Tordas slå på folk

Jo… det är nog så att jag borde lära mig att slå ordentligt på folk. Jag fegar lite. Satsar inte. Tycker det är läskigt. Det gäller både när jag ska attackera som uke, och när själva tekniken innehåller slag.

Men var är brudarna?

Jag glömde visst att nämna första intrycket av träningsmattan på aikidons jubileumsläger: den var fylld av män, män, män och mer män. Det var det första jag såg. Jo det fanns kvinnor, när jag tittade noggrannare efter såg jag dem men de var inte så många. Det var inte en könsblandad samling, det var en grupp män med en mindre andel kvinnor. Jag försökte räkna efter, det var nog mer än 10% men inte så mycket som 20.

När blev det så här i aikidon?

Eller har det alltid varit så?

Inte för att det är mer kvinnor där jag tränar nu, tvärtom. Men jag har den här inre bilden av aikidon som en sant könsblandad miljö, och jag har haft den kvar även när jag tränat i klubbar där det egentligen inte varit så. På den tiden jag tränade på Iyasaka var vi omkring en tredjedel kvinnor, på alla nivåer. Sen tror jag mig ha hört att andelen sjunkit.

Om vi säger att det var 15% kvinnor på lägret så är det ungefär hälften mot vad det var på Iyasaka då. Kanske det alltid varit ungefär så i svensk aikido, åtminstone på läger då det brukar vara glest med nybörjare och fortsättare med säg maximalt två års träning bakom sig. Jag har nog haft en tendens att projicera Iyasaka på min aikidoomvärld, ur flera aspekter.

Strypningar och tjejgrejer

Inte alla tekniker i budo taijutsu är särskilt trevliga. En halvtimme eller trekvart som ägnades åt strypningar och mottekniker mot strypningar gav min träningskamrat en del små röda märken på halsen – dock mest av instruktören, inte av mig. Själv fick jag inga märken. Instruktören är ”snällare” mot mig, med andra ord.

Killen jag tränade med har varit med ett tag och förväntas väl tåla lite mer stryk än vad jag gör. Det är helt logiskt men jag drabbas lätt av en liten ”han silkesvantar mig eftersom jag är tjej”-känsla… jag har erfarenheter av klubbar där det inte gick att få bli kastad högt. Därför blev det svårt att lära sig… min fallteknik fick jag förbättra på annat håll – och då när jag lärt mig, då gick det an att kasta mig! men hjälpte mig över hindret, det gjorde de inte. Jag vet vad den typen av välmenande diskriming vill säga.

Vem behöver egentligen kvinnliga förebilder?

När folk säger ”kvinnliga förebilder” brukar de nog utgå från att det är tjejerna som behöver sådana. Jag har förvisso sett det funka: hur tjejer som inte riktigt trott att de kan när den manlige instruktören visat hur man gör helt plötsligt kan, vågar och törs när en annan kvinna går före. Hur vanligt det fenomenet är törs jag inte uttala mig om.

Kvinnliga förebilder

När folk pratar tjejer och kampsport brukar vikten av kvinnliga förebilder ofta komma upp. Är det så viktigt? Ja och nej. Det är säkert viktigt upp till en viss punkt. Kvinnlighet och kampkonstmässighet är två storheter som i viss mån krockar, eller i vart fall kan upplevas som att de gör det. Då kan det vara bra att någon har visat att de två sakerna går att kombinera.

Vilka kvinnliga förebilder har jag haft?

Dusch och omklädningsrum som social arena

På aikidoklubben Iyasaka vande jag mig vid att dusch och omklädningsrum var en plats där man umgicks, snackade skit och lärde känna folk. Eftersom huvuddelen av det sociala umgänget på klubben skedde i omklädningsrummet lärde jag känna tjejerna bättre än killarna – så blir det, så funkar det. Det är lite bisarrt när man tränar bägge könen tillsammans, men går nog inte att komma ifrån.

Ibland när jag tränat i klubbar där det funnits ett fåtal tjejer har alla utom jag dragit på sig jacka och i förekommande fall överdragsbyxor för att dra hem och duscha vilket i mitt tycke är synd och tråkigt. Jag har märkt att tjejer som tränar t.ex. workout ofta går hem och duschar istället för att göra det på plats. I de fallen tränar man inte egentligen tillsammans med andra, det finns inte på samma sätt en grupp att lära känna. Är man ensam i tjejernas omklädningsrum förstår jag att man hellre duschar hemma. Och när det sen droppar in en eller två tjejer till har man redan vant sig vid att göra så, och de kommer att göra likadant.

Faktiskt tror jag det här är en av de stora poängerna för en klubb med att ha egna lokaler. I omklädningsrum där bara vi i vår grupp finns känner man sig trygg och hemma. Där behöver man inte snabbduscha innan man skyndar sig till tunnelbanan utan kan i lugn och ro tugga i sig en banan först, om man vill det. Sen är det förstås ändå trevligare om banantuggandet kan göras i könsblandad miljö, utanför omklädningsrum och dusch. Umgängesutrymmen utanför själva träningssalen är nästa steg, men trivseln i själva omklädningsrummet ska inte underskattas vad gäller trivseln i klubben.

Just nu har jag nog möjlighet att ibland få skjuts till och från träningen. Eftersom resan till träningen går ”på tvären” så att en resa på kanske sju kilometer tar över en timme med lokaltrafiken är det mycket uppskattat – men priset är att jag bör resa ombytt och duscha hemma, eftersom den jag i så fall får åka med gör så och inte dräller kvar i omklädningsrum efter passet. Är det värt det? När jag har hela kitet att släpa på, med långsvärd och bucklare och huggvärja och motocrossjacka, då är det det. Nu blir det nog ändå inte så att jag får skjuts alla träningar utan bara vissa, men annars känns det som att jag på sikt skulle tappa något värdefullt; en vunnen timme i restid varje träningspass, på längre sikt vägd mot en trivselfaktor.

Killar i tjejernas omklädningsrum

Varför råkar just den förening jag är med i ständigt ut för att killar gör sig ärenden in i tjejernas omklädningsrum? Antingen är vi på något sätt otursdrabbade – eller också är det här fullt normalt. Får alla tjejer som tränar i kommunala hallar passa sig om de inte vill överraskas av en kille ur gruppen som tränar efter, och som är på väg till vattenkranen inne på tjejtoan lagom till att brudarna kommer ut ur duschen? Avgår tjejerna ur omklädningsrummet i samlad tropp, så ingen ska behöva vara ensam kvar och råka få ovälkommet sällskap? Är det så det brukar gå till?

För mig är fenomenet tidigare helt okänt. Å andra sidan har jag huvudsakligen tränat i klubbar som antingen haft egna lokaler eller hyrt in sig hos en annan budoklubb. Budoklubbar må vara mansdominerade företeelser, men där brukar finnas i vart fall några tjejer. På mattan tränar man ihop, sen går man till varsitt duschrum. Dricksvatten hämtar man ofta i könsneutrala utrymmen men om de enda vattenkranarna finns i omklädningsrummen, då går man till sitt eget. Systemet är enkelt och klart som korvspad. Enkönade lag som tränar exempelvis basket eller innebandy i skoljympasalar ser däremot inte alltid vitsen med att tränga ihop sig i ett omklädningsrum när det finns två. Det är förväntningen att det omklädningsrum som är märkt ”Flickor” ska vara tomt som ställer till det, när där helt plötsligt står två tjejer från fäktningen som hyrt salen timmen innan.

Jag hade nog trott att killar och män som blir ertappade med att ha traskat in i fel omklädningsrum skulle bli lite generade, säga ”ursäkta” och raskt försvinna ut genom dörren. Det gör de inte. De blir buttra, ifrågasätter vilka tider man hyr i hallen, och utför sitt ärende innan de går. På vägen in skjuter de undan skärmar man ställt för dörren… fina vinkar funkar inte.

Förekom sånt här för 20 år sen? Jag inbillar mig att det inte gjorde det, eller att det åtminstone var mycket mycket ovanligt.

Varför kastrera, när det faktiskt inte behövs?

Enligt gällande lag måste människor som vill byta juridiskt kön – alltså som tidigare varit folkbokförda som män men nu vill vara det som kvinnor, eller tvärtom – vara sterila, alltså sakna fortplantningsförmåga. Det lagförslag som nu ligger vill dock gå ett steg längre. De som skapat lagförslaget tycker att för att få byta juridiskt kön räcker det inte med att vara steril utan man måste ha avlägsnat könskörtlarna – testiklar respektive äggstockar, på ren svenska. Det som tidigare var en ganska enkel operation, där man snörde av äggledare respektive sädesledare, ska alltså i framtiden ersättas av det mycket större ingreppet kastrering – med den enda motiveringen att det är rimligt att man inte ska kunna reproducera sig i sitt nya kön.

Jo, detta är vad kastrering betyder. Det betyder ”avlägsnande av testiklar/äggstockar”, varken mer eller mindre än så. En släkting till mig kommer snart att genomgå kastrering på grund av testikelcancer, fullt frivilligt. Det handlar om hans liv, och då är det värt det. Men annars?

Varför ska folk som vill byta kön nödvändigtvis kastreras? Vad är egentligen problemet?

De allra flesta transsexuella gör sig med glädje av med könskörtlar som de inte riktigt vill kännas vid – men inte alla. Det finns flera skäl att vilja låta bli. Skälen sträcker sig allt ifrån medfödda medicinska tillstånd där alla sår läker långsamt och fult varför man lägger sig på operationsbordet så lite det bara går, till människor som liksom Thomas Beatie vill behålla de gamla organen för att kunna få egna biologiska barn.

Ärligt talat, vad gör det dig och mig om en man föder barn? Och varför tvinga folk att genomgå operationer för att ta bort inre organ om de inte själva har något intresse av det?

