Bronkit, bronkit, tralala. Eller nåt.

Nähä, den fåniga lilla förkylningen var inte så fånig och liten. Jag som tyckte den borde vara fort över eftersom jag inte var särskilt snuvig. Istället visade sig infektionen sitta på annan plats än vid en vanlig förkylning. Jag har rimligen bronkit, säger läkaren. Infektion i luftrören, eller luftrörskatarr på svenska – luftrörsgitarr, som vi sade när jag var tonåring. Läkaren hittade inget som tyder på att det tagit sig ner i lungorna i alla fall. Man får väl vara glad för det lilla.

Han kliver på mina fötter!

En gång tränade jag med en person som ständigt och jämt trampade mig på foten. Det ingår i Bujinkan – man gör det ganska ofta, för att hindra personen från att flytta på sig (och säkert också av en hög andra skäl). Den här killen var dock sällsynt frekvent i sitt fottrampande, och ovanligt eftertrycklig – eller om det bara var det att trycket hamnade lite längre upp på foten än vad det brukade. Jag bad honom att låta bli, men mönstret var så ingrott i kroppen på honom att han hade svårt att göra det. Ska man säga till på skarpen eller inte? Jag vet ju inte riktigt vad mina fötter egentligen tål, och vill inte vara alltför harig.

Jag måste få ta hand om mig själv

Jag måste nog skaffa mig lite större ekonomiska marginaler. Jag kan inte gå så här och inte ha vare sig tid eller råd med allt det där jag vill göra som i och för sig inte kostar så ofantligt mycket pengar, men bara inte ryms i min tämligen snåla studentbudget.

Revbensbrott, frysta ärter och skogspromenader

Exet bröt tre revben förra vintern, i februari. Det tog ända tills i maj innan han var tillbaka på jobbet på heltid igen. Tre månader för revbensbrott, är inte det ovanligt lång tid? Jo, det är det.

Sätt på dina röda skor och dansa blues

Jo, jag hade faktiskt röda skor till bluesdansen – mina fina Think!-skor, som jag ursprungligen tänkt mig till tango. Klacken är väl 3,5 eller 4 cm hög – oj oj vad jag är ovan vid klack! Det kändes helt okej, de har bra glid i lädersulorna, men att dansa på en klack som är 2 cm smal – jag vet inte. Jag trampade snett en gång, och det är väl i och för sig ingen större fara med det, men jag vet inte om jag riktigt har lust. Alternativet är mina gamla lindypjuck, i modell herrskor med en ynka centimeters klack, som börjar vara lite slitna och fula. Förr brydde jag mig aldrig mycket om vad jag hade på fötterna – men nu, när jag måste ha huvudsakligen väldigt ”praktiska och förnuftiga” skor längtar jag efter lite kvinnlig elegans, just i skorna. Men jag kan ju försöka lägga den elegansen nån annanstans istället. Putsar jag upp min gamla platta lindyskor blir de nog helt okej.

Think! är ett märke som är värt att kolla upp för den som vill ha finskor som rymmer inlägg.

Kroppsmedvetandeträning för mina fötter

Under första terminen ska vi ha fyra lektionspass – eller träningspass – i något som kallas basal kroppskännedom, BK. Det är en sjukgymnastisk metod från början utvecklad för användning inom psykiatrin, som numera används även vid långvarig smärta och lite annat. Stora delar av innehållet är snott från tai chi/qi gong, bara klätt i en mer västerlandiserad språkdräkt. Sjukgymnaststudenter bör lära sig förstå sig på den egna kroppens funktion, det är ganska givet, och det finns många plan att ta itu med den saken på.

Somliga går i trasiga skor

Mina sandaler med hälrem är slut. Jag har gått massor i dem, och nu har de gått sönder. Bägge sandalerna har gått av under trampdynan, precis där foten böjs. Bitarna hänger ihop, och eftersom det ligger tjocka inlägg av den typ som heter fotbäddar i dem lär de inte trilla isär i två bitar.

Lite om balans

Jag har rätt dålig balans och har väl alltid haft, men det blev värre när mina fötter brakade ihop. Jag var ut och dansade på fredagkvällen, men var fruktansvärt vinglig på fötterna. Det gick inte bra. Sen var det tango- och polskekurs lördag och söndag, med dans lördag kväll… när mina fötter fortfarande gjorde ont fast jag bytt till lågklackat visste jag att nu har jag gått över en gräns. Nu har något hänt med mina fötter. Något som inte var bra.

Fötternas benstruktur är förstärkt med massor av bindväv, får vi lära oss. Bindväv som håller formen på fötterna. Om ligament i mina fötter töjts ut är det inte så konstigt om balansen försämras… skelettbenen ligger inte optimalt i förhållande till varandra. Plattorna som maskinen jag står på har blivit lite instabila (koloss på lerfötter.) Rimligen får mina muskler jobba mer än förut för att behålla min balans, när ”underlaget” blivit lite ostadigt. Kanske de till och med har sämre vinklar att jobba utifrån – jag har inte koll på alla fotens egna småmuskler, och lär väl inte få det heller såvida jag inte går någon specialkurs inriktad på just fötter.

Fotens anatomi

De flesta sjukgymnaststudenter brukar tycka rätt illa om att lära sig fotens anatomi – läkarstudenter ännu mer så, kan vi förmoda. Den är så komplicerad. Två leder i själva fotleden, en som gör så man kan vicka foten upp och ner och en som gör att man kan vicka den i sidled… massor av ben, som sitter ihop så tajt att lederna däremellan inte är särskilt rörliga. Och massor av bindväv, för att hålla ihop konstruktionen.

Vardagsträning mot benpålagringar och svaga tår

De här åren då jag gått med fotbäddar i alla skor har gjort tårna fruktansvärt svaga. De orkar inte böja sig många grader nedåt, ens utan motstånd. På sjukgymnastens brits spretade de helt okontrollerat ut åt sidorna – jag var då inte medveten om att de gjorde så. Om jag gör så även när jag går så har jag hittat förklaringen till mina liktornar på lilltårna! Sen jag fick veta det försöker jag medvetet knipa med tårna i skorna när jag går, få tårna att jobba neråt mot underlaget istället för ut åt sidorna.

Knäriktningar och balansövningar, och svaga muskler på ena sidan knät – eller onödigt spända på den andra?

Om jag gör knäböjningar på ett ben viker tydligen knäet på stödjebenet av inåt – det var jag inte medveten om. Jag är svag i musklerna på utsidan av benet, säger sjukgymnasten.

