“Like My Sister Kate”

Ibland snavar man över saker som får en att åter inse vad som var vitsen med det där som man gjorde förut, och som man inte gjort på länge. Här är en video med klipp ur diverse filmer där folk dansar, hopsatta till att illustrera folk-blues-ragtime-med mera-gruppen The Ditty Bops version av 20-talsklassikern “I Wish I Could Shimmy Like my Sister Kate”.

Mest tagen blir jag, som vanligt, av scenerna där män dansar med varandra. Min favoritscen är den med två män i kostym som dansar i vad som ser ut att vara ett kontor efter stängningsdags. Varför tycker jag att två män som dansar ihop är bland det snyggaste som finns?

Musiken är snabb och glad ragtime i gitarrbaserad sättning. Filmen är massor av dans, på olika sätt… oooh vad det ser roligt ut! Fast inte ingår direkt någon shimmy, inte. Shimmy är en dansrörelse som inte är ett steg, utan ett sätt att röra överkroppen. Nedan till höger syns burlesque-artisten Immodesty Blaize i en klassisk shimmy-pose. Bilden visar ingen rörelse, men tänk på att glosan “shimmy betyder “skaka”… ni hajar. Visserligen kommer shimmyn från det glada 20-talet då flickor inte skulle se ut som Immodesty utan vara platta framtill, och det finns även manliga dansare som gör utmärkt snygg shimmy. Man måste inte ha tuttar att skaka på, de bara förstärker effekten av rörelsen. Faktiskt är det nog lättare för en manlig eller mer platt kvinnlig dansare att göra snygg shimmy utan att folk börjar koncenterar sig på något annat än själva dansen.

För 15 och faktiskt bara för 10 år sedan skulle jag ha avfärdat den typen av rörelser rakt av, och känt mig urfånig om jag ändå försökt utföra dem. Jag var för obekväm med och i min kropp. Numera känns det roligt, på ett lagom absurt sätt. Jag har gått några lektioner i autentisk jazzdans för människorna i The Harlem Hotshots. Det var jättekul, och vi sprang förbi shimmy sådär lite hastigt. Problemet med hotshottarna är bara att de inte lär ut detaljerna i hur man faktiskt gör, för att stegen ska bli snygga. De instruerar skelettet, sedan får man själv försöka sätta på muskler och senor. Aha, boogie forward kanske ser ut sådär för att man ritar cirkeln med höften och låter benet och foten mest hänga med? Och så testar man. Ibland går det bra, så man till och med får beröm från dem. Shimmyn fick jag dock aldrig till. Vem där ute kan lära mig att göra en vettig shimmy?

Annars så tror jag räcker ganska bra med skuttig och glad lindy. Fast det vore kul att kunna göra bra shimmy… också.

——

Fotot av Immodesty Blaize är taget av Michael Albov och är tillgänglig under licensen CC-BY-2.0.

Tack till Swing, jazz and blues som länkade in videon. Andra bloggar om lindy hop, shimmy, jazzdans, dans, uptempo, ragtime, Ditty Bops, Sister Kate, Harlem Hotshots, jazz

Saker man inte ids ta sig för

Jag tänkte att jag skulle ge den där sabelträningen i sportfäktningsklubb en chans till, men jag kom aldrig iväg.

Jag tänkte att jag skulle ta mig iväg till kämpaleken igen. Efter att ha varit där två gånger men ändå inte fått vara med och leka känner jag mig kanske helt enkelt inte så välkommen? Nu är det så läskigt varmt också. Bylta på sig vadderade kläder och plåtbitar för att slåss i den här hettan, nja.

Jag tänkte att jag skulle börja träna capoeria. Jag har sett ut en klubb och skrev till och med in träningstider i almanackan… men jag gick aldrig dit.

Jag tänkte att jag skulle börja om med lindyn. Jag gick och dansade två gånger, varav den första fantastiskt lyckad och den andra mer tjahapp. Efter det har jag inte riktigt idats ta mig iväg.

Jag tänkte börja om med queertangon, och det vill jag väl egentligen också. Men kanske inte just nu.

Jag tror det får bli en slö sommar, där saker blir som de blir. Kanske det blir något tangoaktigt någonstans, och kanske jag till och med försöker dansa något nytt… men jag ska nog avstå från att planera. Saker man inte riktigt ids kanske man faktiskt ska låta bli.

Jag ska ha hobbysemester.

