Löpningsmotivation

Jag har kommit överens med en kompis om en liten utmaning. Vi smyger igång löpträningen på var sitt håll, och om två veckor träffas vi ute i Hellas för att gemensamt springa ett spår om överenskommen längd. Hur långt? Det tänker jag inte berätta. Min vikt kan jag berätta om offentligt men mina blygsamma löparambitioner vill jag inte utsätta för risken att få hånade.

73

Jag är egentligen inte förvånad. Redan i november hade jag börjat gå upp i vikt igen. Orsakerna kan jag bara spekulera i. Kanske min tidigare viktnedgång inte var helt sund, och mest berodde på stress?

76 vägde jag som mest. Jag är tre kilo under det. Undras om jag kommer i den där orangea klänningen… jag ska prova imorgon.

Bronkit, bronkit, tralala. Eller nåt.

Nähä, den fåniga lilla förkylningen var inte så fånig och liten. Jag som tyckte den borde vara fort över eftersom jag inte var särskilt snuvig. Istället visade sig infektionen sitta på annan plats än vid en vanlig förkylning. Jag har rimligen bronkit, säger läkaren. Infektion i luftrören, eller luftrörskatarr på svenska – luftrörsgitarr, som vi sade när jag var tonåring. Läkaren hittade inget som tyder på att det tagit sig ner i lungorna i alla fall. Man får väl vara glad för det lilla.

Pilatesboll… löpning…

Jag vet verkligen inte hur det blir med träning för mig framöver. Så länge jag har det här jobbet och pluggar pallar jag inte min klubbs träningstider. Visst har jag tänkt att sprida ut studierna litegrann, så jag inte läser 30 poäng per termin utan oftast nånstans mellan 15 och 20. Här suger det att ha bytt stil, suger stenhårt. För om det gällt aikido, som sitter i min kropp, hade jag kunnat köra två-tre månader per år utan problem. Men när det jag ska lära mig är grundläggande mönster känns det ganska meningslöst. Jo, man kan träna på egen hand. Men jag har inte riktigt den personligheten. Det är inte min grej.

Fys då? Jag borde åtminstone träna fys, för min kropps, mitt allmänna välbefinnandes och mina studiers skull.

Smärtfysiologi, placebo och smärtkurser

Varje gång det står ”en undersökning i Tyskland visade att” vill jag ha en referens så jag kan nosa upp originalartikeln, men vetenskapliga arbeten finns inte listade ens längst bak i boken. Jag får väl inse att jag inte är bokens målgrupp. Kroppens vrede. En bok om smärta av sjukgymnasten Britt Bragée och smärtläkaren Björn Bragée är en bok för patienter. De skriver för en läsare som har haft ont länge och kommer att ha ont ganska länge till, och som förmodligen redan har ganska många läkarbesök bakom sig där läkarna inte kunnat hjälpa.

Bokens innehåll är synnerligen blandat. Här finns råd om hur man på optimalt sätt utnyttjar sina läkarbesök, beskrivningar av orsak till sömnproblem vid smärta om råd om sömn, beskrivningar av olika sjukdomar som medför långvarig smärta, skildringar av olika behandlingar och mycket mer. Om ”vanlig” sjukgymnastik nämns inte så väldigt mycket. Britt Bragée är inriktad på diverse ”sidospecialiteter” såsom Feldenkrais, så givetvis innehåller boken text om att uppmärksamt träna sig på att göra effektiva rörelser utan onödigt arbete. Styrketräning då? Bra för en del smärtpatienter, direkt dåligt för andra

Han kliver på mina fötter!

En gång tränade jag med en person som ständigt och jämt trampade mig på foten. Det ingår i Bujinkan – man gör det ganska ofta, för att hindra personen från att flytta på sig (och säkert också av en hög andra skäl). Den här killen var dock sällsynt frekvent i sitt fottrampande, och ovanligt eftertrycklig – eller om det bara var det att trycket hamnade lite längre upp på foten än vad det brukade. Jag bad honom att låta bli, men mönstret var så ingrott i kroppen på honom att han hade svårt att göra det. Ska man säga till på skarpen eller inte? Jag vet ju inte riktigt vad mina fötter egentligen tål, och vill inte vara alltför harig.