Det rör sig om ett löjligt litet antal människor. Att ge detta fåtal faktisk bestämmanderätt över sina egna kroppar kostar dig och mig väldigt lite. Transsexuella skaffar barn redan nu *surprise* fast före omvandlingen från det ena könet till det andra. Liggande lagförslag löser inga problem – istället skapar det nya.

Detta är off topic på denna blogg. Jag vet! men ibland kan jag inte låta bli. Jag har gjort det en gång förut, och det gick ju bra! så låt oss hålla tummarna för att lagstiftande församlingar struntar i att tvinga enskilda individer att avlägsna delar av sina kroppar om de inte själva vill.

Skriv på namninsamlingen.

Färdigtutat i megafonen, för denna gång.

——

Andra bloggar om transsexualism, transgender, könsöverskridande, juridik, namninsamlingar, transpolitik

Nästan ingen är typiskt kvinnlig

En bekant säger att ytterst få kvinnor i bekantskapskretsen, eller kanske ingen, säger sig vara typiskt kvinnlig. Det säger något om de negativa värden som vår kultur förknippar med kvinnlighet… det, och så kanske hurpass snäv vår bild av Kvinnan är.

Resonemanget förutsätter att det är större andel av männen som anser sig vara typiskt manliga. Är det det? Jag tror det för det är en mer tydligt positiv bild, för en man att vara manlig. Men jag vet inte.

——
Andra bloggar om Kön, genus, kvinnlighet

Aikido- och dansroller

På vägen hem från min mellandags- och nyårsresa träffade jag en kvinna på ett tåg, som jag vagt kände igen. Vi kom fram till att vi träffats i aikidosammanhang för rätt länge sedan. Nu tränade ingen av oss längre. Jag berättade att jag dansat lite, och kvinnan sade att hon testat att bugga lite men ganska fort lagt av. ”Om jag fått föra hade jag nog fortsatt” sade hon. ”Stå och vänta och göra sig till söt flicka för att bli uppbjuden är inte min grej.”

Ooh så jag förstår henne! Visserligen blandar hon ihop två saker här – dels dansrollerna som sådana, att den ena parten för och den andra följer, samt att dessa roller är bundna till fysiskt kön. Dels att den ena av könen/rollerna förväntas bjuda upp och det andra vänta på att bli uppbjuden. (Visst finns det undantag och de blir allt flera, men nog kan vi vara överens om att detta fortfarande är huvudregeln – det som brukar kallas ”norm”.) Samtidigt är de två sakerna faktiskt besläktade.

Finns någon statistik på hur många aikidotjejer, jämfört med befolkningen i stort, som inte har något problem med rollfördelningen i pardans? Ganska säkert inte. Spontant skulle jag tro att rätt mycket färre aikidotjejer gillar och köper dansrollsfördelningen utan protester.

——-

Läs även andra bloggares åsikter om aikido, dans, pardans, könsroller, dansroller

Rosa sockar och vita skridskor

Jämställdhet brukar betyda att tjejer ska bli mer som killar, sällan tvärtom. Tjejer ska ta för sig mera, kräva högre lön och spela fotboll som en hel karl. Om sonen däremot vill ha en rosa prinsessklänning är det långt ifrån säkert att han får det. Pojkarna får inte bli flickaktiga, det är inte något bra utan tvärtom ganska illa. I värsta fall kanske man till och med blir rädd att pojken blir bög, som Trollhare ironiserar över. (Hos oss i Sverige kanske det sistnämnda inte sägs så ofta rätt ut, men den som tvivlar på styrkan i denna tankefigur hos oss i västvärlden föreslås att titta på Dr Phil hos Oprah.)

Inte nog med att pojkarna inte får vara flickaktiga: vi tar till och med avstånd från de värsta flickigheterna för tjejernas räkning. De får inte bli för tjejiga och för rosa, det är inte bra på något sätt som Kronberg bloggade om för ett bra tag sedan. Jag undrar: hur många pappabloggare skulle reagera negativt om sonen fick ett par blå strumpor i present av försäkringsbolaget?

Detta tänker jag på, när jag studerar mina dyra vita konståkningsskridskor som står lutade mot den öppna köksdörren, isprinsessiga och på många sätt lika flickiga som färgen rosa. I mellanstadiet fick vår jympalärare alla föräldrar att köpa hockeyrör till flickorna istället. Ingen av oss använde ändå taggarna, så jag kan tycka att det är logiskt. Billiga ”flickskridskor”, alltså sådana som leker konståkningsskridskor, är dessutom ofta så sladdriga i själva skon att de är helt hopplösa att åka på. Som jag tidigare skrev i någon kommentar, inte konstigt att vi blev trötta i vristerna!

Ändå kan jag tycka att det är så typiskt, så typiskt, att jämställdhet ska vara att flickorna tar på sig hockeyrör och börjar lattja med boll och klubba. Att killarna skulle testa åka figurer eller drömma om en piruett, det var det ingen som ens föreslog.

Hälften av mina konståkningslektioner undervisas av en manlig lärare, en ganska ung blond pojke som säkert själv tävlar på någon nivå. Han har svarta överdrag på sina skridskor, så man inte ser vilken färg de har. Sådana brukar herrarna har när de tävlar, oftast i färg med byxorna, men jag undrar – hemska tanke *viskar* Tänk om det faktiskt är så att han har vita prinsesskridskor, vilket måste döljas för världen? Ett öde värre än döden, onekligen, om en man blev påkommen med att ha tjejskridskor. Fast jag tror att smarta konståkningskillar har tjejskridskor. Jag ger mig nämligen katten på att konståkningsskridskor för herrar skiljer sig från damernas främst på två punkter: färgen, och priset.

——

Andra bloggar om skridskor, konståkning, könsroller, färger, rosa, isprinsessa, manlighet, flickighet

Det där med tjejträning

När jag började med min första kampkonst, karate, hade klubben en särskild nybörjargrupp bara för tjejer. Det vanliga nybörjarpasset var 90 minuter långt medan tjejpasset var en timme. Jag förstod inte riktigt hur det var tänkt med den där tjejgruppen. Skulle de efter en termin gå över till fortsättningsgruppen? Vad var i så fall vitsen med att de faktiskt fått en tredjedel mindre träning? Eller var tjejgruppen liksom ett förstadium före nybörjargruppen, en inkörsport? Jag tyckte inte det lät intressant utan valde den vanliga gruppen, och det bör de flesta någorlunda ambitiösa tjejer också ha gjort. Om man ska ha tjejträning, måste man nog göra klart för sig riktigt vad syftet är med den.

Det finns en karateklubb i Stockholm som gjort en storsatsning på tjejträning. Det leds av en högt graderad och erkänt duktig kvinnlig utövare, fast gruppen instrueras inte enbart av kvinnor. Till den träningen kommer många unga invandrartjejer från familjer som i många fall inte skulle tillåtit dem att träna i könsblandad grupp. Målet är alltså inte att integrera tjejerna i den vanliga träningen, utan eleverna fortsätter i tjejgruppen år efter år. När jag först hörde talas om detta, tyckte jag det var tragiskt. Senare har jag insett att i och med att folk fortsätter sin träning i denna grupp har den med tiden blivit ganska avancerad, och det borde gå att få utmärkt träning där. Så tja, varför inte. De flesta tjejsatsningar syftar dock till att stärka tjejerna i den vanliga träningen, eller helt enkelt locka till sig flera tjejer.

Ska man ha tjejträning, så ska man enligt min mening ha kvinnlig instruktör. Tjejer tror ofta inte riktigt på att de kan. En duktig kvinna – eller flera – kan visa att det går, att man kan skrika och vråla och sparka alternativt göra fall som ser jättesvåra ut, och att detta inte står i motsats till att vara kvinna. En man som sparkar på mitts för kung och fosterland är inte samma förebild, ger inte tjejerna samma incitament att ta i med varje fiber. Om man inte har någon kvinnlig instruktör till tjejgruppen, är jag rädd att den förfuskar sitt syfte helt.

Okej, så klubben har en kvinnlig instruktör som kan hålla i detta. Bra bra, men jag frågar mig: om hon kan instruera tjejpass, då skulle hon väl lika gärna kunna instruera vanliga pass? Därmed skulle hon kunna visa även killarna att här finns kvinnor som tränar och instruerar på samma villkor som alla andra, och det är inget särskilt märkvärdigt med det. Allvarligt talat är de medtränande killarnas attityder ofta det största hindret i tjejers kampkonstträning. I en klubb med framstående kvinnliga utövare har männen oftast bra attityd mot kvinnor på mattan, för de har vant sig. I en klubb där man själv är den första kampsportsbrutta som någon stött på, får man förstås utkämpa värre strider. Om den kvinnliga instruktören ska instruera tjejgrupp, hinner hon rimligen inte instruera i den vanliga gruppen också. Då får inte killarna ta del av henne som instruktör, och det är en icke föraktlig förlust vad gäller klubbens könsbalans.

Kanske klubben inte har någon kvinnlig instruktör, men man låter en tjej som inte skulle tillåtas instruera blandad grupp hålla tjejpass. Detta är jag ganska mycket emot, av ett enkelt skäl: på vilket sätt skulle det kunna vara bra för tjejerna att ha sämre instruktörer? En sådan tjejgrupp riskerar att i själva verket bli en ”kvinnor kan inte, i vart fall inte på samma sätt som män-grupp”.

Karateklubben med den helseparata tjejgruppen är den enda klubb jag känner till vars tjejgrupper blivit lyckade på längre sikt. Däremot kan jag väl tänka mig att tjejerna i en klubb som saknar kvinnlig instruktör kan göra saker för att stärka gemenskapen, så det blir enklare att vara tjej i klubben. Om de enstaka tjejerna är utspridda på klubbens olika nivåer kanske man kan hålla gemensamt tjejpass någon gång per termin. Då får de nya tjejerna stifta bekantskap med de som kommit någonvart i träningen. Fast om man tränar i nivåblandad grupp, som man oftast gör i aikidon, lär man ändå känna tjejerna bättre än killarna helt av sig självt: man delar ju omklädningsrum. Det rent sociala behovet av att litegrann hålla varann om axlarna eller ryggen blir därmed uppfyllt automatiskt.

