Åshöjdens BK med vuxna ögon

Nu har jag köpt och läst om alla fyra Åshöjden-böckerna. Jag minns verkligen inte att de var så små och tunna, bara omkring 100 sidor var – egentligen skulle de rymmas alldeles utmärkt i en enda bokvolym, men det kanske skulle kännas för mastigt för målgruppen. Fast är det egentligen ungdomar som är och varit den huvudsakliga målgruppen för Åshöjdens BK? Eller är Åshöjden en kritikerrosad serie som inte alltid älskas av dem som den är skriven för?

Professionella balettdansörer har alltid ont?

I Martin Ingvars och Gunilla Eldhs Hjärnkoll på värk och smärta läser jag om dansarna i Kungliga baletten. Direkt efter föreställningen stoppar de fötterna i isvatten för att döva smärtan.

Ofta slutar de inte ha ont i fötterna under sommaruppehållen, och det kan ta ett år efter pensioneringen innan det går över. Isvattnet dämpar inflammationen, står det. Alltså dansar proffsen med ständig inflammation i sina fötter.

Varför gör mänskor sånt här frivilligt.

Smärtfysiologi, placebo och smärtkurser

Varje gång det står ”en undersökning i Tyskland visade att” vill jag ha en referens så jag kan nosa upp originalartikeln, men vetenskapliga arbeten finns inte listade ens längst bak i boken. Jag får väl inse att jag inte är bokens målgrupp. Kroppens vrede. En bok om smärta av sjukgymnasten Britt Bragée och smärtläkaren Björn Bragée är en bok för patienter. De skriver för en läsare som har haft ont länge och kommer att ha ont ganska länge till, och som förmodligen redan har ganska många läkarbesök bakom sig där läkarna inte kunnat hjälpa.

Bokens innehåll är synnerligen blandat. Här finns råd om hur man på optimalt sätt utnyttjar sina läkarbesök, beskrivningar av orsak till sömnproblem vid smärta om råd om sömn, beskrivningar av olika sjukdomar som medför långvarig smärta, skildringar av olika behandlingar och mycket mer. Om ”vanlig” sjukgymnastik nämns inte så väldigt mycket. Britt Bragée är inriktad på diverse ”sidospecialiteter” såsom Feldenkrais, så givetvis innehåller boken text om att uppmärksamt träna sig på att göra effektiva rörelser utan onödigt arbete. Styrketräning då? Bra för en del smärtpatienter, direkt dåligt för andra

Syndabockar och undantag

Vi vill så gärna tro att människan är god (vad nu det betyder, ”godhet”. Nå det ämnet sträcker sig utanför det här blogginläggets). Tyvärr är det nog så att många av människans fulaste beteenden sitter djupt, djupt rotade i oss.

”Det är näm­ligen så vi människor löser livets oundvikliga konflikter: Genom utfrysning.

Varför? Jo, därför att det är ”inbyggt” i flockdjuret människa.

Också moderna, civiliserade människor blir mobbare i vissa situationer. Den omhuldade individualismen är ett tunt lager på ytan. När gruppdynamiken drar in oss i sitt tvingande maktspel – och vi blir en mobb, just – är vi hux flux förmögna att utföra handlingar som vi aldrig skulle drömma om att göra annars.

Smärtböcker med grälla omslag

Att ha studieuppehåll och kunna köpa framtida kursböcker för nöjesläsning är lyx – en lyx jag behöver unna mig.

Det här är ingen bok som sjukgymnaststudenterna förväntas läsa de första terminerna. Smärta och smärtbehandling är kurslitteratur i en påbyggnadskurs, för folk som redan har sjukgymnastexamen, och används även i lite andra utbildningar på KI. Det har precis kommit en ny upplaga – jag köpte den äldre, begagnad. Sånt är ibland kap och ibland snudd på bortkastade pengar. Nu är det här ingen kursbok jag behöver, då kan det göra mindre att det inte är senaste upplagan. Jag ville ha något som förklarar saker på lite djupare fysiologiska plan än vad sjukgymnaststudenterna får lära sig på andra terminen, men tycker väl kanske att den här boken inte går in på riktigt så mycket mekanismer och sambandsbeskrivningar på molekylär/cellnivå som jag vill ha.

