Toby Threadgills små skummiteter

Den här uppvisningen hölls 2005 i samband med en karatetävling. Det är synd att kameravinkeln är så dålig – i vart fall för den teknik jag helst ville se. Omkring 7:40 gör Threadgill någonting som mest av allt liknar en del aiki age/aiki sage-övningar (”tekniker”?) som jag gjort med Daito ryu-folk – okej, jag kan inte på den här filmen se vad han gör men av beskrivningen från en som varit med sluter jag mig till att det är något liknande det handlar om. Saker som manipulerar andras balans på ganska intrikata sätt, och som när de görs bra får folk att trilla omkull utan att de riktigt vet varför.

Att byta ut muskelanspänning mot kroppsstruktur och muskelavslappning

För ett par år sedan lade forumägaren på Aikiweb till ett delforum för ”Non-Aikido Martial Traditions”. Rent teoretiskt skulle där kunna diskuteras kickboxning eller vad som helst, men med tanke på forumbefolkningen på Aikiweb är det inte så troligt att så skulle ske. Det forumet var nog till främst för de olika grenar varigenom en del amerikanska aikidoutövare söker skaffa sig inre träning, eller träning i aiki eller vad du nu vill kalla det.

Jag vill se Nicholas Pettas gästa Okamoto!

Kika på det här klippet, en del av programmet om aikido i serien Samurai Spirit. Nicholas Pettas, fullkontaktssnubbe och tidigare K1-vinnare, är på besök hos Ando Tsuneo som är en av höjdarna i aikidostilen Yoshinkan.

Andos elev gör ett slag snett mot huvudet – yokomen uchi. Ando möter slaget och slänger på detta sätt omkull eleven. Sedan förklarar Ando vad som sker genom att göra samma sak mot grepp istället för slag. Pettas får gripa Ando om handleden, Ando höjer handen och Pettas backar bakåt. Sen gör han samma sak en gång till, men använder hela kroppen inte bara handen, och får Pettas att gå upp på tå. Det verkar ju dumt att gå upp på tå, varför inte bara släppa? Det är ju Pettas som håller i Ando, inte tvärtom! Pettas sitter på mattan, skrattar dumt och försöker förklara.

Jag förstår inte entusiasmen. (HIPS)

När jag var halvvägs genom HIPS – Hidden in Plain Sight, Ellis Amdurs senaste bok – kände jag mig övertygad om att jag skulle komma att läsa den massor av gånger, minst tre. Nu när jag väl var färdig med boken är jag inte alls lika säker, och jag förstår inte riktigt uppståndelsen och entusiasmen på diskussionsforum som Aikiweb. Jo entusiasmen för boken förstår jag, för den är bra – intressant och välskriven. Däremot förstår jag inte varför man som aikidoutövare blir glad av den.

Himlen, jorden och människorna

Som elev i Bujinkan, med koll på stilens basbegrepp men inte mycket mer än så, hajar man onekligen till när man läser Ellis Amdurs Hidden in Plain Sight. I första kapitlet går Amdur igenom valda detaljer i ett par koryu, gamla japanska stridsskolor, och berättar att i Shindo Yoshin ryu (åtminstone i Takamuras variant) finns stilens högsta nivåer av tekniker nedtecknade i Ten no maki och Jin no maki. Maki betyder om jag förstår rätt bokvolym (i det här fallet rimligen rulle?) så ”Himlens bok” och ”Människans bok” – ungefär så.