Förflyttningsteknik, med ny pedagogik

Jag har gått några kurser i förflyttningsteknik genom åren. Första gången tror jag det hette ”lyftteknik”. Jag jobbade i hemtjänsten i Sundsvall då. Ett par personer i arbetsgruppen gick på kurs, och fick sen utbilda oss andra.

Med tiden har det i kurserna blivit alltmer fokus på att man ska förflytta utan att lyfta. En arbetsterapeut eller sjukgymnast brukar visa och lära ut hur man ska göra. Sen kommer man ut på arbetsplatsen… och där gör folk inte alls som man lärde sig på kursen. Så man tar itu med sin verklighet, och glömmer vad man lärde sig.

Nu har jag gått en kurs som använde helt annan pedagogik. Kursledare var en sjukgymnast, så långt var allt som vanligt, men gruppen var liten – bara fyra personer, fem med kursledaren. Tydligen brukar hon inte ta in fler än sex per kurs.

Vi fick träna på praktiska förflyttningar av varandra med en uppmaning att utgå från naturliga rörelsemönster. Sen fick vi inte fler instruktioner, utan fick testa hej vilt. Det blev ganska roligt. Många aviga saker gjorde vi. Ibland hittade vi rätt. Ibland fick vi hjälp. Själv försökte jag hålla mig i skinnet och inte tillrättavisa den som härjade med mig… poängen var ju att testa och undersöka.

Mot slutet av dagen fick vi en genomgång då vi visade vad vi gjort och fick tips och förslag av kursledaren. Vi fick med oss ett fåtal färdiga tekniker, men desto mer problemlösningstänkande. Bra, tyckte jag. Ovanligt bra.

Men det gäller nog att man kostar på sig att ha så liten grupp som ett halvdussin personer.

—–

Läs även andra bloggares åsikter om förflyttningsteknik, ergonomi, sjukgymnast

Lyft, liftar och förflyttningar

I vårdjobb stöter man då och då på människor som absolut inte vill bli förflyttade med hjälp av något som helst hjälpmedel, utan vill att personalen ska göra det utan. Ibland går förflyttningen utmärkt att göra utan bara man har god teknik – vilket inte alla har, och beroende på utgångsläge är det faktiskt inte alltid helt lätt att lära sig. Ibland förstår inte den människa som ska flyttas att själva förflyttningen är ett ordentligt lyft, eftersom de inte förmår hjälpa till själva eller kanske till och med försvårar själva lyftet. I längden frestar det ordentligt på personalens ryggar. Jag vet en 22-åring som sabbade sin rygg för att den MS-sjuka kvinnan hon jobbade hos inte ville att man skulle använda lift; huruvida kvinnan hade förstånd att skämmas vet jag inte. Människor väger en hel del, men framför allt kan man inte hantera dem som man hanterar en mjölsäck eller en kartong. Det går inte att vända och vrida på dem för att få ett bra grepp. Lyftet måste anpassas till såväl den lyftes som den lyftandes ergonomi – och här krockar det ibland.

Förvisso finns det massor av personal som sliter och drar i dem som ska förflyttas, på mindre ändamålsenligt sätt. När man utbildar personal i förflyttningar kallar man det numera sällan lyftteknik, utan oftare förflyttningsteknik. Det går nämligen ofta att flytta på folk utan att lyfta särskilt mycket alls, utan mest bara förflytta den egna tyngden. Sådana förflyttningar underlättas ofta av småhjälpmedel som bälten att hålla i, snurrplattor att stå på, eller glidbrädor med vars hjälp det går att glida på rumpan i eller ur en rullstol. En förflyttning som är smidig och utförs i samarbete, i balans och utan ryck, med respekt för bägge de inblandades kroppar känns bra. Om inte kroppen av något skäl är väldigt ömtålig är en väl genomförd förflyttning behaglig.

Det finns en tydlig koppling mellan aikido/jujutsu och förflyttningsteknik. Min träning gjorde mig helt klart mycket bättre på att utnyttja min kropp till att flytta på andras. En gång när jag gick kurs i förflyttningsteknik som fokuserade på tyngdöverföring, alltså att flytta den egna kroppsvikten istället för att slita och dra med armarna, fick jag anstränga mig för att inte stå där och fnissa. Att Kurt Durewall, mannen bakom en av landets större jujutsustilar, småningom gick vidare till att utveckla förflyttningsteknik för vården är inte förvånande. Ordet Durewalltekniken ger idag få googleträffar. Huruvida man idag har vidareutvecklade och bättre tekniker eller om Kurres metoder lever vidare utan att hans namn nämns vet jag inte, men vad jag vet har metoden ett gott rykte.

Det kan säkert finnas flera skäl till att gamla vårdberoende och funktionshindrade ibland motsätter sig liftar, men jag har kommit att undra om det inte ibland är så att det inte egentligen är liften de motsäger sig. Kanske en del av dem helt enkelt uppskattar den vardagliga, anspråkslösa och omärkvärdiga kontakten i en väl genomförd kroppsnära förflyttning.

Andra bloggar om åldringsvård, personlig assistans, hemtjänst, lyft, förflyttning, lyftteknik, förflyttningsteknik, aikido, jujutsu, Durewall