Ex-drottningen. Ett litet propagandastycke i tre delar

Mediatrycket kring våra kungligheter är högt. Visst bevakades även Victorias födelse, men inte på det här sättet. Media har blivit mer närgångna mot kändisar överlag – de kryper i buskarna runt Mikael Persbrandts hus, osv. Brittiska tidningar har länge varit väldigt påflugna. Den svenska pressen har tagit efter.

Det bästa propagandastycke jag sett i ämnet ”varför vi ska avskaffa kungahuset” är en liten novell av Jens Liljestrand i form av en fejk-intervju som SvD tryckte lagom till kronprinsessbröllopet för drygt 1 1/2 år sen.

Det 1: Det nya livet
Det 2: Farväl till monarkin
Del 3: För Sverige i samtiden

”Är det någon som åkt Vasaloppet?”

En sån fråga till en kurs sjukgymnaststudenter skulle förmodligen resultera i att någon säger ”nej, men jag har cyklat Vättern runt”. En grupp biomedicinare som får en sån fråga bara tittar på varandra. Hur kan karln tro att någon här skulle ha fått för sig att åka Vasaloppet?

På min tid var arbetsuppgifterna till seminarieserien helt och hållet baserade på en fiktiv snubbe vars namn jag glömt som åkte Vasaloppet. Han förbrände socker från blåbärssoppan, bröt ner sitt glykogen i muskel och lever och fick mjölksyra. Mot slutet av loppet förbrände han fett, och så fick man skäl att gå in på glukoneogenes. Nu när jag repeterar kursen för att äntligen beta av omtentan sisådär tio år senare är Vasaloppet bara kvar i en bisats i en av uppgifterna, och det är nog klokt. Att försöka beta av alla kemiska reaktioner som kroppens celler ägnar sig åt som led i ämnesomsättningen via Vasaloppet blir lite lite krystat.

Yamaguchi sensei på Youtube

Den gren av aikidon jag ser som min kallas ibland för ”franska skolan” på grund av de franska instruktörer (Tissier, Noël) som har en framskjutande position inom den. Ibland säger jag ”Yamaguchi line”, en benämning jag lånat från Urban Aldenklint på Iyasaka som säger att termen är skämtsam – ett skämt med en ringlinjen vid namn Yamanote line (eller något liknande) i Tokyos tunnelbana.

Yamaguchi var en lärare på Hombu som många beundrade. Om någon idag egentligen är hans arvtagare verkar tveksamt, och alla de framstående instruktörerna i ”Yamaguchi line” – Tissier, Noël, Endo med flera – har betydande influenser även från andra lärare. En sak de alla har gemensamt, rent tekniskt, är att ofta och gärna gå runt framför uke, medan man leder denne. Jag tror det har att göra med att hela denna aikidogren betonar ukes del av tekniken.

Bakom magin

Okamoto Seigos handarbete.

Det värsta

Det värsta med att gå en heltidsutbildning men jobba så mycket att man inte hinner med sig är att man så lätt står där och skäms för allt man inte kan, men som man känner att man borde kunna.

Jag kände på samma sätt när jag gick biomedicin, i och för sig. Men då var problemet att jag var så usel på att sätta mig ner och plugga. Jag tillhör dem som gled igenom grundskolan utan att behöva plugga, och jag gick en inte särskilt krävande tvåårig utbildning på gymnasiet. Nackdelen med att ha haft lätt för sig när man kommer till högskolan eller universitetet är att man aldrig blivit van vid att plugga. Men vet inte riktigt hur man gör, och man är inte van vid att sätta sig ner och faktiskt göra det. Ångest över vad man inte gör är inte alltid något som hjälper, ibland tvärtom.