Min ortopedteknikerfirma har gått och lierat sig med en sjukgymnast med fötter som specialintresse. Jag som tänkt i ett par års tid att jag borde leta rätt på en sån men inte vetat hur jag ska göra för att hitta en bokade raskt in en tid när tillfälle gavs

Inte nu heller

Jag har haft semester, och visserligen inte varit bortrest särskilt långt men ändå flängt runt en del. Det har inte blivit något tränat, alls – och det har faktiskt varit ganska skönt. Två helt träningsfria veckor, det är nog inte så dumt ibland.

Nu i kväll upptäckte jag att ena stortån är ond stel och bråkar, av något skäl. Nej den kan jag nog inte rulla med, bara att stå över träningen på tisdag. Torsdag jobbar jag och på söndag ska jag ut i skog och mark, så det blir ingen träning då heller.

Nåja. Tre träningsfria veckor, det är inte extremmycket. Rätt många tar sig träningsfritt hela sommaren… jag har inte tränat styrke heller de här veckorna, och funderar en del på hur jag ska göra med det kortet. Ska jag verkligen tro på att jag har tid och motivation för att hålla ut med den träningen?

Det ska bli upprop idag, på eftermiddagen. Upprop och lite information. Jag har skaffat kursböcker och bläddrat lite, och tycker det ser överkomligt ut. Fysiologikursen är till rätt stora delar en ytligare repetition av vad jag redan lärt mig – med undantag för rörelseapparaten, där kan jag verkligen inte mycket. Sen tillkommer de praktiska ämnena. Till att börja med ska vi bland annat lära oss hitta var muskler och nerver sitter på folk. Det känns ganska spännande faktiskt.

Nyttiga saker att göra med kroppen… eller nåt.

Jag sökte efter King Cole Trios Solid Potato Salad på youtube och hittade en kortversion – jodå Nat King Cole var faktiskt pianist i första hand och sångare i andra, åtminstone ursprungligen. Men den här inspelningen är inte lika bra som den jag har på CD.

Sen snavade jag över denna version av samma låt, ett klipp ur Broadway Rhythm från 1944 med Ross Sisters.

Jag fegar ur totalt

Oh men kära nån. Göra handvolt över bock? Nej det går inte!

Stå på händer, med någon som tar emot benen när man kommit upp? Uhm, det borde jag klara. Sånt kunde jag någorlunda för 25 år och nästan lika många kilo sen, men… det tar mig lång tid av hopsamling innan jag törs försöka. ”Jag kan inte mer än falla ihop i en liten hög” (jo möjligen kan jag råka sparka den som står där för att ta emot)… jag kommer upp, det gör jag, utan att armarna viker sig eller något annat konstigt händer. ”Du skulle klara att göra det över bock” säger instruktören, ”vill du försöka?” Nej tack. Inte idag. Jag klarade av det där sista, det var fullt tillräckligt.

Efterkylning

Jag har konsumerat mycket sjukvård det senaste åren. Gått till läkare för ont i knät efter fall på is (och röntgat, för säkerhets skull), allergi, brännskada. Krassligt värre, med andra ord.

Det senaste halvåret har jag haft fler sjukskrivningsdagar än de tre föregående åren tillsammans. Dessutom har jag hostat halva vintern. Nu blev det en förkylning till… suck. Sommarförkylning. Jag ska nog inte sova med öppet fönster! men i den här lägenheten måste man vädra ut över natten sommartid, så vad gör man. Lägger en madrass på golvet i skyddat läge, och sover där istället?

”Du är inte kapabel att träna jujutsu”

En del möten blir bara så fel.

Jag hade bokat en tid hos en feldenkraisande sjukgymnast, men fick höra så mycket konstiga saker att jag backar ur. Bland mycket annat sade sjukgymnasten, apropå alla onödiga spänningar som tydligen finns i mina ben ”du är inte kapabel att träna jujutsu”.

Och dens bedömningar ska jag lita på. Stel som en planka var jag, tydligen. Snäppet under en CP-spastiker. Wow. Det här liknar ju mest ett SM i förolämpningar. Jag log och tog emot – varför gör jag det? – och bestämde mig för att inte ha mer med just den här personen att göra.

Jag är fortfarande intresserad av feldenkrais. Jag tror fortfarande att min lite väl framåtlutande hållning kan ha ett samband med mina småtrasiga fötter… och jag tror fortfarande inte det är nyttigt för kroppen att gå med inlägg i skorna jämt. Om jag via feldenkrais kan hitta en väg till att slippa dem…

… men den vägen går inte genom den här människan.

Aj min tå!

Onödigaste sättet att göra sig illa under taijutsuträning: man snubblar på mattan och stukar till stortån.

Nu blev det inte så jättefarligt, men kära nån! Jag har knappt några muskler alls i tårna längre. Inte konstigt att jag stukar dem för ingenting. Jag måste, måste, måste verkligen styrketräna mina fötter. Just nu gör högra stortån lite ont om jag försöker gräva med tårna i sofftyget och skrynkla ihop den frottéhandduk som helt lämpligt ligger på armstödet… men jag kan åtminstone träna vänsterfotens tår lite.

Kan vilken sjukgymnast som helst råda mig till tips för styrketräning för fötterna, eller bör jag leta rätt på någon typ av specialist? Sjukgymnastiken är nu inte indelad i specialiteter på samma sätt som medicinen. Hur hittar man till rätt sorts sjukgymnast?

Läger, mattor och fötter

Nej jag har ingen insidesinfo. Jag bara letade på nätet efter en svensk kampkonstklubb med ett rätt lustigt namn (ni som hänger på budoka.se vet vad som avses) och lyckades komma till taikai.se två dagar efter att sajten uppdaterades med relevant info! Snacka om slump. Det blir stort Bujinkan-läger i höst, alltså. I Stockholm, så praktiskt. Tre västerlänningar som bor och tränar i Japan, och så Sveneric Bogsäter.

Mina ambitioner att inte gå på läger utan hålla mig hemma på klubben faller ihop som korthus… särskilt som jag inte kan tänka mig att klubben jag hör till tänker avstå från att masa sig iväg på lägret. Nu ska vi se… jo det är min lediga helg, ett praktiskt bekymmer mindre. Så bra.