——

Andra bloggar om fäktning, kämpalek, hobbies, pardans, lindy hop, tango, lättja

Separat förar- och följarundervisning

I tangon förekommer det förarkurser och följarkurser, tänkta för helt vanliga dansare som vill fördjupa sig. Förstår jag rätt handlar det om teknikkurser där man valt att dela upp det så att damrollen - följandet - tränas för sig, och herrollen - förandet - för sig. Eftersom de två rollerna verkligen kräver ganska olika saker, kan det låta väldigt logiskt. Samtidigt måste man ju träna på det man lärt sig tillsammans med någon som dansar den andra rollen - och vem ska då göra det? De andra på kursen, förstås.

På förarkurs får man alltså dansa hälften av tiden i följararroll, paradoxalt nog. Jag har gått en sådan lektion, när ett lärarpar var på besök i Tango Norte. Vi var två eller tre tjejer, resten män. Tangon har en tradition av att män dansar med varandra i träningssyfte, men ändå är det ganska lustigt - och trevligt - att detta är så okontroversiellt. Det finns en lärare i stan vars följarkurser har mycket gott rykte rent tekniskt, så någon gång ska jag väl gå en sådan också.

Tänk om man skulle göra samma sak i lindy hop. Inte många torde ha tänkt tanken. Jag undrar om det vore en bra idé. Att ingen gör det, betyder det nödvändigtvis att idén är dålig?

——

Andra bloggar om dansundervisning, tango, lindy hop, föra, följa, könsroller

Den glada negerflickan

När jag som barn såg Tomteverkstan i Kalle Anka på julafton var den lätt censurerad. En scen med en liten negerdocka, som gör entré drygt tre och en halv minut in i klippet, var bortklippt och likaså en judedock i slutparaden eftersom de ansågs rasistiskt skildrade.

Ett av de mest spridda filmklippen med guldålderns lindy hop är från filmversionen av scenföreställningen Hellzapoppin’, där Frankie Manning och de andra i Whitey’s Lindy Hoppers dansar en snabb och galen scen klädda i arbetskläder som snickarbyxor och kockkläder. Vita dansare kunde dansa i eleganta kläder i flärdfull miljö, men i filmer som främst vände sig till en vit publik kunde de svarta dansarna inte gärna vara glamorösa. Dessutom lade man deras nummer isolerade från handlingen, så att de lätt kunde klippas bort när filmerna visades i den amerikanska Södern.

I vad mån influeras dagens lindydansare av en estetik som mer än något annat avbildar “den glada negern”?

——
Andra bloggar om lindy, lindy hop, julafton, Kalle Anka, rasism, svarta, USA

Jag är en besvärlig elev

Vad vill de egentligen lära oss, på den lindykurs jag går nu? Jag förstår inte. Det är nya turer, en slinga med jazzsteg, blunda-övningar, och nu sist stretching(!) huller om buller. De turer som lärs ut är ofta ganska märkliga, sådana som inte dansas mycket på socialt dansgolv. Halvkoreograferade saker, som minnie dip. Den tekniska instruktion vi får svajar lite hit och dit utan klar riktning. Gunillas och Jans tangokurs kunde jag analysera och förstå lektion för lektion vad de försökte lära oss, trots att det de lärde ut ofta var mer svårgripbara saker bortom själva stegen, och undervisningen på Chicago är helt fokuserad på turer som är användbara på socialt dansgolv - men vad är egentligen målet här? Jag förstår inte. Jag är frustrerad.

Frustration är nu inget ovanligt vad gäller mig; jag är extremt kritisk vad gäller dansundervisning. Det här lärarparet passar nog inte mig vare sig vad gäller pedagogik eller dansstil. När den manlige läraren säger att han “knuffar ut” sin partner i ryggen får jag rysningar. Jag vill fan inte bli utknuffad, och inte heller knuffa andra. Dra och trycka säger han, precis som lärarna på den av mig så avskydda nybörjarkursen på Herräng. Jag tänker på några killar från SSS, av mindre avancerat slag, som jag dansat med på Chicago som verkligen försökt dra och trycka, och ryser.

Vad har jag hittills lärt mig på den här kursen som jag kan ha nytta av? Hm, tänka tänka. Några sexor som jag inte fört förut, ganska enkla trevliga saker. Tandem charleston… men den kommer jag inte att vilja föra. Skumma turer som minnie dip som jag inte kommer att försöka använda mig av. Lite noggrannare gnuggning av en del turer såsom kick the dog. Jazzstegen i slingan är väl nyttiga, men jag vet inte… minst hälften av dem har jag gjort förut, och jag känner mig främmande för hur de här dansarna utför dem. Jag borde väl imitera dem för att ge deras stil en chans, men… vill inte.

