Fäktningsfoton

En bekant var och plåtade på Challenge Bernadotte för ett par veckor sen. Tyvärr kan jag inte länka direkt till favoritbilden… men jag kan förstå varför han väljer att ha sajten så. Jag får nöja mig med att länka till Olsin Sportfotos fäktningsbilder.

En websajt om att undervisa fäktning

Hur lär sig folk att undervisa budo? De flesta börjar förmodligen med att helt enkelt imitera sina egna instruktörer. En del går vidare därifrån och utvecklar sina egna metoder. Många gör det inte.

Hur mycket finns det skrivet om att undervisa i kampkonst? Vad ger olika sätt att undervisa för resultat?

Det är ont om böcker och material som diskuterar pedagogiska metoder för t.ex. aikidoinstruktörer. Däremot verkar det finnas en uppsjö av litteratur för fäktningstränare. Det finns till och med en samling texter på nätet: Coaches” Compendium. Jag snappade upp länken hos Autumn Lightning, en brittisk fäktningstränare med budointresse (törs vi gissa att han är ett fan av Dave Lowry?) när han länkade till en artikel om Emil Becks system för att lära ut värjfäktning, ibland kallat för ”tyska skolan”.

Jag har ännu inte tuggat i mig artikeln i sin helhet, det ligger på att göra-listan. Men o vad jag blir avundsjuk! Jag vill se sådana här genomgångar av olika sätt att lära ut budo!

Förvisso torde en hel del saker gälla ganska generellt – kampkonst som kampkonst. Jag lär komma att häcka en del på Coaches” Compendium framöver.

Korsade klingor – Henning Österbergs bok om duell- och fäktningshistoria

Nu är jag färdig med Henning Söderbergs bok om fäktning och dueller, som jag nämnde för ett litet tag sen. Så vad tyckte jag om den?

Korsade klingor är välskriven och ganska rolig, och jag blir faktiskt mest fascinerad över det kapitel jag trodde skulle intressera mig minst – om fäktsportens utveckling i Sverige. Tydligen var den svenska gymnastikens fader Ling även fäktare, och satte sin prägling på svensk fäktning på gott och på ont – fäktning som fysisk fostran, med tämligen enahanda träning på led. Det mest positiva med Ling-fäktningen förefaller mig vara att eleverna fick träna sig i att fäktas med bägge händerna. Sedan kom det ett paradigmskifte där fäktningen som idrott till slut kom att helt ta över. Fäktningen i sydeuropa har aldrig genomgått denna gymnastifiering, men däremot hela tiden götts av det duellväsende som i Sverige aldrig var lika starkt, och även dog ut mycket tidigare. Har finns massor av saker jag inte hade en aning om. Dagens stora fäktnationer synes vara de där duellkonsten levde kvar längst.

Jag hade önskat mig en mer teknisk bok. Då syftar jag inte på beskrivningar av hur man ska träna utan hur fäktningen utvecklats tekniskt, vad de olika vapentyperna får för konsekvenser för utförandet, varför vänsterhandsdolkarna försvann osv. Jag får väl inse att det helt enkelt är en annan bok. Österberg uppehåller sig ganska mycket vid skildringar av specifika historiska dueller och det finner jag personligen mindre intressant. Förmodligen är de källor som Österberg har läst inför skapandet av boken mer utförliga om respektive duell, och därför mer spännande. De här korta referaten tycker jag inte tillför så mycket. Även ett par pistoldueller berörs. Tydligen uppskattades pistolen som duellvapen eftersom man bedömde utgången av en sådan duell som mer slumpmässig (och det skulle vara något bra? Exakt hurdå?)

Begreppet ära är värt att fundera över. Varje man av adlig börd var alltså tvungen att när som helst sätta sitt liv på spel för att försvara denna svårdefinierade tingest. Idag pratas det mera om ”heder”, vilket är ungefär samma diffusa begrepp som på likartat sätt tvingar människor att bryta mot alla rimliga regler för hur man som mänsklig individ agerar mot sig själv och mot andra.