Styrketräning och feldenkrais

I mitt nuvarande jobb färdas vi en del på cykel. Det var länge sen jag cyklat i någon som helst utsträckning och det känns lite lustigt i knät. Det gör inte ont men det liksom hackar lite ibland, ungefär som om bitarna inte helt passar ihop. Hm.

10 dagar efter att jag lyckades ställa tekoppen bredvid bordet

Egentligen skulle jag kunna träna med den här foten. Jag har bara passat på att häcka ute hos pojkvännen, nu när jag ändå inte kan jobba – för det är det värre med. Om jag satt på kontor hade jag väl inte behövt mer än en sjukskrivningsdag eller två, men nu knatar jag omkring i uteskor hela arbetspassen… jag känner mig skittöntig som går sjukskriven, som en annan prinsessa på ärten. Men vad gör man.

Te är farligt

Tredeciliters tekoppar håller kvar värmen rätt bra. En tekula och kokande vatten direkt från vattenkokaren, sen slå sig ner i soffan med en macka och lilla datorn… aj som f*n! Det tog en liten stund att först förstå vad som skett, sen få av sandal och strumpeländet (naturligtvis skulle jag ha knästrumpor just idag, det tog några sekunder extra att krångla av) och ta sig in till duschen med kallvatten.

Att träna eller inte träna, det är frågan

Knäet som jag slog i gatan när jag for omkull för snart två veckor sen gör inte ont när jag går, men däremot när något trycker på det. Ska jag lyckas göra bakåtfall med detta knä… nej jag vet, man ska inte sätta i knäet men jag är stel och otränad, okej? Dessutom har fallteknik och annan semiakrobatik aldrig varit min bästa gren. Även jag blir bättre med tiden, men någon stjärna på det blir jag aldrig.

Svullet knä, mitt i vintern och mitt i livet

Jag brukar ha blåmärken på benen på vintern eftersom jag far omkull ibland. Jag har väl skor som inte greppar optimalt och går och tänker på annat – först när jag ligger på marken inser jag att ajdå, det var visst halt här.

Det här var andra gången den här vintern som jag föll på en glashal gata, men den här gången slog jag i knäet. Aj, aj, aj…. inte så mycket då som nu, ett halvt dygn efteråt. Det gör ont att gå. Hur lång tid tänker det här ta på sig att gå över, tro. Knappt två veckor tills träningsterminerna börjar – räcker det?

Jag har i alla fall slutat gå till tvättstugan i inomhussandaler på vintern, sen jag halkade och föll i tvättstugetrappen. Svanskotan ömmade i minst ett halvår efteråt. Snart är jag som de gamla kärringarna som är ängsliga hela vintern för att falla och slå sig.

Ett lämpligt sätt att fira sin 42:a födelsedag, minsann! med en lagom påminnelse om den åldrande kroppens ömtålighet. Jag står mitt i livet. Härifrån går det rent fysiskt bara utför.

Förkyld… blä.

Jag har gått omkring med lite, lite ont i halsen i ungefär två veckor, och undrat när förkylningen tänkt bryta ut. Igår tisdag var jag lite trött på eftermiddagen, och tänkte ”antingen faller jag ihop under fäktningen, eller så går det över”. Det gick inte över. När det var en halvtimme kvar av ett ovanligt intensivt fäktningspass hade jag mer ont i halsen än förut, bröt och gå hem.

Nu sitter jag här i min soffa, för sjuk för att gå till jobbet men lite för frisk för att kunna bädda ner mig och bara tycka synd om mig själv. Inte lär jag kunna träna på lördag, inte. Det blir säkert fortsättning på huggfäktningsövningarna, det som jag absolut inte vill missa. Bläää.

Feldenkrais och naturvetenskap

Min världsbild är i grunden naturvetenskaplig. Väldigt stor del av alternativmedicinen har jag svårt för helt enkelt baserat på hur utövarna pratar. Om de säger saker som i mina öron låter alltför konstigt slår jag lätt bort allt de säger som dumheter och strunt.

Mina fötter går på kryckor

Veckorna innan jag fick mina första specialgjorda inlägg till skorna, modell fotbäddar, var ganska deprimerande. Varje steg gjorde ont. Jag undrade hur framtiden skulle se ut. Att gå är något som vi icke funktionshindrade tar för givet, liksom allt vardagligt som liksom bara finns där – ända tills något krånglar.

Efter ett par veckor med inlägg i mina Ecco Soft kändes fötterna såpass mycket bättre att jag kunde andas ut. Småningom fick jag tipset att gå med skor eller sandaler även inomhus, vilket var det verkliga lyftet. Jag har inte ont i fötterna längre. Ibland händer det att någon (till exempel en sjukgymnast) tar i min fot med bägge händerna och bänder på ett sätt som funkar på andra men inte på mig, för jag har en inflammation där inne som inte ger med sig. Helt bra är det inte, men jag känner inte av det. Inte så länge jag skonar mina fötter med skor och inlägg, så det där nedsjunkna främre fotvalvet (metatarsalgi eller transverso planus, för den som gillar latin) hålls uppe och benbitarna inte kan sjunka ner i alltför tokiga ställningar. Går jag barfota på hårt golv i mer än någon timme så känner jag av det. Alltså låter jag bli. Det är dumt att ha ont i onödan.

Att ständigt ha inlägg i skorna är att gå på kryckor, jämt. En del muskler i fötterna måste förslappas, jag kan inte förstå annat. Den läkare som ställde diagnosen sade att jag skulle sitta och knyckla ihop frottéhanddukar med tårna när jag ser på TV. Det har jag förstås inte gjort, inte bara för att jag inte ser på TV. Möjligen har jag ibland suttit i soffan och knådat pojkvännens bröstmuskler med tårna, men det är inte mycket till regelbunden träning.

När jag nu bläddrar igenom några månaders nytillskott på ultraschmultra-Fredrikas blogg och hittar en studie om hur foten fungerar vid barfotalöpning och löpning med skor (det är en förenkling, jag vet), länkar till en websajt som förklarar fynden och en kort film, då börjar jag tänka. Om det faktum att vi ständigt bär skor på fötterna innebär att vi får svagare fötter… vad ska då inte jag få.

Min fotproblem har jag efter min mamma. Vi har i grunden högt fotvalv – kanske inte riktigt cavusfot, men något ditåt. Sen årtionden av skor på fötterna, gång på släta trottoarer så man kan felbalansera utan att fötternas muskler behöver kompensera… och i mitt fall till slut tangoskorna, dans i höga klackar utan stöd under hålfoten. Men även utan dem hade säkert mina fötter fallit ihop till slut. Lite felkonstruktion i själva mekaniken, och till det svaga muskler.

