Dyr yoga. Avsevärt billigare budo.

Min siste aikidoinstruktör Jan Nevelius kommenterade ibland att svenskar inte är beredda att betala för aikidoundervisning. Han hade själv tagit emot en hel del undervisning i qi gong, och var vid det här laget själv instruktör i den qi gong-organisation som åtminstone då hette ”Healing tao”, så han var väl medveten om skillnaden: inom qi gong kan man ta hyggligt betalt. Inom aikidon inte. Det är skilda segment av marknaden, med helt skilda regler.

Nuförtiden finns flera ställen i stan där man kan träna Iyengar yoga. Jag googlar runt och tittar på priserna. Det ryms inte i min budget. Priserna är säkert likartade i andra yogavarianter. Jag kan gå gruppträning på simhallar, men har man en gång tagit lektioner för en riktig yogalärare tror jag inte man är nöjd med det.

Nog är det ganska lustigt. Marknadsekonomin styrs inte enbart av köpkraft och varors kvalitet, så mycket är säkert.

Power yoga, hatha yoga… Iyengar yoga

Åkeshovs sim- och idrottshall erbjuder yoga. Man hittar det i programmet för work out, step up, power jump, allt vad det heter. Jag är skeptisk till sånt. När jag kört yoga har det varit för lärare som lärt sig i Indien. Positionerna hade skumma indiska namn, och träningen omgavs av en strikthet – lika noggrant hur man går ur en position som hur man går in i den. Ganska petigt, massor av olika saker att tänka på precis hela tiden.

På Stockholms stads simhallar har de ”Power yoga” och ”Hatha yoga”, vilket förmodligen bör uttydas som något i stil med ”modern jympingyoga” respektive ”lite mer traditionell yoga, av ospecificerad sort”. Tjejen i receptionen kan givetvis inte redogöra för vad lärarna har för bakgrund. Jag grunnar. Eftersom jag numera är anställd av Stockholms stad kan jag få sim- och träningskort billigt. Kanske om jag springer runt på alla hallarna och går ett pass för alla lärare, att jag hittar någon som jag tycker är vettig? Det blir ju mycket billigare än annan yoga, det är helt klart. Frågan är om priset också säger något om kvaliteten.

Utan större hopp googlar återigen efter Iyengar yoga i Stockholm. Och minsann, nu finns det! Jag kollar snabbt igenom sidan. 10 gånger för 1900 kronor… det är lite andra priser, det. Det är tänkt som en kurs, att man ska lära sig yoga på egen hand hemma. Sånt passar mig inte egentligen, jag vill gå iväg till en träning på en bestämd tid, duscha och komma hem. Ska jag göra hemma blir det inte av. Minsann om inte Mats Fastmark har satt igång igen. Fast jag föredrog hans yoga medan han fortfarande körde huvudsakligen Iyengar.

Ska jag köpa ett sånt där billigt träningskort genom jobbet, när jag vet att det inte är vad jag egentligen vill ha. Simning, styrketräning, work out av olika slag, mindre optimal yoga. Ingendera passar mig som hand i handske, men å andra sidan är utbudet så stort att man kanske ändå lyckas hålla igång med någonting över hela året?

Eller så nöjer jag mig med duellfäktningen. De har förresten fäktning också i Åkeshov, i samma byggnad. Ängby fäktklubb. Kanske det kunde ge lite perspektiv på duellfäktningen, fast… nä.

——

Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, renässansfäktning, yoga, Iyengar yoga, Åkeshov

Iyengar yoga mot kobenthet

Budomemoarer, del 30

Min syster i Umeå som tränat många sorters yoga nämnde vid något tillfälle att en sort som hette Iyengar hade botat hennes kobenthet – bara tillfälligt, dock. När hon slutade med yogan, återgick knäna till sin vanliga position. Det här tyckte jag lät spännande. De knäproblem jag fick i karaten hade säkert en del att göra med min kobenthet. Kunde yoga verkligen göra något åt kobenthet? När jag fick veta att en elev till min systers yogalärare skulle börja undervisa i Stockholm var jag på. Jag hade börjat plugga, och dragit ner ordentligt på aikidoträningen. Samtidigt tyckte jag att jag behövde fysisk träning.

Yogan var strikt, och påminde i det avseendet mer om min Shotokan-karate än något annat jag gjort. Läraren instruerade hela tiden hur vi skulle göra: kliv ut i position, lyft upp knäskålarna, vrid bröstkorgen mot taket. Stå kvar i positionen en stund, sedan tillbaka ur positionerna i lika strikt form som man gick ur den. Jag är närmast överrörlig i armbågar och knän, men extremt stel i höfterna. I de flesta typer av yoga skulle jag inte klara av att inta så många yogapositioner, men i Iyenger yoga använder man fysiska redskap för att anpassa ställningarna till stelisar. När jag inte nådde ner med handen till golvet kunde jag ställa den på en kloss istället. Utan denna anpassning skulle jag säkerligen aldrig hållit ut det halvår jag gjorde.

Yogan kändes mer som fysisk träning än något annat; styrketräning och stretching i ett sammahållet paket. Den lades också upp som träningspass som man kunde gå på flera gånger i veckan, snarare än en kurs där deltagarna sedan förväntas yoga hemma. Ingen träning jag gjort har varit lika bra för min kropp som yogan. Det kändes när jag satt på biblioteksstolen för att plugga: oj, jag sitter annorlunda och det känns bra. Något har hänt med muskelkorsetten därinne. Min kobenthet då? Jodå, den minskade väsentligt. Numera kan jag stå med raka ben med kontakt mellan både knän och fotknölar, om än med en viss anspänning – och det har inte gått tillbaka, sedan jag slutade med yogan. Ett halvårs yoga räckte. Jag låter som en reklampelare som får betalt för att säga fantastiska saker, jag vet, men det är sant. Skelettet är ingen död vävnad. Det ombildas hela tiden, och svarar på den påverkan det utsätts för. Något mirakel handlar det inte om. Om jag fortsatt med yogan skulle förmodligen all felställning i mina ben vara borta nu.

Yogan var nyttig, men aikidon roligare. Efter ett halvårs yoga vann nöjet över den fysiologiska nyttan. Jag hade ju kunnat yoga vidare själv hemma, men så disciplinerad var jag inte och hade heller aldrig räknat med att bli.

Läraren var utbildad inom Iyengar, inte bara hos min systers lärare utan också i Indien. Han hade också lärt sig flera andra typer av yoga. När han började undervisa var basen tämligen ren Iyengar, men med tiden började han blanda med annat. Jag gjorde några försök att komma tillbaka till yogan, något år senare. Då var hela den där striktheten i rörelserna borta, den som jag tyckt så mycket om. Mellan varje övning tilläts eleverna att slappa av sin kroppsstruktur. Vilken försämring.

Nu undervisar han inte längre. För mig egen del så vet jag att… nä. Jag tycker inte det är tillräckligt roligt. Men om jag i framtiden skulle behöva någon typ av styrketräning, till exempel om jag skulle få problem med rygg eller axlar, då går jag hellre till någon relevant typ av yoga än till gym. Hellre positioner med konstiga indiska namn, än vikter och träningscykel.

——

Andra bloggar om yoga, Iyengar, styrketräning, träning, kobenthet