Foxtrotlektioner i högstadiet

Dansmemoarer, del 2

Som jag redan berättat släpade skolan under en serie gymnastiklektioner med oss till dansskola för att lära oss dansa foxtrot, varvid de mobbande killarna i min klass fick en ypperlig scen för att demonstrera hur äckligt det var att behöva hålla i mig. Denna aspekt av danslektionerna har jag redan gått in på. En annan är att skolan genom dessa lektioner lyckades förstöra mitt förhållande till dans som sådan, och intala mig att jag inte kunde. Faktum är att jag redan kunde dansa enkel folkdansvals och schottis. Min mamma hade lärt mig, och jag tyckte det var ganska roligt. I och för sig misstänker jag att jag egentligen förde mer än jag följde. Svensk folkdans är nu inte den mest föra-följa-intensiva dans som finns, så på den nivå jag kunde dansa schottis spelade det mindre roll.

En lokal dansskola fick alltså en hygglig inkomst genom att låta två danslärare undervisa en årskurs i högstadiet, klasserna hopklumpade två och två, två gånger i veckan. Vad gäller dansundervisning är detta en enorm gruppstorlek. Lärarna fick knappast sina danslärarkarriärers roligaste undervisningsögonblick med denna gigantiska hop ointresserade högstadieungar.

Efter att ha trampat rytm med fötterna solo, skulle vi börja dansa parvis. Då sade den äldre läraren att “tjejerna ska ligga lite efter killarna”. Vafalls? Jag sysslade själv med musik. Mitt fiolspelande var förvisso halvhjärtat, men jag var en ivrig körsångare som tyckte att jag kunde det där med rytm och takt. Faktiskt var jag nog den i klassen som hade bäst pejl på sånt. Menade läraren att killarna ska få trampa rytmen, och tjejerna ligga efter? Konstigt. Inte ville jag ligga i något slags konstig baktakt. Var det verkligen så han menade?

Jag tror inte att ordet “följa” nämndes alls. Killarna skulle föra, tjejerna skulle inte göra det utan “ligga lite efter”. Jag tycker fortfarande att detta är den klantigaste beskrivning av följande som jag någonsin hört. I och för sig tror jag inte många ord sades om vad det var att föra heller. Däremot var det tydligt att tjejer skulle akta sig väldigt noga för att göra det. Följande verkade det antas att tjejerna hade automatiskt, ungefär som att passa små barn.

Det uttalade målet med hela undervisningen var att tordas bjuda upp, så man inte behövde dricka för att tordas. Det var vad våra vanliga gymnastiklärare sagt, innan de lämpat över oss på danslärarna. Om vi nu ponerar att några elever i två klasser framöver faktiskt gick ut och dansade (vilket jag inte alls är säker på). Vilka var det som hade ångest inför danssituationen? Vilka förväntades mestadels bjuda upp? Vilket av könen är det som främst brukar dricka för att tordas?

Synd bara att de här klasserna bestod av nästan två tredjedelar killar, så de blev tvungna att stå över en stor del av tiden på grund av brist på övningsobjekt. Dubbel dold läroplan är bara förnamnet. Jag får vara innerligt tacksam för att skolan inte försökte sig på att introducera mig till budo eller annan kampkonst. I så fall hade jag blivit mycket äldre än 23 innan jag tordes börja träna karate.

——

Fredrikbloggen förklarar vad den den dolda läroplanen är, och kommentarerna nämner den dubbla. Andra bloggar om foxtrot, danslektioner, styrdans, dans, högstadiet, skolidrott, bjuda upp, drickande, tonåringar

Balboaundervisning för bägge könen? del 2

Jag började med en sammanfattning, här är fortsättningen. Den som vill kolla upp originalformuleringarna hittar dem i den engelska originaltråden, den som handlar om den ojämlika balboaundervisningen och vad man eventuellt skulle kunna göra åt det.

Kontexten i trådens början är att någon eller några organiserade ett läger inriktat helt mot följare. Sedan flyter diskussionen ut till att behandla hur följarrollen undervisas i balboa, i den mån den undervisas alls.

—

Har någon besökt någon av de här följarhelgerna?

Det låter spännande, men jag reagerar negativt på en del av konceptet. Varför får förarna gå gratis?

Jag menar, DE FLESTA kurser, särskilt de som lär ut någon typ av koreografi, är till större nytta för förarna än för följarna. Och för det mesta är det fler följare än förare, så i bytena får vi stå över då och då. Ändå betalar vi lika mycket som de.

Så varför ska vi stå för hela deras kostnad om de går på helgläger? Jag skulle vilja höra om någon kan sälja in det hosnåt mig. Enligt min mening borde förarna betala minst hälften av vad följarna gör, även om lägret är inriktat på följarna. Förarna kommer förmodligen att få lära sig vad de behöver göra för att låta följarna ta plats. Det skulle jag i alla fall vilja att de lärde sig. Det borde de betala för. Om ni helt enkelt behöver få in tillräckligt många, så är jag säker på att halva priset är tillräckligt lockande för att fylla kurserna.