Kanske man kan säga att det faktum att man håller separat tjejträning är ett erkännande av att den vanliga träningen i första hand är mansträning. Den som vill öka andelen kvinnor i klubben bör i första hand ta vara på de man redan har, och försöka se till så kvinnor inte systematiskt missgynnas på den vanliga träningen. Om detta uppfylls, behövs inga tjejpass.

——-

Andra bloggar om budo, kampkonst, träning, könsroller, aikido, karate, instruktörer, tjejträning, tjejgrupper

Feministiskt självförsvar kontra Mendel-Enk

Stephan Mendel-Enk gav för några år sedan ut den utmärkta och otäcka lilla reportageboken Med uppenbar känsla för stil, som jag skrivit lite om på annan plats. Han pratar om hur aggression och våld är inbyggt i mansrollen, och alls inte någon liten anomali i utkanten av den.

Vad feministiskt självförsvar beträffar spelar det ganska liten roll hur stor eller liten den andel av den manliga befolkningen är, som går över gränser och är väldsamma eller kränkande. Det är ändå denna andel, eller män i detta läge, som man har att förhålla sig till. Det är med tanke på dem man får träna sig i att sätta gränser, att fundera på vilken väg man vill ta hem från busshållplatsen eller tunnelbanan, och med tanke på dem man ska lära sig att sätta stopp mot folk som vill mera sexuellt än vad man själv vill.

Feministiskt självförsvar tränar kvinnor i att hantera det nuvarande systemet, de nuvarande rollerna, där mäns aggressioner ursäktas och kvinnor anklagas för att ha lockat fram dem. Som bekant är tesen ”alla män är potentiella våldtäktsmän” inte särskilt feministisk, utan helt enkelt vårt samhällets rådande norm tydligt utsagd. Det är därför en kvinna inte särskilt ofta förväntas sova i samma rum som främmande män på vandrarhem eller i tågens liggvagnar, och det är därför hon ska tänka sig för innan hon följer en främmande man med hem – eller tar honom hem till sig. Det är en del av och en följd av mansrollen.

Under min första kurs i feministiskt självförsvar blev jag lite överväldigad och skrämd av alla berättelser om män som våldtog och tafsade och kränkte och var våldsamma. Jag ville så fort som möjligt få en motbild, för så här vill jag inte se på män. Det vill jag fortfarande inte. Jag litar ganska mycket på folk, ibland för mycket. Jag har åkt iväg på fest med övernattning i ett sällskap där jag bara träffat två av människorna en enda gång, och jag har åkt över halva Sverige för att hälsa på brevvänner och bo hos dem (det anser jag i efterhand var lite väl, trots att det blev ganska lyckat den gången). Jag vill fortsätta lita på folk. Någonstans är jag lite skrämd av tanken att kurser i feministiskt självförsvar ska få kvinnor att bli överdrivet försiktiga. Tänk om det faktum att man utgår från de nuvarande rollerna i vårt nuvarande samhälle faktiskt gör att de förstärks?

Å andra sidan. Om kurser i feministiskt självförsvar får kvinnor att lita mindre på män så kanske det till och med är bra? för då visar det männen under vilka villkor vi faktiskt lever, och kanske det är därifrån förändringen kan komma. Rimligen är det ändå så att det huvudsakliga ansvaret för en nedrustning inte ligger hos kvinnorna, utan hos männen.

——
Andra bloggar om feminism, feministiskt självförsvar, våld, självförsvar, våldtäkt, Stephan Mendel-Enk

Äntligen teknik!

Dansmemoarer, del 14

När jag kommit hem från Herräng undersökte jag genast möjligheterna till att hitta någon annan och förhoppningsvis bättre kurs till hösten. Jag tyckte att sånt som hade mindre tydlig koppling till Herrängslägret var mer lockande, så jag hamnade i Ebba dansklubb i Bredäng. Första gången jag såg deras sajt tyckte jag det lät som en gammal tant som hade dansskola, men sedan fick jag höra att de var rätt duktiga på lindy i Ebba.

När höstterminen började visade det sig att de inte skulle ge någon kurs på lagom fortsättarnivå, typ steg två – för det var vad jag tyckte vore lagom, trots att jag gått minst tre gånger så många lektioner som de som normalt går kurs på den nivån. Jag bestämde mig för att gå grundkurs i förarroll på EBBA, och dansa ute för att hålla följandet igång. Kursen blev lyckad, i vart fall för mig. Den var grundlig och teknisk. Jag tror inte man brukar lära sig så många detaljer i hur man för en swingout på grundkurs, som vi fick lära oss där. Faktiskt gick den nästan lite väl långt ibland – men jag väljer hellre det än motsatsen, särskilt som motsatskurser är något som det dräller av.

Första lektionen ansträngde sig lärarna för att säga förare och följare istället för kille och tjej. Det var ansträngt och ovant, det märktes. Jag tyckte att ”äsch, inte gör det något” och lät dem säga kille och tjej istället. Mot slutet av kursen kändes det dock lite jobbigt ungefär som om jag inte syntes, inte fanns, existerade på nåder. Det var ju bara ett ord… men jag gillar inte riktigt att bli kallad kille, inte när det så tydligt syns vad jag är. (På nätet kan det vara ganska kul att vara ganska könsneutral och bli tagen för grabb, men det är en annan sak.)

I Stockholms lindyvärld i övrigt lär man ut lindyhop med baksteg på ettan. Det är enklare att få till nybörjardans så, tror jag, men framför allt var det så man dansade i Harlem in the good old days. Större delen av den moderna lindyvärlden för dock in tjejen på ettan, istället för att få henne att trampa bakåt, och så undervisar man även lindy i Ebba. Eftersom undervisningen var på grundnivå blev det ändå inte så farligt med omställningen.

Vad vi lärde oss för turer har jag glömt, men jag minns att vi verkligen gnuggades i swingout. Rent tekniskt skulle jag vilja påstå att det märktes att det var en kille som var huvudansvarig för kursen medan tjejerna ständigt byttes ut. En av dem hade goda tekniska tips till följarna, men fick ingen möjlighet att kontinuerligt gnugga in dem i gruppen. Jag gick ju nu i förarroll, så det spelade egentligen mindre roll för mig. Som motvikt, efter turmaraton på Herräng, var denna mer teknikbaserade grundkurs en njutning för mig. Jag hann med att känna in var folk befann sig, och utvärdera resultatet av mina rörelser. Tyvärr var det svårt att få folk att våga gå med och dansa på onsdagarna – men allvarligt, det är det alltid under en grundkurs. Det ska nog ge sig med tiden, tänkte jag.

——

Andra bloggar om Ebba, lindy hop, danskurser, teknik

Världens enklaste sätt att byta kön

Kvinnan ville lära sig dansa foxtrot, men i den manliga rollen som förare.

När hon presenterade idén för dansskolan Mälsarsalen i Stockholm blev det ett nej. ”En tjej kan aldrig vara kille och en kille kan aldrig vara tjej”, motiverade dansskolan sitt svar.

Tänk att det är så lätt att bli kille. I så fall byter jag kön lite då och då. Helt vanlig pardans måtte vara den mest queera verksamhet som finns: om dansrollen skapar könet, snacka om att könet är konstruerat!

——

Ja, jag vet att jag är sen… alla andra har redan bloggat färdigt om det här. Så är det när man inte läser dagstidningar… tack, du som tipsade mig! Läs även andra bloggares åsikter om pardans, danskurser, foxtrot, Mälarsalen, könsroller, dansroller, queert, könsbyte

Vi starka tjejer kan behöva träna på vår kvinnlighet

Blossom Tainton ska i TV-programmet ”Toppform” träna upp en niondeklass. Bland mycket annat tar hon dit tangoinstruktören Pino Dangiola för ett par lektioner i argentinsk tango. Ett par minuters tangolektioner går att se på svt:s websajt.

Intervjuaren: Det är ju ganska starka tjejer i den här klassen, hur tror du det går att föra dem?
Blossom: Ja, jag är ju ganska stark tjej själv så att jag vet precis hur det är. Jag vill gärna föra. Men där får man öva på sin kvinnlighet litegrann, det kan vi starka tjejer behöva ibland.

Så det råder direkt motsättning mellan styrka och kvinnlighet, minsann. Det är sällan någon säger det rent ut… Nästa scen: Blossom instruerar någon kille i klassen ”okej styr mig nu, ta befälet”. Scenen efter det: En kille försöker ta fast en tjej bakifrån, hon tar sig lös och springer. Den idioten ska hon sen försöka dansa med… låta honom ”styra” henne, ”ta befälet” över henne. På skolans order. I en situation där hon inte kan välja att säga nej tack, och där hon inte får kontra med att sedan styra honom.

Tvi satan vad jag kräkts om jag blivit tvungen att göra det här i skolan, tänker jag. Det tog mig flera minuter att inse att vänta nu, det blev jag ju. Nästan precis exakt det. Jag kräktes inte, men sedan var jag livrädd för dansgolv i bra många år.

——

Andra bloggar om tango, Pino Dangiola, Blossom Tainton, Toppform, skolan, skolidrott, danslektioner, könsroller, kvinnlighet

Tjejer vill ju träna med tjejer. Eller hur?

Under den del av min kampkonsttid som tillbringades i sparka-slå-arter undvek jag helst att träna med tjejer. Tjejer var komplicerade. De stod och rättade till hårtestar under kumite (sparring) – hur kan man få för sig något sådant? Slog man på dem på samma sätt som på killarna kunde de bli hur sura som helst. Tillsammans med killarna sporrades jag att ta fram mina tuffaste sidor, som kanske inte var så framträdande men som ändå fanns någonstans därinne. Att träna med tjejer mesade ner mig. I kampkonstmiljön var det den manliga stilen som gällde, och det var lättare att ”spela kille” utan andra tjejer närvarande.

