Äntligen! Dags för ny eee

Nu har jag äntligen mina pengar från min reklamation av trasig Eee PC på Elgiganten. Det sista dröjsmålet är mitt eget fel. Jag har först jobbat tokmycket, sen varit bortrest och till sist har det tagit mig lite tid att hitta sladden med transformator på, som de ville ha tillbaka. Den var inpetad i en låda, så att jag skulle veta vad jag hade den *suck*.

Frågan är vad jag nu ska köpa istället. Jag känner nog inte för linuxexperiment just nu, och vill jag kan jag ju alltid linuxa den senare… så det blir kanske något ur nya 1000-serien. Fast det är synd att den inte är lika tyst som 900-seriens flashdisk.

——

Andra bloggar om , ,

Ett löfte, som efter påstötning faktiskt dokumenterades

Jag kom in i butiken, och jag bangade. Inte kunde jag begära att få prata med butikschefen bara så där, vem är jag att, och vad skulle folk tro. Istället gick jag till datoravdelningen och frågade efter avdelningschefen. Han var på semester, och den människa som expedierade mig råkade vara hans vikarie.

När vikarierande avdelningschefen på Elgiganten Kungsgatan tyckte att det varit bra om jag tagit reda på namnet på den kille på serviceavdelningen som lovat mig att bli uppringd samma dag angående min reklamation av en Eee PC ilsknade jag till. Tyckte han alltså själv att jag borde ha attityden att inte lita ett ögonblick på vad de säger åt mig, utan skaffa mig info för att kunna styrka vad jag säger när jag ska klaga? Jag fräste något om att ja det är väl bäst när man har med er att göra. Han tyckte att det hela skulle gå bättre om jag hade en trevligare ton. Jag förklarade att ”er” inte syftade på honom utan på varuhuset. Efter detta höll vi en älskvärd ton med fingrarna på stiletten i respektive imaginära rockärm. Jag ångrar inte ett ögonblick att jag fräste till. Jag vet inte om det behövdes eller ej, men jag är säker på att det minskade mängde krångel.

Jag blev lovad att bara jag kommer in med sladd och adapter/transformator (som jag aldrig skickat med på reparation) så ska köpet hävas. Okej, men hur vet de om det här löftet då, nästa gång jag kommer in på varuhuset? frågade jag. En kort sekund såg han ställd ut, sedan började han knappra på datorn och visade mig sen vad han skrivit: kunden (jag) ska få pengarna tillbaka och de ska fortsätta ligga på Asus i Holland om reklamationen, så Eligiganten i sin tur får tillbaka sina pengar. Nå det låter ju bra.

För säkerhets skull frågade jag efter hans namn. Efter hans eget påpekade kändes det som en lätt ironisk gest, men det var uppenbarligen bäst att göra det. I datorloggen stod ett mansnamn, var det möjligen hans? Nej, sade han. ”Systemet blandar ihop mig med min kollega”, med andra ord var han inloggad som sin kompis. Frågan är ju då om kompisen har rätt att fatta sådana beslut som han tog, denne är ju trots att inte vikarierande avdelningschef, så vad händer om inte just han finns på plats när jag kommer och vill ha mina pengar? Bäst att inte säga inte hej riktigt än.

Roligast tycker jag är detta:

Elgigantens personal uppger inte sina namn med mindre man ber om det, och de har inga namnskyltar. Ändå tycker dess vikarierande avdelningschefer att man som kund ska hålla reda på vem av dem man haft att göra med. Tyder detta på att företaget är medveten om sin dåliga internkommunikation, eller på något helt annat? I så fall, vad?

Fortsättning följer.

——

Andra bloggar om , ,

En garde, Elgiganten Kungsgatan

Efter samråd med vänner bekanta och ett par maillistor ser strategin ut som följer:

Gå in på varuhuset ifråga och begär att få tala med varuhuschefen. Om denne inte finns till hands, begär hans ställföreträdare eller kanske avdelningschefen för datorer. Begär att köpet hävs omedelbart, och säg att jag inte går därifrån förrän detta är gjort. Hänvisa till

1) Konsumentköplagen, fel på varan fyra gånger. Detta är förvisso vad de själva från början sagt gäller, men det verkar vara himla trögt att få dem att genomföra det.

