-aikidons överhuvud i Europa, Yoshigasaki sensei. Själva aikidoträningen var inte öppen för vem som helst, men en timme per kväll stod det ki-andning och meditation på schemat. Det kunde man gå utan att träna aikido.

Varken förr eller senare har jag sett en budoinstruktör använda blädderblock så mycket medan han undervisade. Läraren skrev, ritade enkla skisser och förklarade. Ett återkommande tema var skillnaden mellan meditation eller vetenskap, och Yoshigasaki sensei demonstrerade principen för vetenskap flera gånger: ”Jag håller den här pennan i handen. Jag tror att om jag släpper den, kommer den att falla ner – så jag kontrollerar om det stämmer.” Och så släppte han pennan, och tittade på hur den föll ner på mattan. ”Ah, den föll ner.” Vad detta berättade om vad meditation är för något och vad det inte är, förstår jag lika lite nu som då.

Vi fick göra övningar där man knuffade på varandra, för att konstatera att bästa sättet att stå kvar inte är att streta emot. Det är dels svagare, och dels så flyger man som en vante om den andre skulle släppa trycket. Nej, det starkaste sättet är att istället tänka på riktningen nedåt, ner i marken under sig. Märkligt, men det fungerade. Just balans var en viktig komponent i många av övningarna. Vi jobbade två och två, och tryckte åt olika håll på varandras kroppar för att känna efter om vi var i balans. Som nästa steg i övningen reste man sig upp på tå, och sänkte sig ner igen innan ens partner fick testa balansen. Sen försvårades övningen till exempel genom att balansören fick sträcka ut en arm framför sig, eller genom att prata samtidigt. En hel del av de här övningarna lät sig översättas till vardagligt liv, till sådant som att sätta gränser och interagera med andra människor. Det fascinerade, och jag pratade rätt länge efteråt om det här seminariet.

Hemma i Luleå fortsatte jag min karateträning som vanligt. En vinterkväll när jag skulle ta cykeln utanför bion och cykla hem gjorde det ont i ena knät. Som försiktig general ledde jag cykeln hem. Under den närmaste veckan blev det värre, och som värst fick jag stödja mig på ledstången för att avlasta knät när jag skulle gå nedför trappor. De där rundsparkarna där man stående på ett ben roterar på det under sparken… nog visste jag att det slet lite, särskilt som jag var en smula kobent. Inte hade jag tänkt mig att få akut ont, dock.

Det tog ett halvår av vila från träning och cykel innan jag tordes lita på att knäna var glada igen. Sen gick jag inte tillbaka till karaten. Jag insåg att när jag lyckades åstadkomma bättre balans i mina sparkar än vad jag hade skulle det fresta mindre på mina knän, men vägen till en sådan balans kändes för lång. Dessutom var det ju egentligen aikido jag ville träna. Någon aikidoklubb fanns ju inte i krokarna, men det fanns jujutsu. I jujutsuklubben borde jag väl åtminstone kunna lära mig rulla?

Sagt och gjort. Jujutsun höll till i sporthallens källare, med karaten på ena sidan och judon på den andra. Något lite fick vi sparka på mitsar och göra annat som låg högre upp i graderingssystemet, men mest tränade vi på det som ingick till gulbältesgradering. Vi ägnade oss alltså åt att ta oss loss ur grepp av olika slag, samt fallträning. Ingendera var så fantastisk spännande, tyckte jag, men det var ju fallträningen jag egentligen var ute efter så jag var nöjd.

En bit in i terminen började en av grabbarna att då och då peta mig i sidan med ett finger. Det kändes varken som tafsning eller något direkt skämt. Möjligen var det ett valhänt försök till kontakt när killen petade mig i sidan apropå ingenting, jag vet faktiskt inte. Hur som helst blev jag mer och mer irriterad. Det var ett litet men dock intrång på mitt revir, som inte skulle betytt något alls om det inte ständigt upprepades. Jag funderade på om jag skulle säga åt honom på mattan nästa gång han kom och petade, eller om jag skulle ta det i enrum efter passet. Till slut bestämde jag mig för att han ändå inte behövde skällas ut offentligt. Nästa gång, då skulle jag snacka med honom! men det behövdes aldrig. I det ögonblick som jag bestämt mig för att det räckte, slutade han peta på mig. Jag tror inte att det var en slump.

Efter en termin i jujutsuklubben tog jag ett sommarjobb i Stockholm. Här skulle tränas aikido.

——
Texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido, jujutsu, Ju-jutsu Kai, karate, budo, skador, pedagogik, Yoshigasaki

Mer traditionellt – eller?

Budomemoarer, del 3

Jag började köpa Svenska Fighter, som tidningen hette på den tiden. Jag läste mina tidningar ungefär lika noggrant som jag en gång gjort med mina Kamratposten. På den tiden skrev tidningen rätt mycket mer om traditionalistiska arter, än vad dagens Fighter Magazine gör. Shingo Ohgami skrev till exempel en lång artikelserie om karatens historia. Den karatestil jag själv börjat i var en ganska modern sådan, ett Kyokushin-derivat vid namn Ashihara. Den stilen har kastat ut alla gamla kator med svårbegripliga rörelser som aldrig används i ”fighting”. Jag började tycka att vill man något djupare med sin träning, borde man kanske träna en mera traditionell stil? Förmodligen hade den första fascinationen börjat lägga sig. Dessutom började jag tycka att träningen mellan varven var något slafsig. Nej, traditionalism och precision var nog mera vad jag sökte.