Kampsport och kampkonst är en huvudsakligen manlig miljö. För unga killar är kampsporten något som kan hjälpa deras växande till manlighet, men för tjejer kan den bli en komplikation i deras relation till sin kvinnlighet. Karateträningens krav kolliderar med tonårstjejens krav på kvinnlighet. Att ta i för kung och fosterland, att skrika, att satsa allt i ett slag eller en spark – det skär sig mot tjejighetens bud.

När jag efter två års karate gick över till aikido slapp jag de mer extrema yttringarna av det här. På ett sätt är jag glad att jag stiftade bekantskap med det i karaten. Därmed har jag haft lättare att känna igen och etikettera fenomenen när de dykt upp i aikidon. I de hårdare kampmiljöerna finns ofta bara två roller för tjejer. Den ena är som tjejen som egentligen inte duger så mycket till, men som ändå är trevlig att ha i klubben för det vore ju synd om vi bara blev killar. Det andra är den supertuffa bruden som är hårdare än alla killar tillsammans.

Om man inte vill hamna i trevliga maskot-facket är tyvärr den supertuffa stilen ofta den enda som funkar. Dock kan inte ens de supertuffa brudarna vara säkra på att verkligen bli behandlade som en av grabbarna. Jag har hört alltför många historier som tjejer som är vårdslösa med och hänsynslösa mot sina manliga träningskamrater. Tacka för det, som hon aldrig får däng tillbaka i samma utsträckning som hon delar ut däng! Den kille som får ett för hårt slag av en tjej har ofta svårt för att klaga, eftersom det vore en prestigeförlust. Samma kille har oftast svårt att slå på allvar på en tjej, för tänk om han skulle träffa för hårt… det vore också en prestigeförlust.

Tänk så våra könsroller snärjer oss.

——

Andra bloggar om karate, kampsport, kampkonst, könsroller, träning

Den ”religiösa termen” äktenskap

Jag bryr mig normalt ganska lite om politik, men när folk nu börjar bubbla om att reservera ordet äktenskap för den kyrkliga sorten med hänsyftning till att det är en religiös term och för katolikerna ett sakrament, går jag i taket.

För att man ska kunna hävda att ordet äktenskap av hävd är och även i framtiden bör vara reserverat för kristet ingångna samlevnadsformer torde krävas att kyrkan själv använder ordet på det sättet. Inte sant?

Vi testar denna tes på följande sätt.

1) Gå in på Svenska Kyrkans egen websajt.
2) Använd sökfunktionen. Sök på ”borgerligt äktenskap”. Notera antalet träffar, och hur dessa ser ut.

Svenska kyrkan använder helt ogenerat fraser som ”borgerligt äktenskap” och ”borgerligt ingångna äktenskap”. Äktenskapsbalken har behandlat dessa borgerliga ingångna äktenskap som just sådana så länge de funnits, nämligen sedan 1908. Kyrkan har haft drygt 100 år på sig att reagera – men den reagerar inte när muslimer eller judar säger att de ingått äktenskap, eller om man gör det på rådhuset helt utan kyrklig inblandning. Det är bara de homosexuella man vill hålla på avstånd. V.S.B.

Den här bloggen ska inte handla om sådana här saker. Detta var ett avsteg från dagordningen. Jag ber om ursäkt, men det här var bara så urbota dumt. Jag ska inte upprepa det.

—–

Andra bloggar om äktenskap, vigsel, äktenskapslagen, dumheter, Kristdemokraterna, kyrkan, borgerligt äktenskap

Avlyssnat i kontorslandskap

Hon: Lasse är inte här idag, han VAB:ar.
Han: Nu igen?
Hon: Äh, du har ju också barn. Kommer du inte ihåg hur det är när de är små?
Han: Jag hade aldrig några problem med det! (tänker efter och skrattar) Det var ju hustrun som skötte.
Hon: Du är skild nu, var det, va?

——

Tack till dig som åhörde och vidarebefordrade konversationen. Andra bloggar om jämlikhet, könsroller, barn, tjuvlyssning, kontorslandskap

Kriterier på danspartners

Ehm, har jag inte sagt att det finns tre kriterier på danstjejer och danskillar?
Om de kan dansa, om de är trevliga, och om de är snygga.
En tjej behöver uppfylla minst två av dem för att bli uppbjuden. Vilka som av de två. Men eftersom det är killbrist behöver killarna bara uppfylla en av dem…

Detta enligt David, en dansgrabb som varit med ett tag.

——

Andra bloggar om pardans, könsroller, sociala spel

Maskerad. Herräng, del 7

Dansmemoarer, del 12

På lördag kväll är det fest med ett tema, ingen middag men däremot stort party med dans. Så var det i alla fall 2004, det år jag gick nybörjarkursen på Herräng. Festtemat min Herrängsvecka var kort och gott maskerad.

I mina försök att hitta en bra maskeradfigur kom jag att tänka på Fantomen på Operan; där anordnas en maskeradbal, och Fantomen kommer dit klädd som Röda Döden. Slängkappa, hatt med plymer… det borde vara görbart, och inte för bökigt. Buttericks hade Fantomen-masker, sådana som täcker bara ena ansiktshalvan – perfekt, så slapp jag ens klippa i en vanlig vit maskeradmask! Jag fixade en enkel slängkappa av ett mörkrött sammetsaktigt tyg och ett svart band, köpte svarta och röda plymer och en enkel stråhatt som jag efter festen skulle kunna lämna i maskeradförrådet i Herräng, att vidareanvändas av andra. Den och plymerna var bökiga nog att frakta oskadda till Herräng, jag skulle inte orka släpa hem dem.

Väl på maskeraden insåg jag en sak: i detta sällskap på kanske tvåhundra människor var jag den enda som klätt mig till en person eller figur av annat kön än mitt eget. En del hade klätt sig till könlösa figurer, till exempel klätt sig i luddig kaninkostym från topp till tå (otroligt svettigt att dansa i!) Såvitt jag vet var alla som klätt ut sig könsneutralt män medan kvinnorna valde typiskt kvinnliga figurer till sitt maskerad-jag, oftast festliga och flärdfulla. Jag hade inte haft någon som helst avsikt att ”cross-dressa” utan bara försökt hitta en lämplig maskeradfigur, och jag kände mig lite fånig. Uppenbarligen hade jag inte fattat spelreglerna riktigt.

Maskeraden var förmodligen en av de mer opretentiösa danskvällarna under veckan. Jag hittade en till Fantomen på Operan, som jag förstås måste dansa med, och dansade även med den luddiga kaninen. Därinuti fanns en otroligt duktig dansare, visade det sig. Vem var det? Jag har en liten gissning, men jag vet inte. Jag blev dock mer och mer besvärad av att vara klädd till fel kön. Maskeraden var ju egentligen en danstillställning, där folk förväntas dansa en viss roll beroende på kön. Om jag var klädd till en manlig figur kanske folk skulle tro att jag ville föra? Till slut tog jag av mig hatten och stack ner mina plymer i ett pannband á la 20-tal istället.

Idag har jag gjort uppror mot dansrollerna. Jag accepterar inte att mitt kön ska bestämma vilken roll jag ska dansa, särskilt inte som det är överflöd på dansare i den roll som förväntas av mitt kön men ren brist på den andra sorten. Däremot kommer jag aldrig mer att gå på maskerad utan att ha funderat på om den figur jag klär mig till är av mitt eget kön eller det motsatta. Om jag crossdressar på maskerad igen, kommer det att vara ett medvetet val. Den insikten känns som att jag mist min oskuld inom ett område där jag gärna haft den kvar.

——

Läs även andra bloggares åsikter om Herräng, maskerad, dansroller, kön, genus, Fantomen på Operan, crossdressing

Foxtrotlektioner i högstadiet

Dansmemoarer, del 2

Som jag redan berättat släpade skolan under en serie gymnastiklektioner med oss till dansskola för att lära oss dansa foxtrot, varvid de mobbande killarna i min klass fick en ypperlig scen för att demonstrera hur äckligt det var att behöva hålla i mig. Denna aspekt av danslektionerna har jag redan gått in på. En annan är att skolan genom dessa lektioner lyckades förstöra mitt förhållande till dans som sådan, och intala mig att jag inte kunde. Faktum är att jag redan kunde dansa enkel folkdansvals och schottis. Min mamma hade lärt mig, och jag tyckte det var ganska roligt. I och för sig misstänker jag att jag egentligen förde mer än jag följde. Svensk folkdans är nu inte den mest föra-följa-intensiva dans som finns, så på den nivå jag kunde dansa schottis spelade det mindre roll.

En lokal dansskola fick alltså en hygglig inkomst genom att låta två danslärare undervisa en årskurs i högstadiet, klasserna hopklumpade två och två, två gånger i veckan. Vad gäller dansundervisning är detta en enorm gruppstorlek. Lärarna fick knappast sina danslärarkarriärers roligaste undervisningsögonblick med denna gigantiska hop ointresserade högstadieungar.

Efter att ha trampat rytm med fötterna solo, skulle vi börja dansa parvis. Då sade den äldre läraren att ”tjejerna ska ligga lite efter killarna”. Vafalls? Jag sysslade själv med musik. Mitt fiolspelande var förvisso halvhjärtat, men jag var en ivrig körsångare som tyckte att jag kunde det där med rytm och takt. Faktiskt var jag nog den i klassen som hade bäst pejl på sånt. Menade läraren att killarna ska få trampa rytmen, och tjejerna ligga efter? Konstigt. Inte ville jag ligga i något slags konstig baktakt. Var det verkligen så han menade?

