Han ska anpassa sig till henne - inte tvärtom

Jag har redan nämnt att den argentinska tangon är närmast unik så tillvida att den inte har något grundsteg. Med “grundsteg” menas här det rytmiska fottramp som är stegmönster 1A i en dans, och som danseleven börjar sian första lektioner med att programmera in i ryggmärgen. Ibland kan man gå ifrån grundsteget, men dansen utgår från det. Vals har ett grundsteg, foxtrot har, lindy hop har, salsa har. Tangon har det inte. Istället ska varje steg vara fört i sig självt. Man kan säga att grundsteget är ett rakt steg framåt, bakåt eller åt sidan. Större basenhet än så finns inte.

När man följer en dans med grundsteg och man på något sätt hamnar fel, bör man som följare så fort som möjligt hitta tillbaka till följarens grundstegsrytm igen. Man kan säga att man struntar i var man själv hamnat, för att anpassa sig till var följaren är. Om man tränar kan det förstås vara en bra idé att försöka lista ut vad som gick fel, men är man ute och dansar är det bättre att inte tänka på sånt. Tillbaka i hjulspåren igen så fort som möjligt, bara. Om dansen är lindy hop blir det något i stil med Ah där får jag ett bakåtsteg, där är ettan. Ah, här är tripplarna, nu är jag i takt igen. Med tiden gör man den här anpassningen till att falla in i förarens rytm på ett mer omedvetet plan, och behöver inte längre räkna trippelsteg för att veta var någonstans i förarens grundsteg man ska ramla in i takt igen.

I tangon, där varje steg är en enhet för sig, ska följaren inta helt motsatt förhållningssätt. Om det uppstår dålig kontakt mellan paret eller om någon gör något klantigt, så att den som följer kliver iväg på något sätt som den som för inte tänkt sig - då är det sista följaren ska göra att anpassa sig till var föraren står. Vad man ska göra är att lugnt ta ut sitt steg - och sedan får föraren anpassa sig till situationen. I tango står man spegelvänt mittemot varandra. För att kunna gå, måste man ha sin vikt på samma sida - den ena på höger fot, den andra på vänster. Om vi bägge står på höger fot är det svårt att komma vidare. Det är då förarens sak att byta vikt och kliva in i följarens viktposition - och därifrån kan man dansa vidare. Om detta görs riktigt mjukt och smidigt, är det inte säkert att följaren ens märkt det.

Som tangoföljare är det därför på ett sätt bra att utgå från att man inte gör några fel. Det låter bisarrt och förhållningssättet kan förvisso skapa andra problem, men åtminstone i början är det ett bra sätt att tänka. Om jag tog ett steg var det för att jag kände att jag skulle göra det. Jag upplevde en förning - och då ska jag gå, så enkelt är det.

Detta kan vara svårt att förstå för nybörjarföljaren, kanske särskilt om hon har erfarenhet av annan dans - och nästan alla kvinnor har väl försökt att följa en foxtrot eller en vals. Märkligt nog brukar det inte påpekas under nybörjarkurserna, att den reflex som man lärt sig i annan dans ska kopplas ur här, men det beror väl mest på att nybörjarkurserna brukar undervisa kanske 80% förarroll. När nybörjarundervisningen innehåller stegkombinationer - och det gör den oftast, istället för att ta ett steg i taget, som tango egentligen ska dansas - lurar det tjejerna att det finns en stegkombination att “göra rätt” i, ett mönster att anpassa sig till. Här blir förvirringen ofta total.

Hur hjälper man en följare som kommit in i det här “nej nu gör jag fel bäst jag korrigerar” att komma ur det? Att säga “nej det där är fel, du ska inte byta tillbaka” hjälper nog ofta inte alls, för upplysningen kommer för sent. Reflexen är redan inlärd, och nästa gång lär hon göra likadant igen. Jag föreställer mig att man skulle kunna göra så här: man dansar enkla grundelement, och följaren får till uppgift att då och då göra fel, medvetet. Kliva iväg när ingen förning finns, byta vikt utan att det förs, eller inte följa med när föraren byter vikt. Föraren får då träna sig på att anpassa sig till följaren för att åter plocka upp dansen, men minst lika viktigt: följaren får träna sig på att lugnt vänta in detta.

