Det var en gång en minilaptop av märket Asus Eee PC, som låg i Elgigantens elektronikvaruhus på Kungsgatan i stora staden Stockholm i konungariket Sverige och väntade på att bli såld. Att ligga i en kartong och vänta var ganska tråkigt, men datorn visste att när den väl blivit såld skulle den få skicka massor av ettor och nollor hit och dit och det är det roligaste en dator vet. Småningom kom det en kund som köpte den lilla Eee, stoppade den i en kasse och tog hem den. Kund och dator kände lite försiktigt på varandra, och bägge kände de att det här var början på ett långt och givande samarbete.
Nu var det så att lilla Eee var allvarligt sjuk, men det var det ännu ingen som visste. Det var inte fråga om någon bakterieinfektion som lätt kunde botas med antibiotika, och inte heller något elakt datorvirus som smugit sig in i den lilla datorn någon dag när den var trött, ledsen och hade allmänt lågt immunförsvar. Snarare måste lilla Eee ha haft ett medfött fel på sina kromosomer som gjorde den helt olämplig för alla typer av arbete en dator kan förväntas utföra. Fabriken som tillverkade lilla Eee hade dock inte upptäckt kromosomrubbningen, förmodligen eftersom lilla Eee monterats på en måndag när halva personalstyrkan hade kopparslagare – och så kom det sig att den krassliga lilla datorn såldes i butik för fullt pris.
Kunden var inte särskilt van vid linuxdatorer, och därför skyllde hon det mesta som inte fungerade på egen okunskap. Exempelvis var det stört omöjligt för henne att skriva ett lodrätt streck, ett sånt som programmerarna kallar för pipe, eller ”pajp” om man skriver det på svenska – och det ska vi väl ändå göra, eftersom sagan utspelas i konungariket Sverige. Kunden var nu inte någon programmerare och hade inte användning för just det tecknet särskilt ofta, så hon lät det bero. Hon surfade och skrev och den lilla datorn fungerade tämligen nöjaktigt ända tills den strax före jul började hänga sig som värsta Windowsburk. Visserligen kunde man föra muspekaren fram och tillbaka, men eftersom datorn inte reagerade för klick så hade man inte mycket för det. Den lilla Eee fick snöpligt återvända till butiken, och därifrån fick den resa över land och vatten till en verkstad ända borta i Holland. När jul- och nyårshelgerna var slut utförde holländarna avancerad kirurgi, och utbytte flera för en dator väsentliga organ. Hemma i Stockholm gick kunden omkring och sjöng på en visa hon lärt sig i högstadiets franskundervisning, eftersom den innehöll den passade raden Il est dans la Hollande, l’Hollandais l’ont pris. Hon kände sig ganska sorgsen, för hon hade hunnit bli fäst vid den lilla Eee under de få månader som gått. När hon fick meddelande att datorn var botad skyndade hon sig till elektronikvaruhuset och hämtade ut sin lilla dator.
Kirurgerna kan nu inte ha lyckats så väl som de trodde, för när lilla Eee kom tillbaka var det ännu fler tecken som inte gick att skriva hur man än försökte. Den lilla datorn fick göra flera resor ner till Holland, och kirurgerna bytte ut del efter del men datorn uppvisade ständigt nya fel. Den åttonde maj kom lilla Eee hem från sin tredje hollandsresa, men redan den nittonde samma månad såg sig kunden tvingad att åter gå till Elgigantens stora varuhus med sin lilla dator. Efter fyra gånger skulle man kunna reklamera köpet, så hade hon blivit lovad. Hon hade lite dåligt samvete för att hon lämnade bort lilla Eee, för det var ju nu egentligen inte datorns fel. En så krånglande dator som lilla Eee gick tyvärr inte att ha, så det var ingenting annat att göra. För säkerhets skull tänkte hon skaffa en annan typ av dator nästa gång.
Kunden väntade, och hon väntade, och hon väntade. Efter nästan två månader lyfte hon småningom på den allra sista dagen i juni på telefonluren och bad att få prata med Elgigantens kundcenter. Kundcenter pratade med varuhusets personal och lovade att kunden skulle bli uppringd. ”Du ska få en ny dator” sade kundcenter. ”Nej jag vill inte ha någon ny dator” sade kunden. ”Jag vill ha pengarna tillbaka, det bör stå i era papper för det skrevs upp när jag lämnade in den.” ”Javisst, det står ju här” sade kundcenter. ”Jag ska se till så de ringer dig redan idag.”
Kunden väntade och väntade, men något telefonsamtal kom inte. Inte samma dag, och inte dagen därpå heller. Därför ringde kunden återigen till kundcenter. Denna gång kunde inte kundcenter få tag i varuhusets personal, men lovade att lämna meddelande dels till samma instans som förut och dels till avdelningschefen. ”Du ska få en ny dator” sade kundcenter. ”Nej jag vill inte ha någon ny dator” sade kunden. ”Så sade ni i förrgår också men jag vill ha pengarna tillbaka, det bör stå i era papper för det skrevs upp när jag lämnade in den. ”Javisst, det står ju här” sade kundcenter. ”Jag ska se till så de ringer dig redan idag.”
Kunden väntade och väntade, men något telefonsamtal kom inte. Inte samma dag, och inte dagen därpå heller. Nu var veckan slut, och helgen kom. ”Det är ju ändå för bedrövligt att man inte kan få prata med folk på varuhuset själv, utan ständigt blir hänvisad till att folk ska inte ringa upp en som inte gör det” tänkte kunden. ”På måndag är det jag som går in på Elgigantens stora varuhus på Kungsgatan och pratar med personalen, så får vi se vad som sker.”
Fortsättning följer.
——
Andra bloggar om Elgiganten, Eee PC, reklamation, kundservice, måndagsexemplar