Den lokala shotokanklubben tränade i en gymnastiksal några hundra meter från mitt hem. Det var en liten klubb, där den instruktör som nyligen startat klubben höll i alla träningar. Träningen i Shotokan var inte på samma sätt baserad på parträning, och träningen var till en början ganska stillsam och minimalistisk. Stå i kibadachi och slå, sparka, blockera, kontroll på rörelserna. Armbågar, höfter, vrid i slutet av slaget, andas. Gå fram och tillbaka i salen och slå, slå, slå, sparka, sparka, sparka, blockera, blockera, blockera. Jag tyckte om det. Som en kontrast till denna strama karate, spelade vi ofta basket som uppvärmning – en lätt ruffig basket, med oklara regler. Denna basket var den del av träningen som orsakade solklart mest skador. Jag stötte fingrar så de blev blå flera gånger.

Vi var två tjejer som började den terminen. De fyra-fem killarna från samma nybörjarkull försvann, men vi blev kvar. Instruktören sade ”om några år kanske ni kan hålla i barnträning” och jag tänkte ”Kära nån, ska jag ha barnträning bara för att jag är tjej? Jag vet ingenting om barn.” Vi började med fri kumite (icke kontakt-sparring/fighting) redan andra terminen, vilket inte riktigt var vad jag förväntat mig av Shotokan. Kanske berodde det på att klubben var liten och fick blanda många nivåer, kanske på att tävlingskumite var den här instruktörens stora intresse.

Basketen må ha orsakat de flesta skadorna, men inte de allvarligaste. Den andra tjejen försvann ut sedan hon fått ett olyckligt slag på munnen, som flyttat på en framtand. Trots rask transport till akuttandläkeri blev det aldrig helt bra. När jag träffade henne på stan ett halvår senare hade tanden mörknat. Kanske den inte var helt levande längre. Lite otäckt var det, och jag förstod varför vår instruktör hela tiden propagerat för tandskydd såsom det enda skydd man verkligen behövde.

I ärlighetens namn var jag inte helt olycklig över att hon försvunnit från träningen. Att träna med tjejer var på något sätt komplicerat. Redan i min första karateklubb hade jag upptäckt att även om det fanns undantag så var reglerna när man tränade med killar relativt enkla: bit ihop och visa dig aldrig ömtålig, för då kommer de inte att ta dig på allvar. Behandlade jag däremot en tjej på samma sätt som en kille, då visste jag aldrig hur hon skulle reagera. Tjejer kunde bli så sura om de tyckte att jag slog för hårt, och jag hade oerhört svårt för den här vanan att stå och rätta till hårtestar under kumite. Egentligen borde jag naturligtvis ha tagit för vana att slå mot kroppen vid minsta tecken på hårtesttillrättning, men det tänkte jag aldrig på. Det kändes väl… oschysst, eller nåt. Jag antar att killarna reagerade likadant. Jag var inte tuffare än de flesta, men gjorde mitt bästa för att inte visa vad som ibland gjorde ont. Det fungerade bättre så, bara.

Jag var fortfarande ohyggligt ovig, och höga sparkar var svårt. Sparkar var över huvud taget svårt. Med ett år i en annan stil borde jag väl ha ett försprång, men det kände jag inte direkt av. Om den här klubben varit min allra första, hade det troligen varit ganska tufft för mig att börja träna. Jag tog min första gradering som jag skulle, men andra gången stod jag över. Jag ville inte. Min gamla tanke att ta dubbla tiden på mig jämfört med ”alla andra” låg fortfarande kvar i hjärnan. Min instruktör blev oerhört förvånad över att jag kom tillbaka till träningen efter att ha uteblivit från graderingen. Det var tydligen inte ett särskilt vanligt beteende, vilket gjorde mig förvånad. Vi var ju alla överens om att det inte var bältena som var vitsen med det här – eller?

——
Den här texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om karate, shotokan, tandskador, könsroller, kampsport, budo, gradering

Kan hon så kan jag!

Budomemoarer, del 2

Huruvida min tai chi fått någon kampkonstigare efterföljd om inte slumpen spelat in, vet jag inte. Jag var med och återstartade stadens avsomnade avdelning Fältbiologer. Det dog snart ut igen, men i Fältbiologerna mötte jag en änglalikt blond tjej i övre tonåren som tränade karate. Det var väl inte riktigt så mycket bokmärkesängel över henne som jag tyckte vid första anblicken, men långt ljust lockigt hår har en tendens att få en flicka att se ljuv ut. Jag tyckte, kan hon så kan jag! och till nästa terminsstart traskade jag ner till den karateklubb där hon tränade.