Om det inte var för att jag vill få godkänt på kursen och bli uppsläppt på nästa nivå borde jag egentligen hoppa av. SSS har dock massor av lärarpar inklusive paret Norbelie som jag verkligen gillar, och det där träningstillfället varje vecka är en fin möjlighet.

Om jag släpps upp på nästa nivå i förarroll, så är jag på samma nivå i bägge rollerna rent kursmässigt. Det känns inte så lite läskigt.

——

Andra bloggar om dans, lindy, lindy hop, dansundervisning, danslektion, frustration

Upprätt tandemcharleston

Lärarna på den här kursen försöker få oss att dansa tandemcharleston mer upprätt, och klagar på att vi böjer oss fram. Jag stirrar dumt på dem. Alla andra lärare som försökt få oss att verkligen luta framåt i charleston. Alla killar jag dansat med som försökt föra tandemcharleston, där den som för alltså står rakt bakom den som följer, väst “böj dig framåt”! Okej det är nog inte så många killar som sagt så, men fullt tillräckligt många ändå. Den vackra svarta amerikanska flickan som förde i nybörjarmedel på Herräng hade helt rätt : det syns så väl när tjejen inte trivs. Då rätar hon på sig.

Jaja. Jag ska väl inse att det finns flera sätt att dansa lindycharleston på. Olika stilar, och så vidare. Jag tycker ändå det är konstigt att lärarna låter som att man ska dansa charleston upprätt. De borde ha sett Frankie Mannings version av charleston - se filmen.

Förra lektionen introducerade tandemcharleston. Nu har vi jobbat lite mer med den, och fått lite detaljer i hur det förs och följs. Det är på väg, men jag känner ändå att vägen till att få det att funka, verkligen funka, är lång. Med de flesta av tjejerna funkar det nu bara när de är förberedda, vilket egentligen innebär att det inte funkar alls.

Jag tvekar. Ska jag försöka föra tandemcharleston, eller ska jag det inte? När tjejerna äntligen genom den där blunda-övningen börjat slappna av och följa var det så skönt. Sedan försöker jag föra tandemcharleston… och det försvinner. Oooh vad jag känner igen det där, hur osäkerheten sprids genom hela kroppen som blir spänd och helt plötsligt kan hon inte följa längre. Jag som inte själv gillar att följa tandemcharleston, vill jag verkligen föra den?

—-

Andra bloggar om lindy, lindy hop, dans, pardans, charleston, Frankie Manning

Äntligen kontakt!

Äntligen får jag någon som helst känsla av kontakt med dem jag dansar med på den här kursen. Det är den tredje lektionens sista halvtimme, i en kurs om sex gånger. Jag går kurs på nivån nybörjarmedel i förarroll, och jag har hittills tyckt att tjejerna följer så förbaskat dåligt. Framför allt så tror de att de inte kan följa figurer som de inte vet hur de ser ut. De slappnar inte av. De liksom väntar inte.

Sistas halvtimmen ägnades åt förning, sade den manlige läraren. Lite intressant att prata bara om förning och inte om följande, men det är väldigt ofta så i dansundervisning: den manliga läraren dominerar, och därmed tillåts förarrollen uppta minst två tredjedelar av undervisningstiden. Vad vi fick göra var att först dansa utan kontakt, alltså med en smal luftspalt mellan egna händer och andras händer, ryggar och axlar. Jag som är något mer skeptisk till visuell förning kände mig inte helt övertygad om denna övnings förträfflighet. Sedan fick vi dansa och blunda: först bara följarna, sedan alla. Det gick. Jag har gjort det förut på kurs, bara i förarroll tror jag. Jag minns känslan av människan som plötsligt kommer in emot en i swingouten, som man inte ser när hon kommer - faktiskt lite halvläskigt.
De få danser som återstod efter denna övning var så mycket roligare än alla på kursen hittills. Nu slappnade tjejerna av och, man kände var de befann sig och hur de reagerade. Samspel, brukar det väl kallas. Hur mycket de här övningarna påverkade oss som förde kan jag förstås inte bedöma. Dock vet jag att väldigt mycket av de “konstigheter” man hittar hos tjejerna, är försök att kompensera för märkligheter hos killarna.

Hehe nu skriver jag killarna, inte förarna. Jag räknar inte in mig själv bland de förare som gör märkligheter som stör tjejerna… ha. Så jävla perfekt är jag nog inte.

—-

Andra bloggar om SSS, Swedish Swing Society, lindy, lindy hop, föra, blunda, dans, pardans

Råder det motsättning mellan teknik och att ha roligt?