Eyeballs

—

(Det här är ekonomen i mig som talar…) Om det material som undervisas på ett vanligt (icke följar-)helgläger riktar sig mest mot förarna, varför är det för det mesta fler följare än förare? Varför går följarna med på att betala fullt pris, om de vet att de inte kommer att få ut lika mycket av lägret?

opie

—

På FBF (jättebra läger, tack A-H och B) förra helgen lärde jag mig tre nya “saker” (=variationer i fotarbete) på tolv lektioner. Den övriga tiden riktade sig undervisningen till förarna.

Ofta känns det som om jag tillbringar de flesta lektioner med att ge feedback till förarna. Det har jag inget emot att göra då och då (hur skulle vi lära oss om vi inte hjälpte varandra?) men jag vill inte göra det hela tiden. OM det är så här lektionerna kommer at se ut framöver kan jag bara se två sätt som jag kan uppskatta balboalektioner på:

1. Jag håller mig till min partner och deltar inte i partnerbyten. Då ägnar jag åtminstone min tid åt feedback till någon som jag vet uppskattar den, förstår den och kommer att arbeta på den - och jag kommer att få dansa med den människan regelbundet. (Det här känns lite ohyfsat mot resten av kursdeltagarna och vi går miste om socialt umgänge med andra, så det är inte något jättebra alternativ.)

2. Eller så ber jag min partner att ta kurser utan mig. Jag kan antingen titta på, eller bara be honom berätta för mig vad som lärdes ut. (Vilket inte heller är någon riktigt ideal lösning.)

Jennie

—

Enligt min åsikt är följarens utmaning, i varje lektion och undervisningssituation, inte att lära sig något särskilt om de turer som lärs ut utan att lära sig, öva och finslipa sitt följande. Visst finns det coola variationer i fotarbete som en följare kan lägga på, och jag har sett lektioner där detta lärts ut mycket bra, men det är bara en liten del av vad en följare kan få ut av ett helgläger. Det är därför det är så viktigt för följare att delta i partnerbytena, för följandet anpassas till varje förare. Hur bra lektionen gick borde inte bedömas på hur bra turerna gick med de olika förarna, utan snarare hur väl man följde det som varje förare förde.

Boomer

—

Här kommer vi in på några andra mindre bra saker med de vanliga lektionerna, som oftast lär ut några häftiga nya turer som folk kan krångla till sin dans med och sen glömma bort. Sådana lektioner är ett fruktansvärt dålig sätt för följare att lära sig följa, eller hur? Det verkar som att de nästan är utformade för att lära följarna att föregripa förningen och gissa vad förarna tänker göra.

Som följare tycker jag inte heller de är särskilt värdefulla, eftersom många av följarna inte väntar på förningen och få ger mig tillförlitlig feedback på min förning. Musiken är dessutom ofta långsam, och hur som helst lyckas jag sällan behålla mer än två nya turer i min dansvokabulär efter en dags undervisning.

Jag är glad att en del instruktörer försöker nå bortom denna lektionsmodell. Jag tänker särskilt på många av David Rehms lektioner, som ofta undersöker [larger movement techniques] eller handlar om att bryta vissa vanligt förekommande dansvanor. Respekt till de instruktörer som verkligen lägger ner tankemöda på att utarbeta lektioner som ger folk en chans att faktiskt lära sig något. Kanske det finns några inbyggda begränsningar i formatet “lektioner på helgläger” och folk borde helt enkelt anpassa sina förväntningar därefter, åka hem och ta privatlektioner för att verkligen arbeta på sin dans. Jag tror dock inte den gränsen är nådd än.

opie

—

På helgläger ser man i princip tre typer av lektioner: nybörjarlektioner, lektioner inriktade på turer, och teknikbaserade lektioner. Nybörjarlektionerna behöver inte förklaras. Turbaserade lektioner undervisas vad jag kan se främst på medium-nivån, eftersom detta (oftast) är vad dansare på mediumnivå vill ha: de vill lägga några fler turer till sin repertoar. Teknikbaserade lektioner ges vanligen på avancerad nivå. Orsaken är densamma, det är vad dessa dansare vill ha. Oftast kan de massor av steg och turer, och arbetar på att föra tydligt, smidiga övergångar, och avslappnat följande. På mindre läger tror jag det kan vara svårt att ge både medeldansarna och de avancerade vad de vill ha, eftersom nivån på kursdeltagarna är så spridd. Medeldansare blir ibland uttråkade av att arbeta på teknik, såvida det inte förkläs till en ny tur. De avancerade dansare jag känner vill för det mesta finslipa sin grund, och bryr sig inte så mycket om nya turer.

