Den gren av aikidon jag ser som min kallas ibland för ”franska skolan” på grund av de franska instruktörer (Tissier, Noël) som har en framskjutande position inom den. Ibland säger jag ”Yamaguchi line”, en benämning jag lånat från Urban Aldenklint på Iyasaka som säger att termen är skämtsam – ett skämt med en ringlinjen vid namn Yamanote line (eller något liknande) i Tokyos tunnelbana.
Yamaguchi var en lärare på Hombu som många beundrade. Om någon idag egentligen är hans arvtagare verkar tveksamt, och alla de framstående instruktörerna i ”Yamaguchi line” – Tissier, Noël, Endo med flera – har betydande influenser även från andra lärare. En sak de alla har gemensamt, rent tekniskt, är att ofta och gärna gå runt framför uke, medan man leder denne. Jag tror det har att göra med att hela denna aikidogren betonar ukes del av tekniken. Läs hela inlägget här »
Madame Scandaleuse, här med svensk text. Originalet är ur en tysk musikal med samma titel, skriven för Zarah Leander av Peter Kreuder. När inspelningen är gjord vet jag inte men musikalen ska vara från 60-talet.
Zarah hade alltså en tysk karriär även efter Tredje rikets fall? Man skrev musikaler för henne, hon spelade i tyska filmer, hon åkte dit på turné? Läs hela inlägget här »
Oj. Nämen det är ju. Nej det är det inte för det här är ju bara slag. Bara våld. Ändå ser jag aikidokastet iriminage lysa lång väg.
Ingen sade att det vi tränade var shinkengata, men jag tror det. Förstår jag rätt ska shinkengata definieras som ”så som man skulle applicera teknikerna i ett skarpt läge”, och det här kändes lite så. Korta, brutala tekniker. Inget flum. Inte grund.
En gång för länge sedan skickade jag ett kassettband till en person. Jag valde ut två låtar med Jackson Browne, varav den ena heter Revenge Will Come; den andra heter i engelsk översättning från spanska My Personal Revenge. Jag hade hört dem första gången på en ANC-gala anordnad av bland annat Mikael Wiehe med huvudsakligen svenska artister, och Browne kommenterade att han skulle sjunga ”two songs about revenge. We always think we know that that word means.”
Jag sökte efter King Cole Trios Solid Potato Salad på youtube och hittade en kortversion – jodå Nat King Cole var faktiskt pianist i första hand och sångare i andra, åtminstone ursprungligen. Men den här inspelningen är inte lika bra som den jag har på CD.
Sen snavade jag över denna version av samma låt, ett klipp ur Broadway Rhythm från 1944 med Ross Sisters.
Har jag verkligen inte postat den här lilla filmen förut? Nej det verkar inte så. En del av er har garanterat redan sett den, men förmodligen inte alla… nåmendåså, varsågoda: Kiwi!
Detta är en liten bildgåta – förlåt, filmgåta – som jag väljer att traktera mina goda läsare med. Filmerna nedan visar aikidofolk och Bujinkanfolk som rullar bakåt. Jag ber er nu att berätta för mig: vilken är den stora tekniska skillnaden mellan dessa två sätt att rulla?
Den här uppvisningen hölls 2005 i samband med en karatetävling. Det är synd att kameravinkeln är så dålig – i vart fall för den teknik jag helst ville se. Omkring 7:40 gör Threadgill någonting som mest av allt liknar en del aiki age/aiki sage-övningar (”tekniker”?) som jag gjort med Daito ryu-folk – okej, jag kan inte på den här filmen se vad han gör men av beskrivningen från en som varit med sluter jag mig till att det är något liknande det handlar om. Saker som manipulerar andras balans på ganska intrikata sätt, och som när de görs bra får folk att trilla omkull utan att de riktigt vet varför.
Kika på det här klippet, en del av programmet om aikido i serien Samurai Spirit. Nicholas Pettas, fullkontaktssnubbe och tidigare K1-vinnare, är på besök hos Ando Tsuneo som är en av höjdarna i aikidostilen Yoshinkan.