Allra bäst vore om lärarna i början av lektionen utannonserade för gruppen “och här har vi en tjej som för”. Jag skulle ju kunna hojta ut det på eget bevåg, men att få det att känna naturligt och avslappnat är en annan femma. De flesta av tjejerna fattar glatt galoppen, men ungefär en tredjedel försöker gå förbi mig, mot närmaste kille de ser, när det är dags för partnerbyte. Någon pekar på att det faktiskt finns killar över i andra ändan av lokalen. “Jo men jag är här för att föra!” De flesta av tjejerna finner sig snabbt och några ber till och med om ursäkt, det ska påpekas. Lite jobbigt är det. När alla dansat med varandra en sväng vet ju alla redan att jag för, och då är det problemet över för den här kursomgången.

En mindre andel av tjejerna ser lätt besvärade ut. Om det har något som helst att göra med att de inte tänker sig att dansa med en tjej som för har jag svårt att veta. Faktiskt är det mycket mer ont om glada miner här än i kurserna på Chicago. Folk försöker dansa med varandra utan att se på varann, vilket känns ganska konstigt. Stämningen är mindre avslappnad. Undervisningen verkar mer teknisk, så här långt, och det tycker jag ju om. Spontant får jag dock hålla med om min bekants omdöme, “På SSS förstår de sig inte riktigt på att göra det roligt för eleverna”.

Nå det här vara bara första lektionen. Vi får se vart det bär.

Andra bloggar om dans, dansroller, dansundervisning, föra, lindy hop, pardans, SSS

Nybörjarmedel, här kommer jag

Ska man lyckas komma in på kurser på SSS som singeltjej behöver man vara både snabb och ha tur, enligt ryktet, men i förarroll är det lättare. Jag kom in på kursen. Instruktörerna har tävlingsmeriter och hej och hå, återstår att se vad jag tycker om dem som instruktörer.

Det återstår även att se vad nybörjarmedeltjejerna på SSS går för. De som förde på “auditionen” - heter det så i bestämd form? - som ville upp på medel blev godkända, och dem var jag inte så imponerad av. De backade ut ur swingouten, försökte gissa sig till swingout eller lindy circle, och verkade inte ha dansat en enkel tur som kallas “promenad”. Jag tycker den borde vara väldigt enkel att följa även om man inte dansat den förut, men det förstås. Man ska nog vara lite tangoskadad för att tycka att det är normalt att gå baklänges. Själva reaktionen “vad händer nu? det här har jag inte gjort så det kan jag inte” är lite illavarsnande, men förmodligen precis vad man kan förvänta sig av tjejer som bara gått kurs och inte dansat ute. Danskurser på lägre nivå brukar nämligen inte lära tjejerna att följa, alls, utan främst att tolka signaler och göra det som förväntas av dem. “Duktig flicka-syndromet” kallar Gunilla det. Nej, jag ska nog inte ha för stora förväntningar på SSS.

Du tjejen, slappna av. Det här är trots allt bara nybörjarmedel… förmodligen borde jag försöka ta klivet upp i medel även i förarroll efter den här kursen. Vi får se.

Så var det gjort

Min “audition”, alltså nivåbestämning, är över. Jag fick gå på de nivåer jag ville - nå jag förväntade mig inte annat heller. Två ganska korta svängar (inte hela låtar) som förare, lika många som följare, sedan var det klart. Nästan lite snopet att det gick så fort. Själva dansandet kan inte ha tagit mer än max 10 minuter. De som skulle testa för högre nivåer fick hålla på lite längre.

Det var Helena Norbelie som höll i det hela. När jag gick på dansläger i Uppsala i förarroll för några år sedan, var hennes och Kenneth Norbelies lektioner de jag gillade bäst, eftersom de inte undervisade med hjälp av slingor alls. En tur presenterades, gnuggades på ett eller några olika sätt, sedan fick man blanda fritt. En ny tur, gnugga, blanda fritt. Jätteskönt. Synd att paret Norbelie undervisar så lite nuförtiden, jag skulle springa dit direkt.

Precis när Helena bröt av musiken för att avsluta det hela för oss som skulle testa till medel, försökte min partner föra in mig i tandemcharleston. Saved by the bell!

Jag som inte tänkt lägga pengar på lindykurser just nu, utan vänta till nästa kursomgång. Jag blev ruskigt sugen. Hmmm förarroll, nybörjarmedel, på tisdagar. Kanske.

Audition

Jag ska på “audition” på onsdag. Namnet är jättefånigt, och låter som att jag vill vara med i en show eller någonting. Vad det handlar om är nivåbestämning, rätt och slätt. Jag har aldrig gått kurs på SSS - Swedish Swing Society, Stockholms äldsta lindyklubb - och de måste få en chans att titta på mig för att bedöma var någonstans i kurssystemet de ska stoppa in mig. Faktiskt gick jag audition hos dem för två år sedan - det har jag skrivit om förut, sådär i förbifarten.