Lugn, det är den följarkvalitet som Gunilla Rydén pratar om i sådana här sammanhang. Hon pratar extremt lite om att man gör fel. Istället berömmer hon en för att man har den kvalitet hon eftersöker, och säger Jättebra! Ännu mera av det! Du är så lugn. Här står jag. Nu går jag. Här står jag. Jag köper bilden och förhållningssättet, men faktiskt tror jag att man även bör prata om vad man ska göra när det blir fel. Det här följarsättet att reparera när dansen blir trasig är så fantastiskt inarbetat, hos så många av oss. Troligen vore det inte heller helt fel att säga det rätt ut: när saker krånglat till sig, är det han som får anpassa sig efter henne. Den som faktiskt inte känner sig så lugn kan nog behöva höra det, tror jag.

——

Andra bloggar om tango, argentinsk tango, pardans, dansundervisning, lugn, anpassning, grundsteg

Förarsjuka

Jag har aldrig förstått mig på den där figurhetsen. Killar som dansar verkar tro att för att duga ska de kunna så många figurer, varianter och stegkombinationer som möjligt. Jag suckar och hänger med, medan jag känner hur kontakten mellan oss försvinner i försöken att göra alldeles för många och komplicerade turer.

Vad händer sedan när jag börjar föra på lite mer allvar än jag gjort förut? Jag känner att hjälp, inte kan min caminata med sidosteg och ochos räcka långt, tangomässigt. Hjälp, vad jag har glömt bort alla mina lindyturer. Jag gör ju samma sak om och om igen. Fastnar i samma mönster. Det och det där och det där andra jag gjort på kurs, inte hittar jag igen det.

Jag drabbas alltså av av förarsjuka. Vad kan månne boten heta, och vilket apotek saluför den?

——

Andra bloggar om dans, pardans, föra, prestationsångest, lindy hop, tango

Att lära folk att de inte kan gå

Jag gick en gång ett läger i den kinesiska kampkonsten bagua, som undervisades av en mild äldre engelsk herre vid namn John Davies. John hade svårt att bestämma sig för riktigt hur många detaljer han skulle undervisa oss i, och sade flera gånger kanske mer som en reflektion för sig själv än som instruktion för gruppen: Jag skulle kunna ge er så detaljerade beskrivningar av hur man går på en rak linje, att ni inte skulle klara av det.

Traditionell budoundervisning börjar väldigt ofta med att göra just detta. Man lär ut grundpositioner som är så anatomiskt komplicerade att nybörjaren knappt klarar att ta ett steg för att förflytta sig från den ena positionen till den andra. Aikido är ett typexempel. Den grundläggande positionen kallas “hanmi”, vilket betyder halv kropp. Ordet syftar på att man inte står med kroppen rakt fram, utan vrider den åt sidan. Fotpositionen i klassisk hanmi är som bilden visar. Den tänkte utövaren tittar rakt åt höger, med den främre foten pekande rakt fram och den bakre i nittio graders vinkel rakt bakom. Personligen tycker jag att avståndet mellan fötterna är lite väl kort på bilden, men det kan ha med min aikidostil att göra. Sånt beror på situationen, också.

Från denna position kan en nybörjare förstås knappt röra sig. Självklart kan man inte gå med vanliga steg framåt, nej man får gå som en fäktare med den ena foten framför den andra. Dessutom är de vanligaste aikidostegen inte förflyttningar framåt eller bakåt, utan olika varianter av vridningar runt den ena foten. Det första man lär aikidonybörjaren är alltså att han eller hon inte kan gå. Det brukar ta ungefär två år innan eleven anpassat sig till formen, såpass väl att han eller hon kan röra sig fritt inom den. Det låter otroligt men är faktiskt helt sant.

Argentinsk tango lärs ut på lite olika sätt, men bra undervisning börjar med att träna på att gå. Caminata, promenaden där den som för går framåt och den som följer går bakåt, är basen för tangon. I tango går man med fötterna tätt ihop, inte riktigt på linje men med fötterna så tätt ihop det bara går. Även i tango har jag några gånger blivit lärd att jag inte kan gå, och blivit matad med så många detaljer att jag faktiskt inte längre kunde.