Jag tror inte att ordet ”följa” nämndes alls. Killarna skulle föra, tjejerna skulle inte göra det utan ”ligga lite efter”. Jag tycker fortfarande att detta är den klantigaste beskrivning av följande som jag någonsin hört. I och för sig tror jag inte många ord sades om vad det var att föra heller. Däremot var det tydligt att tjejer skulle akta sig väldigt noga för att göra det. Följande verkade det antas att tjejerna hade automatiskt, ungefär som att passa små barn.

Det uttalade målet med hela undervisningen var att tordas bjuda upp, så man inte behövde dricka för att tordas. Det var vad våra vanliga gymnastiklärare sagt, innan de lämpat över oss på danslärarna. Om vi nu ponerar att några elever i våra två klasser framöver faktiskt gick ut och dansade (vilket jag inte alls är säker på att någon gjorde). Vilka var det som hade ångest inför danssituationen? Vilka förväntades mestadels bjuda upp? Vilket av könen är det som främst brukar dricka för att tordas?

Synd bara att de här klasserna bestod av nästan två tredjedelar killar, så de blev tvungna att stå över en stor del av tiden på grund av brist på övningsobjekt. Dubbel dold läroplan är bara förnamnet. Jag får vara innerligt tacksam för att skolan inte försökte sig på att introducera mig till budo eller annan kampkonst. I så fall hade jag blivit mycket äldre än 23 innan jag tordes börja träna karate.

——

Fredrikbloggen förklarar vad den den dolda läroplanen är, och kommentarerna nämner den dubbla. Andra bloggar om foxtrot, danslektioner, styrdans, dans, högstadiet, skolidrott, bjuda upp, drickande, tonåringar

Balboaundervisning för bägge könen? del 2

Jag började med en sammanfattning, här är fortsättningen. Den som vill kolla upp originalformuleringarna hittar dem i den engelska originaltråden, den som handlar om den ojämlika balboaundervisningen och vad man eventuellt skulle kunna göra åt det.

Kontexten i trådens början är att någon eller några organiserade ett läger inriktat helt mot följare. Sedan flyter diskussionen ut till att behandla hur följarrollen undervisas i balboa, i den mån den undervisas alls.

—

Har någon besökt någon av de här följarhelgerna?

Det låter spännande, men jag reagerar negativt på en del av konceptet. Varför får förarna gå gratis?

Jag menar, DE FLESTA kurser, särskilt de som lär ut någon typ av koreografi, är till större nytta för förarna än för följarna. Och för det mesta är det fler följare än förare, så i bytena får vi stå över då och då. Ändå betalar vi lika mycket som de.

Så varför ska vi stå för hela deras kostnad om de går på helgläger? Jag skulle vilja höra om någon kan sälja in det hosnåt mig. Enligt min mening borde förarna betala minst hälften av vad följarna gör, även om lägret är inriktat på följarna. Förarna kommer förmodligen att få lära sig vad de behöver göra för att låta följarna ta plats. Det skulle jag i alla fall vilja att de lärde sig. Det borde de betala för. Om ni helt enkelt behöver få in tillräckligt många, så är jag säker på att halva priset är tillräckligt lockande för att fylla kurserna.

Eyeballs

—

(Det här är ekonomen i mig som talar…) Om det material som undervisas på ett vanligt (icke följar-)helgläger riktar sig mest mot förarna, varför är det för det mesta fler följare än förare? Varför går följarna med på att betala fullt pris, om de vet att de inte kommer att få ut lika mycket av lägret?

opie

—

På FBF (jättebra läger, tack A-H och B) förra helgen lärde jag mig tre nya ”saker” (=variationer i fotarbete) på tolv lektioner. Den övriga tiden riktade sig undervisningen till förarna.

Ofta känns det som om jag tillbringar de flesta lektioner med att ge feedback till förarna. Det har jag inget emot att göra då och då (hur skulle vi lära oss om vi inte hjälpte varandra?) men jag vill inte göra det hela tiden. OM det är så här lektionerna kommer at se ut framöver kan jag bara se två sätt som jag kan uppskatta balboalektioner på:

1. Jag håller mig till min partner och deltar inte i partnerbyten. Då ägnar jag åtminstone min tid åt feedback till någon som jag vet uppskattar den, förstår den och kommer att arbeta på den – och jag kommer att få dansa med den människan regelbundet. (Det här känns lite ohyfsat mot resten av kursdeltagarna och vi går miste om socialt umgänge med andra, så det är inte något jättebra alternativ.)

2. Eller så ber jag min partner att ta kurser utan mig. Jag kan antingen titta på, eller bara be honom berätta för mig vad som lärdes ut. (Vilket inte heller är någon riktigt ideal lösning.)

Jennie

—

Enligt min åsikt är följarens utmaning, i varje lektion och undervisningssituation, inte att lära sig något särskilt om de turer som lärs ut utan att lära sig, öva och finslipa sitt följande. Visst finns det coola variationer i fotarbete som en följare kan lägga på, och jag har sett lektioner där detta lärts ut mycket bra, men det är bara en liten del av vad en följare kan få ut av ett helgläger. Det är därför det är så viktigt för följare att delta i partnerbytena, för följandet anpassas till varje förare. Hur bra lektionen gick borde inte bedömas på hur bra turerna gick med de olika förarna, utan snarare hur väl man följde det som varje förare förde.

Boomer

—

Här kommer vi in på några andra mindre bra saker med de vanliga lektionerna, som oftast lär ut några häftiga nya turer som folk kan krångla till sin dans med och sen glömma bort. Sådana lektioner är ett fruktansvärt dålig sätt för följare att lära sig följa, eller hur? Det verkar som att de nästan är utformade för att lära följarna att föregripa förningen och gissa vad förarna tänker göra.

Som följare tycker jag inte heller de är särskilt värdefulla, eftersom många av följarna inte väntar på förningen och få ger mig tillförlitlig feedback på min förning. Musiken är dessutom ofta långsam, och hur som helst lyckas jag sällan behålla mer än två nya turer i min dansvokabulär efter en dags undervisning.

Jag är glad att en del instruktörer försöker nå bortom denna lektionsmodell. Jag tänker särskilt på många av David Rehms lektioner, som ofta undersöker [larger movement techniques] eller handlar om att bryta vissa vanligt förekommande dansvanor. Respekt till de instruktörer som verkligen lägger ner tankemöda på att utarbeta lektioner som ger folk en chans att faktiskt lära sig något. Kanske det finns några inbyggda begränsningar i formatet ”lektioner på helgläger” och folk borde helt enkelt anpassa sina förväntningar därefter, åka hem och ta privatlektioner för att verkligen arbeta på sin dans. Jag tror dock inte den gränsen är nådd än.

opie

—

På helgläger ser man i princip tre typer av lektioner: nybörjarlektioner, lektioner inriktade på turer, och teknikbaserade lektioner. Nybörjarlektionerna behöver inte förklaras. Turbaserade lektioner undervisas vad jag kan se främst på medium-nivån, eftersom detta (oftast) är vad dansare på mediumnivå vill ha: de vill lägga några fler turer till sin repertoar. Teknikbaserade lektioner ges vanligen på avancerad nivå. Orsaken är densamma, det är vad dessa dansare vill ha. Oftast kan de massor av steg och turer, och arbetar på att föra tydligt, smidiga övergångar, och avslappnat följande. På mindre läger tror jag det kan vara svårt att ge både medeldansarna och de avancerade vad de vill ha, eftersom nivån på kursdeltagarna är så spridd. Medeldansare blir ibland uttråkade av att arbeta på teknik, såvida det inte förkläs till en ny tur. De avancerade dansare jag känner vill för det mesta finslipa sin grund, och bryr sig inte så mycket om nya turer.

Boomer

—

Jag tror absolut att det finns utrymme för stora förbättringar för följarna, inom ramen för lektioner på ”vanliga” helgläger. Följande är emellertid ett svårt ämne. Jag tror att många bra följare är ”instinktiva” följare – de kan följa, men de vet inte exakt hur de lärde sig det eller hur man lär ur det. Jag är övertygad om att följande går att lära ut, och jag hoppas att några (alla?) av våra utmärkta lärare kommer att ta sig an denna utmaning inom en snar framtid.

Jennie

—

Man kan lära sig grunder, variationer och stilelement på lektioner, men man lär sig inte att ”följa”. Att bli uppmanad att ”slappna av” och att ”låta honom föra dig” är inte samma sak som ”ställ din fot här”. Följa lär man sig genom åratal av träning, genom sina misstag och genom att lära sig att ”släppa taget”.

hnlflygirl

—

Jag tycker du bekräftar min tes. Vi blir inte lärda hur man följer. En del tjejer klarar det jättebra ändå, men inte alla. Varför tror vi att vi inte kan lära folk att följa, när det är uppenbart att vi kan lära folk att föra?

Jennie

—

Den sak på följarhelgen jag personligen älskade mest (förutom Anne Mills föredrag, ett måste för ALLA följare) var all positiv feedback vi fick från förarna som sade att de lärt sig massor. Jepp, vi borde låtit dem betala ;-)

2PlySwing

——

Jag har matat in samtliga citat i en diskussionstråd på Tangoportalen. Andra bloggar om balboa, dansundervisning, danslektioner, pedagogik, föra, följa, könsroller

Ett gammalt valsminne

Dansmemoarer, del 1

Någon gång under mellanstadiet fick vi lära oss att dansa vals. Vår klasslärare visade en enkel vals och sedan fick vi valsa i klassrummet, utan att krångla till det med upplysningar om dansriktningar och sånt. Kanske vi snurrade runt mer eller mindre på fläck.

Min mamma hade lärt mig basal schottis och folkdansvals. Den vals vi blev visade i skolan hade inte mycket rotation, men jag som tyckte att jag visste att det skulle vara ett halvt varv per takt drog iväg med killarna. Konstigt nog tyckte de om det.

