Han kliver på mina fötter!

En gång tränade jag med en person som ständigt och jämt trampade mig på foten. Det ingår i Bujinkan – man gör det ganska ofta, för att hindra personen från att flytta på sig (och säkert också av en hög andra skäl). Den här killen var dock sällsynt frekvent i sitt fottrampande, och ovanligt eftertrycklig – eller om det bara var det att trycket hamnade lite längre upp på foten än vad det brukade. Jag bad honom att låta bli, men mönstret var så ingrott i kroppen på honom att han hade svårt att göra det. Ska man säga till på skarpen eller inte? Jag vet ju inte riktigt vad mina fötter egentligen tål, och vill inte vara alltför harig.

Sätt på dina röda skor och dansa blues

Jo, jag hade faktiskt röda skor till bluesdansen – mina fina Think!-skor, som jag ursprungligen tänkt mig till tango. Klacken är väl 3,5 eller 4 cm hög – oj oj vad jag är ovan vid klack! Det kändes helt okej, de har bra glid i lädersulorna, men att dansa på en klack som är 2 cm smal – jag vet inte. Jag trampade snett en gång, och det är väl i och för sig ingen större fara med det, men jag vet inte om jag riktigt har lust. Alternativet är mina gamla lindypjuck, i modell herrskor med en ynka centimeters klack, som börjar vara lite slitna och fula. Förr brydde jag mig aldrig mycket om vad jag hade på fötterna – men nu, när jag måste ha huvudsakligen väldigt ”praktiska och förnuftiga” skor längtar jag efter lite kvinnlig elegans, just i skorna. Men jag kan ju försöka lägga den elegansen nån annanstans istället. Putsar jag upp min gamla platta lindyskor blir de nog helt okej.

Think! är ett märke som är värt att kolla upp för den som vill ha finskor som rymmer inlägg.

Kroppsmedvetandeträning för mina fötter

Under första terminen ska vi ha fyra lektionspass – eller träningspass – i något som kallas basal kroppskännedom, BK. Det är en sjukgymnastisk metod från början utvecklad för användning inom psykiatrin, som numera används även vid långvarig smärta och lite annat. Stora delar av innehållet är snott från tai chi/qi gong, bara klätt i en mer västerlandiserad språkdräkt. Sjukgymnaststudenter bör lära sig förstå sig på den egna kroppens funktion, det är ganska givet, och det finns många plan att ta itu med den saken på.

Somliga går i trasiga skor

Mina sandaler med hälrem är slut. Jag har gått massor i dem, och nu har de gått sönder. Bägge sandalerna har gått av under trampdynan, precis där foten böjs. Bitarna hänger ihop, och eftersom det ligger tjocka inlägg av den typ som heter fotbäddar i dem lär de inte trilla isär i två bitar.

Lite om balans

Jag har rätt dålig balans och har väl alltid haft, men det blev värre när mina fötter brakade ihop. Jag var ut och dansade på fredagkvällen, men var fruktansvärt vinglig på fötterna. Det gick inte bra. Sen var det tango- och polskekurs lördag och söndag, med dans lördag kväll… när mina fötter fortfarande gjorde ont fast jag bytt till lågklackat visste jag att nu har jag gått över en gräns. Nu har något hänt med mina fötter. Något som inte var bra.

Fötternas benstruktur är förstärkt med massor av bindväv, får vi lära oss. Bindväv som håller formen på fötterna. Om ligament i mina fötter töjts ut är det inte så konstigt om balansen försämras… skelettbenen ligger inte optimalt i förhållande till varandra. Plattorna som maskinen jag står på har blivit lite instabila (koloss på lerfötter.) Rimligen får mina muskler jobba mer än förut för att behålla min balans, när ”underlaget” blivit lite ostadigt. Kanske de till och med har sämre vinklar att jobba utifrån – jag har inte koll på alla fotens egna småmuskler, och lär väl inte få det heller såvida jag inte går någon specialkurs inriktad på just fötter.