Boomer

—

Jag tror absolut att det finns utrymme för stora förbättringar för följarna, inom ramen för lektioner på “vanliga” helgläger. Följande är emellertid ett svårt ämne. Jag tror att många bra följare är “instinktiva” följare - de kan följa, men de vet inte exakt hur de lärde sig det eller hur man lär ur det. Jag är övertygad om att följande går att lära ut, och jag hoppas att några (alla?) av våra utmärkta lärare kommer att ta sig an denna utmaning inom en snar framtid.

Jennie

—

Man kan lära sig grunder, variationer och stilelement på lektioner, men man lär sig inte att “följa”. Att bli uppmanad att “slappna av” och att “låta honom föra dig” är inte samma sak som “ställ din fot här”. Följa lär man sig genom åratal av träning, genom sina misstag och genom att lära sig att “släppa taget”.

hnlflygirl

—

Jag tycker du bekräftar min tes. Vi blir inte lärda hur man följer. En del tjejer klarar det jättebra ändå, men inte alla. Varför tror vi att vi inte kan lära folk att följa, när det är uppenbart att vi kan lära folk att föra?

Jennie

—

Den sak på följarhelgen jag personligen älskade mest (förutom Anne Mills föredrag, ett måste för ALLA följare) var all positiv feedback vi fick från förarna som sade att de lärt sig massor. Jepp, vi borde låtit dem betala ;-)

2PlySwing

——

Jag har matat in samtliga citat i en diskussionstråd på Tangoportalen. Andra bloggar om balboa, dansundervisning, danslektioner, pedagogik, föra, följa, könsroller

Han ska anpassa sig till henne - inte tvärtom

Jag har redan nämnt att den argentinska tangon är närmast unik så tillvida att den inte har något grundsteg. Med “grundsteg” menas här det rytmiska fottramp som är stegmönster 1A i en dans, och som danseleven börjar sian första lektioner med att programmera in i ryggmärgen. Ibland kan man gå ifrån grundsteget, men dansen utgår från det. Vals har ett grundsteg, foxtrot har, lindy hop har, salsa har. Tangon har det inte. Istället ska varje steg vara fört i sig självt. Man kan säga att grundsteget är ett rakt steg framåt, bakåt eller åt sidan. Större basenhet än så finns inte.

När man följer en dans med grundsteg och man på något sätt hamnar fel, bör man som följare så fort som möjligt hitta tillbaka till följarens grundstegsrytm igen. Man kan säga att man struntar i var man själv hamnat, för att anpassa sig till var följaren är. Om man tränar kan det förstås vara en bra idé att försöka lista ut vad som gick fel, men är man ute och dansar är det bättre att inte tänka på sånt. Tillbaka i hjulspåren igen så fort som möjligt, bara. Om dansen är lindy hop blir det något i stil med Ah där får jag ett bakåtsteg, där är ettan. Ah, här är tripplarna, nu är jag i takt igen. Med tiden gör man den här anpassningen till att falla in i förarens rytm på ett mer omedvetet plan, och behöver inte längre räkna trippelsteg för att veta var någonstans i förarens grundsteg man ska ramla in i takt igen.

I tangon, där varje steg är en enhet för sig, ska följaren inta helt motsatt förhållningssätt. Om det uppstår dålig kontakt mellan paret eller om någon gör något klantigt, så att den som följer kliver iväg på något sätt som den som för inte tänkt sig - då är det sista följaren ska göra att anpassa sig till var föraren står. Vad man ska göra är att lugnt ta ut sitt steg - och sedan får föraren anpassa sig till situationen. I tango står man spegelvänt mittemot varandra. För att kunna gå, måste man ha sin vikt på samma sida - den ena på höger fot, den andra på vänster. Om vi bägge står på höger fot är det svårt att komma vidare. Det är då förarens sak att byta vikt och kliva in i följarens viktposition - och därifrån kan man dansa vidare. Om detta görs riktigt mjukt och smidigt, är det inte säkert att följaren ens märkt det.

Som tangoföljare är det därför på ett sätt bra att utgå från att man inte gör några fel. Det låter bisarrt och förhållningssättet kan förvisso skapa andra problem, men åtminstone i början är det ett bra sätt att tänka. Om jag tog ett steg var det för att jag kände att jag skulle göra det. Jag upplevde en förning - och då ska jag gå, så enkelt är det.

Detta kan vara svårt att förstå för nybörjarföljaren, kanske särskilt om hon har erfarenhet av annan dans - och nästan alla kvinnor har väl försökt att följa en foxtrot eller en vals. Märkligt nog brukar det inte påpekas under nybörjarkurserna, att den reflex som man lärt sig i annan dans ska kopplas ur här, men det beror väl mest på att nybörjarkurserna brukar undervisa kanske 80% förarroll. När nybörjarundervisningen innehåller stegkombinationer - och det gör den oftast, istället för att ta ett steg i taget, som tango egentligen ska dansas - lurar det tjejerna att det finns en stegkombination att “göra rätt” i, ett mönster att anpassa sig till. Här blir förvirringen ofta total.