Samurajspelet

Medan jag bodde i Luleå åkte jag två gånger ner till Stockholm och deltog i något som heter Samurajspelet. Första gången bör ha varit den sommar jag sommarjobbade i huvudstaden för att kunna träna aikido. Mot sommarens slut snavade jag över Samurajspelet i någon evenemangskalender, och gick ner på det nyandlighets/new age-center på Dalagatan som var arrangörer. Stället hette troligen något i stil med Deva Center, och hade Tomas Frankell med flera i ledningsgruppen. Centret anordnade dels regelbundna yogaklasser och dels föredrag med skiftande fokus. Mitt i detta fanns då detta samurajspel, som jag med mitt Japan-intresse tyckte lät spännande.

Trapporna i Korsikas berg

Jag kände en gång en människa som hade ett något udda sätt att gå uppför trappor: han lutade sig bakåt och drog sig uppåt med armstyrka. Jag tyckte det såg jättemärkligt ut. Strategin kan nog ha haft en del att göra med att han var ordentligt överviktig. När jag kände honom var han nere på ”nästan 100″, vilket fortfarande är alldeles för mycket för en man under medellängd.

Det här var innan jag började läsa till sjukgymnast och därmed nörda in mig på olika sätt att röra sig, men olika sätt att gå uppför trappor hade jag ändå redan reflekterat över. Jag har nämligen gått en vandringsled vid namn GR 20 på Korsika.

Att vara en letare

Det finns fler skäl till att jag var en misslyckad biomedicinare, men ett av de största är att jag inte är bra på att labba. Molekylärt labbande är petgöra. Man ska veta på förhand exakt vad man ska göra och utföra det utan misstag. Jag är en sådan människa som gärna går ut ur en affär och viker av åt höger, kommer på efter tio steg att jag ju skulle åt vänster varför jag vänder på klacken och sätter av åt andra hållet… jag känner mig fram. Fipplar och letar. Exakta handgrepp som man i förväg vet exakt hur de ska utföras, det ligger generellt sett inte för mig.

Stress, Portrait of a Killer

En dokumentär från National Geographic, om stress och dess samband med sociala hierarkier.

Handlag är ett hantverk

I det något svårdefinierade ämne som heter ”sjukgymnastik” ska vi bland annat lära oss att hitta muskler, skelett och senor på varandra. Vi ska också träna oss i handlag och attityd till patienter – så heter det i alla fall, och jag förstår att den uppmaningen behövs. Mellan varven går vi går lös på varandra som rena övningsobjekt, med fokus enbart på muskler och skelettdetaljer. Då hamnar fokus någon annanstans än på människan framför en och det känns, för den som tar emot. Handlaget försvinner.

Inte direkt en bokrecension

Jag läste ut Janne Grönholms bok Feldenkrais – att lära sig lära igen. Sen lånade jag direkt om den på biblioteket. Jag tänkte jag skulle behålla den ett tag eftersom jag ville skriva något om den här på bloggen… men jag vet då sannerligen inte vad jag ska skriva. Boken är välskriven och ger en bra introduktion till Feldenkraismetoden. Det var väl precis syftet med den? och därmed får man säga att den är mycket lyckad.

Zarah – en Madame Scandaleuse

Madame Scandaleuse, här med svensk text. Originalet är ur en tysk musikal med samma titel, skriven för Zarah Leander av Peter Kreuder. När inspelningen är gjord vet jag inte men musikalen ska vara från 60-talet.

Zarah hade alltså en tysk karriär även efter Tredje rikets fall? Man skrev musikaler för henne, hon spelade i tyska filmer, hon åkte dit på turné?

Konsten att gå i trappor

Jag är anmärkningsvärt mycket svagare i vänster ben än i höger, det vet jag sen sjukgymnastbesöket. På en session i plugget där vi bland mycket annat skulle studera varandras gång uppför och nerför ett trappsteg fick jag veta att jag gör mycket annorlunda på de bägge sidorna. Det har säkert ett samband med att jag är olika stark i benen. Sen gick jag nerför trapporna från femte våningen där jag ätit lunch… vänta nu. Vad gör jag när jag går nerför trappan?

Aikidomänniskor tjatar massor om centrum… varför pratar de så sällan om bäckenet?

De flesta människor står lite väl långt bak mot hälarna, sade läraren. De flesta skulle må bra av att lägga vikten lite längre fram. Inte jag, tänkte jag. Jag vet ju om att jag lutar mig för långt framåt.