Dock finns det undantag. Det finns lärare som utgår från att man faktiskt redan kan gå, och låter ens gång med tiden anpassa sig till det rörelsemönster som är naturligt i respektive utövning. Gunilla Rydén pratar inte ett smack om att hålla ihop fötterna. Hela hennes tangoundervisning går ut på kontakten inom paret - funktion först, form som en konsekvens av funktion. Även den nybörjarkurs arrangerad av Bajofondo som jag gick i förarroll för Gunnar och Fredrika utgick från att vi redan kunde gå. Först på fortsättningskursen, då Guro och Peter tagit över, började de på allvar vara på oss om att smala in positionen och gå på ett streck.

Det enda undantag jag stött på inom aikidon, var när Jan Nevelius småningom släppte in ett par nybörjare på sin lilla klubb Mitsu Domoe. De fick gå rätt på aikidons kärna, istället för att först ägna sig åt att bekanta sig med dess utanverk. Mycket riktigt blev de fort väldigt duktiga. När jag själv undervisade nybörjare tordes jag inte undervisa såpass fritt från form, men det förstås - min grupp hade mest bara andra nybörjare att träna med. Det är lättare att gå direkt på kärnan när man får känna på duktigt folk.

Om jag mot förmodan skulle försöka undervisa i aikido igen, eller i något annat dans- eller kampsportsrelaterat… så måste jag åtminstone försöka.

——

Bilden är hämtad från en sida som tillhör en Iwama-klubb i USA.

——

Andra bloggar om aikido, budo, kampsport, dans, tango, argentinsk tango, pedagogik, dansundervisning, kroppskännedom

Tjejöverskottet på danskurser

Jag vet många tjejer som inte vill dansa pardans på grund av de könsbundna dansrollerna. “Varför ska det nödvändigtvis vara han som för och bestämmer?” Trots detta är det nästan alltid mycket fler tjejer än killar som vill dansa, vilket får konsekvenser både på dansgolv och på danskurser.

Om det är många fler tjejer än killar på kursen, får tjejerna dansa mindre. Täta partnerbyten ser till så alla får dansa allt som undervisas, men i mindre mängd. Om det någon gång är herröverskott på en kurs brukar killarna efter ett tag bli ordentligt irriterade över att då och då tvingas stå över. Tjejerna däremot är vana. Det är så här det är, helt enkelt.

Ibland försöker man motverka detta genom att ta in stöddansare. Killar/förare får gå gratis på kurser på lägre nivå än den som egentligen passar dem, eller så får de gå flera kurser på samma nivå för samma pris som en. Eftersom förarrollen är mycket tuffare än följarrollen i början kan detta synas logiskt. Eftersom det bästa sättet att lära sig följa är att dansa med duktiga förare, kan stöddansarna möjligen ses som en kompensation för att dansundervisningen ofta inte är anpassad till tjejernas behov. Jag har dock hört påstås att stöddansare i gruppen är döden för killarnas självförtroende. Om man vill att inte bara de duktigaste killarna ska lära sig dansa, bör man i så fall inte ta in stöddansare. Det här kan jag inte bedöma, men jag hoppas att de danslärare som tänker så ser till att aktivt undervisa följarrollen på kurserna.

Om man inte vill ha tjejöverskott på sina kurser kan man se till så man bara tar in så många tjejer, som det finns killar anmälda. Eftersom många vill gå kurser tillsammans, antingen för att de redan dansar ihop eller för att de är ett par privat, brukar man då tillämpa paranmälan där de som anmäler sig tillsammans går före singelkön. I tangon brukar man ofta dansa större delen av kursen med den man anmält sig med, vilket har sina konsekvenser. I de flesta andra sammanhang är dock paranmälan bara en teknisk anmälningsabrovink, och då gäller det att känna killarna för att få anmäla sig tillsammans med dem. Om man spetsar till det lite kan man säga att det blir din social kompetens som avgör hur lätt du kommer in på kursen.