I bokens allra sista kapitel tar Österberg heder och ära av den tyska mensurfäktningen. Den är en ”avart”, ”underlig”, ”vansinnig”, ”smått löjlig”, och han tycker det är tveksamt om den överhuvudtaget ska sammanknippas med fäktning eller med dueller. Personligen vet jag inte om det är mer riktigt, mindre underligt vansinnigt eller löjligt att duellera på ett sådant sätt att man faktiskt kan ta livet av varandra. Säga vad man vill om mensurfäktningen, men den tog i alla fall inte livet av folk.

Allra först i boken ligger ett sammandrag av den olympiske mästaren Aldo Nadis skildring av sin duell med tidningsmannen Adolfo Contronei. Den har en nerv som de övriga duellskildringarna saknar, förmodligen eftersom den baseras på texter av en av kombattanterna. En av Nadis egna versioner finns i Internet Archives gömmor, väl värt att rota fram och läsa.

—————

En liten filmad intervju med författaren. Recensioner: DN, SvD, Sydsvenskan. Läs även andra bloggares åsikter om Henning Österberg, Korsade klingor, ära, heder, fäktning, dueller, svärdskonst

Duell eller sport? Det finns grader i helvetet.

Vilka saker gör vi på fäktningen som absolut inte är duellmässiga, som är en effekt av en trygg och säker träningsform som sklijer sig från den duellfäktning vi säger oss vilja återskapa? Oh, massor förstås. Här är vad jag kommer på på rak arm.

Vi går ofta väldigt rakt in. Kanske vi parerar med den fria handen och förlitar oss på snabbhet, medan en duellant helst inte tar sådana risker. De gamla manualerna innehåller rätt många förflyttningar i sidled, som sällan blir av när folk sparras för att vinna. Vi tar rätt mycket risker över huvud taget, väl medvetna om att vi varken kommer att blöda eller dö.

Jag plockar ibland bort folks händer rakt genom trådkoppen. Det är en chansning som en duellant knappast skulle göra. Min klinga kan ju lika gärna studsa mot koppen på ett oberäkneligt sätt, eller kanske fastna.

Vi är inte rädda… och träningen får heller inte samma nerv som när någon faktiskt tränar inför en duell. Det tror jag faktiskt är den allra största skillnaden.

Vilka avsteg från duellfäktandet har sportfäktningen gjort, som vi i någon mån behållit?

Vissa stilmässiga skillnader, som att sportfäktare bara använder den ena handen och därmed kan unna sig att stå på linje, tror jag mest är en skillnad i tidsperiod. Det är nog som tävlingsfäktarna man ska göra med väldigt lätta och snabba värjor, egentligen. Så gjorde säkert duellanter på 1700-tal och 1800-tal. Det har nog inte med själva duelltänket att göra.

Sportfäktningen skiljer inte mellan träffar på olika delar av kroppen. En träff på handen är lika viktig som en träff på kroppen. Detta är en skillnad mellan oss och sportfäktare som får vissa taktiska konsekvenser, men huruvida det verkligen har med duelltänk att göra vet jag inte. Man duellerade ju ibland till första blodvitet, faktiskt, och när träffen gör ont kanske man blir mera rädd om sina händer.

Sportfäktningen innehåller ingen närkamp alls. Vår fäktning innehåller något lite, genom möjligheten till huggsimuleringen skär. Denna närkampsmöjlighet är starkt begränsad men den finns, även om den väl egentligen är rätt krystad med lätta klingor – hur mycket egg hade så tunna värjor egentligen, det var väl mest spets? Så okej, det är nog mest en tidsperiodgrej beroende på att vi och fäktsporten egentligen utgår från olika vapentyper. De som är duktiga på att skära får flera verktyg i sin repertoar som en sportfäktare nog skulle ha svårt att läsa… men det är kanske å andra sidan mest en artefakt. Det går att experimentera med lite mer närkamp (eller i alla fall antydningar till det) än så, men det är inte standard.

