Smärtfysiologi, placebo och smärtkurser

Varje gång det står ”en undersökning i Tyskland visade att” vill jag ha en referens så jag kan nosa upp originalartikeln, men vetenskapliga arbeten finns inte listade ens längst bak i boken. Jag får väl inse att jag inte är bokens målgrupp. Kroppens vrede. En bok om smärta av sjukgymnasten Britt Bragée och smärtläkaren Björn Bragée är en bok för patienter. De skriver för en läsare som har haft ont länge och kommer att ha ont ganska länge till, och som förmodligen redan har ganska många läkarbesök bakom sig där läkarna inte kunnat hjälpa.

Bokens innehåll är synnerligen blandat. Här finns råd om hur man på optimalt sätt utnyttjar sina läkarbesök, beskrivningar av orsak till sömnproblem vid smärta om råd om sömn, beskrivningar av olika sjukdomar som medför långvarig smärta, skildringar av olika behandlingar och mycket mer. Om ”vanlig” sjukgymnastik nämns inte så väldigt mycket. Britt Bragée är inriktad på diverse ”sidospecialiteter” såsom Feldenkrais, så givetvis innehåller boken text om att uppmärksamt träna sig på att göra effektiva rörelser utan onödigt arbete. Styrketräning då? Bra för en del smärtpatienter, direkt dåligt för andra

Trapporna i Korsikas berg

Jag kände en gång en människa som hade ett något udda sätt att gå uppför trappor: han lutade sig bakåt och drog sig uppåt med armstyrka. Jag tyckte det såg jättemärkligt ut. Strategin kan nog ha haft en del att göra med att han var ordentligt överviktig. När jag kände honom var han nere på ”nästan 100″, vilket fortfarande är alldeles för mycket för en man under medellängd.

Det här var innan jag började läsa till sjukgymnast och därmed nörda in mig på olika sätt att röra sig, men olika sätt att gå uppför trappor hade jag ändå redan reflekterat över. Jag har nämligen gått en vandringsled vid namn GR 20 på Korsika.

Inte direkt en bokrecension

Jag läste ut Janne Grönholms bok Feldenkrais – att lära sig lära igen. Sen lånade jag direkt om den på biblioteket. Jag tänkte jag skulle behålla den ett tag eftersom jag ville skriva något om den här på bloggen… men jag vet då sannerligen inte vad jag ska skriva. Boken är välskriven och ger en bra introduktion till Feldenkraismetoden. Det var väl precis syftet med den? och därmed får man säga att den är mycket lyckad.

Hållningskorrektion?

Hållningskorrektion, stod det på Powerpointbilden som en av de åtgärder man som sjukgymnast kan tänkas vidta vid besvär i armar och axlar. Åhå! Vad kan då den tänkas bestå av? Styrketräning av relevant muskulatur och kroppsmedvetandeträning, sade läraren.

Aikidomänniskor tjatar massor om centrum… varför pratar de så sällan om bäckenet?

De flesta människor står lite väl långt bak mot hälarna, sade läraren. De flesta skulle må bra av att lägga vikten lite längre fram. Inte jag, tänkte jag. Jag vet ju om att jag lutar mig för långt framåt.

Innan sessionen i kroppsmedvetandeträning var slut stod jag där med vikten långt fram under hålfoten. Framåtlutad? Njaej. Jag brukar nog vara framåtböjd. Det är där det sitter. I höften, i tonus i vissa muskler. Inte i balansen, i tyngdpunkten.

Att dra in hakan, jämfört med att förlänga nacken

”Så till exempel organiseras en sidoböjning av huvudet på två olika sätt, beroende på om min bild är att jag drar ner ena örat mot axeln, eller om min bild är att jag lyfter andra örat mot taket. Prova!

Vetenskapsmannens sinnelag, konstnärens handlag och humanistens sinnelag

De säger till oss att de vill att vi som sjukgymnaststudenter ska utveckla vetenskapsmannens sinnelag, konstnärens handlag och humanistens sinnelag (a mind as a scientist, a hand as an artist and a heart as a humanist). Jag kommer omedelbart att tänka på KTH:s devis Vetenskap och konst, där ”konst” inte står för konstnärlighet utan för den hantverksmässiga delen av ingenjörsskapet.

Vetenskapen och jag

Jag har i dagsläget ett människovårdande yrke, men jag är inte vare sig pedagog eller terapeut/behandlare – i vart fall inte än. Jag jobbar med gamla och jag läser till sjukgymnast, vilket är andra gången jag pluggar på Karolinska institutet. Jag är biomedicinare sedan förut, en utbildning extremt fokuserad på medicinsk forskning, och jag har forskat. Jag var doktorand i ett par år, i ett labb inriktat på hjärt/kärlsjukdom, men avbröt med ett brak.