Fotens anatomi

De flesta sjukgymnaststudenter brukar tycka rätt illa om att lära sig fotens anatomi – läkarstudenter ännu mer så, kan vi förmoda. Den är så komplicerad. Två leder i själva fotleden, en som gör så man kan vicka foten upp och ner och en som gör att man kan vicka den i sidled… massor av ben, som sitter ihop så tajt att lederna däremellan inte är särskilt rörliga. Och massor av bindväv, för att hålla ihop konstruktionen.

Vardagsträning mot benpålagringar och svaga tår

De här åren då jag gått med fotbäddar i alla skor har gjort tårna fruktansvärt svaga. De orkar inte böja sig många grader nedåt, ens utan motstånd. På sjukgymnastens brits spretade de helt okontrollerat ut åt sidorna – jag var då inte medveten om att de gjorde så. Om jag gör så även när jag går så har jag hittat förklaringen till mina liktornar på lilltårna! Sen jag fick veta det försöker jag medvetet knipa med tårna i skorna när jag går, få tårna att jobba neråt mot underlaget istället för ut åt sidorna.

Knäriktningar och balansövningar, och svaga muskler på ena sidan knät – eller onödigt spända på den andra?

Om jag gör knäböjningar på ett ben viker tydligen knäet på stödjebenet av inåt – det var jag inte medveten om. Jag är svag i musklerna på utsidan av benet, säger sjukgymnasten.

Min ortopedteknikerfirma har gått och lierat sig med en sjukgymnast med fötter som specialintresse. Jag som tänkt i ett par års tid att jag borde leta rätt på en sån men inte vetat hur jag ska göra för att hitta en bokade raskt in en tid när tillfälle gavs

Inte nu heller

Jag har haft semester, och visserligen inte varit bortrest särskilt långt men ändå flängt runt en del. Det har inte blivit något tränat, alls – och det har faktiskt varit ganska skönt. Två helt träningsfria veckor, det är nog inte så dumt ibland.

Nu i kväll upptäckte jag att ena stortån är ond stel och bråkar, av något skäl. Nej den kan jag nog inte rulla med, bara att stå över träningen på tisdag. Torsdag jobbar jag och på söndag ska jag ut i skog och mark, så det blir ingen träning då heller.

Nåja. Tre träningsfria veckor, det är inte extremmycket. Rätt många tar sig träningsfritt hela sommaren… jag har inte tränat styrke heller de här veckorna, och funderar en del på hur jag ska göra med det kortet. Ska jag verkligen tro på att jag har tid och motivation för att hålla ut med den träningen?

Det ska bli upprop idag, på eftermiddagen. Upprop och lite information. Jag har skaffat kursböcker och bläddrat lite, och tycker det ser överkomligt ut. Fysiologikursen är till rätt stora delar en ytligare repetition av vad jag redan lärt mig – med undantag för rörelseapparaten, där kan jag verkligen inte mycket. Sen tillkommer de praktiska ämnena. Till att börja med ska vi bland annat lära oss hitta var muskler och nerver sitter på folk. Det känns ganska spännande faktiskt.

”Du är inte kapabel att träna jujutsu”

En del möten blir bara så fel.

Jag hade bokat en tid hos en feldenkraisande sjukgymnast, men fick höra så mycket konstiga saker att jag backar ur. Bland mycket annat sade sjukgymnasten, apropå alla onödiga spänningar som tydligen finns i mina ben ”du är inte kapabel att träna jujutsu”.

Och dens bedömningar ska jag lita på. Stel som en planka var jag, tydligen. Snäppet under en CP-spastiker. Wow. Det här liknar ju mest ett SM i förolämpningar. Jag log och tog emot – varför gör jag det? – och bestämde mig för att inte ha mer med just den här personen att göra.