Hur hjälper man en följare som kommit in i det här “nej nu gör jag fel bäst jag korrigerar” att komma ur det? Att säga “nej det där är fel, du ska inte byta tillbaka” hjälper nog ofta inte alls, för upplysningen kommer för sent. Reflexen är redan inlärd, och nästa gång lär hon göra likadant igen. Jag föreställer mig att man skulle kunna göra så här: man dansar enkla grundelement, och följaren får till uppgift att då och då göra fel, medvetet. Kliva iväg när ingen förning finns, byta vikt utan att det förs, eller inte följa med när föraren byter vikt. Föraren får då träna sig på att anpassa sig till följaren för att åter plocka upp dansen, men minst lika viktigt: följaren får träna sig på att lugnt vänta in detta.

Lugn, det är den följarkvalitet som Gunilla Rydén pratar om i sådana här sammanhang. Hon pratar extremt lite om att man gör fel. Istället berömmer hon en för att man har den kvalitet hon eftersöker, och säger Jättebra! Ännu mera av det! Du är så lugn. Här står jag. Nu går jag. Här står jag. Jag köper bilden och förhållningssättet, men faktiskt tror jag att man även bör prata om vad man ska göra när det blir fel. Det här följarsättet att reparera när dansen blir trasig är så fantastiskt inarbetat, hos så många av oss. Troligen vore det inte heller helt fel att säga det rätt ut: när saker krånglat till sig, är det han som får anpassa sig efter henne. Den som faktiskt inte känner sig så lugn kan nog behöva höra det, tror jag.

——

Andra bloggar om tango, argentinsk tango, pardans, dansundervisning, lugn, anpassning, grundsteg

Balboalektioner för bägge könen?

Den här diskussionstråden på ett engelskspråkigt diskussionsforum handlar om undervisning i balboa, en kroppsnära dans med mycket föra-följa i, som främst dansas i lindyvärlden. Ämnet är hur följar/tjejperspektivet behandlas och undervisas, eller snarare hur det inte undervisas. När jag fick länken av en bekant blev jag alldeles matt. Det är ju ungefär det här jag har gått omkring och tyckt om pardans i allmänhet, fast kanske inte riktigt så extremt… bara nästan.

Sammanfattning (med inbakade kommentarer): Någon eller snarare några arrangerade under 2006 eller 2007 en balboahelg någonstans i USA helt fokuserad på följarperspektiv. Någon annan frågade sig varför killarna fick gå gratis på denna helg. Visst skulle hela helgen tillägnas följarperspektivet - men är det inte ungefär så det är i vanliga fall fast tvärtom? Undervisningen på de vanliga kurserna och lägren behandlar mest förarperspektivet, och där betalar tjejerna fullt pris. Så varför ska killarna inte behöva betala en cent bara för att undervisningen för en gångs skull inte fokuserar på dem? (Redan här, i det inlägg som startade tråden, tänker jag på mitt hittills mest polemiska, mest vågade blogginlägg och ryser igenkännande.)

Tråden utmynnar i att den vanliga undervisningen borde undervisa mer följarperspektiv. Visst kräver förarrollen mer uppmärksamhet, det är inbyggt i dansen, men kanske man kan gå från 90/10 till 80/20 eller till och med våga föreställa sig 75/25? Dock har ytterst få någon bra idé om hur man egentligen undervisar att följa.

Lärare som inser att man i undervisningen måste ge något till tjejerna också, lägger i allmänhet in några finesser i balboaundervisningen i form av fotvariationer. Det kan ju vara bra, men själva kärnan - hur man egentligen följer - den undervisas inte.

En central fråga i tråden är den här: “Om undervisningen normalt är inriktat mest mot förarna, varför är det normalt överskott på följare? Varför accepterar följarna att betala fullt pris, om de vet att de inte får ut lika mycket av undervisningen?” Svaret blir: på grund av det allmänna tjejöverskottet. Det spelar ingen roll hur många tjejer som slutar ta lektioner på helgläger, för det finns alltid massor av andra som villigt intar deras plats. Vi är för mesiga helt enkelt. Vi accepterar ojämlika villkor eftersom kvoten tillgång/efterfrågan är till vår nackdel.

Jag kan invända: inbillar sig någon att killarna skulle acceptera motsvarande sits, om det var dem det var överskott på? Dessutom, vill jag inflika, går tjejer kurs för att lära känna killar att dansa med. Vi betalar för att vara träningsredskap åt killarna, för om vi inte är jätteetablerade på den dansscen det gäller behöver vi lite hjälp för att komma upp på dansgolvet. Enklaste sättet är att betala för den hjälpen, genom att ta lektioner. Som tredje punkt: ofta fattar vi inte hur liten del av undervisningen som vänder sig till oss. Först när det är så extremt som det tydligen är i balboan, då reagerar tjejerna - men problematiken är densamma i nästan all pardansundervisning jag sett.

Om killarna har så väldigt mycket mer att lära sig, så kan de väl träna med varandra - precis som de manliga tangodansarna gjorde i Buenos Aires på den gamla onda tiden. Eller så kan vi alla börja dansa bägge roller, för då är det inget som helst problem om den ena rollen mest får agera stöd och träningsdocka för den andra. Eller så fortsätter vi som vi gör nu. Vilken variant föredrar du?