Varför är det då så många fler tjejer som vill dansa? Dels klassas dans som en kvinnlig aktivitet, på samma sätt som de flesta idrotter är manliga trots att det finns damklasser på tävlingarna. Sedan har ju tjejerna oftast lättare för att lära sig dansa, vilket förmodligen mest beror på att de redan har dansat mera när de kommer till sin första danskurs - en annan pardans, eller disco, eller bara studsat till musik hemma. Men vi ska inte heller glömma att förarrollen är så mycket mer krävande i början. Där man som nybörjarföljare växlar mellan att vara uttråkad och att ha roligt, får nybörjarföraren kämpa för att prestera. Det brukar sägas att män är mycket mer prestationsinriktade. Om detta gäller även pardans får vi konstatera att den könsskillnaden är för liten för att uppväga skillnaden i prestationskrav på tjejer och killar som börjar dansa i respektive roll.

Hur man än vänder och vrider på det är könsobalansen i dansvärlden är ett elände, och ännu mer på dansgolvet än på kurs. Jag har sett två riktigt hopplösa nybörjarkillar i lindy hop envetet dansa vidare, och faktiskt bli riktigt bra. Det är sånt som gör mig glad att se. Samtidigt kan jag tycka att det är ganska elakt att kräva av de här killarna att de ska hålla reda på takten och räkna in, när de har fullt upp att hålla reda på sin kropp. I min ideala dansvärld skulle alla börja med att lära sig följa, och börja föra först när man har lite grundläggande koll på vad det här med pardans är för något. Alla borde tjäna på det, rent dansmässigt alltså. Alla utom de som tycker att de 1800-talsmässiga könsbundna dansrollerna är något naturligt. Personligen har jag svårt att förstå hur detta ända in på 2000-talet kan vara det förhärskande synsättet.

——

Andra bloggar om dansundervisning, pardans, dans, dansroller, föra, följa, kvinnoöverskott, könsroller

Om jag försökte betala mig för att vara kille eller man

Inspirerad av bloggaren Kronberg som tipsar om att Google numera tillhandahåller automatöversättning, tänkte jag låta mina kära läsare ta del av mitt mest lästa blogginlägg sådant det ser ut om om man googleöversätter det till engelska, och sedan tillbaka till svenska igen.

Att vara kille på dansgolvet

Lärare vid lindykurs jag går just nu talar inte bara om oss som “killar” och “flickor”. De säger också “att flickan har jag för avsikt att hålla fötterna under kroppen” och sedan besvara den andra “Det jag tänker på att killen också.” Är det bara jag som finner den formuleringen funny? Han är killen alla rätt. Han avser att hålla fötterna under sig och inte komma undan med stora kliv, all right. Men gör han det eftersom han är kille?

När man är flicka och danskurs, för att få frågan “Är du kille?” Nu och då. Frågan ställdes av flickorna som kom till en i partnerbyte, och undrar som hon kommer att dansa med. En gång, när jag precis börjat att genomföra, jag har svarat ja på den frågan. Det kändes väldigt konstigt. Nu säger jag “nej, men jag för. “

En vän till mig tror att jag märkte ord, och några - jag förstår ju vad de menar när de frågar “är du kille. “Överallt annars folk skulle höja ögonbryn i ordentligt om jag försökte betala mig för att vara kille eller man, men i många pardanssammanhang is great! Ordet” pojke “har helt enkelt fått en ny betydelse. Sociala kön även kallat genus, släng dig i väggen! på dansgolvet är utformad “kille” och “flicka” inte på vad du har mellan benen, eller ens normala, vanliga sociala kön. Det innebär även (i vissa fall tillfälligt) sociala dansgolvskön. Om det inte var så, skulle inte hela gruppen gärna talar om “killar” och “flickor” utan att röra en min, även om jag står där och visar att inte alla element i mängden dansare som är män.

Jag noterar imponerat att googleöversättningens programvara lärt sig termen “socialt kön”.

——

Läs även andra bloggares åsikter om översättning, automatöversättning, google, pardans, socialt kön

Att lära sig följa

För att kunna dansa följarroll i pardans, den dansroll som traditionellt är kvinnans, behöver man kunna två saker: man behöver behärska den aktuella dansens elementa, och man behöver kunna följa. Detta är allt följaren egentligen måste kunna för att kunna dansa. Den som för måste kunna turer, men det behöver inte följaren - inte utöver vad som kan anses ingå i dansens elementa.