Jag är fortfarande intresserad av feldenkrais. Jag tror fortfarande att min lite väl framåtlutande hållning kan ha ett samband med mina småtrasiga fötter… och jag tror fortfarande inte det är nyttigt för kroppen att gå med inlägg i skorna jämt. Om jag via feldenkrais kan hitta en väg till att slippa dem…

… men den vägen går inte genom den här människan.

Aj min tå!

Onödigaste sättet att göra sig illa under taijutsuträning: man snubblar på mattan och stukar till stortån.

Nu blev det inte så jättefarligt, men kära nån! Jag har knappt några muskler alls i tårna längre. Inte konstigt att jag stukar dem för ingenting. Jag måste, måste, måste verkligen styrketräna mina fötter. Just nu gör högra stortån lite ont om jag försöker gräva med tårna i sofftyget och skrynkla ihop den frottéhandduk som helt lämpligt ligger på armstödet… men jag kan åtminstone träna vänsterfotens tår lite.

Kan vilken sjukgymnast som helst råda mig till tips för styrketräning för fötterna, eller bör jag leta rätt på någon typ av specialist? Sjukgymnastiken är nu inte indelad i specialiteter på samma sätt som medicinen. Hur hittar man till rätt sorts sjukgymnast?

Läger, mattor och fötter

Nej jag har ingen insidesinfo. Jag bara letade på nätet efter en svensk kampkonstklubb med ett rätt lustigt namn (ni som hänger på budoka.se vet vad som avses) och lyckades komma till taikai.se två dagar efter att sajten uppdaterades med relevant info! Snacka om slump. Det blir stort Bujinkan-läger i höst, alltså. I Stockholm, så praktiskt. Tre västerlänningar som bor och tränar i Japan, och så Sveneric Bogsäter.

Mina ambitioner att inte gå på läger utan hålla mig hemma på klubben faller ihop som korthus… särskilt som jag inte kan tänka mig att klubben jag hör till tänker avstå från att masa sig iväg på lägret. Nu ska vi se… jo det är min lediga helg, ett praktiskt bekymmer mindre. Så bra.

Feldenkrais och naturvetenskap

Min världsbild är i grunden naturvetenskaplig. Väldigt stor del av alternativmedicinen har jag svårt för helt enkelt baserat på hur utövarna pratar. Om de säger saker som i mina öron låter alltför konstigt slår jag lätt bort allt de säger som dumheter och strunt.

Mina fötter går på kryckor

Veckorna innan jag fick mina första specialgjorda inlägg till skorna, modell fotbäddar, var ganska deprimerande. Varje steg gjorde ont. Jag undrade hur framtiden skulle se ut. Att gå är något som vi icke funktionshindrade tar för givet, liksom allt vardagligt som liksom bara finns där – ända tills något krånglar.

Efter ett par veckor med inlägg i mina Ecco Soft kändes fötterna såpass mycket bättre att jag kunde andas ut. Småningom fick jag tipset att gå med skor eller sandaler även inomhus, vilket var det verkliga lyftet. Jag har inte ont i fötterna längre. Ibland händer det att någon (till exempel en sjukgymnast) tar i min fot med bägge händerna och bänder på ett sätt som funkar på andra men inte på mig, för jag har en inflammation där inne som inte ger med sig. Helt bra är det inte, men jag känner inte av det. Inte så länge jag skonar mina fötter med skor och inlägg, så det där nedsjunkna främre fotvalvet (metatarsalgi eller transverso planus, för den som gillar latin) hålls uppe och benbitarna inte kan sjunka ner i alltför tokiga ställningar. Går jag barfota på hårt golv i mer än någon timme så känner jag av det. Alltså låter jag bli. Det är dumt att ha ont i onödan.