Vid den här tiden var jag inte riktigt mobbad i plugget. Inte än. Under mellanstadiet bytte killhopen mellan olika hackkycklingar, främst killar men även några tjejer, som överlevde utan allvarligare skada eftersom vi fick vila oss mellan varven. Den här valsen där jag gjorde annorlunda än alla andra borde ha varit en jättebra scen för att tracka mig, men så blev det inte. Märkligt nog verkade killarna tycka om det. Det ställdes till och med till en skämtsam scen där två killar låtsades bråka om att få dansa med mig. Jag upplevde ett kort ögonblick av något slags popularitet, som gjorde mig ytterst förvirrad.

Jag tror att jag gav de här killarna deras första upplevelse av vad pardans är för något. Vi var barn, och ingen såg sig föranledd att upplysa om att det var fel person som förde – till på köpet ur följarfattning.

——

En liknande text lade jag en gång upp på Tangoportalen men raderade småningom därifrån. Originalet försvann i en hårddiskkrasch; det här är en rekonstruktion. Andra bloggar om pardans, vals, folkdans, föra, följa, dans, könsroller, mellanstadiet

Balboalektioner för bägge könen?

Den här diskussionstråden på ett engelskspråkigt diskussionsforum handlar om undervisning i balboa, en kroppsnära dans med mycket föra-följa i, som främst dansas i lindyvärlden. Ämnet är hur följar/tjejperspektivet behandlas och undervisas, eller snarare hur det inte undervisas. När jag fick länken av en bekant blev jag alldeles matt. Det är ju ungefär det här jag har gått omkring och tyckt om pardans i allmänhet, fast kanske inte riktigt så extremt… bara nästan.

Sammanfattning (med inbakade kommentarer): Någon eller snarare några arrangerade under 2006 eller 2007 en balboahelg någonstans i USA helt fokuserad på följarperspektiv. Någon annan frågade sig varför killarna fick gå gratis på denna helg. Visst skulle hela helgen tillägnas följarperspektivet – men är det inte ungefär så det är i vanliga fall fast tvärtom? Undervisningen på de vanliga kurserna och lägren behandlar mest förarperspektivet, och där betalar tjejerna fullt pris. Så varför ska killarna inte behöva betala en cent bara för att undervisningen för en gångs skull inte fokuserar på dem? (Redan här, i det inlägg som startade tråden, tänker jag på mitt hittills mest polemiska, mest vågade blogginlägg och ryser igenkännande.)

Tråden utmynnar i att den vanliga undervisningen borde undervisa mer följarperspektiv. Visst kräver förarrollen mer uppmärksamhet, det är inbyggt i dansen, men kanske man kan gå från 90/10 till 80/20 eller till och med våga föreställa sig 75/25? Dock har ytterst få någon bra idé om hur man egentligen undervisar att följa.

Lärare som inser att man i undervisningen måste ge något till tjejerna också, lägger i allmänhet in några finesser i balboaundervisningen i form av fotvariationer. Det kan ju vara bra, men själva kärnan – hur man egentligen följer – den undervisas inte.

En central fråga i tråden är den här: ”Om undervisningen normalt är inriktat mest mot förarna, varför är det normalt överskott på följare? Varför accepterar följarna att betala fullt pris, om de vet att de inte får ut lika mycket av undervisningen?” Svaret blir: på grund av det allmänna tjejöverskottet. Det spelar ingen roll hur många tjejer som slutar ta lektioner på helgläger, för det finns alltid massor av andra som villigt intar deras plats. Vi är för mesiga helt enkelt. Vi accepterar ojämlika villkor eftersom kvoten tillgång/efterfrågan är till vår nackdel.

Jag kan invända: inbillar sig någon att killarna skulle acceptera motsvarande sits, om det var dem det var överskott på? Dessutom, vill jag inflika, går tjejer kurs för att lära känna killar att dansa med. Vi betalar för att vara träningsredskap åt killarna, för om vi inte är jätteetablerade på den dansscen det gäller behöver vi lite hjälp för att komma upp på dansgolvet. Enklaste sättet är att betala för den hjälpen, genom att ta lektioner. Som tredje punkt: ofta fattar vi inte hur liten del av undervisningen som vänder sig till oss. Först när det är så extremt som det tydligen är i balboan, då reagerar tjejerna – men problematiken är densamma i nästan all pardansundervisning jag sett.

Om killarna har så väldigt mycket mer att lära sig, så kan de väl träna med varandra – precis som de manliga tangodansarna gjorde i Buenos Aires på den gamla onda tiden. Eller så kan vi alla börja dansa bägge roller, för då är det inget som helst problem om den ena rollen mest får agera stöd och träningsdocka för den andra. Eller så fortsätter vi som vi gör nu. Vilken variant föredrar du?

Om killarna faktiskt inte har fem till tio gånger mer att lära sig, så kan man förstås istället göra om dansundervisningen till att faktiskt undervisa alla elever istället för hälften på någorlunda jämlika villkor. Jag är dock tämligen skeptisk till att få se detta i sinnevärlden.

——

Andra bloggar om pardans, balboa, dansundervisning, föra, följa, könsroller

En kvinnlig bredbening

En bredbening är enligt susning.nu

en person som på buss, tunnelbana eller spårvagn sitter med så stort avstånd mellan knäna att bara halva sätet bredvid är ledigt. För att helt förtjäna epitetet bredbening, krävs också att personen inte självmant makar ihop sig när någon slår sig ner bredvid.

Det finns teorier om hur man bäst kommer tillrätta med bredbeningar – t.ex. snällt be dem ge en plats innan man sätter sig ner – men någon slutgiltig lösning på problemet har ännu inte offentliggjorts.

Av okänd anledning är så gott som samtliga iakttagna bredbeningar av manligt kön.

Tvärtemot vad Susning säger så finns det verkningsfulla strategier mot bredbeningar. Det gäller att uppföra sig som en högstatusmänniska som har rätt att ta plats. Innan man slår sig ner bredvid bredbeningen ska man ta ordentlig kontakt med den och visa med hela kroppspråket att man är på väg att dimpa ner bredvid den, nästan in i dennes revir. Ett tag körde jag konsekvent med den här metoden som experiment. Den fungerade förvånansvärt bra. Sedan iddes jag inte längre. Nu använder jag den ibland när jag tror att den ska behövas, men oftast orkar jag inte kriga om sittplats på tunnelbana eller buss. Det finns viktigare saker här i livet.

Nu har jag sett en kvinnlig bredbening, eller i vart fall bredbeningens kvinnliga kusin. På tunnelbanan i förrgår satt en välvårdad dam på lite över 60 eller så och pratade i mobilen via headset. Hon satt med de långa kjolklädda benen i kors, utsträckta åt sidan så de nästan nådde fram till mittgången. Mycket plats att sitta på fanns det inte bredvid henne, men jag satte mig på den som fanns och utgick från att hon skulle göra som kvinnor brukar när de får en aldrig så liten påminnelse om att de brett ut sin kropp nämligen maka åt sig, och lägga sina ben framåt istället. Det gjorde hon inte.

Jag glodde på tanten. Hon tittade tillbaka. Jag tittade menande på hennes ben och tillbaka till hennes ansikte. Hon strök med en hastig gest över den veckade kjolen som för att säga: är det något fel på den här eller?

Jag iddes inte sitta på halva rumpan, utan flyttade mig några säten bort. Småningom satte sig en kille bredvid henne, en bredaxlad och allmänt ung sak. När han klev av vid Slussen kollade jag på hennes ben. Jodå, hon hade makat åt sig. Inte så att hon inte alls bredde ut sig utanför sin stolsits bredd, men inte långt ifrån.

Ska vi säga att skillnaden är min och den här killens kön, eller våra respektiga kroppsspråk? Jag tror nog faktiskt mest på kroppspråk. Sen ska vi komma ihåg att kroppspråk är tämligen könsspecifikt.

——

Andra bloggar om könsroller, kroppsspråk, tunnelbanan, genus

Klubbar där folk undervisar varandra

En ovana tycker jag att budon – stora delar av den – har med sig från Japan, som jag inte kan se några fördelar av annat än möjligen i mycket stora grupper. Det är det här systemet att sempai ska undervisa kohai.

Nu varierar detta oerhört mycket mellan olika klubbar. På en del klubbar är sempai-undervisande konsekvent genomfört, på andra är det alls inte uppmuntrat. Sempai-undervisning fyller två funktioner. Dels kan det vara så att instruktören inte hinner med den stora gruppen; då aikidon ofta blandar olika nivåer, får de som hållit på ett tag i praktiken sköta instruerandet av de nya när de tränar med dem. Den andra funktionen är att systemet befordrar känslan för hierarkin inom gruppen. Japaner ser gärna att det finns klara statusstegar så det tydligt framgår vem som är ovanför och vem som är nedanför i status; då vet de vad som gäller och känner sig trygga. En del av dem som börjar träna budo tilltalas av detta system just för att det är främmande, spännande och annorlunda. Ganska många stöts också bort av det.

Om ”sempai” betydde ”folk som tränat länge och har bra koll” skulle jag inte opponera mig. Sempai är den som har tränat längre än du själv; egentligen (som jag uppfattat det) har det ingenting med grader att göra, men ofta blir tillämpningen på gradnivå att högre grad tillrättavisar lägre. Detta kan ofta gälla långt ner i nivåerna, så att den som tränat mindre än ett år förväntas rätta nybörjaren och den som tränat tre terminer förväntas rätta den som tränat två. Lägre grad tillrättavisar däremot inte högre; det vore korkat, då det troligen inte skulle leda till att sempai inser att den relativa nybörjaren har rätt utan bara till att denne känner sig trampad på tårna och förorättad. H*n ska ju undervisa den som är lägre i rang – inte tvärtom.