2) Det är nästan två månader sedan de fick in burken för att bedöma om det verkligen är något fel på den, och att jag inte orsakat felet själv. De har haft sin chans att skylla på mig. Kom igen, burken har reparerats tre gånger och ingendera gången har verkstaden ansett annat än att reparationen gått på garantin. Hur troligt är det att jag själv lyckas förstöra min dator på mindre än två veckor sedan jag hämtat ut den efter sista reparationen?

3) Genom att vid tre påstötningar varje gång lova att ringa upp samma dag och sen bara strunta i saken en hel vecka, vilket förmodligen betyder att mina besök och telefonsamtal förpassats till runda arkivet, har firman uppfört sig allmänt skandalöst. Den informationen sprider jag gärna, tillsammans med resten av historien. En bekant berättade en historia om varuhuset ifråga ch en DVD-spelare, där hon till slut fick butiken att ge sig genom att stå där och berätta för andra kunder hur de behandlat henne. Förmodligen är detta det enda motiv de har för att försöka föra den här saken i hamn på ett – inte ett schysst sätt, för det går inte, men på ett något mindre skandalöst sätt.

Strategin är mera att bråka och vara besvärlig än att åberopa paragrafer, alltså. Ska jag köra paragrafvägen med formella skrivelser får jag säkert rätt någon gång till slut, om ett halvår eller så. Usch. Jag tycker inte om att bråka så här! men nu vill jag verkligen bli löst från det olyckssaliga lilla måndagsexemplaret innan Asus Eee PC 901, som jag tänkt byta upp mig till, försvunnit helt ur handeln och det bara finns 1000-serien kvar.

Fortsättning följer

——

Andra bloggar om , ,

Publicerat i Elgiganten. 1 Kommentar »

Elgiganten 2: Vi ringer dig redan idag

Jag undrar var Elgigantens interna kommunikationsproblem ligger. Kanske hamnar de små lapparna från den centrala telefonbaserade kundtjänsten i en hög på något skrivbord, där någon kanske kikar på den småningom, om han eller hon får tid. Eller så kanske kundtjänst är en enda stor skenmanöver, till för att avleda kunders uppmärksamhet så de inte ska besvära i onödan.

Killen som tog emot mitt klagomål i butiken skulle lämna över ärendet till någon annan, och lovade att jag skulle bli uppringd idag. Det sistnämnda tror jag på när jag ser det. Jag tror de får lära sig på internutbildningarna att alltid säga till kunden att den ska bli uppringd idag, för det låter bra.

Fortsättning följer.

——

Andra bloggar om , ,

Sagan om lilla Eee PC och Elgiganten

Det var en gång en minilaptop av märket Asus Eee PC, som låg i Elgigantens elektronikvaruhus på Kungsgatan i stora staden Stockholm i konungariket Sverige och väntade på att bli såld. Att ligga i en kartong och vänta var ganska tråkigt, men datorn visste att när den väl blivit såld skulle den få skicka massor av ettor och nollor hit och dit och det är det roligaste en dator vet. Småningom kom det en kund som köpte den lilla Eee, stoppade den i en kasse och tog hem den. Kund och dator kände lite försiktigt på varandra, och bägge kände de att det här var början på ett långt och givande samarbete.

Nu var det så att lilla Eee var allvarligt sjuk, men det var det ännu ingen som visste. Det var inte fråga om någon bakterieinfektion som lätt kunde botas med antibiotika, och inte heller något elakt datorvirus som smugit sig in i den lilla datorn någon dag när den var trött, ledsen och hade allmänt lågt immunförsvar. Snarare måste lilla Eee ha haft ett medfött fel på sina kromosomer som gjorde den helt olämplig för alla typer av arbete en dator kan förväntas utföra. Fabriken som tillverkade lilla Eee hade dock inte upptäckt kromosomrubbningen, förmodligen eftersom lilla Eee monterats på en måndag när halva personalstyrkan hade kopparslagare – och så kom det sig att den krassliga lilla datorn såldes i butik för fullt pris.