Hur kan jag träna upp mina fötter? Jag kan inte börja träna barfotlöpning. Mina försök att börja om med någon typ av budo som utövas på matta har delvis haft att göra med att jag tänkt att det vore nyttigt att låta fötterna motionera utan skor några timmar i veckan. Nu har de försöken fallit av andra skäl, men jag vet ju inte heller om det skulle fungera med tanke på fötterna.

Jag vill ha sjukgymnastik för mina fötter. Träning som är anpassad till min skada, som inte belastar på fel ställen men som leder någon vart. Vem kan sånt här, undrar jag. En vanlig sjukgymnast? Tveksamt. Finns det sjukgymnaster som inriktar sig på fötter? Vad säger de på naprapathögskolan, om jag skulle bege mig till deras elevbehandlingar?

Skadan går inte tillbaka, men jag kan ju åtminstone sköta om det jag har kvar. Mortons neurom, nervsmärta för att en nerv kommer i kläm när framvalvet sjunkit ner och benbitarna inte ligger som de ska, går visserligen att operera om jag skulle få det men det verkar så onödigt.

——

Läs även andra bloggares åsikter om ortopedi, Mortons neurom, metatarsalgi, fotvalv, löpning

Fäktningens värsta fiende…

…heter uppenbarligen hosta.

Det går många roliga små virusinfektioner i år. En av dem har satt sig i mina luftrör och vägrar ge sig iväg därifrån. Det är nu drygt tre veckor som jag gått omkring och hostat, och i viss mån snörvlat men ändå mera hostat. Då blir det inte mycket fäktning av, inte.

Buggkursen fick ställas in på grund av krock med jobb. Tur det, annars hade jag missat halva kursen – antingen det, eller tvingat mig att gå eftersom jag var anmäld med partner. Usch, det finns många nackdelar det där med paranmälan.

——

Läs även andra bloggares åsikter om hosta, luftrörskatarr, fäktning, bugg, danskurser

Hala skor

Vad kan jag ha haft på fötterna när jag började dansa lindy? Möjligen ett par grundligt slitna Ecco soft, men jag gick ganska fort till dansbutiken och köpte danssneakers, billigaste sorten med delad sula. Under kursen på EBBA köpte jag mig ett par danspjuck till, lite snyggare än mina buggtofflor: svart läder med lädersula som mest ser ut som lågskor för herrar.

EBBA huserar i en gammal jympasal med parkettgolv som hålls i toppskick. Första lektionen lyckades jag halka med mina lädersulor och falla pladask. Faktiskt är det inte helt fel med hala skor. Dels tär snurrar och twistar mindre på knäna, men man känner också bättre när man inte står helt i balans – det straffar sig omedelbart. Under boogie woogie-kursen för en vecka sedan kände jag åtskilliga gånger hur mitt ben gled iväg, när jag satte ner det och började tynga på det utan att ha vikten ovanför. Breda greppiga sulor kanske faktiskt kan lura in oss i dåliga vanor, att gå obalanserat – det är väl den logiken som ligger bakom MBT-dojorna som börjar finnas lite överallt.

När en muskel på insidan av ett knä började bråka under boogiekursen tänkte jag att tjahapp, nu är det snart kört. Konstigt nog gick det över, men nu när jag försökt dansa lite boogie igen gjorde den sig återigen påmind. Undrar om man inte borde ha danssneakers igen? Jag hade ju ett par, billigaste sorten med delad sula, men när jag började behöva inlägg i skorna var inte mina danssneakers riktigt kompatibla med inläggen. Nu ligger de i en kasse med kläder som ska till Myrorna.

Undras vilket som är farligare för mina knän: hårda stumma lindydojor med tunn sula, eller knubbig några snäpp mer greppig gummisula som tillåter mig att belasta tokigt?

——

Andra bloggar om dansskor, lindy hop, boogie woogie

Utan fotkryckor på budomatta

Att ständigt använda fotbäddar i alla skor är ungefär som att använda kryckor. Man avlastar problemet, samtidigt som man skapar spänningar och slitage på annat håll samt låter vissa muskler mer eller mindre förtvina. Ibland har man tyvärr inget val. Det stora lyftet för mina fötter var när jag slutade gå barfota hemma – då slutade jag ha vardagsont i fötterna. Numera är jag så gott som smärtfri. Liktornar på lilltårna är en biverkning som nog får ses som acceptabel trots att de får mig att känna mig som en urgammal kärring.

Egentligen borde jag hålla på med fotgymastik, sitta och knyckla ihop frottéhanddukar med tårna och liknande. ”Gör det framför TV:n” tyckte läkaren, men jag tittar ju inte på TV… jag skulle kunna sitta framför datorn och fotgymnastisera, visst. Men jag gör det inte.

Jag vet inte hur mycket bättre underlag för mina fötter budomattor är än hårt golv, men jag hoppas att fötterna håller. Kanske till och med att det kan vara nyttigt för mina förtvinande tår att tvingas ta spjärn och skjuta ifrån, utan kryckor. Några timmar budo taijutsu i veckan, det borde väl gå bra? Jag hoppas det i alla fall. Men får jag ont försvinner jag ut, fortare än kvickt. Få saker är numera så prioriterade som mina fötter.

——

Andra bloggar om nedsjunket framvalv, fötter, budo

Avdelningen onödiga blåmärken

Igår var det mera svullet än blått, men idag har jag ett blåmärke om åtta gånger åtta centimeter som bara är lite svullet. Det är inte knallblått, blodsutgjutelsen ligger lite för djupt för det, bara blåspräckligt. Ömt är det förstås, men bara inget trycker på det känner jag inget alls.

Jag kan inte tänka mig att det i kämpalek normalt är meningen att man ska rappa till varandra med den rottingkäpp som utgör svärdsattrapp upprepade gånger på samma ställe, på baksidan av låret just där rustningen inte täcker. Övningar för sånt får man väl göra lugnt och försiktigt, alternativt på konstgjort föremål att slå på om man vill slå ut mer än en bråkdel av vanlig slagstyrka.