Jag var vid det här laget några år över 20. De flesta som började träna i den här klubben var gissningsvis mellan sexton och 20, men det fanns också enstaka äldre nybörjare varav den äldsta var cirka 45. Instruktörerna sade att killarna är starkare, men tjejerna har bättre koordinationsförmåga och är vigare… visst! Den ende i gruppen som var mindre vig än jag, det var 45-åringen. Någon större koordinationsförmåga kunde jag inte skryta om, och inte kunde jag kompensera bristande teknik med styrka heller. Från skolgymnastiken visste jag ju att jag var dålig på alla typer av fysisk utövning, men jag bet ihop och tänkte: jag graderar i halva takten jämfört med alla andra. Det blir bra.

Varje träningspass inleddes med 20 minuters hopp-och-studs-uppvärmning à la aerobics. De första veckorna gjorde den mig grundligt slutkörd, men det blev bättre allteftersom – i sig en märklig upplevelse, för den som inte varit van att träna. Min första termin karate gav mig en helt ny känsla av förståelse för på vilket sätt armarna och benen sitter fast på kroppen. Jag inbillar mig att det är det här som kallas för kroppskännedom. Kanske jag kunnat uppnå samma sak med simning, eller något annat? Jag inbillar mig att den här träningen, där man mycket medvetet försöker göra vissa rörelser på ett visst sätt, är mera befordrande för koordination och kroppskännedom än till exempel den högstadiebasket jag plågade mig igenom under grupptryck… men jag medger att det är en ren gissning från min sida.

Vi var en stor nybörjargrupp, en av de största som den klubben dittills haft. Vi bör ha varit åtminstone fyrtio stycken från starten, i en liten sal i stadens sporthall där mattor låg permanent och karateklubben hade nästan alla tider. När vi gjorde kiai kändes det som om taket lyftes. Fyrtio människor som skriker i takt kanske kan te sig skrämmande utifrån, men är man inne i det är det otroligt skönt.

Klubben hade tävlingsutövare på landslagsnivå, men jag fick känslan att tävlingskaraten snarast var en biprodukt medan de flesta tränade bara för sin egen skull. Det tyckte jag om. Det var därför jag var där, jag som aldrig mera frivilligt tänkte sätta foten i någon vanlig tävlingsinriktad idrottsklubb. Det unga svartbälte som hade hand om oss de första veckorna imponerade, och gav en känsla av att karaten rymde långt vidare vidder och djupare värden än vad västerländsk idrott ens kunde ana skymten av. Han ersattes dock snart av en rad instruktörer på varierande nivåer. De som hade hand om oss mest var knappast över 20 men gjorde sitt bästa för att framhäva att alla gjorde armhävningar efter sin egen förmåga, och att det var fullkomligt ointressant att jämföra sig med andra.

Man höll sig med en typ av disciplin som förmodligen är mer eller mindre typisk för karate. Jag antar att ju större grupper av unga pojkar en klubb får att ta hand om, desto mer av det här tenderar det att bli för att hålla ordning på dem. Stå i raka led, och tilltala instruktören med sempai. Svara honom i kör ”Osu sempai.”. Om du kommer för sent, sätt dig i seiza innanför dörren med ryggen mot lokalen tills instruktören behagar se dig. Det sistnämnda tyckte jag kändes olustigt och onödigt. Jag kom aldrig för sent, inte en gång. Det hände att jag istället vände hemåt när jag insåg att jag skulle komma för sent till passet. Vissa instruktörer stod och skrek åt gruppen, nästan som i Karate Kids Cobra Kai. Den som skrek värst var den av våra instruktörer som hade lägst grad, och det får nog ses som typiskt. Den som har nog med auktoritet i sig själv, behöver inte stå och skrika.

I den här klubben tog man ofta de två lägsta graderna, tionde och nionde kyu, samtidigt. Idag har jag sett såpass många graderingssystem, att jag vet att sådant brukar bero på att man vill kunna ge en grad till alla som varit med i någon som helst utsträckning under sin första termin. De som då bara tar en grad brukar vara de som kommit in mitt i terminen, eller av något skäl missat stora delar av den. Jag ville gå upp för bara tionde, men klubbinstruktören sade kort ”du testar båda så får vi se om du klarar det”. Och så blev det, men jag blev nästan lite besviken över att få nionde kyu direkt. Jag hade ju bespetsat mig på att få ta det riktigt lugnt, och inte ställa några som helst krav på mig själv.

Det var nog så att i rätt många sysselsättningar jag gett mig på hade jag ganska lätt för mig i början. Därför behövde jag inte kämpa, och blev istället lat. När jag väl insåg att jag borde ha börjat jobba för länge sen, var det lättare att ge upp och ge sig på något annat istället. Med kampkonsten var det tvärtom. Jag tillhörde kategorin superklantiga nybörjare med två vänsterfötter och stortån mitt i handen men jag blev kvar i många år i budon, om än inte så jättelänge i karaten.

——
Den här texten publicerades första gången på kampsport.se, här i lätt uppfräschat skick. Intressant? Andra bloggar om karate, budo, kampsport, kampkonst, Luleå Karateklubb, börja träna, kroppskännedom, nybörjarträning