Dyr yoga. Avsevärt billigare budo.

Min siste aikidoinstruktör Jan Nevelius kommenterade ibland att svenskar inte är beredda att betala för aikidoundervisning. Han hade själv tagit emot en hel del undervisning i qi gong, och var vid det här laget själv instruktör i den qi gong-organisation som åtminstone då hette ”Healing tao”, så han var väl medveten om skillnaden: inom qi gong kan man ta hyggligt betalt. Inom aikidon inte. Det är skilda segment av marknaden, med helt skilda regler.

Nuförtiden finns flera ställen i stan där man kan träna Iyengar yoga. Jag googlar runt och tittar på priserna. Det ryms inte i min budget. Priserna är säkert likartade i andra yogavarianter. Jag kan gå gruppträning på simhallar, men har man en gång tagit lektioner för en riktig yogalärare tror jag inte man är nöjd med det.

Nog är det ganska lustigt. Marknadsekonomin styrs inte enbart av köpkraft och varors kvalitet, så mycket är säkert.

Trapporna i Korsikas berg

Jag kände en gång en människa som hade ett något udda sätt att gå uppför trappor: han lutade sig bakåt och drog sig uppåt med armstyrka. Jag tyckte det såg jättemärkligt ut. Strategin kan nog ha haft en del att göra med att han var ordentligt överviktig. När jag kände honom var han nere på ”nästan 100″, vilket fortfarande är alldeles för mycket för en man under medellängd.

Det här var innan jag började läsa till sjukgymnast och därmed nörda in mig på olika sätt att röra sig, men olika sätt att gå uppför trappor hade jag ändå redan reflekterat över. Jag har nämligen gått en vandringsled vid namn GR 20 på Korsika.

Jag måste få ta hand om mig själv

Jag måste nog skaffa mig lite större ekonomiska marginaler. Jag kan inte gå så här och inte ha vare sig tid eller råd med allt det där jag vill göra som i och för sig inte kostar så ofantligt mycket pengar, men bara inte ryms i min tämligen snåla studentbudget.

Halvåret som gått

Det är 1 1/2 vecka kvar av året, men jag kan summera träningsterminen redan nu. Klubbens termin är över och jo jag skulle kunna göra något på egen hand men det kommer jag inte att göra.

Jag har tränat 24 pass BBT, mest tisdagar och näst mest söndagar. Torsdagar blev det mer av mot slutet av terminen, av något skäl som jag inte har någon som helst logisk förklaring till. Utöver det har jag tittat på två pass, när jag var lite för krasslig för att träna. Det blev faktiskt två pass mindre träning än under förra terminen. Jag som trodde jag skulle lyckas träna två pass i veckan… häpp.

Bollsport

Det dök upp en gigantisk pilatesboll i dojon, som låg på ett bildäck. Tänkte någon använda bildäcket till något, förutom att hålla pilatesbollen på plats? Jag har ingen aning. Efter ett tag försvann däcket, men bollen blev kvar.

Vi var bara fyra på passet, och instruktören passade på att gå lös på pilatesbollen med diverse galna styrketräningsövningar. Tre pers som tittar på en medan man försöker göra något som verkligen funkar sådär :p jaja, man överlever det med.

Styrketräningen verkar ha genomgått, eller håller på att genomgå, ett paradigmskifte. Idag är ”core” ett hippt begrepp men för 20 år sedan pratade inte så många om att styrketräna kroppens inre muskler. När jag gick Iyengar yoga fick jag finfina ”orka sitta”-muskler… jag satt på ett annat sätt, mer aktivt. Skitbra när man pluggar, verkligen. Yogafolket visste nog att det de gjorde gav en mer användbar vardagsstyrka än vad de flesta skaffar sig i styrketräningsmaskiner. Visste de även vari skillnaden bestod, eller visste de bara att de tränade styrka på ett annat sätt än de som går på gym?

Jag blir alltmer skeptisk mot sån där maskinträning. Yoga och core-träning på pilatesboll är så mycket mer organiskt än att hålla på och isolera muskelgrupper.

