Jag äger en cello.
Den står övergiven och dammig i ett hörn, och tittar anklagande på mig.
För ett tag sen fick jag ett förslag av en bekant att testa att spela ihop. Hon har börjat spela fiol som vuxen, och är nu efter ett eller två år förmodligen bra mycket bättre än vad jag blev på fyra eller fem år i kommunal musikskola. Jag var en sån där spellärarens mardröm, som inte övade mer än absolut nödvändigt för att inte behöva skämmas ögonen ur mig på nästa lektion. Det enda som fick mig att jobba lite var den stråkensemble jag småningom fick spela i, det var roligt… jag vill spela tillsammans med andra, det är det enda som riktigt motiverar mig. Tanken är att jag ska kompa, spela basstämma. Det borde jag väl klara av.
De flesta stränginstrument som stått länge ostämda tappar fort stämningen när man försöker spela på dem igen. Stråkfamiljen är förmodligen värst, för alla utan basfiolen har grovstämmare utan större grad av teknisk-mekanisk finess. Strängen är uppvirad på en pinne instucken i ett hål, och pinnen både glida lätt och smidigt men ändå fastna när man trycker till lite på den – det här tappar man fort på ett instrument som inte används.
Jag har en del jobb framför mig.
——
På vilken av mina bloggar hör cellon hemma? Jag har svårt att få cellospelande till någon kontaktsport. Musik är kulturellt, det talar för bokbloggen. Ändå… vi pratar ju om praktiskt fysisk utövning här, inget intellektuellt. Ja, det får bli kontaktsportsbloggen. Trots allt.
Andra bloggar om cello.