Andos elev gör ett slag snett mot huvudet – yokomen uchi. Ando möter slaget och slänger på detta sätt omkull eleven. Sedan förklarar Ando vad som sker genom att göra samma sak mot grepp istället för slag. Pettas får gripa Ando om handleden, Ando höjer handen och Pettas backar bakåt. Sen gör han samma sak en gång till, men använder hela kroppen inte bara handen, och får Pettas att gå upp på tå. Det verkar ju dumt att gå upp på tå, varför inte bara släppa? Det är ju Pettas som håller i Ando, inte tvärtom! Pettas sitter på mattan, skrattar dumt och försöker förklara.
Det mest bisarra filmklippet på Youtube med Endo sensei är också det bästa.
Vad som är bisarrt? Klädseln, förstås. Jag känner mig ganska övertygad om att Endo inte varit medveten om att filmkamerorna var igång. Jag kan tänka mig att han sade till sin elev ”kom, jag vill värma upp lite innan kamerakillarna kommer”. Sen körde de längre än vad han tänkt sig. Och när kamerafolket kom såg de… en helt annan Endo. En som inte var så förbaskat medveten om kameran. Endo är bäst när han inte blir filmad – eller när han inte vet om att han blir filmad.
På mitt sista Endoläger sade Endo sensei ungefär så här:
Ingen av er kommer att bli professionella aikidolärare. Men ni är bättre än många konstiga professionella lärare därute.
Nere i Europa och i USA är det mycket vanligt med professionella aikido- och karatelärare men i Sverige är det mycket svårt, nästan omöjligt att ägna sitt liv åt sin kampkonst på heltid genom att undervisa professionellt. (Jag förmodar att någon upplyst Endo om det, annars låter det ganska konstigt att han skulle säga så.) Jag har haft aikidolärare som om de bott nere på kontinenten säkerligen varit proffs, och som har minst sagt blandade känslor kring den amatörism som förhärskar i den svenska budovärlden. Läs hela inlägget här »
Aikidodojon och Aiki Jinja (aiki-templet) i Iwama. Aiki Jinja har alltså överlevt jordbävningen, medan själva dojon rasat ihop. Mattor klädda med vit kanvas! Där fick man nog lära sig att tvätta fötterna före träningen. Läs hela inlägget här »
TV-serien Samurai Spirit som Anders Pettersson lagt upp i sin blogg på budoka.se är riktigt bra. Nicholas Pettas, en fullkontaktkille med bakgrund i karatestilen Kyokushinkai, testar att träna olika budoarter och visar och berättar hur det fungerar.
Bujinkan har ändrat image, eller i vart fall gjort ett grundligt försök.
När jag berättar för vänner att jag börjar träna i Bujinkan igen och de frågar vad det är, svarar jag: ett slags japansk jujutsu. Där trodde jag att jag var originell, men ninjor och kaststjärnor förefaller faktiskt vara ruggigt ute. Klubben jag tänker träna i har som liten marknadsföringsslogan ”Bor det en Samuraj inom dig? Kom ner och testa!”, och när jag letar intressanta saker på Youtube är det anmärkningsvärt mycket samuraj-image på stilöverhuvudet Hatsumis framträdanden.
Jag hade inga som helst tankar på att släppa min fäktning. Tänk så det kan bli. Jag har inte ”gjort slut” med klubben eller med min tränare men jag tar en paus. Jag har betalat in medlemsavgiften för nästa termin, men huruvida jag alls kommer att utnyttja den är osäkert.
Fåfänga och kättja är ju bara kul.
Frosseri och lättja sitter fint vid jul.
Avund känner vi väl nån gång, ni såväl som jag.
Högmod – utan tvivel, när vi gjort nåt väldigt bra.
Vrede – NEJ SÅ IN I ******* HELLER! Man måste få bli förbannad när det verkligen gäller.
Sju dödssynder har deklarerats av Vår Herre,
men nog finns det flera som är mycket värre.
Jag hade inte förstått var det kommit ifrån, min benägenhet att stå med svärdets handtag så gott som rakt framför magen istället för på kroppens utsida. Min tränare sade det till mig och jag upptäckte att det var mycket sant. Så gör jag, så står jag normalt. Jag har försökt fixa till det och tror att jag har lyckats hjälpligt, men orsaken till varför jag gör så hade jag ingen aning om.