Den här gången vill jag testa mig i bägge rollerna. Någon gång framåt vårkanten tänkte jag mig att gå kurs i förarroll hos SSS, nybörjarmedel. Jag tänkte be dem nivåplacera mig i följarroll också. Förra gången tyckte de att jag skulle gå medel och det borde rimligen bli samma resultat nu.

Få se nu… vad kan jag föra? Alltför mycket av vad jag har fört har jag glömt. Jag får väl försöka gnugga in en basal repertoar i hjärnan om några sexor och några åttor så jag minns i vart fall någonting. Tandemcharleston däremot skiter jag högaktningsfullt i. Det är ju fördelen med att föra, onekligen - man bestämmer själv vad som ska göras.

Tandemcharleston

Tandemcharleston, back charleston - kärt barn har många namn. Oavsett namn är tandemcharleston en tur alternativt stegkombination som jag bara inte gör. Senast i förra veckan stod jag över nästan en hel danslektion för att slippa. Varför i herrans namn det nu då? Låt mig förklara.

Charleston i lindy hop är en släkting till 20-talscharleston. 20-talsversionen har du säkert sett på TV någon gång, i form av någon kvinna med shinglat hår i knäkort klänning och pannband som sparkar med benen ut åt sidorna. När charleston-stegen inkorporerades i lindy hop ändrades kroppshållningen till lindyns framåtlutade, och själva fotarbetet ändrades också lite. Den upprätta 20-talsdansen kan dansas solo men även som pardans mitt emot varandra. Lindycharleston dansas förstås oftast i par, antingen sida vid sida eller bakom varandra. Det är det sistnämnda som kallas tandemcharleston.

Positionen i tandemcharleston är lite speciell. Den som för står bakom, och för att stegen ska funka bra måste bägge luta sig framåt. Det syns så väl om följaren inte trivs: då börjar hon - oftast en hon - resa sig upp. I värsta fall säger då föraren åt henne att böja sig framåt. Män bakom mig som beordrar mig att böja mig framåt är något jag kan leva utan.

Den som för håller i armarna på den som följer. Steget förs i hög grad genom armsvängningarna, framåt och bakåt i en pendling som egentligen följer naturligt gångmönster ganska bra. Emellertid brukar det ta ett tag innan man hittar den kroppsrörelse som gör så armpendlingen känns naturligt i steget. Om den som för inte har sin armpendel instoppad i muskelminne och nervkretsar är det svårt för honom eller henne att föra turen, och som pedagogiken i lindystockholm ser ut är det “fake it ’til you make it” som gäller. Folk som dansar förare gör turen utan att egentligen föra den, och förlitar sig på att den som följer ska gissa sig till vad som ska ske. Det gör man i allmänhet också. Man vill ju inte vara “hon som inte kan följa back charleston”. I min bok är dock sådant fuskföljande helt enkelt inte roligt. Vi kontaktknarkare tycker att pardans utan förning liksom tappat bort själva vitsen.

I början hade jag inte så enormt mycket emot tandemcharleston. Det funkade inte så bra och var inte så behagligt, men det var sant även för en hel del annat. Sedan kände jag mig tvungen att koncentrera mig på just tandemcharleston. Jag hade gått mina kurser på Chicago, på Herrängslägret och på EBBA dansklubb i Bredäng. För att få kurs på medelnivå i SSS var jag tvungen att göra ett litet prov, bisarrt nog benämnd “audition”, där några av SSS’ lärare skulle bedöma om jag höll nivån. På SSS lär de ut tandemcharleston på nivån under medel. Alltså förväntades jag kunna detta, om jag skulle gå kurs på SSS.

Att följa tandemcharleston är inte svårt alls bara charlestonsteget sitter ordentligt i kroppen, och ingången till steget och positionen förs på ett okej sätt. Emellertid är det inte så det går till när folk i lindystockholm lär sig tandemcharleston. Man lär ut figuren på en nivå där folk inte ordentligt behärskar sina charlestonsteg, och förandet och följandet av figuren blir därefter. Folk fuskar sig fram. En del har roligt under tiden, men är man lagd som jag är det som bäst tråkigt och som sämst olidligt. Går man ut på Chicago och dansar finns det alltid killar som vill föra tandemcharleston. I allmänhet har de nyligen “lärt” sig turen på SSS’ nybörjarmedelkurser och är ivriga att omsätta sina kunskaper i praktiken. Jag försökte, och försökte, och försökte följa illa förd tandemcharleston och blev mer och mer frustrerad.