Tävlingsfäktare ses sällan växla mellan olika garder. Det gör vi. Återigen tror jag att detta mest handlar om äldre, tyngre vapen med andra möjligheter. En tillräckligt lätt och snabb klinga skulle jag tro att man väljer att hålla rakt framför sig mot motståndaren, ungefär som sportfäktarna gör.

Vi tar större risker än vad en duellant skulle göra – men sportfäktarna tar mångdubbelt större. Det tror jag faktiskt är en ganska stor skillnad.

Många av sportfäktarnas träffar skulle inte såra alls eller mycket ytligt om vapnen var vassa, och dem räknar inte vi som träffar. Det bedömer jag som den näst största skillnaden mellan oss och sportfäktarna. Enligt denna inte särskilt välskrivna men dock rätt intressanta artikel var det den teknisk-elektriska utrustningen som förändrade sportfäktningens syn på träffar – före dess gjorde de ungefär samma typ av bedömningar som vi. Man sade till när man var träffad (touché!) och det hände även att fäktare tog träffar även om domarna inte hade sett en tydlig träff, helt enkelt eftersom de upplevde sig träffade. Elektrisk detektion av träffar infördes på de stora fäktningstävlingarna i omgångar från 1933 när värjan blev elektrisk och fram till 1984, när även sabelfäktningen till slut kunde elektrifieras. Så denna skillnad mellan oss och fäktsporten är relativt ny. I OS 1924 torde poänggivande träffar ha sett ut ungefär som våra.

Den allra största skillnaden tror jag dock är inställningen. Tränar man en ren sport så finns bara tävlingsreglerna och inget därutöver. Det går förvisso alldeles utmärkt att träna SCA-fäktning som en ren sport, men det är inte så vanligt hos oss – om andra grupper än vår kan jag inte uttala mig. Vi blir lärda att målet är att bli en allsidig fäktare, och det målet ligger bortom och utanför tävlingsreglerna som man därför inte ska ta alltför hårt på, och i sitt stilla sinne tillämpa med en nypa salt.

Fäktsportens avsteg från realismen må vara större men vi ska inte blunda för att våra avsteg från den så kallade verkligheten också är rätt stora. Någonstans på skalan mellan autentisk duell och ren sport med regler som avlägsnat sig så långt från ursprunget att utövningens själva kärna blivit en annan måste man lägga sig, och då tycker jag att vår variant är ganska trevlig… särskilt som vi trevar in mot större grad av realism ibland, när vi tycker vi kan göra det säkert. Men om jag varit sportfäktare hade jag förmodligen även då tyckt att min fäktning innehållit alldeles lagom mängd av svärdsrealism.

Varför man alls ska eftersträva någon realism? Jadu, det är en bra fråga. Varför tränar folk kampsport över huvud taget?

————-

Läs även andra bloggares åsikter om fäktsport, duellfäktning

Om Pontus Kyander tränat budo istället för fäktning hade han inte skämts

När Sydsvenskan ber sina medarbetare berätta om sina ”guilty pleasures”, definierat som ”något man inte kan låta bli att uppskatta fast man vet att det i allmänhet uppfattas som dåligt, lågt eller pinsamt” eller ”något man skäms för att man tycker om, eller som man vet att man med sin smak, yrkesroll eller identitet inte borde tycka om” – då väljer Pontus Kyander att prata om sin fäktning! Jag häpnar.

Jag kommer från budovärlden, de japanska kampkonsterna. Där råder den totala motsatsen till Kyanders skämmande. En budoka inbillar sig gärna att han har funnit vägen till större visdom, mentalt lugn och armmuskler – tre saker till samma pris som en. Man ser sin budo som en quest, en färd mot ett högre mål där det förvisso är vägen som är mödan värd – på grund av att man hela tiden strävar mot det där målet. Budomänniskorna är så stolta över vad de gör att de nästan blir odrägliga. Det finns heller ingen hejd på hur de idealiserar det gamla Japan, budons ursprungsland.