I det ögonblick en sanning uttalas förändras verkligheten, och sanningen är inte längre sann.
För en vecka sedan kände jag verkligen ingen längtan efter vare sig aikido eller kontaktlek. Sen blev jag triggad av sådana yttre likheter som fotarbete och formbunden träning. Nu längtar jag intensivt efter att få utföra en viss teknik: en nikkyo-nedtagning på Endo senseis sätt. Den är inte grund utan en variant, men en som han gör väldigt ofta på omote. Den börjar som ikkyo, sedan lägger man upp ukes hand på axel som man brukar göra i ura-former och lägger sin andra hand ungefär på ukes triceps. När uke reser sig upp lägger man vikten lite framåt. Uke gungar som en jojo, ner upp och ner… klippet nedan visar inte exakt det jag syftar på, men nästan. På slutet pratar Endo om att gunga med överkroppen istället för att flytta på fötterna – eller som komplement, skulle jag säga. Där har vi den lek som jag talar om.
Det mest chockerande med detta klipp för mig är att Endo tydligen regelbundet låter sig filmas på läger i USA. Gör han det även här i Sverige numera? På min tid fick man inte ens fotografera Endos undervisning även om han gärna poserade för foto efteråt. Han ser så glad och avslappnad ut, och jag kan inte minnas att jag hört honom undervisa på detta resonerande sätt. Kanske det är enklare och roligare att undervisa i länder där det finns tvåspråkiga aikidotränande som kan tolka. Tänk om det filter jag upplevt Endo sensei genom verkligen inte gjorde honom rättvisa.
————
Läs även andra bloggares åsikter om aikido, nikkyo
Jag letar och letar bland filmklippen på youtube. På den boogie woogie-kurs jag gick lärde de ut samma trippelsteg som i lindyns sexor, ett gåsteg alternativt baksteg kombinerat med två tripplar. Sen användes stegen till att gå hit och dit på olika sätt, men tripplades gjorde det. Därutöver fick vi smaka på någon variant med kickar istället för tripplar – dock inte på samma ställe i steget rakt av, inte som när man kickar i lindy – men det var bara en variant. Boogie woogie ska alltså vara som man dansade till rock på 50-talet, se mitt försök till bluffarens guide inom ämnet… så hur kommer det sig att jag inte kan hitta ett enda jäkla klipp där folk som dansade till rock på 50-talet faktiskt gör trippelsteg?
Okej, det är inte alltid så lätt att se vad folk faktiskt gör. Jag är inte världens bästa på att analysera rörelser jag ser, och filmklippen är ibland av usel kvalitet. Och så hakar filmen ibland upp sig, precis vid fel tillfälle…
Här är Bill Haley med Rip It Up samt en massa duktiga dansare, ur filmen Don’t Knock The Rock från 1956. Nog ser man tydliga lindyelement här och var… men trippelsteg? Kanske om man tar fram lupp eller förstoringsglas. Inte är det vad de gör mest, inte.
Precis i början på denna samling klipp ur Blackboard Jungle(Vänd dem inte ryggen) dansar ungarna rock på skolgården. (Vänta nu, är det inte bara killar som dansar med varandra? Jo det är väl kanske en pojkskola, men ändå. Vad gör man inte för att få träna, om man faktiskt vill dansa! Tänk om det gick till så nuförtiden – och undrar om det faktiskt gjorde det då.)
Här då. Bill Haley, Razzle Dazzle också ur någon film. Här tycker jag mig se en trippel här och var… men sällan mer än en åt gången, va?
Grundsteg är förenklingar, jag är väl medveten om det. Ändå kliar jag mig i huvudet. Den där fortsättningskursen verkar jag inte komma in på, annars hade jag kunnat fråga lärarna där… jag får väl gå om den där kursen någon gång, i förarroll om inte annat.
Jag hade lovat mig själv att inte försöka skriva några dansrelaterade bluffarens guide, eftersom jag inte behärskar ämnet tillräckligt väl. När jag nu bloggat lite om dansen boogie woogie känner jag dock att jag satt så många myror i tillräckligt många huvuden, att jag faktiskt borde försöka räta ut några frågetecken.