Sempai-undervisandet som system utgår från att alla elever är lika, och lär sig saker och ting i samma ordning. Det funkar någorlunda för dem som passar in i elev-mallen; men för dem som lär sig saker i annan ordning än genomsnittet fungerar det sämre. Värst är när ”sempai” inleder tränandet med en föreläsning – ofta precis samma sak som instruktören just sagt, fast både förklarat och visat sämre. Medan föreläsningen fortskrider, förbleknar elevens inre bild av hur instruktören gjorde, och det enda alternativ som kvarstår att ta sempai som modell för hur tekniken ska göras. Detta har jag stött på så många gånger, och ibland har det gjort mig rentav rasande fast jag vet att det är välment. Värst har jag upplevt detta som nybörjare i en annan budoart, när jag inte var någon nybörjare inom budo. Jag har ögon att se med, jag kan bedöma en hel del själv. Jag tar gärna hjälp när jag kör fast, och ett och annat välavpassat tips och förslag brukar vara välkommet – men när instruktören just visat tekniken, varför tror sempai att h*n måste visa om allting på nytt? Det kan h*n väl göra om jag ber om det, och ibland är man så förvirrad att det är nödvändigt… men annars? Jag har valt att träna för instruktörer som jag ser som framstående; det är hans eller hennes teknik jag vill försöka imitera! inte dennes elev som tränat i två eller fyra år.

Ibland gör ju sempai faktiskt inte alls som instruktören visade, heller. Vad gör man då? Det enda svar jag har, är att tillkalla instruktören. Oftast är dock denne antingen långt borta, eller upptagen med annat.

Allra värst är sempai-undervisandet när den strikta gradhierarkin i viss mån brutits upp, så att högre grad inte alltid förväntas veta bäst – men folk fortfarande springer omkring och undervisar varandra. Jag pratar inte om att komma med små förslag, jag pratar om att undervisa; tala om ”du ska ju göra så här”. Eftersom vi människor trots allt gillar hierarkier, tar vi tillfälligheten i akt att pissa in en informell statusstege. Jag undervisar dig, alltså är jag bättre än du. Det är länge sedan nu… men jag minns oerhört väl känslan av folk som sabbade min teknik och påpekade vartenda fel jag gjorde, och aldrig lät mig ens göra tekniken till slut vilket gjorde att jag aldrig kunde få någon som helst känsla för rörelsen. Personen som sabbade min träning var däremot jättenöjd över hur h*n dels bättrade på sin status, och dels hjälpte den här klantiga personen som inte fick till det hur mycket h*n än instruerade.

När det i största allmänhet blir den med högre status som undervisar lägre status, kommer en ny aspekt in. I vårt samhälle har män högre status än kvinnor, och sålunda kommer nybörjarpojkar glatt att springa omkring och undervisa kvinnor med högre grad utan att ens reflektera över det konstiga i situationen. Vad de inte har i teknik, kan de ofta kompensera med styrka för att ”bevisa” att tjejen gör fel. Sen kan man ju inte vara hur elak som helst mot de små liven heller, då bevisen för att de är ute och cyklar ofta är ganska hårdhänta till sin natur. Första gången jag verkligen tog strid i en sån här situation, var direkt efter min shodangradering i aikido – jag förmodar att jag undermedvetet trott att som svartbälte skulle jag slippa allt sånt där… Killen som fick en knäspark markerad (mot underliv eller ansikte, jag minns inte) som en upplysning om att det sätt han höll på och krångla var direkt dumt då han stod i en sårbar situation, verkade närmast chockad. Det var en tonårskille, jag hade ju kunnat välja ett bättre exempel för att lära mig sätta gränser men jag blev verkligen tvärarg… han reagerade med att slåss. Det slutade med att vi brottades – med mig ovanpå, för mitt överläge i situationen som sådan tappade jag aldrig.

Dessutom har jag faktiskt lärt mig en hel hög saker av lägre graderade som jag tränat med. I sällsynta fall har denne glatt ropat ut när h*n funnit lösningen på det problem vi brottats med, men oftare har jag bara sett ”hm, h*n gör så där istället. Jag kan ju testa”. Ett system med sempaiundervisning talar om för mig att jag inte ska förvänta mig att lära mig av lägre graderade, och berövar mig alltså den vägen att lära mig saker.

Tacka vet jag träningspass med en (1) instruktör på mattan.

——

Texten skrevs ursprungligen som ett diskussionsinlägg på Budoforum. Andra bloggar om budo, aikido, undervisning, pedagogik, lärande

Tjejöverskottet på danskurser

Jag vet många tjejer som inte vill dansa pardans på grund av de könsbundna dansrollerna. ”Varför ska det nödvändigtvis vara han som för och bestämmer?” Trots detta är det nästan alltid mycket fler tjejer än killar som vill dansa, vilket får konsekvenser både på dansgolv och på danskurser.

Om det är många fler tjejer än killar på kursen, får tjejerna dansa mindre. Täta partnerbyten ser till så alla får dansa allt som undervisas, men i mindre mängd. Om det någon gång är herröverskott på en kurs brukar killarna efter ett tag bli ordentligt irriterade över att då och då tvingas stå över. Tjejerna däremot är vana. Det är så här det är, helt enkelt.

Ibland försöker man motverka detta genom att ta in stöddansare. Killar/förare får gå gratis på kurser på lägre nivå än den som egentligen passar dem, eller så får de gå flera kurser på samma nivå för samma pris som en. Eftersom förarrollen är mycket tuffare än följarrollen i början kan detta synas logiskt. Eftersom det bästa sättet att lära sig följa är att dansa med duktiga förare, kan stöddansarna möjligen ses som en kompensation för att dansundervisningen ofta inte är anpassad till tjejernas behov. Jag har dock hört påstås att stöddansare i gruppen är döden för killarnas självförtroende. Om man vill att inte bara de duktigaste killarna ska lära sig dansa, bör man i så fall inte ta in stöddansare. Det här kan jag inte bedöma, men jag hoppas att de danslärare som tänker så ser till att aktivt undervisa följarrollen på kurserna.

Om man inte vill ha tjejöverskott på sina kurser kan man se till så man bara tar in så många tjejer, som det finns killar anmälda. Eftersom många vill gå kurser tillsammans, antingen för att de redan dansar ihop eller för att de är ett par privat, brukar man då tillämpa paranmälan där de som anmäler sig tillsammans går före singelkön. I tangon brukar man ofta dansa större delen av kursen med den man anmält sig med, vilket har sina konsekvenser. I de flesta andra sammanhang är dock paranmälan bara en teknisk anmälningsabrovink, och då gäller det att känna killarna för att få anmäla sig tillsammans med dem. Om man spetsar till det lite kan man säga att det blir din social kompetens som avgör hur lätt du kommer in på kursen.

Varför är det då så många fler tjejer som vill dansa? Dels klassas dans som en kvinnlig aktivitet, på samma sätt som de flesta idrotter är manliga trots att det finns damklasser på tävlingarna. Sedan har ju tjejerna oftast lättare för att lära sig dansa, vilket förmodligen mest beror på att de redan har dansat mera när de kommer till sin första danskurs – en annan pardans, eller disco, eller bara studsat till musik hemma. Men vi ska inte heller glömma att förarrollen är så mycket mer krävande i början. Där man som nybörjarföljare växlar mellan att vara uttråkad och att ha roligt, får nybörjarföraren kämpa för att prestera. Det brukar sägas att män är mycket mer prestationsinriktade. Om detta gäller även pardans får vi konstatera att den könsskillnaden är för liten för att uppväga skillnaden i prestationskrav på tjejer och killar som börjar dansa i respektive roll.

Hur man än vänder och vrider på det är könsobalansen i dansvärlden är ett elände, och ännu mer på dansgolvet än på kurs. Jag har sett två riktigt hopplösa nybörjarkillar i lindy hop envetet dansa vidare, och faktiskt bli riktigt bra. Det är sånt som gör mig glad att se. Samtidigt kan jag tycka att det är ganska elakt att kräva av de här killarna att de ska hålla reda på takten och räkna in, när de har fullt upp att hålla reda på sin kropp. I min ideala dansvärld skulle alla börja med att lära sig följa, och börja föra först när man har lite grundläggande koll på vad det här med pardans är för något. Alla borde tjäna på det, rent dansmässigt alltså. Alla utom de som tycker att de 1800-talsmässiga könsbundna dansrollerna är något naturligt. Personligen har jag svårt att förstå hur detta ända in på 2000-talet kan vara det förhärskande synsättet.

——

Andra bloggar om dansundervisning, pardans, dans, dansroller, föra, följa, kvinnoöverskott, könsroller

Bluffarens guide till feministiskt självförsvar

När det talas om självförsvar för kvinnor fokuserar man alltid på den okände våldtäktsmannen. Detta gäller de återkommande artiklarna i kvällspress med våldstekniker gärna beskrivna som ”trick” eller ”knep”, såväl som kurser med mer seriöst anslag. Överfallsvåldtäkter är det som kvinnor är rädd för och och den rädslan begränsar ofta deras liv, så det kan ju synas logiskt. Det paradoxala är att den farligaste platsen för en kvinna rent statistiskt faktiskt är hennes hem, och den mest trolige våldsverkaren pojkvän, äkta man eller före detta. Vad gäller en äkta eller oäkta man rekommenderas det att aldrig slå tillbaka. ”Gå inte ifrån den mannen – spring så fort du kan! och gå aldrig tillbaka.” Siktar alla dessa kurser i självförsvar bredvid målet? Feministiskt självförsvar innehåller mycket mer än bara våldstekniker, men när det pratas och tränas våld är scenariot fortfarande den okände angriparen. Är även det feministiska självförsvaret ute och cyklar?

En man som överfaller en okänd kvinna förväntar sig ett lätt offer, och kan oftast förväntas ge sig om offret är onödigt besvärligt. Detta är vad det feministiska självförsvarets våld syftar till: att inte vara ett lätt offer. Målet är inte att vinna en kamp, utan att klara sig undan våldtäkt.