Att ständigt ha inlägg i skorna är att gå på kryckor, jämt. En del muskler i fötterna måste förslappas, jag kan inte förstå annat. Den läkare som ställde diagnosen sade att jag skulle sitta och knyckla ihop frottéhanddukar med tårna när jag ser på TV. Det har jag förstås inte gjort, inte bara för att jag inte ser på TV. Möjligen har jag ibland suttit i soffan och knådat pojkvännens bröstmuskler med tårna, men det är inte mycket till regelbunden träning.

När jag nu bläddrar igenom några månaders nytillskott på ultraschmultra-Fredrikas blogg och hittar en studie om hur foten fungerar vid barfotalöpning och löpning med skor (det är en förenkling, jag vet), länkar till en websajt som förklarar fynden och en kort film, då börjar jag tänka. Om det faktum att vi ständigt bär skor på fötterna innebär att vi får svagare fötter… vad ska då inte jag få.

Min fotproblem har jag efter min mamma. Vi har i grunden högt fotvalv – kanske inte riktigt cavusfot, men något ditåt. Sen årtionden av skor på fötterna, gång på släta trottoarer så man kan felbalansera utan att fötternas muskler behöver kompensera… och i mitt fall till slut tangoskorna, dans i höga klackar utan stöd under hålfoten. Men även utan dem hade säkert mina fötter fallit ihop till slut. Lite felkonstruktion i själva mekaniken, och till det svaga muskler.

Hur kan jag träna upp mina fötter? Jag kan inte börja träna barfotlöpning. Mina försök att börja om med någon typ av budo som utövas på matta har delvis haft att göra med att jag tänkt att det vore nyttigt att låta fötterna motionera utan skor några timmar i veckan. Nu har de försöken fallit av andra skäl, men jag vet ju inte heller om det skulle fungera med tanke på fötterna.

Jag vill ha sjukgymnastik för mina fötter. Träning som är anpassad till min skada, som inte belastar på fel ställen men som leder någon vart. Vem kan sånt här, undrar jag. En vanlig sjukgymnast? Tveksamt. Finns det sjukgymnaster som inriktar sig på fötter? Vad säger de på naprapathögskolan, om jag skulle bege mig till deras elevbehandlingar?

Skadan går inte tillbaka, men jag kan ju åtminstone sköta om det jag har kvar. Mortons neurom, nervsmärta för att en nerv kommer i kläm när framvalvet sjunkit ner och benbitarna inte ligger som de ska, går visserligen att operera om jag skulle få det men det verkar så onödigt.

——

Läs även andra bloggares åsikter om ortopedi, Mortons neurom, metatarsalgi, fotvalv, löpning

Utan fotkryckor på budomatta

Att ständigt använda fotbäddar i alla skor är ungefär som att använda kryckor. Man avlastar problemet, samtidigt som man skapar spänningar och slitage på annat håll samt låter vissa muskler mer eller mindre förtvina. Ibland har man tyvärr inget val. Det stora lyftet för mina fötter var när jag slutade gå barfota hemma – då slutade jag ha vardagsont i fötterna. Numera är jag så gott som smärtfri. Liktornar på lilltårna är en biverkning som nog får ses som acceptabel trots att de får mig att känna mig som en urgammal kärring.

Egentligen borde jag hålla på med fotgymastik, sitta och knyckla ihop frottéhanddukar med tårna och liknande. ”Gör det framför TV:n” tyckte läkaren, men jag tittar ju inte på TV… jag skulle kunna sitta framför datorn och fotgymnastisera, visst. Men jag gör det inte.

Jag vet inte hur mycket bättre underlag för mina fötter budomattor är än hårt golv, men jag hoppas att fötterna håller. Kanske till och med att det kan vara nyttigt för mina förtvinande tår att tvingas ta spjärn och skjuta ifrån, utan kryckor. Några timmar budo taijutsu i veckan, det borde väl gå bra? Jag hoppas det i alla fall. Men får jag ont försvinner jag ut, fortare än kvickt. Få saker är numera så prioriterade som mina fötter.

——

Andra bloggar om nedsjunket framvalv, fötter, budo