I sparring får man smällar, det är normalt, och får man många smällar där rustningen inte täcker bör man nog fundera på att modifiera sin rustning. Det här däremot är bara korkat, avdelningen helt onödiga blåmärken och småskador som man hellre kan leva utan. När jag blev less på att agera enligt mönster för att få ett nytt rapp på låret sade jag ”jag tror den här övningen är för svår för mig”. (Det var den, jag kunde inte utföra attacken. Stragin ”slå tillbaka så han får känna på sin egen medicin” var därmed inte möjlig.) Sen drog jag.

Händelsen påminner om något jag var med om på Bujinkanträning utanför Kyoto. Därifrån har jag ett foto på ett kvadratdecimeterstort blåmärke på överarmen, även detta åstadkommet inte genom en enda träff utan genom upprepade slag på samma ställe. Då kände jag mig tvingad att stanna kvar hela passet ut – det gjorde jag inte här. Man lär sig med åren, trots allt. Kroppen må bli svagare, fetare och mindre vig, men man lär sig på erfarenheterna. Åtta gånger åtta centimeters svullet, djupt blåmärke istället för tio gånger tio… det tar sig, sa mordbrännaren.

——

Andra bloggar om heavy fighting, kämpalek, SCA, Bujinkan, blåmärken, svullnad, småskador

Ortopedtekniker och deras egenheter

Så du funderar på att skaffa dig inlägg till skorna, men vet inte var och hur du skaffar sådana? Jag lider med dig. Det är en djungel, minst sagt. Jag kan i alla fall börja med att berätta att du inte behöver någon läkarremiss. Man får inte inläggen bekostade eller på högkostnadskort ens om man har läkarintyg, så läkaren verkar gå utmärkt att hoppa över. Däremot kan en ortoped säkert ge förslag på kompetenta ortopedtekniker, vilket kan vara en bra sak.

Yrkesfältet ”göra fotbäddar och andra inlägg till folks skor” samt dess utövare verkar inte ha någon tydlig terminologi. En del av dem är tydligen ortopedingenjörer, men att ha mer än en sådan i firman är förmodligen ovanligt. Jag har valt att konsekvent kalla typen av yrkesman och butik för ”ortopedtekniker”, men folk som jobbar med det kan tydlligen ha alla möjliga utbildningar eller brist på sådan. I Stockholm finns minst en sådan som av flera andra betraktas som direkt oseriös. Där andra kollar på ens fötter samt kollar fotavtrycken via glaspall med spegel under, diagnosticerar han en med märklig högteknologisk utrustning. Sen säljer han färdiggjorda inlägg åt en, till högre pris än vad övriga tar för inlägg gjorda efter ens fötter. Det kan alltså finnas skäl att kolla upp vem man vill gå hos. Jag har aldrig ringt runt till olika firmor och frågat vad de som jobbar där har för utbildning, men nästa gång jag vill byta ska jag nog göra det.

Eftersom terminologin inte är enhetlig, kan ortopedteknikerna och deras små butiker vara lite svåra att hitta. Den jag går hos nu återfinns i Gula sidorna enbart under rubriken ”Skor – detaljister”. Butiken säljer förvisso en del skor, men det måste ändå vara en klart mindre del av deras verksamhet. Att leta ortopedtekniker är alltså en djungel, minst sagt, där tips från andra är ovärderligt. Jag har hört talas om en som ska ligga alldeles i närheten av Danderyds sjukhus, men har dock inte lyckats lokalisera den firman. Känner någon till den är jag tacksam för ett tips.

Att vara ortopedtekniker är uppenbarligen ett kreativt yrke. Att bara tillämpa en mall rakt av går inte – olika kunder har ju olika behov, de har olika typer av skor och gör olika saker i sitt liv. En del lösningar kanske kan vara ypperlig för hobbyverksamhet, men man bör ha andra typer av skor och inlägg till vardags. Jag skulle ge ganska mycket för att få prata med den som ska göra inläggen, direkt när jag lämnar in skorna. De flesta butiker brukar dock nå ett stadium där de växer och utökar, varpå de anställer mer eller mindre okunniga receptionister. När man sedan får sina skor och inlägg, säger då ortopedteknikern i värsta fall ”om jag sett skorna när de lämnades in hade jag sagt att det här går inte bra att göra inlägg till”. Tack för infon, nu när du redan gjort två par inlägg till mig för nästan 2000 kronor!

Trots allt är det en mindre andel av befolkningen som behöver hålla på med sånt här krångel. Den andelen är på ett sätt alltför stor, men ändå. Om du börjar fundera över dina fötter rekommenderar jag att som första steg gå in i en Schollbutik och köpa lösa pelotter. Ta med de pjuck du tänkt ha dem i, och be personalen om hjälp att smacka in dem på rätt plats i dojorna. De ska ligga allra längst fram i fotvalvet, men så gott som alla som försöker lägga in dem själv placerar dem för långt bak. Man kan också köpa ett slags halva sulor med pelotter i. Fördelen med dem är att pelotten inte kan placeras fel. De jag sett har dock haft ganska liten pelott, långt långt ifrån vad mina konstiga fötter behöver.

Lycka till i ortopedteknikdjungeln.

——-

Tillägg: Jag har insett att väldigt många som har inlägg har det av rena löparskäl, för att de anses supinera eller pronera. Inlägget är skrivet utifrån synvinkeln hos den som har faktiska fel på fötterna i form av sviktande främre fotvalv. Om jag varit medveten om den industri som säljer löparskor genom att diagnosticera folk som pronerare eller supinerare när jag skrev det här inlägget hade jag förmodligen skrivit det lite annorlunda… för det är inte vad inlägget handlar om.

——-

Andra bloggar om fötter, skor, ortopedingenjörer, ortopedtekniker, pelotter, fotbäddar

Halvhöga klackskor är felkonstruerade! Alternativa tangoskor, del 3

Mina nya finskor blev jättesköna med inlägg – faktiskt sitter de bättre med inlägg än de gjorde utan! Det måste bero på att hälen råkat lyftas eller sänkas en millimeter eller två, men vilket kan jag inte säga.

Ortopedteknikern var dubbelbokad och stressad, grrrr! Förra gången jag var där klämde han in mig mellan två kunder eftersom jag var försenad då tunnelbanan behagat strejka. Nu dubbelbokning… undrar hur ofta han jobbar på det här sättet. Tack och lov satt dojorna perfekt på en gång så där fanns inget att tjafsa om. Jag såg i alla fall till att få prata både om möjligheten att använda MBT-skor när man behöver så gigantiska pelotter i skorna som jag gör, och om möjliga tangoskor. Mina nya inlägg är nätta och fina, anpassade till nättare skor. Kanske kanske att jag faktiskt kan få in dem i skor inte tänkta för inlägg? Jag ska banne mig ta med dem till en dansbutik och prova.