När det väl var dags för det lilla nivåtestet på SSS behövde jag inte ens göra någon tandemcharleston. Så mycket besvär i onödan… de killar jag dansade med vid det tillfället skulle testa för högre nivåer och var mindre fixerade vid tandemcharleston.

Efter nivåtestet hade jag egentligen inget som längre tvingade mig att försöka. Ändå gjorde jag det, ett tag till. Till slut bestämde jag mig för att problemet var att så gott som alla de killar som försökte föra den inte behärskade den. Nog dansade jag med en och annan riktigt duktig kille mellan varven också, till exempel min gamle danslärare - men ingen av dem försökte föra mig i tandemcharleston.

En figur som aldrig någonsin känns bra… vad är det för vits med den? Varför ska jag tillåta någon annan att röra mina armar på obehagligt sätt, alternativt hålla dem helt stilla så stegen känns aviga?

Första gången jag på socialt dansgolv gled ur figuren och sade till min partner “den gör jag inte” var det läskigt, och jag kände mig lite misslyckad. Nu har jag lärt mig att det inte är några problem alls. Bara jag är lugn och presenterar det som ett faktum och inget annat så tar killarna det bra. “Okej, då gör vi inte den”. Perfekt, bra, tack.

Jag lär nog inte vilja föra tandemcharleston heller. Inte vill jag föra sånt jag inte själv vill följa! Det kan nog vara så att det är de lektioner ute på EBBA där vi verkligen gnuggades i charleston som gör att jag inte står ut med att låta någon annan förstöra min armpendling. Om jag behärskar den här rörelsen bättre än du… varför är det bara du som ska föra?

Nä, det var just det.

Jigwalk kontra charleston, del 2

På frågan hur man för skillnaden mellan charleston och jigwalk från en position sida vid sida kan vår lärare inte svara. Hon för mig en sväng och jo det var ganska tydligt när det skulle bli charleston. Hon drog mig in närmare, och visst blir det enklare med höftkontakt… men sånt går inte alltid, inte när man är olika långa. Mitt förslag om kroppslutning visade sig stämma, så gör hon. Redan i baksteget lutar hon sig så mycket framåt att man som följare känner att det är charleston, inget annat.

Det här måste jag testa att föra någon gång.

Jag bör nog inse att jag inte vill

För tredje gången kommer jag mig helt enkelt inte iväg på onsdagsdansen på Chicago.

Det är nog dags att inse att jag faktiskt inte vill.

Jag har pressat mig igenom såpass mycket, i dans men mest i annan träning, trots att det inte känts bra, för någon bild av att det ska löna sig längre fram. Det tror jag inte längre på. Eller jo, nog blir man bättre om man tränar, utövar och dansar än om man inte gör det. Därmed är det inte nödvändigtvis så att man har roligt på kuppen. Det här är ett nöje. Om det inte är roligt så struntar jag i det.

Jigwalk kontra charleston, del 1

En lärare som jag för närvarande går kurs för gillar att till nyingar och halvnyingar lära ut ett steg som heter jigwalk, sida vid sida. När man är van att göra charleston i den positionen faller man oerhört lätt in i det steget trots att man vet att nu ska det vara jigwalk. Jag undrar om det faktiskt går att föra själva steget jigwalk/charleston, eller om det främst är turen innan som talar om för föraren vad som ska komma?

Skillnaden mellan jig walk och lindy charleston är att det först steget avslutas med en liten spark framåt, och sedan sätter man ned foten. I charleston sparkar man först framåt och sedan bakåt innan man sätter ned foten. En jigwalk tar sex taktslag, charleston åtta. Hur katten ska man när man följer känna om det komer en spark bakåt, eller om foten ska sättas ned?

Jag tror, OBS bara tror, att lösningen heter kroppshållning. Tjugotalscharleston dansas tämligen upprätt men lindycharleston brukar vara tämligen framåtlutad. Kanske kanske om följaren vet att jag brukar föra min charleston framåtlutad och jag istället rest mig upp, att denne då fattar att något annat är på gång. Jag får väl försöka experimentera.