Det är klart att det underlättar att känna igen vad man gör, men många turer och varianter på turer går utmärkt att följa utan att någonsin ha gjort dem eller ens sett dem bara man kan dansen ifråga. Förvisso finns det turer som är svåra att följa på gehör på första försöket. Att föra sådana turer med en följare man inte väl känner till är alltid en chansning: funkar det så funkar det, och om inte får man hitta på något annat. Alltså: dansens grundprinciper och följarförmåga, framför allt annat.

Grundstegen är en väsentlig del av dansens elementa, förstås, men verkligen inte allt. Kroppshållning och rörelsemönster hör också dit, hur man rör sina ben och sin kropp i förhållande till varandra, och i vissa fall - som i swingdanser och salsa - även hur de dansande växlar mellan olika avstånd till varandra.

Följarförmåga är att acceptera de inbjudningar man får, till ändringar av rörelse eller position. Att följa är i hög grad att känna efter vart man ska, och därför innebär följande att vänta på signaler. Medan man väntar utför man antingen de rörelser som är underförstådda i den position man befinner sig i, eller inget alls. Det som börjar på ett sätt kan mitt i turen ändras till något annat. Varje signal gäller tills vidare, tills nya stimuli kommer in. Att otåligt vänta på signaler och sedan försöka “göra rätt” när man tror att man fattat vad som förväntas av en duger inte alls. Lugnt agerande med ständig beredvillighet att agera på nästa signal, när den nu kommer - det är idealet.

Det överlägset bästa sättet att öva upp sin följarförmåga är att dansa med duktiga förare, som för turer man aldrig gjort förut. Om stor del av materialet är okänt kan man aldrig slå sig till ro med sina gissningar, utan måste hela tiden lyssna. Det bästa sättet att inte lära sig följa är att hela tiden veta vad som kommer att föras, för då behöver man inte lyssna och känna efter ett smack. Faktiskt är det nästan helt omöjligt att ha alla känselspröten påslagna när man vet, eller tror sig veta, vad som kommer. Istället kopplas autopiloten in, och känselspröten stängs av.

Fundera nu över hur stor andel av den dansundervisning du genomgått har varit sådan att tjejerna vet precis vad som komma skall, och hur stor del som bestått av situationer då de faktiskt följer. Svara mig sedan på frågan: i vilket grad brukar danslektioner eller -kurser fokusera på tjejernas eller följarnas behov, och hur stor del av undervisningen fokuserar på dem som för?

——
Intressant? Andra bloggar om dansundervisning, dans, undervisning, pardans, könsroller, följa

Kultur kontra kvalitet. Aikido och tango.

När jag började träna aikido var det sommar. De flesta i den klubb dit jag tagit mig hade träningsuppehåll under sommaren, men bland de som fanns kvar var en avsevärd andel gamla garvade svartbälten som fortsatte att träna över sommaren av bara farten. Det fanns också en klick tämligen nya som ännu inte upptäckt att det faktiskt kan vara skönt med sommarlov från träningen, och så några mittemellan. Proportionerna gamla rävar gentemot hungriga nykomlingar var med klar övervikt åt svartbältena, som turades om att ta hand om oss nya och träna med oss. För mig såg det ut som om de mycket medvetet valsade runt varannan teknik med varandra, och varannan vilade de sig med att hjälpa en färsking tillrätta. Det är möjligt att de bara högg den som var närmast, och sen tränade med nya partners så de kom att träna med alla. Oavsett hur det gick till blev resultatet det samma: jag fick massor av hjälp, nästan vem jag än tränade med. Jag fick här ett svårslaget ideal för hur man beter sig som en av de mer avancerade på en aikidomatta. De svarta snörena hade kunnat samlas i ett hörn för att leka med varandra och lämna oss i ett annat hörn, men det gjorde de inte. Detta ideal bar jag sen med mig under hela min aikidotid på tio år, trots att jag småningom kom i kontakt med miljöer som fungerade annorlunda.