Bland de mest intressanta prylar han visade mig var ett slags inlägg av plast, en skena som är tänkt för skor med mellan 4 och 7 centimeters klack. Den ligger från hälen till strax framför trampdynan, och vitsen med den är hålfotsstöd. Platta skor kan vara utan hålfotsstöd, det tar normala fötter inte skada av (även om skor med vanligen är bättre). I mellanhöga klackar läggs trycket över på framfoten, och foten tar stryk. I riktigt höga klackar kommer foten att ligga kloss med skon hela vägen, men inte i halvhöga. Faktiskt har jag hört åsikten att riktigt höga tangoklackar kan vara mindre tuffa för fötterna än de 6 centimeters-varianter jag köpte.

Ortopedteknikern sade att han sprungit omkring på Arlanda och provat ut små skenor på tjejer som går omkring i eleganta skor hela dagarna, som blev överlyckliga. Okej att man med dessa små skenor kan fixa till så halvhögklackeskor blir bekvämare – men det måste ju innebära att dojorna från början är helt felkonstruerade! Varför gör man dem inte högre i fotvalven från början? Den där plastskenan måste trots allt vara ganska svettframkallande – så varför inte sälja skor med färdig skena i istället, av trevligare material?

Själv ger jag mig inte på att använda de där skenan. Jag behöver en pelott, en gigantisk sådan – mycket större än vad som finns att köpa färdiggjorda, och ortopedteknikern är skeptisk till att göra bara en pelott åt mig och klistra fast i skon. Jag pronerar lite, alltså fotleden viks lite utåt när jag går, men inte så mycket att jag skulle behöva ha inlägg i alla skor av det skälet.

Varför kan jag inte få bara en gigantisk pelott fastklistrad i skon? Om jag tar ett par av mina inlägg och slaktar dem, och filar ner, och klistrar in själv… om jag vore en hantverkarsjäl, eller kanske rättare hade hantverkarhänder, skulle jag banne mig försöka.

——

Andra bloggar om fötter, ortopedteknik, skor, dansskor, tango

Alternativa tangoskor, del 2

Mörkröda snygga skor som kanske går att dansa tango i.

Jag har köpt nya finskor. Det känns som evigheter sen jag ägde ett par sådana. De här är gjorda för att stoppa inlägg i, men ändå nätta och snygga. Mörkröda. Sköna var de också. Kanske, kanske att de också funkar att dansa tango i. Klacken är ungefär fyra centimeter hög och inte jättesmal, så kanske jag skulle kunna både föra och följa i dem? men jag är långtifrån säker, tror att de inte sitter riktigt tillräckligt stadigt på hälen. Mycket beror på hur saker förändras när inläggen kommer i, också. Skor med snörning påverkas inte så mycket av inlägg medan den här typen av dojor är mycket mer känsliga för om innersulan blir en millimeter tjockare eller tunnare.

Nej, det är inte så här tangoskor brukar se ut. Jag vet.

Vad hände med mina förra alternativa tangoskor då? Äh, de ligger i hallen och skräpar. Kändes inte riktigt lönt att specialgöra dyra inlägg för billiga skitskor. Egentligen borde nog bra alternativa tangoskor för mig ha snörning. Jag får fundera på det, nästa gång jag ska shoppa alternativa tangodojor.

——
Andra bloggar om tango, skor, ortopediska inlägg, fötter

Jag behöver lära mig att inte prata om mina fötter

Ni vet hur roliga människor är som ständigt pratar om sina sjukdomar och krämpor? Inte sådär värst väldigt, nej.

Bland tjejer som dansar tango pratas det ganska mycket om skor. Man kollar in vad andra har, pratar modeller och klackhöjder. Om man går queertango och har en lärare som hasar runt i yllesockor halva lektionerna, kanske man pratar om klackens vara över huvud taget. Här blir det så lätt att inflika: Jag kan inte ha klackar. Jag har förstört mina fötter, just i tangoklackar, så nu är det anatomiska inlägg som gäller i alla skor. Det var det dummaste jag gjort, att börja dansa tango i högklackat! men hur kunde jag ha vetat…

Jag har gjort det där några gånger nu, och jag börjar känna att det räcker. Förvisso finns det fortfarande massor att säga om tangons sko- och klackfixering, men jag behöver inte måla upp mig själv som det ständiga offret för det. Ibland kan det vara taktiskt att hålla inne med saker, och jag behöver lära mig att inte prata om mina fötter.

——

Andra bloggar om tango, queerdans, queertango, fotproblem, nedsjunket främre fotvalv, prata sjukdomar

En knäskål på fel ställe

Tjejen bakom disken på studentexpeditionen tog några steg i sidled för att hämta några papper från en bänk. Knäet small till mot en hurts – och knäskålen hoppade ur led.

Nog visste jag att knäet är en mycket sårbar punkt, men så här…

——

Andra bloggar om knän, skador, knäskador, ur led

Jag känner mig besvärlig

Jag försökte ju prata om att det skulle bli besvärligt med mina inlägg när jag köpte skridskorna. Lyssnade han i butiken på det? Tveksamt. I vart fall minns han det inte, så nu är jag en besvärlig typ som kommer tillbaka för att få fler justeringar av skridskorna fast det bara gått en månad sen jag köpte dem. Vad katten, jag sa ju det! Jag gillar inte att känna mig som en besvärlig kund, särskilt inte när jag faktiskt förvarnat om realiteterna.

Under den en och en halv timme jag tillbringade i butiken drällde en pappa med konståkande dotter samt två ishockeykillar in i butiken. För hockeykillarna tittar personalen på fötterna och säger vilken form på fötterna de har, och avgör därmed märket. Konståkningsskridskor däremot ska formas och trixas efter fötterna, hoppas över ett snörhål om de är för trånga någonstans. Har man nya skridskor ska man lida, det är tydligen normalt.

Det känns nästan som om jag vore tillbaka i tangon. Fötterna ska anpassas till skodonen inte tvärtom. Att ha ont i fötterna är normalt. Jag hoppas verkligen, verkligen att det här är en övergående fas. Om inte skridskorna sitter skönt och enkelt på foten när säsongen är slut i februari, blir det ingen mer säsong för mig.