Boogie woogie är till att börja med en sorts musik. Då och då hör man dansare säga att det inte finns någon musikstil som heter boogie woogie, men det är inte sant – tänk Charlie Norman så kommer du rätt.
I valet mellan nåt med riktig film (det här är ju bara musik och Charlies nuna) och ett riktigt bra boogie-exempel valde jag det sistnämnda. Pianot, basgången, drillandet – det här är boogie woogie, ett slags pianobaserad blues.
Dansen boogie woogie däremot är i princip lindy hop fast anpassad till rock. Lindy är ju skapt till och med swingen, den lättlyssnade jazz som var sin tids populärmusik. När rocken tog över kunde man fortsätta dansa på nästan samma sätt, bara man ändrade på lite saker så det passade bättre till musiken… så det gjorde man.
Nu är vi i Europa, långt ifrån den plats och den tid som födde såväl rockmusik som den dans som passar till, och nu är det tävlingsdansen som bestämmer terminologin. Det logiska vore om dansen kallades för 50-talsrock, och faktiskt så hette det ett tag ”rock’n'roll of the 50′s”. Problemet var bara att det redan fanns en tävlingsdans som hette rock – en mycket akrobatisk sak med höga sparkar som bas. Genom att begränsa mängden akrobatik i dansen och istället premiera musikaliskt dansade skulle tävlingsdansen boogie woogie komma tillbaka till sitt ursprung, till rock som den dansades på 50-talet. För att bli riktigt autentiskt får då dansen namn av en musikstil från 20-talet…. häpp. Nedan dans till Bill Haley, på den tid det begav sig. Boogie woogie-pianister lyser med sin frånvaro.
Åker du till USA är namnet ”boogie woogie” på en dans helt okänt. Där dansar man istället West Coast Swing, oftast till mer modern musik. Swing som swing, bara du kan dansa och vara glad må det heta vad det vill. Jag ville bara förklara för alla musikputtar som blev förvirrade av namnet boogie woogie på en dans: Ja, det är förvirrande.
Allra först tyckte jag den mörkaste rösten var märkvärdigt lik Martin Ljung. Nej, så lik var den inte, men väldigt mörk… och han sjunger nog precis samma delar av sången som Martin gjorde i originalet.
Nog är det märkligt att Povels röst höll så extremt väl hela hans karriär. Jag såg föreställningen Povel à la carte, bara ett par år innan han dog, och han lät nästan exakt som han gjorde tjugo år tidigare. Nog är det en strålande liten film, det här. Huruvida det även var bra reklam, vilket den ju skapades för, det är en helt annan fråga.
Medan jag dansade tango – ähm, jag har väl inte lagt tangon på hyllan sådär helt och definitivt, men medan jag dansade regelbundet fick jag ibland frågan från icke tangodansare vad som skiljer argentinsk tango från finsk tango. Ännu oftare märkte jag att den jag pratade med trodde att han eller hon visste vad det handlade om, men tänkte på sånt som visas i Let’s dance.
Då fick jag en strålande idé. En bild säger mer än tusen ord, heter det, och en film rimligen mer än 100 stillbilder. Ett blogginlägg med tre youtubefilmer på finsk och argentinsk tango samt europeisk tävlingstango, borde inte det lösa den här frågan en gång för alla?
Problemet har bara varit att hitta bra filmer. Bäst har det gått med ballroomtango, även kallat baldanstango, tävlingstango eller europeisk tango. Högklassig tävlingstango liksom måste ju vara representativ – det är fördelen med tävlingsgrenar. Det är lätt att avgöra vad som är bra, för det finns ett enkelt mått för det: det som vinner tävlingar är bra. Enligt kommentarerna på youtube heter dansarna Mirko Gozzoli och Alessia Betti, kommer från Italien och har varit världsmästare.
Svårast har det varit att hitta en vettig film på finsk tango. När filmas någonsin en vanlig svensk lördagskvällsfoxtrot och läggs upp på youtube? Det ser man liksom inget skäl till… och ungefär samma sak gäller nog den finska tangon. Till att börja med lade jag upp en lätt koreograferad uppvisningstango i Uleåborg med standardiserade partnerbyten, gissningsvis en inledning till en skolbal. Den finns här för den som vill kika, men så kom m med ett mycket bättre förslag: ett reportage om den finska folksjälen, från amerikanska 60 minutes. Ungefär sista halvan handlar om tango.