Innan sessionen i kroppsmedvetandeträning var slut stod jag där med vikten långt fram under hålfoten. Framåtlutad? Njaej. Jag brukar nog vara framåtböjd. Det är där det sitter. I höften, i tonus i vissa muskler. Inte i balansen, i tyngdpunkten.

Att dra in hakan, jämfört med att förlänga nacken

”Så till exempel organiseras en sidoböjning av huvudet på två olika sätt, beroende på om min bild är att jag drar ner ena örat mot axeln, eller om min bild är att jag lyfter andra örat mot taket. Prova!

Kroppsmedvetandeträning för mina fötter

Under första terminen ska vi ha fyra lektionspass – eller träningspass – i något som kallas basal kroppskännedom, BK. Det är en sjukgymnastisk metod från början utvecklad för användning inom psykiatrin, som numera används även vid långvarig smärta och lite annat. Stora delar av innehållet är snott från tai chi/qi gong, bara klätt i en mer västerlandiserad språkdräkt. Sjukgymnaststudenter bör lära sig förstå sig på den egna kroppens funktion, det är ganska givet, och det finns många plan att ta itu med den saken på.

Vetenskapsmannens sinnelag, konstnärens handlag och humanistens sinnelag

De säger till oss att de vill att vi som sjukgymnaststudenter ska utveckla vetenskapsmannens sinnelag, konstnärens handlag och humanistens sinnelag (a mind as a scientist, a hand as an artist and a heart as a humanist). Jag kommer omedelbart att tänka på KTH:s devis Vetenskap och konst, där ”konst” inte står för konstnärlighet utan för den hantverksmässiga delen av ingenjörsskapet.

Tordas slå på folk

Jo… det är nog så att jag borde lära mig att slå ordentligt på folk. Jag fegar lite. Satsar inte. Tycker det är läskigt. Det gäller både när jag ska attackera som uke, och när själva tekniken innehåller slag.

Iriminage á la semi-shinkengata

Oj. Nämen det är ju. Nej det är det inte för det här är ju bara slag. Bara våld. Ändå ser jag aikidokastet iriminage lysa lång väg.

Ingen sade att det vi tränade var shinkengata, men jag tror det. Förstår jag rätt ska shinkengata definieras som ”så som man skulle applicera teknikerna i ett skarpt läge”, och det här kändes lite så. Korta, brutala tekniker. Inget flum. Inte grund.

Saker man gör för att slippa plugga

Hemma från jobbet. Orkar inte flänga runt, men jag orkar läsa… jag borde… istället hittar jag på att skriva det mest ambitiösa blogginlägg jag åstadkommit någonsin, tror jag. Det ligger på min andra blogg, Hemkokeriet: Pepparmyntsoljans effekter på mensvärk. Erfarenheter och vetenskaplig bakgrund.

Det vore himla kul om någon tog sig för att bevisa hur det funkar. Själv är jag i och för sig rätt nöjd med att det gör det… men jag skulle gärna vilja veta.

Scen från en skolgård på Allhelgonagatan

I valvet står statyder av mänsklig storlek. Så lustigt att skolungarna ställt sig mitt ibland dem – så här på lite avstånd är svårt att se vem som är mänska och vem som är staty. Det är rätt mörkt där inne i valvet. Nej vänta, det är visst levande människor alltihop, gissningsvis högstadieungar – byggnaden bredvid måste vara deras skola – men de står i så konstiga poser så man kan tro att de är statyer. Sen rör de på sig en bit, till en ny pose. Och så igen. Ibland rör de sig samtidigt, ibland en i taget.

Det är kampsportsposer de gör, så teatrala som möjligt. Snurrsparkar, låga positioner och rena bisarriteter – allt är med.

Put on your red shoes and dance the blues

Mi venganza personal

En gång för länge sedan skickade jag ett kassettband till en person. Jag valde ut två låtar med Jackson Browne, varav den ena heter Revenge Will Come; den andra heter i engelsk översättning från spanska My Personal Revenge. Jag hade hört dem första gången på en ANC-gala anordnad av bland annat Mikael Wiehe med huvudsakligen svenska artister, och Browne kommenterade att han skulle sjunga ”two songs about revenge. We always think we know that that word means.”