Inte direkt en bokrecension

Jag läste ut Janne Grönholms bok Feldenkrais – att lära sig lära igen. Sen lånade jag direkt om den på biblioteket. Jag tänkte jag skulle behålla den ett tag eftersom jag ville skriva något om den här på bloggen… men jag vet då sannerligen inte vad jag ska skriva. Boken är välskriven och ger en bra introduktion till Feldenkraismetoden. Det var väl precis syftet med den? och därmed får man säga att den är mycket lyckad.

Hållningskorrektion?

Hållningskorrektion, stod det på Powerpointbilden som en av de åtgärder man som sjukgymnast kan tänkas vidta vid besvär i armar och axlar. Åhå! Vad kan då den tänkas bestå av? Styrketräning av relevant muskulatur och kroppsmedvetandeträning, sade läraren.

Revbensbrott, frysta ärter och skogspromenader

Exet bröt tre revben förra vintern, i februari. Det tog ända tills i maj innan han var tillbaka på jobbet på heltid igen. Tre månader för revbensbrott, är inte det ovanligt lång tid? Jo, det är det.

70

Ett tappat kilo på ett halvår.

Det blir två kilon per år – en rätt lagom viktminskningstakt, tycker jag. Om jag vill ner till 66 tar det i så fall två år till.

Fast jag planerar att byta jobb. Vill jobba färre vardagkvällar och fler helger. Om jag byter till stillasittande jobb, kommer jag automatiskt att gå upp igen då? Om jag inte ändrar hur jag äter: jo, troligen.

Konsten att gå i trappor

Jag är anmärkningsvärt mycket svagare i vänster ben än i höger, det vet jag sen sjukgymnastbesöket. På en session i plugget där vi bland mycket annat skulle studera varandras gång uppför och nerför ett trappsteg fick jag veta att jag gör mycket annorlunda på de bägge sidorna. Det har säkert ett samband med att jag är olika stark i benen. Sen gick jag nerför trapporna från femte våningen där jag ätit lunch… vänta nu. Vad gör jag när jag går nerför trappan?

Sätt på dina röda skor och dansa blues

Jo, jag hade faktiskt röda skor till bluesdansen – mina fina Think!-skor, som jag ursprungligen tänkt mig till tango. Klacken är väl 3,5 eller 4 cm hög – oj oj vad jag är ovan vid klack! Det kändes helt okej, de har bra glid i lädersulorna, men att dansa på en klack som är 2 cm smal – jag vet inte. Jag trampade snett en gång, och det är väl i och för sig ingen större fara med det, men jag vet inte om jag riktigt har lust. Alternativet är mina gamla lindypjuck, i modell herrskor med en ynka centimeters klack, som börjar vara lite slitna och fula. Förr brydde jag mig aldrig mycket om vad jag hade på fötterna – men nu, när jag måste ha huvudsakligen väldigt ”praktiska och förnuftiga” skor längtar jag efter lite kvinnlig elegans, just i skorna. Men jag kan ju försöka lägga den elegansen nån annanstans istället. Putsar jag upp min gamla platta lindyskor blir de nog helt okej.

Think! är ett märke som är värt att kolla upp för den som vill ha finskor som rymmer inlägg.

Aikidomänniskor tjatar massor om centrum… varför pratar de så sällan om bäckenet?

De flesta människor står lite väl långt bak mot hälarna, sade läraren. De flesta skulle må bra av att lägga vikten lite längre fram. Inte jag, tänkte jag. Jag vet ju om att jag lutar mig för långt framåt.

Innan sessionen i kroppsmedvetandeträning var slut stod jag där med vikten långt fram under hålfoten. Framåtlutad? Njaej. Jag brukar nog vara framåtböjd. Det är där det sitter. I höften, i tonus i vissa muskler. Inte i balansen, i tyngdpunkten.

Att dra in hakan, jämfört med att förlänga nacken

”Så till exempel organiseras en sidoböjning av huvudet på två olika sätt, beroende på om min bild är att jag drar ner ena örat mot axeln, eller om min bild är att jag lyfter andra örat mot taket. Prova!

Kroppsmedvetandeträning för mina fötter

Under första terminen ska vi ha fyra lektionspass – eller träningspass – i något som kallas basal kroppskännedom, BK. Det är en sjukgymnastisk metod från början utvecklad för användning inom psykiatrin, som numera används även vid långvarig smärta och lite annat. Stora delar av innehållet är snott från tai chi/qi gong, bara klätt i en mer västerlandiserad språkdräkt. Sjukgymnaststudenter bör lära sig förstå sig på den egna kroppens funktion, det är ganska givet, och det finns många plan att ta itu med den saken på.