Småningom blev jag själv ett sånt där svartbälte, och jag har ägnat avsevärd tid åt att träna med nybörjare. Jag är lärd att man tränar runt med alla i lokalen innan man tränar med samma person igen, och att nybörjare alldeles särskilt måste tas om hand. Aikido är så förvirrande i början, man måste vara snäll mot de små liven så de inte blir alldeles knäckta. Om man vill träna extra med sina kompisar, eller den man trivs bäst med att träna med, då gör man det efter passet. Under ett ordinarie träningspass är man däremot en del av en grupp, och har ansvar för gruppen och hur den fungerar. Dessutom är aikidon organiserad i ideella föreningar, som antingen har egna lokaler eller har hyra att betala. Man är en del av klubben, och utan nybörjare som stannar kvar stannar klubben - alltså måste klubben ta hand om dem, och klubben är vi som tränar. De som kan ta hand om färskingarna är de som har lite att komma med; ergo faller det på de erfarnas lott, mer än de andras, att hantera nyingarna.

Sedan bytte jag till en annan gren av aikidon, en gren vars aikido jag fann mycket mera intressant. Tyvärr stod jag inte ut med hur människorna där agerade mot varandra. Här gällde det att visa upp sig och få träna med de bästa, så att andra insåg att man hade något att komma med… ignorera “uppbjudningar”, se till att placera sig på strategiska ställen på mattan där det finns folk man vill träna med - och som vill träna med en själv…

Sedan jag slutat träna aikido fann jag att i pardansens föra/följaspel finns samma lek med rörelseenergier som i aikidon, samma kraftflöden, samma kontakt - eller i alla fall något mycket liknande. Jag fann också att de sociala miljöerna mera liknade de jag valt att lämna, än dem jag en gång övergivit för den aikido som jag rent tekniskt tyckte var häftigare. Tangostockholm är så stort, också. Det finns massor av dansarrangörer och lärare, men ingen har ansvar för eller översyn över eleverna när kursen är slut och eleverna dansar vidare någon annanstans. Tangostockholm är ett smörgåsbord, på gott och på ont. I pardans finns vad jag sett sällan motivationen att bygga en social krets på samma sätt som inom budon.

När jag gick från den snälla och gulliga grenen av aikido till den som ibland benämns elitistisk, tyckte jag inte om hur det fungerade. Enligt min måttstock betedde sig folk illa. Jag ville inte anpassa mig. Jag hade kvar mina ideal… det gick inte, förstås. Jag hängde mig kvar i några år och vägrade acceptera de sociala spelreglerna. Det blev till slut för jobbigt. Jag kasserade min aikido då jag fann dess sociala miljö alltför inhuman. Den andra sortens aikido ville jag inte tillbaka till, den intresserade mig inte längre. Jag har frågat mig, jag frågar mig fortfarande om det måste vara så att det är den tekniskt spännande grenen som är mera otrevlig socialt. Måste man offra det mänskliga för det tekniska? Om man försöker bygga fina och varma miljöer, är det med nödvändighet hämmande för kvaliteten?

—-

Andra bloggares intressanta åsikter om aikido, budo, tango, pardans, dans, kultur, sociala miljöer, elitism, kvalitet

Att vara kille på dansgolvet

Lärarna på den lindykurs jag går just nu pratar inte bara om oss som “killar” och “tjejer”. De säger även “som tjej tänker jag på att hålla fötterna under kroppen” och då svarar den andre “Det tänker jag på som kille också.” Är det bara jag som finner de formuleringarna lustiga? Han är kille, okej. Han tänker på att hålla fötterna under sig och inte kliva iväg med stora kliv, okej. Men gör han det för att han är kille?

När man är tjej och för på danskurs, får man frågan “är du kille?” då och då. Frågan ställs av tjejer som nått fram till en vid ett partnerbyte, och undrar vem hon ska dansa med. En gång, när jag precis börjat föra, har jag svarat ja på den frågan. Det kändes väldigt konstigt. Numera säger jag “nej, men jag för”.