Om killarna faktiskt inte har fem till tio gånger mer att lära sig, så kan man förstås istället göra om dansundervisningen till att faktiskt undervisa alla elever istället för hälften på någorlunda jämlika villkor. Jag är dock tämligen skeptisk till att få se detta i sinnevärlden.

——

Andra bloggar om pardans, balboa, dansundervisning, föra, följa, könsroller

Separat förar- och följarundervisning

I tangon förekommer det förarkurser och följarkurser, tänkta för helt vanliga dansare som vill fördjupa sig. Förstår jag rätt handlar det om teknikkurser där man valt att dela upp det så att damrollen - följandet - tränas för sig, och herrollen - förandet - för sig. Eftersom de två rollerna verkligen kräver ganska olika saker, kan det låta väldigt logiskt. Samtidigt måste man ju träna på det man lärt sig tillsammans med någon som dansar den andra rollen - och vem ska då göra det? De andra på kursen, förstås.

På förarkurs får man alltså dansa hälften av tiden i följararroll, paradoxalt nog. Jag har gått en sådan lektion, när ett lärarpar var på besök i Tango Norte. Vi var två eller tre tjejer, resten män. Tangon har en tradition av att män dansar med varandra i träningssyfte, men ändå är det ganska lustigt - och trevligt - att detta är så okontroversiellt. Det finns en lärare i stan vars följarkurser har mycket gott rykte rent tekniskt, så någon gång ska jag väl gå en sådan också.

Tänk om man skulle göra samma sak i lindy hop. Inte många torde ha tänkt tanken. Jag undrar om det vore en bra idé. Att ingen gör det, betyder det nödvändigtvis att idén är dålig?

——

Andra bloggar om dansundervisning, tango, lindy hop, föra, följa, könsroller

Att lära folk att de inte kan gå

Jag gick en gång ett läger i den kinesiska kampkonsten bagua, som undervisades av en mild äldre engelsk herre vid namn John Davies. John hade svårt att bestämma sig för riktigt hur många detaljer han skulle undervisa oss i, och sade flera gånger kanske mer som en reflektion för sig själv än som instruktion för gruppen: Jag skulle kunna ge er så detaljerade beskrivningar av hur man går på en rak linje, att ni inte skulle klara av det.

Traditionell budoundervisning börjar väldigt ofta med att göra just detta. Man lär ut grundpositioner som är så anatomiskt komplicerade att nybörjaren knappt klarar att ta ett steg för att förflytta sig från den ena positionen till den andra. Aikido är ett typexempel. Den grundläggande positionen kallas “hanmi”, vilket betyder halv kropp. Ordet syftar på att man inte står med kroppen rakt fram, utan vrider den åt sidan. Fotpositionen i klassisk hanmi är som bilden visar. Den tänkte utövaren tittar rakt åt höger, med den främre foten pekande rakt fram och den bakre i nittio graders vinkel rakt bakom. Personligen tycker jag att avståndet mellan fötterna är lite väl kort på bilden, men det kan ha med min aikidostil att göra. Sånt beror på situationen, också.

Från denna position kan en nybörjare förstås knappt röra sig. Självklart kan man inte gå med vanliga steg framåt, nej man får gå som en fäktare med den ena foten framför den andra. Dessutom är de vanligaste aikidostegen inte förflyttningar framåt eller bakåt, utan olika varianter av vridningar runt den ena foten. Det första man lär aikidonybörjaren är alltså att han eller hon inte kan gå. Det brukar ta ungefär två år innan eleven anpassat sig till formen, såpass väl att han eller hon kan röra sig fritt inom den. Det låter otroligt men är faktiskt helt sant.

Argentinsk tango lärs ut på lite olika sätt, men bra undervisning börjar med att träna på att gå. Caminata, promenaden där den som för går framåt och den som följer går bakåt, är basen för tangon. I tango går man med fötterna tätt ihop, inte riktigt på linje men med fötterna så tätt ihop det bara går. Även i tango har jag några gånger blivit lärd att jag inte kan gå, och blivit matad med så många detaljer att jag faktiskt inte längre kunde.

Dock finns det undantag. Det finns lärare som utgår från att man faktiskt redan kan gå, och låter ens gång med tiden anpassa sig till det rörelsemönster som är naturligt i respektive utövning. Gunilla Rydén pratar inte ett smack om att hålla ihop fötterna. Hela hennes tangoundervisning går ut på kontakten inom paret - funktion först, form som en konsekvens av funktion. Även den nybörjarkurs arrangerad av Bajofondo som jag gick i förarroll för Gunnar och Fredrika utgick från att vi redan kunde gå. Först på fortsättningskursen, då Guro och Peter tagit över, började de på allvar vara på oss om att smala in positionen och gå på ett streck.