Och så argentinsk tango då. Youtube dräller av klipp på lärarpar som gör mer eller mindre showiga uppvisningar, men ett enkelt socialt dansgolv är förstås svårt att hitta. Det här klippet med Pino Dangiola och Natalie Bratelli tycker jag är fin tango utan för mycket uppvisningsfasoner, men den är atypisk inte minst för att den framförs till liveorkester. Tangodansare föredrar nämligen musik som är så gammal att man måst lyfta den från stenkakorna och tvätta den ren från knaster före användning. Musikgruppen heter Beltango, och låten har jag hört massor av gånger. Gunilla Rydén använder alltid en inspelning av den till uppmjukning och uppvärmning… om den är den mest typiska tangon, rent musikaliskt, kan väl kanske diskuteras.
Jag medger att jag valt klipp på argentinsk tango delvis för att motsvara klichéerna så lite som möjligt… men jag tycker också det ser väldigt innerligt och fint ut. Rent tekniskt är det typisk argentinsk tango, utförd av skickliga dansare.
Må vara att en bild säger mer än tusen ord och en film mer än hundra bilder – men då gäller det ju också att man hittar rätt film. Nå ja, jag försökte i alla fall.
Uppdatering: Efter att få fått tips på mycket bättre filmklipp på finsk tango, har jag stoppat in den och skrivit om litegrann.
Ibland snavar man över saker som får en att åter inse vad som var vitsen med det där som man gjorde förut, och som man inte gjort på länge. Här är en video med klipp ur diverse filmer där folk dansar, hopsatta till att illustrera folk-blues-ragtime-med mera-gruppen The Ditty Bops version av 20-talsklassikern ”I Wish I Could Shimmy Like my Sister Kate”.
Mest tagen blir jag, som vanligt, av scenerna där män dansar med varandra. Min favoritscen är den med två män i kostym som dansar i vad som ser ut att vara ett kontor efter stängningsdags. Varför tycker jag att två män som dansar ihop är bland det snyggaste som finns?
Musiken är snabb och glad ragtime i gitarrbaserad sättning. Filmen är massor av dans, på olika sätt… oooh vad det ser roligt ut! Fast inte ingår direkt någon shimmy, inte. Shimmy är en dansrörelse som inte är ett steg, utan ett sätt att röra överkroppen. Nedan till höger syns burlesque-artisten Immodesty Blaize i en klassisk shimmy-pose. Bilden visar ingen rörelse, men tänk på att glosan ”shimmy betyder ”skaka”… ni hajar. Visserligen kommer shimmyn från det glada 20-talet då flickor inte skulle se ut som Immodesty utan vara platta framtill, och det finns även manliga dansare som gör utmärkt snygg shimmy. Man måste inte ha tuttar att skaka på, de bara förstärker effekten av rörelsen. Faktiskt är det nog lättare för en manlig eller mer platt kvinnlig dansare att göra snygg shimmy utan att folk börjar koncenterar sig på något annat än själva dansen.
För 15 och faktiskt bara för 10 år sedan skulle jag ha avfärdat den typen av rörelser rakt av, och känt mig urfånig om jag ändå försökt utföra dem. Jag var för obekväm med och i min kropp. Numera känns det roligt, på ett lagom absurt sätt. Jag har gått några lektioner i autentisk jazzdans för människorna i The Harlem Hotshots. Det var jättekul, och vi sprang förbi shimmy sådär lite hastigt. Problemet med hotshottarna är bara att de inte lär ut detaljerna i hur man faktiskt gör, för att stegen ska bli snygga. De instruerar skelettet, sedan får man själv försöka sätta på muskler och senor. Aha, boogie forward kanske ser ut sådär för att man ritar cirkeln med höften och låter benet och foten mest hänga med? Och så testar man. Ibland går det bra, så man till och med får beröm från dem. Shimmyn fick jag dock aldrig till. Vem där ute kan lära mig att göra en vettig shimmy?