Jag leker PBI, och läser om Feldenkrais istället för att plugga anatomi

Jag har släppt alla krav på att klara av den här utbildningen i full hastighet. Det kommer inte att gå, inte när jag är tvungen att jobba för att försörja mig. Det var jätteskönt att släppa ett par ton stress och börja om med nya tag. När jag inte längre måste stoppa i mig material på übereffektiva sätt kan jag unna mig att ha roligt med studierna istället för att bara råplugga.

”Du är inte kapabel att träna jujutsu”

En del möten blir bara så fel.

Jag hade bokat en tid hos en feldenkraisande sjukgymnast, men fick höra så mycket konstiga saker att jag backar ur. Bland mycket annat sade sjukgymnasten, apropå alla onödiga spänningar som tydligen finns i mina ben ”du är inte kapabel att träna jujutsu”.

Och dens bedömningar ska jag lita på. Stel som en planka var jag, tydligen. Snäppet under en CP-spastiker. Wow. Det här liknar ju mest ett SM i förolämpningar. Jag log och tog emot – varför gör jag det? – och bestämde mig för att inte ha mer med just den här personen att göra.

Jag är fortfarande intresserad av feldenkrais. Jag tror fortfarande att min lite väl framåtlutande hållning kan ha ett samband med mina småtrasiga fötter… och jag tror fortfarande inte det är nyttigt för kroppen att gå med inlägg i skorna jämt. Om jag via feldenkrais kan hitta en väg till att slippa dem…

… men den vägen går inte genom den här människan.

Styrketräning och feldenkrais

I mitt nuvarande jobb färdas vi en del på cykel. Det var länge sen jag cyklat i någon som helst utsträckning och det känns lite lustigt i knät. Det gör inte ont men det liksom hackar lite ibland, ungefär som om bitarna inte helt passar ihop. Hm.

Det ska inte göra ont, säger han

Det ska inte göra ont, säger feldenkraispedagogen. Det ska över huvud taget inte vara obehagligt.

Likförbaskat säger jag inte till när det gör ont under bäckenet.

Feldenkrais: ryggradens rörlighet.

Så, då har jag klarat av min andra feldenkrais-helg. Spontant var nog den första en större upplevelse, det var mer som sade ”klick” i kroppen då, men den här andra helgen har varit intressant nog. Mina skulderblad har lossats lite, tror jag, eller rättare sagt de muskler som håller i dem har nog slappnat av en smula – det är ett resultat av den första dagen. Idag söndag har vi sysslat rätt mycket med ryggradens rörlighet åt olika håll. Vi har jobbat med golvet som ”träningskompis”, med trycket, kontaktytan mot golvet som metod för att berätta för oss hur vi rör vår kropp.

Fäktning är ingen kontaktsport

Fäktning är ingen kontaktsport… inte enligt min högst privata definition av ordet alla fall, fast jag beter mig som om det vore det. Tydligen tar jag kontakt klinga mot klinga och följer sen efter kontakten, så motståndaren enkelt kan leda ut min klinga och få en finfin blotta att gå in i. Jag gillar ju kontakt, att leda kontakt och bli ledd, men här är inte kontakten något att sträva efter i sig. Att det ska vara så förbaskat svårt att lära sig!

Hållning och Feldenkrais

I fredags morse promenerade jag efter en lång, rak gata när jag upptäckte att jag gick lite framåtlutat. Jag försökte räta upp mig, liksom växla läge till det jag hittade i min fäktning efter att Arenwald petat till detalj efter detalj. Det gick faktiskt rätt bra. Jag gick vidare betydligt rakare än förut, och jag tror jag lyckades bibehålla det även ett tag efter att jag slutat att aktivt tänka på det.

Feldenkrais och naturvetenskap

Min världsbild är i grunden naturvetenskaplig. Väldigt stor del av alternativmedicinen har jag svårt för helt enkelt baserat på hur utövarna pratar. Om de säger saker som i mina öron låter alltför konstigt slår jag lätt bort allt de säger som dumheter och strunt.

Jag lutar mig framåt

Ända sedan min första lektion i taichi, den som blev själva ingångsporten för mitt kampsportande, har jag haft en benägenhet att luta hit och dit men särskilt framåt. Taichiläraren sade till slut ”Det finns en taichi-stil som heter Lutande bambu. Den kanske kan vara något för dig.”

Feldenkrais?

Mina sista aikidoår var Janne Nevelius en av mina lärare. Han sysslade mycket med qi gong, vid sidan om alltså, och integrerade delar från sin qi gong i aikidoträningen i lätt modifierad form. Det handlade väldigt mycket om sätt att använda kroppen, muskler och ryggrad. Jag vet att jag nämnt att det coolaste jag lärt mig i aikidon, det som sitter kvar i min kropp och som jag vill ha mer av, är ett sätt att vicka bäckenet bakåt och platta ut svanken. Den lilla omstruktureringen av kroppen gjorde teknikerna så mycket bättre, och det var vansinnigt spännande. Vi fick också göra övningar för att undersöka ryggens rörlighet, och försöka öva upp jämn rörlighet i hela ryggraden istället för att kompensera några stela kotor med större rörlighet på annat håll.