Vetenskapsmannens sinnelag, konstnärens handlag och humanistens sinnelag

De säger till oss att de vill att vi som sjukgymnaststudenter ska utveckla vetenskapsmannens sinnelag, konstnärens handlag och humanistens sinnelag (a mind as a scientist, a hand as an artist and a heart as a humanist). Jag kommer omedelbart att tänka på KTH:s devis Vetenskap och konst, där ”konst” inte står för konstnärlighet utan för den hantverksmässiga delen av ingenjörsskapet.

Somliga går i trasiga skor

Mina sandaler med hälrem är slut. Jag har gått massor i dem, och nu har de gått sönder. Bägge sandalerna har gått av under trampdynan, precis där foten böjs. Bitarna hänger ihop, och eftersom det ligger tjocka inlägg av den typ som heter fotbäddar i dem lär de inte trilla isär i två bitar.

Vetenskapen och jag

Jag har i dagsläget ett människovårdande yrke, men jag är inte vare sig pedagog eller terapeut/behandlare – i vart fall inte än. Jag jobbar med gamla och jag läser till sjukgymnast, vilket är andra gången jag pluggar på Karolinska institutet. Jag är biomedicinare sedan förut, en utbildning extremt fokuserad på medicinsk forskning, och jag har forskat. Jag var doktorand i ett par år, i ett labb inriktat på hjärt/kärlsjukdom, men avbröt med ett brak.

Jag leker PBI, och läser om Feldenkrais istället för att plugga anatomi

Jag har släppt alla krav på att klara av den här utbildningen i full hastighet. Det kommer inte att gå, inte när jag är tvungen att jobba för att försörja mig. Det var jätteskönt att släppa ett par ton stress och börja om med nya tag. När jag inte längre måste stoppa i mig material på übereffektiva sätt kan jag unna mig att ha roligt med studierna istället för att bara råplugga.

Lite om balans

Jag har rätt dålig balans och har väl alltid haft, men det blev värre när mina fötter brakade ihop. Jag var ut och dansade på fredagkvällen, men var fruktansvärt vinglig på fötterna. Det gick inte bra. Sen var det tango- och polskekurs lördag och söndag, med dans lördag kväll… när mina fötter fortfarande gjorde ont fast jag bytt till lågklackat visste jag att nu har jag gått över en gräns. Nu har något hänt med mina fötter. Något som inte var bra.

Fötternas benstruktur är förstärkt med massor av bindväv, får vi lära oss. Bindväv som håller formen på fötterna. Om ligament i mina fötter töjts ut är det inte så konstigt om balansen försämras… skelettbenen ligger inte optimalt i förhållande till varandra. Plattorna som maskinen jag står på har blivit lite instabila (koloss på lerfötter.) Rimligen får mina muskler jobba mer än förut för att behålla min balans, när ”underlaget” blivit lite ostadigt. Kanske de till och med har sämre vinklar att jobba utifrån – jag har inte koll på alla fotens egna småmuskler, och lär väl inte få det heller såvida jag inte går någon specialkurs inriktad på just fötter.

Fotens anatomi

De flesta sjukgymnaststudenter brukar tycka rätt illa om att lära sig fotens anatomi – läkarstudenter ännu mer så, kan vi förmoda. Den är så komplicerad. Två leder i själva fotleden, en som gör så man kan vicka foten upp och ner och en som gör att man kan vicka den i sidled… massor av ben, som sitter ihop så tajt att lederna däremellan inte är särskilt rörliga. Och massor av bindväv, för att hålla ihop konstruktionen.

Vardagsträning mot benpålagringar och svaga tår

De här åren då jag gått med fotbäddar i alla skor har gjort tårna fruktansvärt svaga. De orkar inte böja sig många grader nedåt, ens utan motstånd. På sjukgymnastens brits spretade de helt okontrollerat ut åt sidorna – jag var då inte medveten om att de gjorde så. Om jag gör så även när jag går så har jag hittat förklaringen till mina liktornar på lilltårna! Sen jag fick veta det försöker jag medvetet knipa med tårna i skorna när jag går, få tårna att jobba neråt mot underlaget istället för ut åt sidorna.