Det enda undantag jag stött på inom aikidon, var när Jan Nevelius småningom släppte in ett par nybörjare på sin lilla klubb Mitsu Domoe. De fick gå rätt på aikidons kärna, istället för att först ägna sig åt att bekanta sig med dess utanverk. Mycket riktigt blev de fort väldigt duktiga. När jag själv undervisade nybörjare tordes jag inte undervisa såpass fritt från form, men det förstås - min grupp hade mest bara andra nybörjare att träna med. Det är lättare att gå direkt på kärnan när man får känna på duktigt folk.

Om jag mot förmodan skulle försöka undervisa i aikido igen, eller i något annat dans- eller kampsportsrelaterat… så måste jag åtminstone försöka.

——

Bilden är hämtad från en sida som tillhör en Iwama-klubb i USA.

——

Andra bloggar om aikido, budo, kampsport, dans, tango, argentinsk tango, pedagogik, dansundervisning, kroppskännedom

Tjejöverskottet på danskurser

Jag vet många tjejer som inte vill dansa pardans på grund av de könsbundna dansrollerna. “Varför ska det nödvändigtvis vara han som för och bestämmer?” Trots detta är det nästan alltid mycket fler tjejer än killar som vill dansa, vilket får konsekvenser både på dansgolv och på danskurser.

Om det är många fler tjejer än killar på kursen, får tjejerna dansa mindre. Täta partnerbyten ser till så alla får dansa allt som undervisas, men i mindre mängd. Om det någon gång är herröverskott på en kurs brukar killarna efter ett tag bli ordentligt irriterade över att då och då tvingas stå över. Tjejerna däremot är vana. Det är så här det är, helt enkelt.

Ibland försöker man motverka detta genom att ta in stöddansare. Killar/förare får gå gratis på kurser på lägre nivå än den som egentligen passar dem, eller så får de gå flera kurser på samma nivå för samma pris som en. Eftersom förarrollen är mycket tuffare än följarrollen i början kan detta synas logiskt. Eftersom det bästa sättet att lära sig följa är att dansa med duktiga förare, kan stöddansarna möjligen ses som en kompensation för att dansundervisningen ofta inte är anpassad till tjejernas behov. Jag har dock hört påstås att stöddansare i gruppen är döden för killarnas självförtroende. Om man vill att inte bara de duktigaste killarna ska lära sig dansa, bör man i så fall inte ta in stöddansare. Det här kan jag inte bedöma, men jag hoppas att de danslärare som tänker så ser till att aktivt undervisa följarrollen på kurserna.

Om man inte vill ha tjejöverskott på sina kurser kan man se till så man bara tar in så många tjejer, som det finns killar anmälda. Eftersom många vill gå kurser tillsammans, antingen för att de redan dansar ihop eller för att de är ett par privat, brukar man då tillämpa paranmälan där de som anmäler sig tillsammans går före singelkön. I tangon brukar man ofta dansa större delen av kursen med den man anmält sig med, vilket har sina konsekvenser. I de flesta andra sammanhang är dock paranmälan bara en teknisk anmälningsabrovink, och då gäller det att känna killarna för att få anmäla sig tillsammans med dem. Om man spetsar till det lite kan man säga att det blir din social kompetens som avgör hur lätt du kommer in på kursen.

Varför är det då så många fler tjejer som vill dansa? Dels klassas dans som en kvinnlig aktivitet, på samma sätt som de flesta idrotter är manliga trots att det finns damklasser på tävlingarna. Sedan har ju tjejerna oftast lättare för att lära sig dansa, vilket förmodligen mest beror på att de redan har dansat mera när de kommer till sin första danskurs - en annan pardans, eller disco, eller bara studsat till musik hemma. Men vi ska inte heller glömma att förarrollen är så mycket mer krävande i början. Där man som nybörjarföljare växlar mellan att vara uttråkad och att ha roligt, får nybörjarföraren kämpa för att prestera. Det brukar sägas att män är mycket mer prestationsinriktade. Om detta gäller även pardans får vi konstatera att den könsskillnaden är för liten för att uppväga skillnaden i prestationskrav på tjejer och killar som börjar dansa i respektive roll.

Hur man än vänder och vrider på det är könsobalansen i dansvärlden är ett elände, och ännu mer på dansgolvet än på kurs. Jag har sett två riktigt hopplösa nybörjarkillar i lindy hop envetet dansa vidare, och faktiskt bli riktigt bra. Det är sånt som gör mig glad att se. Samtidigt kan jag tycka att det är ganska elakt att kräva av de här killarna att de ska hålla reda på takten och räkna in, när de har fullt upp att hålla reda på sin kropp. I min ideala dansvärld skulle alla börja med att lära sig följa, och börja föra först när man har lite grundläggande koll på vad det här med pardans är för något. Alla borde tjäna på det, rent dansmässigt alltså. Alla utom de som tycker att de 1800-talsmässiga könsbundna dansrollerna är något naturligt. Personligen har jag svårt att förstå hur detta ända in på 2000-talet kan vara det förhärskande synsättet.