Kursen benämnes queerlindy, men jämfört med Charlotte Riveros queertango är den nog bara halvqueer. Förväntningen är att man i första hand ska vilja dansa bara en roll, alltså antingen föra eller följa. Det är svårare att växla mellan rollerna i danser som har ett grundsteg… alltså i princip alla pardanser utom argentinsk tango. Låt oss inte glömma bort det. På en grundkurs i tango, i en miljö där dansrollerna inte anses könsbundna, blir det naturligt att alla åtminstone testar bägge och de flesta både för och följer största delen av kursen. I lindy hop är grundsteget spegelvänt mellan de två dansande. Jag skulle verkligen vilja se en kurs där man låter eleverna byta roller från början, hur det skulle utvecklas! Jag tror det skulle ta några lektioner till innan saker och ting flyter, men att dessa elever sedan skulle ha det mycket bra förspänt även om de småningom skulle välja att huvudsakligen dansa den ena rollen. I just den här queerlindymiljön får man välja sig en roll i grundkursen, och de flesta fortsätter sedan i den.

Hälften av gruppen har velat föra så då har jag följt. Igår gången parade dock två tjejer som bägge förut fört ihop sig, och dansade hela lektionen ihop. Mesta tiden kom jag att dansa ihop med en grabb. Vi bytte roller konstant. Ämnet för lektionen var jig walk, och vi experimenterade lite med att föra jig walk kontra charleston. Vi kom inte hela vägen fram, och kanske sanningen till och med är att jigwalk kontra charleston sida vid sida egentligen inte kan föras på sedvanligt sätt. Lindy är inte någon helt och hållen förd dans och det förekommer en hel del visuell förning, det ska vi inte glömma. Jag tror dock inte vi kommit hälften så långt i vårt experiment om den ene enbart fört och den andre enbart följt.

(En kommentar till ett tidigare inlägg ifrågasatte varför det skulle vara roligare att föra en kille än en tjej. Jag försvarade mig med att det vet jag inte om jag tycker, men jo det gör jag nog faktiskt. Killar som följer är att ganska mycket större brott mot konventionerna än tjejer som för, och att snurra om könsrollerna ett halvt varv extra är alltid kul.)

Det kan inte vara fantastiskt jämt

Nästa danskväll blev lite mera som jag trott: halvstapplande steg på vägen tillbaka.

Hotshottarna har ordentlig elevtillströmning nu. Med stor tillströmning av äkta nybörjare till introlektionen före dansen, plus rejält höjda priser, drar sig de som hållit på ett tag bort från introlektionerna. Nivån är avsevärt lägre på dem än vad jag minns, i bägge rollerna. För min del är det lite synd.

Förra introlektionen kändes hur bra som helst, men den här var inte i närheten. Temat var sexor. Två turer var nya för mig. De lärdes som vanligt ut väldigt ytligt, jaja det här är introlektionen… därmed är det OK. Det var väldigt svårt att få dem att kännas bra, men det fixade till sig mot slutet. Låt oss inte heller glömma att vi faktiskt fick ett tekniskt påpekande som jag ska göra mitt bästa för att tillämpa framöver, vad gäller att föra passeringar.

Svante Grundberg var DJ. Kanske inte min musiksmak stämmer med hans. För mig kändes inte musiken rätt alls. Faktiskt kändes få saker riktigt rätt. En man som jag dansade med förra veckan och då trivdes bra med, behandlade mig plötsligt på ett helt annat sätt och undervisade mig på dansgolvet. Berodde det på att han sett mig på introlektionen, “nybörjarlektionen”?

Jag fick få riktigt roliga danser med tjejer heller. Jag kan tänka mig att det beror på att introlektionen inte känts så bra… en sämre ingång till folk. Som läget är nu är jag verkligen beroende av introlektionerna. Med den nivå de har nu och dubbelt så många tjejer som killar, har jag inget som helst skäl att gå dem i följarroll. Ack ack. Medan “Zackes” höll till i den där festlokalen vid Hornstull kunde det ibland vara fler killar än tjejer på dropin-lektionerna före dansen.

Som jag minns det har de här lektionerna haft en viss progressiv utveckling under en termins gång. Det börjas alltid med att trampas grundsteg, för att ge de helt nya en chans, och i början av terminen görs enbart basala turer. Längre fram under terminen brukade det komma inte alls lätta turer. Särskilt killarna fortsatta gå på introlektionerna för att plocka upp turer. Om nivån på introlektionerna fortsätter att vara som den är nu, tror jag lärarna kommer att köra enbart bas hela terminen. Å andra sidan skulle introlektionerna bättre fylla sin funktion om fler inte-helt-nybörjare gick på dem. Ska bli intressant att se vilket val de gör.

Social följar-kompetens

I onsdags var jag ut på Chicago och dansade lindy, för första gången på månader. Jag hade inte så höga förväntningar. Kanske det var därför det blev riktigt bra.