Vad är det egentligen som gör att Kyander skäms för sitt fäktningsintresse. Är det bara det faktum att han ger sig iväg och fäktas fyra, fem gånger i veckan vilket förutsätter att hustrun, mamman till tonårsbarnen, inte har något lika uppslukande intresse? Nej, det verkar som att han skäms över att han är så begeistrad. Över sin förälskelse – jag tycker ordet känns helt rätt i sammanhanget. Den typen av hängivenhet brukar visserligen mest drabba unga människor. Nu har den drabbat Kyander senare, och jag tycker han ska unna sig att njuta av den.

Han skäms över en sak till, Kyander. Han fascineras nämligen inte bara av sin trevliga och sportsliga fäktning med mekaniska sensorer och elsladdar utan också av sportens ursprung: duellen. Han sitter och drömmer sig bort, klickar sig fram på youtube, lever sig säkert in i de fäktningsfilmer han ser som Ridley Scotts gamla The Duellists från 70-talet. Duellen var ofta dödlig. Det är nog här Kyanders problem ligger: att han fascineras av våld, och det tycker han inte en vuxen svensk medelklassman ska göra.

Runt omkring i Sveriges budolokaler går alltså massor av folk omkring och inbillar sig att det de gör har något att göra med att vara samuraj utan att skämmas ett dyft. Budon är absolut ingen arbetarklassföreteelse. Tar vi min tidigare budoart aikido är det snarare tvärtom. Så varför skäms Kyander, när inte de gör det?

De flesta av de här budomänniskorna är dessutom betydligt mindre medvetna om distinktionerna mellan deras budo och den gamla japanska krigskonsten, än vad Kyander är om hur hans olympiska fäktsport skiljer sig från duellen…. är det där problemet ligger? Kyander vet så väl att han drömmer om en sak, men tränar en annan. Budomänniskorna däremot inbillar sig ofta att det de gör är mycket mer verkligt, farligt och effektivt som självförsvar än vad det egentligen är. De sniffar inte sin dröm i sömmarna, de sänker ner hela sin kropp i den och njuter vällustigt av plasket.

Pontus: jag tror att du behöver få komma närmare våldet. Du ska förstås inte utöva det på riktigt, men din nuvarande utövning är ytterst halvdan vad gäller relationen till våld och blod. Om du bara bodde lite närmare skulle jag föreslå att du kikar in hos oss duellfäktare på ett träningspass, för vi tränar på att ha ihjäl varandra.

Min tränares uttalade mål vad gäller mig är att lära upp mig till en fäktare som skulle klara sig bra i en duell. Vi vet bägge att jag löper noll risk för att behöva utkämpa en, vilket gör det hela lagom absurdistiskt… svärdet är ett bra vapen att träna, tycker jag, just eftersom det inte längre används. Vi skrattar på träningarna och har roligt. Vi ligger mycket närmare dina fantasier än vad din fäktningsträning gör, och vi skäms inte det bittersta.

Det finns andra grupper som tränar äldre svärds- och fäktningskonst men rätt få som tränar med stålvapen – och stål är trots allt en annan känsla. In ferro veritas, som det står på en av mina instruktörers fäktjacka. Jag tror tyvärr inte det finns så mycket organiserad SCA-fäktning i Skåne, men kommer du upp till Stockholm någon gång är du så välkommen att hälsa på.

Som ett andrahandsalternativ skulle jag råda dig att leta rätt på några budomänniskor av den mer romantiska sorten i din omgivning – karate, kendo, aikido spelar mindre roll. Be dem prata om hur de ser på sin träning, våld och samurajtidens Japan. Ta till dig deras ohämmade stolthet över vad de gör, och sluta skämmas! Vuxna män får ägna sig åt våldsromantik. Så länge man skiljer på dröm och verklighet är det helt okej.

Ibland sägs det att de mest hårdföra kampsporterna, de där folk verkligen bankar skiten ur varandra, är de ärligaste och de där folk blir bäst kompisar. Ibland tror jag det är sant. För mig är vapenträning en ypperlig träning bland annat eftersom det går så bra att konstruera en tämligen riskfri sparring. Jag skulle nog inte vilja boxas, men sparras med slöa metallklingor kräver inte samma stryktålighet… det räcker för mig.