En kompis till mig tycker att jag märker ord, och visst - jag förstår ju vad de menar när de frågar “är du kille”. Överallt annars skulle folk lyfta ordentligt på ögonbrynen om jag försökte utge mig för att vara kille eller man, men i många pardanssammanhang går det ypperligt! Ordet “kille” har helt enkelt fått en ny betydelse. Socialt kön även känt som genus, släng dig i väggen! På dansgolvet syftar “kille” och “tjej” varken på vad man har mellan benen eller ens normala, vanliga sociala kön. Det syftar på ens (i vissa fall tillfälliga) sociala dansgolvskön. Om det inte vore så, skulle inte hela gruppen glatt kunna prata om “killar” och “tjejer” utan att röra en min, trots att jag står där och bevisar att inte alla element i mängden av dansare som för är av manligt kön.

———-

Läs även andra bloggares åsikter om dans, pardans, könsroller, socialt kön, genus, lindy, lindy hop

Dansgolvsskräck

Min skräck för att inte kunna hantera det sociala kring dansgolvet härstammar till viss del från högstadiet. Ett antal jympalektioner släpade de med oss till dansskola “för att ungdomarna inte ska behöva dricka för att tordas bjuda upp”. Ur Stockholmsperspektiv låter det befängt men utanför storstäderna är det fortfarande hyggligt många som faktiskt går ut och dansar, bugg och foxtrot. Därför skulle vi lära oss foxtrot. Ett konstigt val tycker jag, de flesta tonåringar borde väl uppskatta buggen mer. Kanske ett litet intro i bugg kom på slutet av det hela, när jag konsekvent skolkade från jympalektionerna?

I min högstadieklass var strukturen den att tjejer och killar bildade två distinkta gäng, varav killarna alltid skulle ha någon att mobba. Mobboffren växlade över tid, och jag hörde till de som periodvis fick den äran. När killar mobbar tjejer tar det sig lite annorlunda uttryck än när de ger sig på sitt eget kön. Danslektionerna var en perfekt scen för att ha roligt genom att tala om för mig hur vidrig jag var. Killarna skaffade sig poäng i den interna statusstegen genom att både säga i ord och tydligt visa vilka äckelkänslor de fick av att behöva hålla i mig. Det var danslektionerna som lärde mig skolka, något som dittills inte funnits i den präktiga och duktiga elevens världsbild. Sedan jag upptäckt hur lätt det var att skolka besökte jag knappt en jympalektion mer. Det fanns liksom inget skäl. Ingen pratade heller någonsin med mina föräldrar om mitt skolkande, märkligt nog, inte ens när det bredde ut sig till andra ämnen.

Högstadiets danslektioner skapade en dansgolvsfobi som tog en del år att komma över. Jag måste varit över 25 när jag första gången sedan knattediscot vågade mig upp på ett discogolv. Pardans vågade jag börja intressera mig för i 35-årsåldern, när jag kände igen förandet och följandet från min aikido. Mina sista aikidoår brukade jag säga att min gren av aikido var “den dansigaste du kan tänka dig”, så varför inte ta steget fullt ut? Nybörjarkursen i lindy hop var trygg. Alla bytte partner i tur och ordning, gjorde sitt bästa och ingen sade konstiga saker till varandra. Så vill jag att danskurser ska fungera, enkelt och okomplicerat. Inget väljande och vrakande. Ingen marknad.

Pardans på socialt dansgolv är i viss mån en marknad, och den marknaden har jag svårt att klara av. Jag är rädd för den, och är därmed dåligt rustad för att klara av den. Att inte vara rädd, eller i vart fall agera som om man inte är det, är regel nummer ett i alla sociala spel. För att känna mig trygg behöver jag ha någon som håller mig om ryggen. När jag började gå ut och dansa lindy fanns Thomas där, min snälle danslärare som alltid gav mig två danser utan att jag ens behövde be honom om det. Att dansa med honom var himmelskt förstås, men framför allt visste jag att det fanns någon i lokalen som såg mig. Det tog inte så lång tid innan det fanns en lagom krets av killar och män som sökte sig till mig liksom jag sökte mig till dem, och det flöt. Nu har många av dem hunnit försvinna ut från lindyscenen och jag har tappat mycket av vad jag kunnat… men nog finns det en väg tillbaka. Nästa år. Och kanske mer i förarroll.

Liknelse

Att låta kön bestämma vem som ska föra, är som att låta social status bestämma vem i ett band som ska räkna in och hålla takten.