Men var är brudarna?

Jag glömde visst att nämna första intrycket av träningsmattan på aikidons jubileumsläger: den var fylld av män, män, män och mer män. Det var det första jag såg. Jo det fanns kvinnor, när jag tittade noggrannare efter såg jag dem men de var inte så många. Det var inte en könsblandad samling, det var en grupp män med en mindre andel kvinnor. Jag försökte räkna efter, det var nog mer än 10% men inte så mycket som 20.

När blev det så här i aikidon?

Eller har det alltid varit så?

Inte för att det är mer kvinnor där jag tränar nu, tvärtom. Men jag har den här inre bilden av aikidon som en sant könsblandad miljö, och jag har haft den kvar även när jag tränat i klubbar där det egentligen inte varit så. På den tiden jag tränade på Iyasaka var vi omkring en tredjedel kvinnor, på alla nivåer. Sen tror jag mig ha hört att andelen sjunkit.

Om vi säger att det var 15% kvinnor på lägret så är det ungefär hälften mot vad det var på Iyasaka då. Kanske det alltid varit ungefär så i svensk aikido, åtminstone på läger då det brukar vara glest med nybörjare och fortsättare med säg maximalt två års träning bakom sig. Jag har nog haft en tendens att projicera Iyasaka på min aikidoomvärld, ur flera aspekter.

All kunskaps grund och all förändrings motor

Eftertanke

Jag tror på tvivlet.
Tvivlet är all kunskaps grund
och all förändrings motor.
Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning.
Den som tror utan att först tvivla
är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla
är en föga mindre jublande dumskalle
och en föga svagare klingande cymbal.
Tron kan försätta berg
men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.

Nyttiga saker att göra med kroppen… eller nåt.

Jag sökte efter King Cole Trios Solid Potato Salad på youtube och hittade en kortversion – jodå Nat King Cole var faktiskt pianist i första hand och sångare i andra, åtminstone ursprungligen. Men den här inspelningen är inte lika bra som den jag har på CD.

Sen snavade jag över denna version av samma låt, ett klipp ur Broadway Rhythm från 1944 med Ross Sisters.

Stanley Milgrams artiklar kastar jag inte

IKEA-katalogen från 2006.  ELLOS-kataloger av olika årgångar. Diverse tidningar och tidskrifter som jag aldrig kommer att läsa… väck, väck väck. Artiklar ur medicinska och biologiska vetenskapliga tidskrifter, avkopierade under tidigare studier och doktorandprojekt eller utskrivna direkt från nätet. Varför jag inte kastat dem förrän nu är en gåta.

Här är två sladdriga buntar till med hophäftade papperskopior. Kasta… nej vänta! Det där är Milgram-artiklar. Jag tror jag beställde från Stockholms universitets bibliotek på den tiden det begav sig. Group Pressure and Action Against a Person och Liberating Effects of Group Pressure, publicerade 1964 och 1965 i olika tidsskrifter för psykologi och socialpsykologi.

Kiwi!

Har jag verkligen inte postat den här lilla filmen förut? Nej det verkar inte så. En del av er har garanterat redan sett den, men förmodligen inte alla… nåmendåså, varsågoda: Kiwi!

Äh det där med bakåtrullningar, det kan jag

Detta är en liten bildgåta – förlåt, filmgåta – som jag väljer att traktera mina goda läsare med. Filmerna nedan visar aikidofolk och Bujinkanfolk som rullar bakåt. Jag ber er nu att berätta för mig: vilken är den stora tekniska skillnaden mellan dessa två sätt att rulla?