——

Andra bloggar om dansundervisning, pardans, dans, dansroller, föra, följa, kvinnoöverskott, könsroller

Tjejer behöver inte gå danskurser

“Jag har t o m varit med om att lärarna “avslöjade” att vi damer hade gått kursen helt i onödan [...] - kunde bara männen föra så skulle vi kunna dansa ändå!”

Väldigt mycket dansundervisning, förmodligen och tyvärr den mesta, fokuserar främst på mannens roll. Killarna har mera att lära sig innan det hela kan tänkas funka, så på ett sätt är det logiskt precis i början men tyvärr brukar det fortsätta på precis samma sätt upp i nivåerna. Sedan finns det två saker till som gärna puffar in dansundervisningen i den här fållan: dels är tjejer så förbannat vana vid att stå tillbaka för killarna, så vana att vi sällan ens tänker på det. Dels är det alltid mycket flera tjejer som vill dansa. För att få dansa när det väl gäller måste man lära känna folk - för allvarligt, social kompetens är minst lika viktigt som dansmässig kompetens, om man tillhör det överrepresenterade könet. Om man behöver lära känna killar att dansa med, vad gör man då? Antingen har man kompisar som kan introducera en för folk, eller så har man det inte. Har man det inte, går man på kurs. Därför går det utmärkt att säga att man lär ut pardans men i själva verket till 80% eller mer lära ut förarroll. Tjejerna kommer att komma ändå.

Helt klart är förarrollen lättare att undervisa ur, eftersom det är den som för som detaljstyr vad som ska hända. Om en lärare som dansar följare ska kunna vara huvudansvarig för undervisningen måste hon antingen ge sin partner muntliga instruktioner inför öppen ridå, vilket kan se lite illa ut, eller förbereda lektionerna ordentligt tillsammans med den lärare som för. Om det är föraren som styr lektionerna däremot behöver inga instruktioner ske för öppen ridå. Instruktionerna finns ju i förningen. Till detta kommer att tjejer är så förbannat vana vid att stå tillbaka för killarna, så vana att vi sällan ens tänker på det… så självklart domineras dansundervisningen av det manliga perspektivet, av förarperspektivet.

Till och med i så kallade queerdanssammanhang, av den typ som nog egentligen hellre fortfarande borde heta gaydans, har jag hört folk stå och prata om danslärare i den vanliga icke-queera världen och enbart nämna de manliga lärarna! medan de kvinnor dessa undervisade tillsammans med inte verkade finnas. De lärare som diskuterades var givetvis sådana som till absolut övervägande del fokuserar på att lära ut turer, vilket som jag förut konstaterat är något som killarna behöver lära sig men inte tjejerna - inte egentligen. Tjejerna behöver inte i första lära sig turer, de behöver lära sig följa. Jag undrar när denna lärartrupp tänker börja hålla följarkurser i syfte att finslipa följarteknik… nej det undrar jag inte alls. Det kommer de aldrig att göra.

Det citat som inleder detta blogginlägg är hämtat från en diskussion på nätet. Jag själv har aldrig hört någon danslärare säga så här. På ett sätt är jag inte förvånad, men samtidigt blir jag paff och stum över den totala cynismen hos den människa som säger så. Om man inser att man till 92,3% undervisar förarroll, det vill säga killarna - hur har man då mage att ta lika mycket betalt av tjejerna?

——

Andra bloggar om dans, pardans, dansundervisning, danslektioner, könsroller, queerdans

Att lära sig följa

För att kunna dansa följarroll i pardans, den dansroll som traditionellt är kvinnans, behöver man kunna två saker: man behöver behärska den aktuella dansens elementa, och man behöver kunna följa. Detta är allt följaren egentligen måste kunna för att kunna dansa. Den som för måste kunna turer, men det behöver inte följaren - inte utöver vad som kan anses ingå i dansens elementa.

Det är klart att det underlättar att känna igen vad man gör, men många turer och varianter på turer går utmärkt att följa utan att någonsin ha gjort dem eller ens sett dem bara man kan dansen ifråga. Förvisso finns det turer som är svåra att följa på gehör på första försöket. Att föra sådana turer med en följare man inte väl känner till är alltid en chansning: funkar det så funkar det, och om inte får man hitta på något annat. Alltså: dansens grundprinciper och följarförmåga, framför allt annat.

Grundstegen är en väsentlig del av dansens elementa, förstås, men verkligen inte allt. Kroppshållning och rörelsemönster hör också dit, hur man rör sina ben och sin kropp i förhållande till varandra, och i vissa fall - som i swingdanser och salsa - även hur de dansande växlar mellan olika avstånd till varandra.