Annars så tror jag räcker ganska bra med skuttig och glad lindy. Fast det vore kul att kunna göra bra shimmy… också.
——
Fotot av Immodesty Blaize är taget av Michael Albov och är tillgänglig under licensen CC-BY-2.0.
Filmen med olika dansklipp till låten har försvunnit. Här är i alla fall en liveversion av My Sister Kate med the Ditty Bops.
I mellanstadiet hade vi klassfester med disco. Jag förstod inte vitsen, och tyckte inte det var särskilt roligt. Det fanns ett knattedisco inne i stan också, dit jag var ett fåtal gånger. Fortfarande förstod jag inte vitsen.
Jag var en sporträdd unge, med närmast sportaffärsfobi. Jag trodde det syntes på mig att jag var en sån som inte kunde, en sån där föraktlig. Någon gång i högstadiet lyckades jag köpa skor i sportaffär utan att det kändes för jävligt, och därmed var största delen av min sportaffärsfobi besegrad. I gengäld grundlade skoljympans foxtrotlektioner en dansgolvsfobi som länge behöll mig i sitt grepp. Skräcken för discogolv tog jag mig till slut över på Kåren i Luleå, när jag var kanske 25. Jag minns att jag glädjestrålande berättade i telefon för dåvarande pojkvännen att jag hade dansat, och att han tydligt men ordlöst undrade vad det här betydde, jag som alltid sagt att jag inte gillade att dansa. Det var nog inte märkvärdigare än att karaten hade givit mig lite känsla för hur armar och ben satt fast på kroppen, och jag börjat uppskatta att röra på den och utforska detaljerna i vad som då hände.
Diet var alltså discogolvet som besegrade dansgolvsfobin. Idag lyssnar jag dock väldigt lite på musik som har tydligt framträdande trummor, och det är sällan som jag finner upp och studsa-musiken särskilt rolig. Det kan vara ett sätt att umgås i och för sig… men mitt nutida jag har blivit lite för dansnördig för det. Jag har onekligen färdats ganska långt sedan de där foxtrotlektionerna.
Ser man folks personlighet när de dansar? Disco och liknande dans är ju så fritt, så där borde väl uttrycket få fritt spelrum? Nja, säger jag. Kanske. Enligt min mening är det en försvinnande liten andel av människorna på ett normalt dansgolv som ens försöker. De flesta är upptagna av att anpassa sig till något slags norm för hur man ”ska” dansa, precis som på mina mellanstadiediscon. Man ska vara lagom. Enstaka människor bryter vilt mot detta, men ses också lätt som lite märkliga. De två danser där jag har svårast att slappna av och sluta se mig utifrån, det är fritt dansgolvsstuds a la disco och kontaktimprovisation. Det beror förmodligen på att bägge formerna är så fria, samtidigt som det finns väldigt tydliga men inte alltid så utsagda normer för vad som anses rätt och bra.
Om man bloggar om disco finns den en youtube-video som är närmast ofrånkomlig. Ska jag vara så klyschig att jag slänger upp den? Ja, jag tror det. Jag tycker också att den är hysteriskt rolig. Skrattet fastnar dock lite i halsen när jag frågar mig vad det är som egentligen är roligt. Några människor försöker vara rätt, och blir istället väldigt fel – det är vad som är kul. Vara rätt. Tonårens mantra, tonårens trauma, evigt definierad av de där människorna som hade rätt att definiera vad som var ”rätt”.
För er som hittat min blogg av helt andra skäl men ändå tuggar er igenom mina budomemoarer: varsågod, bluffarens guide till aikido. Förhoppningvis kan den ge en liten glimt av vad det handlar om. Den som undrar över något kan mycket gärna fråga.
Aikido i korthet
Aikido är en budoart, alltså en japansk kampsport, som går ut på att man kastar varandra och gör låsnings/fasthållningstekniker. Aikido är besläktat med judo och jujutsu, och aikidoutövare har likadan vit dräkt som karate- och judoutövare har. Utövare som kommit en bit på väg har dessutom en byxkjol som kallas hakama, ett ganska opraktiskt plagg som dock är tradition och därför hör till.