Kunden var inte särskilt van vid linuxdatorer, och därför skyllde hon det mesta som inte fungerade på egen okunskap. Exempelvis var det stört omöjligt för henne att skriva ett lodrätt streck, ett sånt som programmerarna kallar för pipe, eller ”pajp” om man skriver det på svenska – och det ska vi väl ändå göra, eftersom sagan utspelas i konungariket Sverige. Kunden var nu inte någon programmerare och hade inte användning för just det tecknet särskilt ofta, så hon lät det bero. Hon surfade och skrev och den lilla datorn fungerade tämligen nöjaktigt ända tills den strax före jul började hänga sig som värsta Windowsburk. Visserligen kunde man föra muspekaren fram och tillbaka, men eftersom datorn inte reagerade för klick så hade man inte mycket för det. Den lilla Eee fick snöpligt återvända till butiken, och därifrån fick den resa över land och vatten till en verkstad ända borta i Holland. När jul- och nyårshelgerna var slut utförde holländarna avancerad kirurgi, och utbytte flera för en dator väsentliga organ. Hemma i Stockholm gick kunden omkring och sjöng på en visa hon lärt sig i högstadiets franskundervisning, eftersom den innehöll den passade raden Il est dans la Hollande, l’Hollandais l’ont pris. Hon kände sig ganska sorgsen, för hon hade hunnit bli fäst vid den lilla Eee under de få månader som gått. När hon fick meddelande att datorn var botad skyndade hon sig till elektronikvaruhuset och hämtade ut sin lilla dator.

Kirurgerna kan nu inte ha lyckats så väl som de trodde, för när lilla Eee kom tillbaka var det ännu fler tecken som inte gick att skriva hur man än försökte. Den lilla datorn fick göra flera resor ner till Holland, och kirurgerna bytte ut del efter del men datorn uppvisade ständigt nya fel. Den åttonde maj kom lilla Eee hem från sin tredje hollandsresa, men redan den nittonde samma månad såg sig kunden tvingad att åter gå till Elgigantens stora varuhus med sin lilla dator. Efter fyra gånger skulle man kunna reklamera köpet, så hade hon blivit lovad. Hon hade lite dåligt samvete för att hon lämnade bort lilla Eee, för det var ju nu egentligen inte datorns fel. En så krånglande dator som lilla Eee gick tyvärr inte att ha, så det var ingenting annat att göra. För säkerhets skull tänkte hon skaffa en annan typ av dator nästa gång.

Kunden väntade, och hon väntade, och hon väntade. Efter nästan två månader lyfte hon småningom på den allra sista dagen i juni på telefonluren och bad att få prata med Elgigantens kundcenter. Kundcenter pratade med varuhusets personal och lovade att kunden skulle bli uppringd. ”Du ska få en ny dator” sade kundcenter. ”Nej jag vill inte ha någon ny dator” sade kunden. ”Jag vill ha pengarna tillbaka, det bör stå i era papper för det skrevs upp när jag lämnade in den.” ”Javisst, det står ju här” sade kundcenter. ”Jag ska se till så de ringer dig redan idag.”

Kunden väntade och väntade, men något telefonsamtal kom inte. Inte samma dag, och inte dagen därpå heller. Därför ringde kunden återigen till kundcenter. Denna gång kunde inte kundcenter få tag i varuhusets personal, men lovade att lämna meddelande dels till samma instans som förut och dels till avdelningschefen. ”Du ska få en ny dator” sade kundcenter. ”Nej jag vill inte ha någon ny dator” sade kunden. ”Så sade ni i förrgår också men jag vill ha pengarna tillbaka, det bör stå i era papper för det skrevs upp när jag lämnade in den. ”Javisst, det står ju här” sade kundcenter. ”Jag ska se till så de ringer dig redan idag.”

Kunden väntade och väntade, men något telefonsamtal kom inte. Inte samma dag, och inte dagen därpå heller. Nu var veckan slut, och helgen kom. ”Det är ju ändå för bedrövligt att man inte kan få prata med folk på varuhuset själv, utan ständigt blir hänvisad till att folk ska inte ringa upp en som inte gör det” tänkte kunden. ”På måndag är det jag som går in på Elgigantens stora varuhus på Kungsgatan och pratar med personalen, så får vi se vad som sker.”

Fortsättning följer.

——

Andra bloggar om , , , ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.