Knäriktningar och balansövningar, och svaga muskler på ena sidan knät – eller onödigt spända på den andra?

Om jag gör knäböjningar på ett ben viker tydligen knäet på stödjebenet av inåt – det var jag inte medveten om. Jag är svag i musklerna på utsidan av benet, säger sjukgymnasten.

Min ortopedteknikerfirma har gått och lierat sig med en sjukgymnast med fötter som specialintresse. Jag som tänkt i ett par års tid att jag borde leta rätt på en sån men inte vetat hur jag ska göra för att hitta en bokade raskt in en tid när tillfälle gavs

Nog får jag medge att det är lite stressande

Från att inte ha jobbat heltid till att jobba och plugga totalt drygt 150%.

Ställa om sig till att gå upp tidigt på morgnarna. Det är visserligen mindre än ett år sen mina arbetsdagar började kl 7 och jag var tvungen att kliva upp rent ohemult tidigt, men jag acklimatiserar mig fort och lätt till kvällsjobb och till att sova halva förmiddagarna. Jag känner en lätt stress inför tanken på att aldrig kunna sova ut helt mellan jobbkväll och pluggdag – nu jobbar jag ju inte alla kvällar och det bör inte bli mer än två nätter i rad med för lite sömn…  Med min sena träning blir det tre kvällar i rad, förresten.

Inte nu heller

Jag har haft semester, och visserligen inte varit bortrest särskilt långt men ändå flängt runt en del. Det har inte blivit något tränat, alls – och det har faktiskt varit ganska skönt. Två helt träningsfria veckor, det är nog inte så dumt ibland.

Nu i kväll upptäckte jag att ena stortån är ond stel och bråkar, av något skäl. Nej den kan jag nog inte rulla med, bara att stå över träningen på tisdag. Torsdag jobbar jag och på söndag ska jag ut i skog och mark, så det blir ingen träning då heller.

Nåja. Tre träningsfria veckor, det är inte extremmycket. Rätt många tar sig träningsfritt hela sommaren… jag har inte tränat styrke heller de här veckorna, och funderar en del på hur jag ska göra med det kortet. Ska jag verkligen tro på att jag har tid och motivation för att hålla ut med den träningen?

Det ska bli upprop idag, på eftermiddagen. Upprop och lite information. Jag har skaffat kursböcker och bläddrat lite, och tycker det ser överkomligt ut. Fysiologikursen är till rätt stora delar en ytligare repetition av vad jag redan lärt mig – med undantag för rörelseapparaten, där kan jag verkligen inte mycket. Sen tillkommer de praktiska ämnena. Till att börja med ska vi bland annat lära oss hitta var muskler och nerver sitter på folk. Det känns ganska spännande faktiskt.

Nyttiga saker att göra med kroppen… eller nåt.

Jag sökte efter King Cole Trios Solid Potato Salad på youtube och hittade en kortversion – jodå Nat King Cole var faktiskt pianist i första hand och sångare i andra, åtminstone ursprungligen. Men den här inspelningen är inte lika bra som den jag har på CD.

Sen snavade jag över denna version av samma låt, ett klipp ur Broadway Rhythm från 1944 med Ross Sisters.

När benmusklerna tar slut

Det har blivit alltfler och mer krävande moment av styrketräning i uppvärmningen, det ”block” av träningen där lite allmän fys kan läggas in på ett naturligt sätt, på sista tiden. Eftersom min nuvarande träning ställer större krav på fysik än vad min aikidoträning gjorde (jag pratar om den aikido jag sysslade med mina sista aikidoår, och tänker inte yttra mig om aikido i största allmänhet) är det ganska vettigt.

Jag kommer inte att hinna

Jag har så gott som bestämt mig för att tacka ja till platsen på utbildningsprogrammet. Jag ska plugga 100% och jobba lite mer än halvtid. Jag kommer inte att hinna ha särskilt mycket till liv, det har jag insett för länge sen. Träningen då? Jag rasar ihop om jag inte tränar.  Visst mycket träning kommer att vara prioriterat… men kanske inte över och framför allt, så som aikidon var för ett antal år sedan.