Man turas om att göra teknikerna. Den ena attackerar, och den andre försvarar sig med en aikidoteknik. Attackerna är dels grepp – i handleder, i kläderna, och så vidare – och dels slag. Särskilt i början tränar man mest på greppattackar. Den som attackerar och sedan blir föremål för aikidoteknik kallas uke. Det finns flera namn för den som gör aikidoteknik, men de i Sverige vanligaste är tori eller nage.
Man tävlar inte i aikido. Om någon hört om någon person att denne är svensk mästare i aikido så blandar vederbörande förmodligen ihop med något annat. Däremot kan man ta svart bälte i arten; se Bluffarens guide till grader och graderingar.
Det faktum att aikidon saknar tävlingar sätts ofta på piedestal, och hyllas som något som gör aikidon särskilt fin och högstående. Över huvud taget finns i aikidon en stark tendens att vilja se sin utövning som något särskilt högt utvecklat. Aikidon beskrivs ibland som ”fredlig”, en konnotation som oavsett hurpass sann eller ursprunglig den är påverkar många utövares inställning till vad de håller på med.
Aikido ser ofta tämligen dansant ut. Som ett högkvalitativt och kanske något extremt exempel visas nedan en uppvisning av den japanske aikidoläraren Seishiro Endo.
Något mer utförlig bluffarguide
Gammal japansk budo var sin tids krigskonst, varken mer eller mindre. Det viktigaste vapnet var svärdet, men det tränades även med andra vapen samt vapenlöst – närstrid, helt enkelt. I tider när svärdet inte behövdes blodas ner så ofta övades dessa konster som konst för sin egen skull.
Det moderna Japan, särskilt efter andra världskriget, fann den gamla budon otidsenlig. Istället utformades nya budoarter med rötter i de gamla. Ur den gamla jujutsun, med vilket menas obeväpnad strid och/eller kamp med diverse småvapen, utformades två moderna budoarter (gendai budo): judo och aikido. Dessa två arter renodlar ingredienser som finns i de flesta gamla jujutsuskolor. Judon består av kroppsnära kast och mattbrottning, tekniker som går utmärkt att använda i sparring och i matcher. Den västerländska brottningen är en mycket god motsvarighet; judo kan beskrivas som brottning med kläderna på, eller med Torsten Ehrenmarks klassiska term från OS i Tokyo 1964, ”pyjamasbrottning”. Aikido tar främst fasta på handledsteknikerna, de som utnyttjar att en led som förs mot sitt ytterläge kommer till ett stopp där leden inte längre är rörlig. Sett ur äldre jujutsuperspektiv kan man från den låsta leden antingen skada den, eller använda den låsta leden till att leda och styra sin träningspartner. Aikidon sysslar med det sistnämnda. I många tekniker finns antydningar om mer hårdhänt våld, men aikido är att välja att inte utöva det.
Den jujutsuskola som aikidon främst är utvecklad ur heter Daito ryu. Många av aikidons egenskaper kommer därifrån, däribland den princip som kallas aiki, att förena ki – även om det finns olika åsikter om huruvida ordet betyder riktigt samma sak i aikido och i Daito ryu. Många av de egenskaper som aikidoutövare brukar tro är typiska för aikido går dock att hitta även på andra håll inom japansk jujutsu, och ofta även i arter med annat ursprung än japanskt. Leder böjer sig trots allt åt samma håll på alla håll i världen.
I aikido tränar man även med vapen, främst med dolk (tanto), träsvärd (bokken) och en trästav som kalls jo. Mer om detta i Bluffarens guide till aikidovapen.
All aikido har sina rötter hos den man som grundade arten, Morihei Ueshiba (1883-1969). Aikidoutövare brukar kalla honom osensei. Närmare 40 år efter grundarens död är arten uppsplittrad på flera olika stilar och organisationer, ofta med olika tekniska ideal. För att ge en liten uppfattning om spannet kan man kanske jämföra filmen med den dansante Endo sensi ovan, med framlidne Morihiro Saito.
Kinomichi är en tränings- eller konstform som inte riktigt ryms inom begreppet ”budo”, trots att den är utvecklad ur aikido. Filmen är från en fransk skola. Ju fler varv jag tittar på den, desto mindre klok blir jag på om jag skulle gilla det här eller ej.