Över huvud taget känns det jobbigt med åkningen nu. Jag missade så mycket när jag var först sjuk och sen bortrest. Isdansen är långt långt borta, jag får nog vara glad om jag lär mig åka framåt och bakåt rimligt snyggt. Ganska många sorters pedagogik, både i tango och kampsport, börjar med att lära folk att de inte kan gå. Jag ogillar sån pedagogik. I det här fallet är det dock sant, jag kan inte gå det vill säga åka skridskor i vart fall inte särskilt bra. Bara själva åkningen får väl ta en hel säsong, det är väl rimligt. Sedan kanske man kan börja få dansa lite försiktigt.

Alla kontaktaspekter ligger långt långt bortom fjärran. Ja ja, vad hade jag väntat mig.

——

Andra bloggar om skridskor, skridskoskola, isdans, konståkning, sportaffär, besvärlig kund

Konsten att snöra ett par skor

Skridsko-Johan lärde mig att hoppa över ett par snörhål på skridskon där den klämde så jag fick ont. ”Det kan du göra på vanliga skor också” sade han. Nu har jag testat på mina jympadojor, och ja: därmed har han löst mina problem med att hitta skor som inte klämmer mig på knölen vid stortån så jag får ont, och skaver mig på lilltån så jag får liktornar.

Att ha början till liktornar när man inte ens fyllt 40 är inte direkt kul. Det ska böjas i tid, eller nåt. En effekt av mitt nedsjunkna främre fotvalv, det som är orsaken till att jag måste ha inlägg i alla skor och inte går barfota på hårt golv, är att framfoten blir plattare och bredare. Skor jag kunde ha förut passar inte längre. Det lär fortsätta vara ganska besvärligt att köpa skor om jag måste snöra om de skor jag provar, och sedan återställa snörningen på de dojor jag inte ville ha… än sen? Jag använde mina gamla Ecco Soft tills de bokstavligen hade hål under och läckte in vatten. Förhoppningsvis slipper jag sånt framöver.

Borde jag inte kunnat komma på det här själv?

——

Andra bloggar om skor, skridskor, fötter, fotvalv, framfoten, nedsjunket främre fotvalv

Som Kajsa Anka, ungefär

Om någon vill trampa på mina ömma tår, bör denne välja mina lilltår.

Mina fötter som egentligen är ganska smala, har börjat plattas ut och bli bredare framtill. Förmodligen har detta på något sätt att göra med mina nedsjunkna framvalv, men det låter inte som någon standard att liktornar på lilltårna ska vara en följd av nedjunket främre fotvalv. Skor som passade mig förut, skaver numera lite på knölen vid stortån men än mycket mera på lilltån.

En jämnårig kompis har under minst fem års tid hävdat att vi är medelålders, och jag har sagt att nej nej nej, medelåldern börjar tidigast vid 45. Nu är jag beredd att ge henne rätt. När liktornarna börjar hoppa upp, då är man banne mig medelålders.

Att hitta stor som går att gå i är ett elände. Inget passar, varken gammalt eller nytt. Jag sörjer mina gamla Ecco soft, och skulle glatt ge flera tusenlappar för att få tag i ett par nya men de tillverkas inte längre. Skor ska vara fina och smala därframme. De har inte plats för ankfötter med lilltår på. Jag går i sandaler hela somrarna och en bit in på hösten, specialsandaler med fotbäddar i. När sandalsäsongen är slut, då får jag problem.

Vi medelålders kärringar med liktornar blir i alla fall jätteglada när vi hittar en bra fotvårdare. En som sätter på lite lokalbedövande salva innan hon börjar karva bort liktornarna, och som gör en liten oljeinpackning och masserar innan hon är färdig, och som har skumgummiduttar att trä på lilltårna som är tillräckligt små för att passa. Sedan går man på små moln på vägen hem.

——

Andra bloggar om fötter, liktornar, fotvård, skor, sandaler, medelåldern

Handleder och fall

Budomemoarer, del 17

Under den tid jag tränade i Luleå skaffade jag mig ont i en handled. Utanför träningen hade jag inget problem av den, det var bara när handleden vreds som jag kände av det. Jag fortsatte träna. Jag vet när skadan från början uppstod, faktiskt precis vilket träningspass. Vi tränade kotegaeshi, en handledsvridning utåt, och eftersom vi inte behärskade höga fall rullade eller pendlade den som tog emot tekniken istället bakåt. I efterhand skulle jag säga att vi tränade för tufft för vår förmåga. Vill man köra kotegaeshi i det tempot ska uke falla högt, eller falla hårt som vi sade då.

Skadan var liten, men den gick inte bort. Kanske det räckt med en sommars träningsuppehåll, men något sådant tog jag ju inte. Det var inte så farligt, tyckte jag. Jag blev av med mina handledsproblem först när jag gått över till en annan typ av aikido – men det är en långt senare historia.

Vi tränade en del på att falla hårt också. Enklast var det från vissa kokyunage, som genom att gripa eller lägga handen kring en armbåge gjordes om till en teknik för högt fall. Vi hade en kille hos oss som tidigare kört lite judo, och om det var han som kastade antingen höftkast eller kokyunage var själva fallet en baggis för kastet kändes tryggt och bra. Vi föll en del högt på kotegaeshi också, de som ville och tordes. Här ställde min handled till problem. Jag var rädd om min handled, och därför tvekade jag. När jag tvekade och inte riktigt hängde med, blev det just precis den där lilla knycken i handleden som jag ville undvika.

När jag kommit till Iyasaka förväntade sig ingen att jag skulle börja träna på höga fall förrän jag tagit fjärde kyu. De flesta började nämligen träna på höga fall till tredje kyu, eftersom man i Sverige dels bär hakama från den graden och dels har en gammal informell överenskommelse om att hakama betyder att man kan falla. Den förberedande träning för höga fall som fanns var att falla över bock: en person ställer sig på alla fyra, och tjänar som hinder att falla över. Som vanligt var jag inte särskilt duktig, men fall över bock gick väl an. Väldigt många andra lärde sig falla bra på Iyasaka, men jag hade problem med att få andra att lita på min förmåga att ta höga fall. Bäst gick det med de riktigt duktiga, och med Iyasakas svartbältestäthet fanns det ju en del sådana. Förmodligen borde jag mycket medvetet ha bett om att få falla högt när jag tränade med duktigt folk, men det föll mig nog inte in.