Följarförmåga är att acceptera de inbjudningar man får, till ändringar av rörelse eller position. Att följa är i hög grad att känna efter vart man ska, och därför innebär följande att vänta på signaler. Medan man väntar utför man antingen de rörelser som är underförstådda i den position man befinner sig i, eller inget alls. Det som börjar på ett sätt kan mitt i turen ändras till något annat. Varje signal gäller tills vidare, tills nya stimuli kommer in. Att otåligt vänta på signaler och sedan försöka “göra rätt” när man tror att man fattat vad som förväntas av en duger inte alls. Lugnt agerande med ständig beredvillighet att agera på nästa signal, när den nu kommer - det är idealet.

Det överlägset bästa sättet att öva upp sin följarförmåga är att dansa med duktiga förare, som för turer man aldrig gjort förut. Om stor del av materialet är okänt kan man aldrig slå sig till ro med sina gissningar, utan måste hela tiden lyssna. Det bästa sättet att inte lära sig följa är att hela tiden veta vad som kommer att föras, för då behöver man inte lyssna och känna efter ett smack. Faktiskt är det nästan helt omöjligt att ha alla känselspröten påslagna när man vet, eller tror sig veta, vad som kommer. Istället kopplas autopiloten in, och känselspröten stängs av.

Fundera nu över hur stor andel av den dansundervisning du genomgått har varit sådan att tjejerna vet precis vad som komma skall, och hur stor del som bestått av situationer då de faktiskt följer. Svara mig sedan på frågan: i vilket grad brukar danslektioner eller -kurser fokusera på tjejernas eller följarnas behov, och hur stor del av undervisningen fokuserar på dem som för?

——
Intressant? Andra bloggar om dansundervisning, dans, undervisning, pardans, könsroller, följa

Gunilla-kursen, efteråt

Om jag försöker summera Gunillas och Jans kurs, den nybörjarkurs i tango som jag gick i förarroll i höstas. Så här efteråt, vad tyckte jag?

Kursen var ovanligt lång, hela tio gånger när de flesta verkar köra kursomgångar om fyra till sex lektioner. Jag gillade verkligen att kursen var lång, så man hinner komma någonvart. Som vanligt trivdes jag verkligen med Gunillas sätt att formulera sig och måla upp bilder för vad det är man ska försöka uppnå med sin kropp. Jag tyckte oerhört, oerhört mycket om fokus på kvalitet istället för en massa steg och turer. Det är så skönt, så skönt… vi gick förmodligen igenom mindre repertoar på tio gånger än många andra nybörjarkurser gör på fem, och frågar man mig är det helt rätt. Hon gick igenom korset, cruzada, lagom till milongan på hennes festival, som vi fick vara med på. Hade det inte varit för att vi skulle ut och frottera oss med den “riktiga” tangovärlden hade nog hon och Jan väntat längre med det. Efter milongan fick cruzadan vila. Jag tror inte många kände sig färdiga att föra/följa den i social dans. Det är på många sätt ett gott betyg för kursen, att folk inser vad de kan föra och inte.

Vad jag verkligen inte tycker om är att de låter en dansa minst hälften av kursen med sin partner. Det blir vansinnigt beroende på hur man fungerar ihop. Min partner missade tre gånger i rad på grund av sjukdom och jobb, och jag lyckades nog stressa henne en hel del över det. Stackare. Jobbigt, att känna att man sabbar för en viss person. Jag förstår inte heller vitsen, inte alls. Man ska ju ändå dansa med många olika sen, varför inte börja med det redan på kurs? En tydlig effekt av detta blev ju också att man inte lärde känna kurskamraterna särskilt väl, inte ens de i den motsatta dansrollen. Jag tror inte någon kom sig för att bjuda upp någon annan på milongan än den egna partnern, vilket minskade den totala dansmängden för oss allihop drastiskt.

Jag tyckte inte heller om att Gunillas undervisning faktiskt i grunden är figurbaserad. Hon håller sig om figurer på åtta taktslag, två takter, i botten. Sedan börjar man variera därifrån, men basen är ändå åtta taktslag. Detta är att lura följarna, att få dem att tro att de i början på de åtta taktslagen ska veta vad som sker i slutet, istället för att följa varje steg för sig. Om jag jämför med den nybörjarkurs som Fredrika och Gunnar undervisade på Chicago för ganska länge sen, så var de mycket mycket mindre fantastiska som lärare - men jag gillar deras metod bättre. Varje steg för sig. Kursen var lite kort och det är helt sant att man inte känner att man kan dansa efter fem lektioner upplagda på det sättet. Men, vad tjejerna följde! Ett steg i taget, inget annat. Helt otroligt, tycker jag nu. Då tog jag det bara för givet.

Sammantaget är jag fortfarande väldigt förtjust i Gunilla, men inte lika begeistrad som innan kursen. Jag vill tillbaka och gå fortsättningskurs för henne någon gång, helst med en partner som vill både vill föra och följa så jag får dansa bägge roller… men inte just nu. I den mån jag lägger min energi på tango för tillfället ska den spridas ut på flera olika lärare, på flera olika håll. Queertangon, till att börja med, och så har jag hört tips om andra lärare som kan vara värda att kolla upp.