Trött i korsryggen

Jag har varit liksom trött i korsryggen i nästan en vecka. Känslan liknar mest av allt när jag började med Jan Nevelius’ bäckenvickning framåt, men inte slappnade av i korsryggen utan blåhöll med magen. Då fick jag riktigt ont i korsryggen, en bit mer ont än vad jag har nu – tror jag, det är länge sen och svårt att riktigt minnas.

Kan det ha kommit efter pilates-passet? Inte alls orimligt.

Vad göra åt det? Stretching? I så fall av vilka muskler?

Pilates! Intressant men halvstressat

Visa mig något som involverar att hålla lite anspänning i magen och platta ut svanken. Visa mig något som dessutom innehåller övningar för ryggradens rörlighet, för att se till så alla segment av ryggen är fri och rörlig, att inte några kotor är stela medan de andra får kompensera för det… då blir jag ruskigt, ruskigt intresserad.

Jag fegar ur totalt

Oh men kära nån. Göra handvolt över bock? Nej det går inte!

Stå på händer, med någon som tar emot benen när man kommit upp? Uhm, det borde jag klara. Sånt kunde jag någorlunda för 25 år och nästan lika många kilo sen, men… det tar mig lång tid av hopsamling innan jag törs försöka. ”Jag kan inte mer än falla ihop i en liten hög” (jo möjligen kan jag råka sparka den som står där för att ta emot)… jag kommer upp, det gör jag, utan att armarna viker sig eller något annat konstigt händer. ”Du skulle klara att göra det över bock” säger instruktören, ”vill du försöka?” Nej tack. Inte idag. Jag klarade av det där sista, det var fullt tillräckligt.

Kompisen och styrketräningen

För ett par dagar sen slog det mig varför min kompis drar på sig träningsvärk sen vi gått och gymmat men inte jag. Det är fullt naturligt. Det är ju jag som drar.

Jag går och tränar tillsammans med en människa som är i sämre form än vad jag är – särskilt vad gäller kondition, men även vad gäller styrka. Jag pressar mig inte särskilt hårt – men hon kan inte banga, inte gärna tillåta sig att sätta vikterna mer än ett hack mindre än vad jag tar för mig. Det är lite som när man är ute och springer med någon som är i lite lagom mycket bättre form än vad man själv är. Man får draghjälp, och presterar mer än vad man gör annars.

Så ja: jag skulle kunna prestera mer än vad jag gör. Jag skulle kunna öka på vikterna snabbare än jag gör… men jag har inget jättestort intresse av det. Det här funkar. Det blir av. Det är det viktigaste.

Efterkylning

Jag har konsumerat mycket sjukvård det senaste åren. Gått till läkare för ont i knät efter fall på is (och röntgat, för säkerhets skull), allergi, brännskada. Krassligt värre, med andra ord.

Det senaste halvåret har jag haft fler sjukskrivningsdagar än de tre föregående åren tillsammans. Dessutom har jag hostat halva vintern. Nu blev det en förkylning till… suck. Sommarförkylning. Jag ska nog inte sova med öppet fönster! men i den här lägenheten måste man vädra ut över natten sommartid, så vad gör man. Lägger en madrass på golvet i skyddat läge, och sover där istället?

Supertörstig

Sommar och varmt. Vätskebrist och huvudvärk, om man inte passar sig. Men jag har nog druckit för lite under en längre tid, faktiskt. Redan på vägen till träningen – oavsett typ av träning – blir jag jättetörstig, och häller i mig den halvliter vatten jag har med mig. Sen blir jag löjligt törstig under träningens gång, och dricker massor.

Gymintroduktion, på temat ”hellre något än inget”

Bara fem övningar? Va?

Första gången jag gick gymintroduktion skulle man göra tre set om 15 repetitioner, och hela programmet var jättelångt inklusive vadlyft (eller vad det nu kan heta. Häng en tyngd om höfterna, luta överkroppen mot något och gå upp och ner på tå). Det här är 20 år sen, i Luleå. Stället hette Impuls och finns förmodligen inte kvar. Jag fick årskort billigt genom jobbet, men höll väl ut bara i ett halvår eller så. Programmet tog evigheter att köra klart – jag tror det var ett skäl till att jag inte orkade.