Långt efter min tredjekyugradering frågade jag Urban, huvudinstruktören, vad jag borde göra för att förbättra mina höga fall. Jag fick svaret att jag skulle göra mera framåtfall, vilket gjorde mig oerhört förbryllad. Det lät inte rätt. Förmodligen tolkade han det som så att problemet var att jag var rädd för att falla. Jo jag var rädd – men för min handleds skull, som jag periodvis bar ett rött band runt för att visa vilken av mina handleder man måste vara lite försiktig med. Inte var jag jättetuff, men inte extremt skrajsen av mig heller. Däremot har jag insett att jag ofta framstår som tveksam, när jag snarare är fundersam och reflekterande. Ibland har instruktörer till och med tolkat mina förbryllade ansiktsuttryck som skeptiskt ifrågasättande. Jag är övertygad om att precis samma sak, att jag framstod som fallrädd, gjorde att många inte ville kasta mig. Därmed fick jag mindre träning på det, vilket inte gjorde saken bättre.

När jag lämnade klubben hade jag andra kyu, men blev inte kastad högt särskilt mycket trots att min grad var sådan att jag förväntades kunna det. I realiteten spelade det dock mindre roll eftersom jag ändå aldrig agerade uke, ”kastdocka”, på graderingar – det enda tillfälle då man på Iyasaka verkligen brukade vilja ha en partner som gärna tog höga fall. Träningen anpassades till personliga förutsättningar, vilket ju i sig är något bra. Jag tillhörde inte dem som skulle bli något. Det spelade inte särskilt stor roll.

Jag kan konstatera att jag backade för andras uppfattning om mig, och lät dem forma vem jag blev. Det var nog ungefär så jag brukade fungera på den tiden. Jag vet att jag förändrats och utvecklats på den punkten, men säkert inte så mycket som jag skulle önskat.

——

Andra bloggar om aikido, fallteknik, fall, skador, handleder, Iyasaka

Ki-övningar och knän

Budomemoarer, del 4

Jag gick ett litet läger i Stockholm för ki-aikidons överhuvud i Europa, Yoshigasaki sensei. Själva aikidoträningen var inte öppen för vem som helst, men en timme per kväll stod det ki-andning och meditation på schemat. Det kunde man gå utan att träna aikido.

Varken förr eller senare har jag sett en budoinstruktör använda blädderblock så mycket medan han undervisade. Läraren skrev, ritade enkla skisser och förklarade. Ett återkommande tema var skillnaden mellan meditation eller vetenskap, och Yoshigasaki sensei demonstrerade principen för vetenskap flera gånger: ”Jag håller den här pennan i handen. Jag tror att om jag släpper den, kommer den att falla ner – så jag kontrollerar om det stämmer.” Och så släppte han pennan, och tittade på hur den föll ner på mattan. ”Ah, den föll ner.” Vad detta berättade om vad meditation är för något och vad det inte är, förstår jag lika lite nu som då.

Vi fick göra övningar där man knuffade på varandra, för att konstatera att bästa sättet att stå kvar inte är att streta emot. Det är dels svagare, och dels så flyger man som en vante om den andre skulle släppa trycket. Nej, det starkaste sättet är att istället tänka på riktningen nedåt, ner i marken under sig. Märkligt, men det fungerade. Just balans var en viktig komponent i många av övningarna. Vi jobbade två och två, och tryckte åt olika håll på varandras kroppar för att känna efter om vi var i balans. Som nästa steg i övningen reste man sig upp på tå, och sänkte sig ner igen innan ens partner fick testa balansen. Sen försvårades övningen till exempel genom att balansören fick sträcka ut en arm framför sig, eller genom att prata samtidigt. En hel del av de här övningarna lät sig översättas till vardagligt liv, till sådant som att sätta gränser och interagera med andra människor. Det fascinerade, och jag pratade rätt länge efteråt om det här seminariet.

Hemma i Luleå fortsatte jag min karateträning som vanligt. En vinterkväll när jag skulle ta cykeln utanför bion och cykla hem gjorde det ont i ena knät. Som försiktig general ledde jag cykeln hem. Under den närmaste veckan blev det värre, och som värst fick jag stödja mig på ledstången för att avlasta knät när jag skulle gå nedför trappor. De där rundsparkarna där man stående på ett ben roterar på det under sparken… nog visste jag att det slet lite, särskilt som jag var en smula kobent. Inte hade jag tänkt mig att få akut ont, dock.

Det tog ett halvår av vila från träning och cykel innan jag tordes lita på att knäna var glada igen. Sen gick jag inte tillbaka till karaten. Jag insåg att när jag lyckades åstadkomma bättre balans i mina sparkar än vad jag hade skulle det fresta mindre på mina knän, men vägen till en sådan balans kändes för lång. Dessutom var det ju egentligen aikido jag ville träna. Någon aikidoklubb fanns ju inte i krokarna, men det fanns jujutsu. I jujutsuklubben borde jag väl åtminstone kunna lära mig rulla?

Sagt och gjort. Jujutsun höll till i sporthallens källare, med karaten på ena sidan och judon på den andra. Något lite fick vi sparka på mitsar och göra annat som låg högre upp i graderingssystemet, men mest tränade vi på det som ingick till gulbältesgradering. Vi ägnade oss alltså åt att ta oss loss ur grepp av olika slag, samt fallträning. Ingendera var så fantastisk spännande, tyckte jag, men det var ju fallträningen jag egentligen var ute efter så jag var nöjd.

En bit in i terminen började en av grabbarna att då och då peta mig i sidan med ett finger. Det kändes varken som tafsning eller något direkt skämt. Möjligen var det ett valhänt försök till kontakt när killen petade mig i sidan apropå ingenting, jag vet faktiskt inte. Hur som helst blev jag mer och mer irriterad. Det var ett litet men dock intrång på mitt revir, som inte skulle betytt något alls om det inte ständigt upprepades. Jag funderade på om jag skulle säga åt honom på mattan nästa gång han kom och petade, eller om jag skulle ta det i enrum efter passet. Till slut bestämde jag mig för att han ändå inte behövde skällas ut offentligt. Nästa gång, då skulle jag snacka med honom! men det behövdes aldrig. I det ögonblick som jag bestämt mig för att det räckte, slutade han peta på mig. Jag tror inte att det var en slump.

Efter en termin i jujutsuklubben tog jag ett sommarjobb i Stockholm. Här skulle tränas aikido.

——
Texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido, jujutsu, Ju-jutsu Kai, karate, budo, skador, pedagogik, Yoshigasaki