Toby Threadgills små skummiteter

Den här uppvisningen hölls 2005 i samband med en karatetävling. Det är synd att kameravinkeln är så dålig – i vart fall för den teknik jag helst ville se. Omkring 7:40 gör Threadgill någonting som mest av allt liknar en del aiki age/aiki sage-övningar (”tekniker”?) som jag gjort med Daito ryu-folk – okej, jag kan inte på den här filmen se vad han gör men av beskrivningen från en som varit med sluter jag mig till att det är något liknande det handlar om. Saker som manipulerar andras balans på ganska intrikata sätt, och som när de görs bra får folk att trilla omkull utan att de riktigt vet varför.

Att byta ut muskelanspänning mot kroppsstruktur och muskelavslappning

För ett par år sedan lade forumägaren på Aikiweb till ett delforum för ”Non-Aikido Martial Traditions”. Rent teoretiskt skulle där kunna diskuteras kickboxning eller vad som helst, men med tanke på forumbefolkningen på Aikiweb är det inte så troligt att så skulle ske. Det forumet var nog till främst för de olika grenar varigenom en del amerikanska aikidoutövare söker skaffa sig inre träning, eller träning i aiki eller vad du nu vill kalla det.

Jag vill se Nicholas Pettas gästa Okamoto!

Kika på det här klippet, en del av programmet om aikido i serien Samurai Spirit. Nicholas Pettas, fullkontaktssnubbe och tidigare K1-vinnare, är på besök hos Ando Tsuneo som är en av höjdarna i aikidostilen Yoshinkan.

Andos elev gör ett slag snett mot huvudet – yokomen uchi. Ando möter slaget och slänger på detta sätt omkull eleven. Sedan förklarar Ando vad som sker genom att göra samma sak mot grepp istället för slag. Pettas får gripa Ando om handleden, Ando höjer handen och Pettas backar bakåt. Sen gör han samma sak en gång till, men använder hela kroppen inte bara handen, och får Pettas att gå upp på tå. Det verkar ju dumt att gå upp på tå, varför inte bara släppa? Det är ju Pettas som håller i Ando, inte tvärtom! Pettas sitter på mattan, skrattar dumt och försöker förklara.

Att förlåta är inte alltid bäst

Om Ann Heberleins doktorsavhandling Kränkningar och förlåtelse. Nåt slags recension (?) i DN, 2005.

Att den som förlåter är kärleksfull och god, och att förlåtelse är nödvändigt för den egna sinnesron har vi fått lära oss sedan barnsben, bland annat genom religionen och psykoterapin. Men Ann Heberlein är kritisk till det. Tvärtemot dessa läror menar hon att det finns situationer då det inte är lämpligt att förlåta, nämligen när kränkningen skadat självrespekten och upplevs som värre än den brustna relationen med förövaren. Ofta handlar det om allvarliga överträdelser, som misshandel eller sexuella övergrepp, men även om mer vardagliga för­olämpningar, som mobbning.

Två gånger Lowry

Jag tyckte om Dave Lowrys In the Dojo, men jag blev inte alls så förtjust i The Essence of Budo av samma författaren. Det tog sig allteftersom och jag ångrar inte köpet, men av de två skulle jag definitivt rekommendera den förstnämnda.

In the Dojo skildrar. Den berättar inte hur det borde vara, utan säger bara: så här är det ofta, eller så här kan det vara i en traditionell budodojo. Ibland målar Lowry upp flera olika typer av dojo. Ingen predikan, bara en målbild. Eftersom boken fokuserar på hyggligt traditionella budodojo med Japan som norm skildrar den ganska många saker som jag antingen inte känner till eller inte sett belyst på det här sättet förut. Därför blir det spännande för mig. Och eftersom boken består av relativt få och långa kapitel hinner författaren måla färdigt sina bilder och föra sina resonemang till slut.

Jag förstår inte entusiasmen. (HIPS)

När jag var halvvägs genom HIPS – Hidden in Plain Sight, Ellis Amdurs senaste bok – kände jag mig övertygad om att jag skulle komma att läsa den massor av gånger, minst tre. Nu när jag väl var färdig med boken är jag inte alls lika säker, och jag förstår inte riktigt uppståndelsen och entusiasmen på diskussionsforum som Aikiweb. Jo entusiasmen för boken förstår jag, för den är bra – intressant och välskriven. Däremot förstår jag inte varför man som aikidoutövare blir glad av den.