Ur budosynpunkt finns massor att säga förstås, massor av negativa saker – men kinomichi är inte budo, så det är irrelevant. Jag som ser vad jag brukar kallas ”den dansigaste aikido som finns i Sverige” som ”min” aikido tilltalas något oerhört av tanken på dansliknande aikidoformer, såväl som aikidoliknande dansformer.
Under hela min aikidotid predikades vikten av att söka sig nedåt. Mina sista år lärde jag mig metoder för att rota mig i marken genom kroppens egen inre strukturer, att utnyttja dess mekanismer på bra sätt. Dessa kinomichi-utövare står på så oerhört raka ben, och kan väl aldrig någonsin uppleva någon kontakt med marken? Snarare trippar de omkring, nästan som om de hela tiden svävar några millimeter ovanför den.
Med några få undantag ser de utövande ut som planeter som snurrar runt på egen hand, utan särskilt mycket kontakt med den andre. De behåller sitt eget centrum, och får aldrig tag i den andres. Det är svårt att urskilja någon intention med rörelserna. Den som gör tekniken är så försiktig så försiktig med den andres kropp, vill inte påverka dess hållning alls. Resultatet blir att kontakten uteblir – så ser det i vart fall ut för mig.
Jämfört med andra filmer jag sett med kinomichi tar de mycket fall i den här skolan, och de faller bra. De faller även högt och läraren gör till och med en koshinage, höftkast. Om han inte ursprungligen är skolad i aikido, då blir jag förvånad! Där eleverna rör sig i samma långsamma tempo genom hela teknikerna – om det nu ska kallas tekniker – så accelererar och retarderar han på sätt som gör rörelserna levande.
Hakaman, byxkjolen, är ett opraktiskt klädesplagg som jag är glad att slippa. Varför använder de den… varför. Den är ju bara jobbig.
Jag skulle väldigt gärna testa kinomichi, men betvivlar att jag i längden skulle vara nöjd med arten. Däremot skulle jag gärna konstruera en liknande dansig konstform, en icke-budo, baserad på min egen aikido. Vad tror ni om det som framtidsplan? Ta mig ner till Frankrike och träna kinomichi i något år, återvända hem, skapa min egen syntes, hålla svindyra lektioner och bli rik.
När jag som barn såg Tomteverkstan i Kalle Anka på julafton var den lätt censurerad. En scen med en liten negerdocka, som gör entré drygt tre och en halv minut in i klippet, var bortklippt och likaså en judedock i slutparaden eftersom de ansågs rasistiskt skildrade.
Ett av de mest spridda filmklippen med guldålderns lindy hop är från filmversionen av scenföreställningen Hellzapoppin’, där Frankie Manning och de andra i Whitey’s Lindy Hoppers dansar en snabb och galen scen klädda i arbetskläder som snickarbyxor och kockkläder. Vita dansare kunde dansa i eleganta kläder i flärdfull miljö, men i filmer som främst vände sig till en vit publik kunde de svarta dansarna inte gärna vara glamorösa. Dessutom lade man deras nummer isolerade från handlingen, så att de lätt kunde klippas bort när filmerna visades i den amerikanska Södern.
I vad mån influeras dagens lindydansare av en estetik som mer än något annat avbildar ”den glada negern”?
Lärarna på den här kursen försöker få oss att dansa tandemcharleston mer upprätt, och klagar på att vi böjer oss fram. Jag stirrar dumt på dem. Alla andra lärare som försökt få oss att verkligen luta framåt i charleston. Alla killar jag dansat med som försökt föra tandemcharleston, där den som för alltså står rakt bakom den som följer, väst ”böj dig framåt”! Okej det är nog inte så många killar som sagt så, men fullt tillräckligt många ändå. Den vackra svarta amerikanska flickan som förde i nybörjarmedel på Herräng hade helt rätt : det syns så väl när tjejen inte trivs. Då rätar hon på sig.
Bloggens fokus svänger lite hit och dit. Just nu blir det mest träning och dans här och nu, ibland blandat med aikidominnen. Jag tänker, funderar och spekulerar men utger mig inte för att vara någon stor expert. Budomemoarerna och dansmemoarerna återkommer småningom.