Å andra sidan kan jag ju hoppas att du faktiskt inte skäms alls, utan bara tog det som en ursäkt för att få skriva om fäktning på kultursidorna. Det kan jag i så fall tolerera.

————

Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, duell, budo, kampkonst, Pontus Kyander

Saker man inte ids ta sig för

Jag tänkte att jag skulle ge den där sabelträningen i sportfäktningsklubb en chans till, men jag kom aldrig iväg.

Jag tänkte att jag skulle ta mig iväg till kämpaleken igen. Efter att ha varit där två gånger men ändå inte fått vara med och leka känner jag mig kanske helt enkelt inte så välkommen? Nu är det så läskigt varmt också. Bylta på sig vadderade kläder och plåtbitar för att slåss i den här hettan, nja.

Jag tänkte att jag skulle börja träna capoeria. Jag har sett ut en klubb och skrev till och med in träningstider i almanackan… men jag gick aldrig dit.

Jag tänkte att jag skulle börja om med lindyn. Jag gick och dansade två gånger, varav den första fantastiskt lyckad och den andra mer tjahapp. Efter det har jag inte riktigt idats ta mig iväg.

Jag tänkte börja om med queertangon, och det vill jag väl egentligen också. Men kanske inte just nu.

Jag tror det får bli en slö sommar, där saker blir som de blir. Kanske det blir något tangoaktigt någonstans, och kanske jag till och med försöker dansa något nytt… men jag ska nog avstå från att planera. Saker man inte riktigt ids kanske man faktiskt ska låta bli.

Jag ska ha hobbysemester.

——

Andra bloggar om fäktning, kämpalek, hobbies, pardans, lindy hop, tango, lättja

Hurusom man håller i en sabel

Mitt försök att få lära mig lite om hur sportfäktningen ser på sabel blev inte så lyckade, för instruktören var bortrest. Jag lekte lite med en annan nybörjare – nybörjare på sabel, inte inom fäktsport – och gav sedan upp. Jag som fått testa ”riktig” sabel, vars handtag ser ut så här

blev en smula bestört över att sportfäktningens sabel inte hålles som man håller en riktig. Att de ser ut precis som som ett vanligt kavelhandtag, sådana vi använde i duellfäktningen till värja och florett

det visste jag, men ska inte tävlingsvapnen i görligaste mån efterlikna riktiga vapen?

Sabeln griper man på det sätt som de flesta skulle göra intuitivt: man stoppar in fingrarna under bygeln och sluter handen runt. Kavelhandtagen däremot håller man med tummen på ovansidan, pekfingret på undersidan och övriga fingrar krökta runt det. De användes även inom sportfäktningen tills man gick över till det mer stabila pistolgreppet. På affischen från Olympiska spelen år 1900 syns alla tre vapen som används: florett, sabel och värja, alla med likadana raka handtag. Sportsabeln har en större skydd över handen, med en bygel som går ner till handtagets avslutning, men det är enda skillnaden mot övriga sportvapen vad handtaget anbelangar.

Fusk! tyckte jag om sportfäktningens sabelgrepp. Sabeln är ett huggvapen, och vill man ha kraft att hugga i något så ser man till att få hela armen bakom hugget. Då vill man inte hålla vapnet löst inklämt mellan tumme och pekfinger. Att sedan det greppet kan vara ganska löst förutom vid själva träffen, det är en annan femma. Fäktningen måste ju bli helt annorlunda, när greppet om vapnet vrides ett kvarts varv. Det här är för långt ifrån någon slags verklighet för att jag ska ha lust att syssla med det, tänkte jag.