“Nybörjarintroduktionen” före dansen brukar besökas även av dansare som hållit på för länge för att kallas nybörjare. Som förare kan man ofta plocka upp en eller annan ny tur. Som följare har min största motivation att gå på introlektionen före dansen varit att lära känna folk att dansa med. Litegrann funkade det väl så nu också, trots att jag gick i förarroll. Vad som undervisades var superbasala åttor och inte så spännande. Allt går inte att föra som man tänkt när tjejerna är nya och ovana, men ändå är det skoj… jag är mycket mindre känslig för min partners skicklighet och nivå i förarroll.

Jag hade tänkt att nu ska jag inte leta män att dansa med. Blir det så så blir det, men jag ska koncentrera mig på tjejerna och på att föra. Första danserna efter lektionen tog jag med en tjej som jag kände igen från en kurs jag gick i mitten av förra terminen. Sedan blev jag uppbjuden av killar, helt utan egen ansträngning, och glömde min föresats.

Kvällen flöt på, fram till ungefär tio. Där slutade det att riktigt flyta. Jag dansade enstaka danser efter det, en del mycket bra och andra mer tveksamma. I fortsättningen ska jag nog göra som jag brukade förut: när det slutar flyta, är det dags att gå hem. Om jag blir frustrerad över att inte enkelt hitta folk som vill dansa med mig, så gör frustrationen det bara värre.

Pardans är i viss mån ett socialt spel, som jag inte är särskilt bra på att spela. Det här är nog en av orsakerna till att jag trivs allt bättre i förar-roll: jag har inte tillräcklig social kompetens á la följare. Jag känner mig mycket mer uppskattad i förarroll, för flera av tjejerna ger mig komplimanger och säger att jag för bra på ett sätt som inga killar någonsin givit mig för mitt följande. Nu tror inte jag på att jag för bättre än följer. Det gör jag nog inte alls. Däremot är nog tjejerna bättre på att utdela beröm till sina partners. Det måste de ju, för att hålla dem på gott humör så de får dansa i fortsättningen… tjejerna är ju det överrepresenterade könet. Har jag givit killarna komplimanger på detta sätt? Nej, det har jag inte. Som sagt, det finns nog brister i min sociala följar-kompetens.

Kurs, igen

Jag har anmält mig till en lindykurs, om fyra gånger. Den “queera” varianten, vad nu det betyder. Samtidigt känner jag att.. bah. Jag ska inte gå mera kurser nu. Vad jag behöver är att gå ut och dansa, och koncentrera mig på att föra. Blir jag uppbjuden till att följa så visst, gärna. Jag tycker om att följa… jag är bara less på att ständigt leta män att dansa med. Det är ju brist på folk som för… och hittills har jag känt mig mycket mer uppskattad i förarroll, än som följare.

Dansfritt

Hur länge är det egentligen sedan jag dansat? Många långa veckor. Inte sedan den där danskursen slutade.

Jag vill dansa lindy. Chicago… snart.

Points utan curls, och tvärtom

Dagens nya lindyturer är points and curls. De lärs ut först tillsammans, sedan påpekas att man kan göra points utan curls och curls utan points - varpå alla följare blir perplexa och gissar vilt om vad som komma skall. Tänk om man istället instruerat points och curls som helt separata turer utan att sätta dem i sammanhang med varandra, och sedan berättat att de är en ganska vanlig kombination - då hade följarna inte haft några som helst problem med att från öppen position antingen ta baksteg eller stanna i öppet läge. Själva “points” är ju sen inte fört, det är som allt annat i öppet läge - antingen imiterar följaren det som föraren gör, eller också väljer följaren att göra något annat och det spelar egentligen ingen roll, så länge vederbörande är beredd att ta en signal för att lämna det öppna läget.

Jag har insett och accepterat att följarna på kursen följer de sekvenser de blir lärda, snarare än att följa det de blir förda. I början försökte jag föra en massa andra kombinationer för att se om det gick… vilket resulterade i frustrerade tjejer som talade om för mig hur jag borde föra för att åstadkomma den tur de förväntar sig. Därför för jag de sekvenser som de förväntar sig, och alla blir nöjda och glada… eller? Det känns bra på lektionen, men lär jag mig egentligen att föra de turer jag lär mig så det funkar på dansgolvet?

Fick fråga från två av tjejerna om jag kommer på det öppna träningstillfälle som erbjuds i och med kursen. Tyvärr, jag har min mor på besök den helgen och kan inte. Har fått några kommentarer om att jag kan föra… jo, det kan jag. Det kunde jag sen förut. Jag bara förstår inte varför kursen lär ut så lite om hur man för.