Å andra sidan. Hurpass historiskt riktiga är de enkla kavelhandtagen? Floretten har, till skillnad från värjan, aldrig använts till att sticka hål i folk med, utan enbart till träning och tävling. Ändå har till och med den här gamla floretten, lika tunn som dagens tävlingsfloretter

ett mer komplicerat handtag, anpassat för så kallat italienskt grepp. Det enkla kavelhandtaget som används på lätta klingar inom SCA, den medeltidsförening jag fäktats inom, kanske är hämtat från tidig sportfäktning det med? I så fall är det inte i första hand sportfäktningens grepp om sina sablar jag ska ifrågasätta, utan SCA:s fäktning med lätta vapen som förmodligen är helt ohistoriska. Att man använder dem kanske enbart är för att det är vad som finns enkelt tillgängligt, och som är någorlunda acceptabelt. Ja… förmodligen är det så. Den SCA-fäktning som görs med tyngre klingor är rimligen den enda som är någorlunda historiskt korrekt. Å andra sidan är det ju trevligt att kunna sätta enkla tunna lätta vapen i händerna på nybörjare, innan de går över till tyngre saker.

Jag ska nog inte avfärda sportsabeln ändå, inte riktigt än. Den ska få en chans till. Detta tog mig fyra dygn att komma fram till.

Fäktades verkligen damerna i OS i Paris 1900 iklädda kjol, förresten?

——
Bilderna är samtliga hämtade från WikiMedia Commons, och får användas enligt följande villkor. Sabelhandtaget: CeCill, foto Rama. Den gamla floretten: GFDL. Foto: Roger McLassus. Bilderna på det röda floretthandtaget och OS-affischen ligger inte under någon upphovsrätt.

——

Andra bloggar om fäktning, sabel, florett, SCA

Övergångsrit

Inför eftermiddagens sportsabel har jag tagit bort nackskyddet från min fäktmask, det som jag sydde inför Sundsvallsresan. Jag sydde fast det ganska slarvigt, så efter en månad började det lossna. När jag sydde fast det igen var jag noggrann, massor av små stygn för att fixera tyg mot metallnät. Nu har det lösa tredubbla tygstycket massor av små avslitna trådar runt kanterna. Enda minnet på masken är lite limrester högst upp, där det inte gick att sy.

Masken ser lite naken ut, som en hjälm men öppen bak. Nå det blir i alla fall luftigare.

——

Andra bloggar om fäktning, fäktmask, övergångsriter, ritualer, förberedelser

Träningsabstinens

På grund av min arbetsresa har jag missat två söndagar, den dag som är den enda då jag kan träna dels kämpalek och dels sportsabel. Nu har jag bytt bort ett träningspass, annars hade jag inte kunnat träna nu på söndag heller. Jag längtar.

De båda utövningarna krockar, schemamässigt. Jag kommer att bli tvungen att välja. OK jag skulle kunna gå till sabeln direkt efter SCA:s kämpalek, men då är jag helt slut i både armar och hjärna när det är dags för sabeln. Vilket ska jag träna nu på söndag? Eftersom jag ändå blir tvungen att välja är det nog lika bra att skaffa sig en uppfattning om bägge utövningarna så snart som möjligt. Sportsabeln och den klubb där den utövas har jag ännu inte ens sett. Det får nog bli sabel.

Kan det inte bli söndag snart?

——

Andra bloggar om fäktning, sabel, söndag, kämpalek, heavy fighting, SCA, längtan

Påsklov

FFF – Föreningen för Fäktkonstens Främjande – har tyvärr påskstängt, enligt hemsidan. Alltså får jag vänta en vecka till. Söndagen verkar vara bästa dagen att gå dit för att kika på deras sabelträning.

Jag får nöja med mig kämpalek så länge. Imorgon är det dags. Borde jag vara nervös? Någonstans tycker jag att det inte kan vara värre än det där Bujinkan-passet i Kyoto som gav mig ett blåmörke om en kvadratdecimeter på överarmen. Antingen är det för hårt för mig; i så fall tiger jag och lider, tar det som en (ehm, nånting) och går inte tillbaka. Eller så är det okej, för att människorna är schyssta även om träningsformen är hård. I så fall får jag se till att bygga mig vettig rustning någorlunda fort, för lånerustningen torde ju skydda halvdant. Tur att det är säsong för långärmat.

Läs även andra bloggares åsikter om blåmärken, fäktning, sportfäktning, kämpalek, sabel