En man som misshandlar sin kvinna är en helt annan situation, där gäller andra regler. Jag kände en kvinna med uppövad förmåga att gå på ägg för att inte väcka mannens vrede, särskilt när han druckit. Ändå var det inget riktigt utpräglat misshandelsäktenskap. När jag kände dem låg den senaste misshandeln långt bort i tiden och jag tror inte att det var så många gånger, men mannens humör styrde hennes vardag. Kunde man bryta mönstret innan det gick så här långt?

Det här borde vara det viktigaste området vad gäller självförsvar för kvinnor. Hur förhindrar eller åtminstone minskar en kvinna risken för att hamna i situationen att bli misshandlad eller våldtagen av den hon borde kunna lita mest på? Så tänker ju ingen om sitt eget liv, inte kommer jag att råka ut för en så otäck karl inte! Det är alltid andra som råkar ut för sådant. Inte jag, och ingen som jag känner… Hur konstruerar man en kurs i att undvika detta, mer än att man säger ”stanna aldrig hos en karl som slår dig, för har han slagit en gång kommer han att slå två och sedan har han brutit ner dig, så att du tror att det är ditt eget fel och du inte klarar av att gå”?

Kvinnomisshandel, liksom annan partnermisshandel, byggs i regel upp under en längre period, där rollerna förändras och positionerna successivt flyttas tills det blir möjligt för den part som är i överläge att misshandla. Kanske man kan bryta rollspelet innan man kommer till den hotande våldssituationen? I så fall, hur? Genom att träna sig i att sätta gränser, kanske. Att lära sig känna var ens egna gränser finns, och att förstå att man inte mår bra av att låta folk träda över dem. Att tillåta sig att bli förbannad om ens gränser kränks, istället för att acceptera. Att lära känna sina egna möjligheter att bruka våld om så skulle vara. Att se sig själv som värd att försvara, och inte som ett offer… så kanske man kan minska risken att hamna där med en misshandlande man överhuvudtaget?

Om man inte ser sig tvingad att stilla acceptera mindre kränkningar, är risken mindre att man blir utsatt för stora. Därför rollspel och övningar på temat identifiera en kränkning, lära känna sina gränser och markera dem. Därför just feministiskt självförsvar, istället för kurs med jujutsutricks arrangerad av närmaste jujutsuklubb. Därför.

——

Huvuddelen av denna text skrev jag ursprungligen i en tråd på Budo- och kampsportsforum. Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, våld, misshandel, våldtäkt, sätta gränser

Om jag försökte betala mig för att vara kille eller man

Inspirerad av bloggaren Kronberg som tipsar om att Google numera tillhandahåller automatöversättning, tänkte jag låta mina kära läsare ta del av mitt mest lästa blogginlägg sådant det ser ut om om man googleöversätter det till engelska, och sedan tillbaka till svenska igen.

Att vara kille på dansgolvet

Lärare vid lindykurs jag går just nu talar inte bara om oss som ”killar” och ”flickor”. De säger också ”att flickan har jag för avsikt att hålla fötterna under kroppen” och sedan besvara den andra ”Det jag tänker på att killen också.” Är det bara jag som finner den formuleringen funny? Han är killen alla rätt. Han avser att hålla fötterna under sig och inte komma undan med stora kliv, all right. Men gör han det eftersom han är kille?

När man är flicka och danskurs, för att få frågan ”Är du kille?” Nu och då. Frågan ställdes av flickorna som kom till en i partnerbyte, och undrar som hon kommer att dansa med. En gång, när jag precis börjat att genomföra, jag har svarat ja på den frågan. Det kändes väldigt konstigt. Nu säger jag ”nej, men jag för. ”

En vän till mig tror att jag märkte ord, och några – jag förstår ju vad de menar när de frågar ”är du kille. ”Överallt annars folk skulle höja ögonbryn i ordentligt om jag försökte betala mig för att vara kille eller man, men i många pardanssammanhang is great! Ordet” pojke ”har helt enkelt fått en ny betydelse. Sociala kön även kallat genus, släng dig i väggen! på dansgolvet är utformad ”kille” och ”flicka” inte på vad du har mellan benen, eller ens normala, vanliga sociala kön. Det innebär även (i vissa fall tillfälligt) sociala dansgolvskön. Om det inte var så, skulle inte hela gruppen gärna talar om ”killar” och ”flickor” utan att röra en min, även om jag står där och visar att inte alla element i mängden dansare som är män.

Jag noterar imponerat att googleöversättningens programvara lärt sig termen ”socialt kön”.

——

Läs även andra bloggares åsikter om översättning, automatöversättning, google, pardans, socialt kön

Självförsvar

Budomemoarer, del 19

På vägen hem till studentrummet på Gärdet traskade jag förbi Tudor Arms för att se om det var öppet. Det var det inte, för åtminstone på den tiden stängde de redan elva. På vägen till den stängda puben mötte jag en man, som på långt håll visade att han tänkte stänga vägen för mig. Han var ännu ganska långt borta men vi befann oss i samma kvarter, det fanns ingen tvärgata att vända in på. Om jag gick över till andra sidan gatan, skulle han förstås bara följa efter. Vända och springa vägrade jag. Dessutom är jag ingen vidare sprinter. Jag bestämde mig för att gå rakt fram utan att ändra tempo, och sen i sista stund ta ett steg åt sidan och slinka förbi.

När jag försökte slinka förbi grep mannen mig om handleden. Huruvida han sade något till mig eller inte minns jag inte, men om han gjorde det var det något i stil med ”vart är du på väg?” Jag vände hela kroppen emot och sade Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig, som en gammal skiva som fått en repa och hakat upp sig. Han släppte mig, och jag gick vidare.

Det där att upprepa vad man vill som en trasig grammofonskiva – för er som minns vinylen – är en av de tekniker jag lärde mig på min första kurs i feministiskt självförsvar. Vänd hela kroppen emot, stadig kroppsposition, säg vad du vill ska ske. Det finns inget som helst skäl att ge sig in i diskussion. ”Jag vill att du släpper mig!” kan besvaras med ”Det vill du nog inte alls”, eller kanske ”Men det vill inte jag”. Den tjatiga trasiga grammofonskivan lämnar inget utrymme för invändningar, samt gör att man själv behåller initiativet. Det är ingen standardlösning som funkar jämt, men i ett litet batteri av kommunikationsstrategier fyller den sin plats.

När det här skedde hade jag tränat aikido något i stil med två år. Jag trodde mig inte om att kunna utföra aikidoteknik i verkligheten, och mitt nuvarande jag tror att mitt dåvarande jag hade rätt. Däremot var jag oerhört van vid att bli fasthållen i en handled. Att hålla kvar en människa mot hennes vilja är en klar kränkning, men ett grepp om min handled gör mig inte i sig särskilt rädd. Jag var kvarhållen, men jag visste att jag hade hela kroppen fri och användbar. Jag ignorerade fasthållningen och fokuserade på honom. Han ville se mig rädd. Det tänkte jag inte bjuda på.

Mitt nutida jag vet också vad det var för fel på min taktik att gå förbi och bara glida åt sidan. Uttryckt i aikidotermer är tenkan utan irimi en omöjlighet. På mer vardaglig svenska: för att kunna glida förbi hade jag behövt störa honom på något sätt. Kanske det räckt att bara se upp och säga något, men om samma sak hänt idag hade jag nog satsat på att skrika och samtidigt göra en gest mot hans ögon. Om jag förmått honom att backa lite, kroppsligt eller mentalt och förstås gärna bägge, då hade jag kunnat glida förbi.

Inte förrän nu när jag skriver det här, många år efteråt, reflekterar jag över att jag vägrade se på mannen. Jag vände hela kroppen mot men jag såg honom inte i ögonen utan på den del av kroppen som befann sig i min egen ögonhöjd, gissningsvis bröstkorgen. Efteråt hade jag ingen som helst uppfattning om hur hans ansikte såg ut, och jag brydde mig inte heller. Han var historia. Att vägra se på honom måste ha varit en del av mitt psykiska försvar, men varför kan jag inte riktigt säga. Kanske jag var rädd att inte verka lika beslutsam om jag erbjöd honom min blick, den som brukar kallas själens spegel. Kanske jag gick in i mig själv för att inte låta honom locka mig ur mina föresatser, för att inte lämna över initiativet. Jag vet inte.

Efteråt blev jag ganska arg. Förmodligen hade det aldrig utvecklats till något farligt och rimligen var hans enda syfte att skrämma mig, för att han tyckte det var roligt – men ändå. Tänk så många tjejer som efter en sådan här sak aldrig skulle våga gå ensam på stan nattetid! En sån jävla… (fyll i med valfritt invektiv). När ilskan runnit av mig var jag ändå på något sätt ganska nöjd. Jag hade försvarat mig och det hade gått bra. Förmodligen hade det aldrig blivit särskilt farligt oavsett, även om jag aldrig kan veta, men jag var mycket nöjd över att inte ha givit honom nöjet att titta på flickan som förgäves sliter i den handled där hon sitter fast och tigger om att bli frisläppt. Jag hade vunnit, och för det tackade jag både min aikido och min helgkurs i feministiskt självförsvar. Jag fortsatte att röra mig ensam på stan när det passar mig att göra så. Jag har aldrig behövt ångra det.

Det här var första och enda gången jag behövt försvara mig mot fysiskt angrepp. Förhoppningsvis blir det aldrig fler än så.

——

Ellis Amdurs essä om irimi, där han bland annat säger ”tenkan is always preceded by irimi”. Andra bloggar om självförsvar, feministiskt självförsvar, aikido, angrepp

Tjejer behöver inte gå danskurser

”Jag har t o m varit med om att lärarna ”avslöjade” att vi damer hade gått kursen helt i onödan [...] – kunde bara männen föra så skulle vi kunna dansa ändå!”

Väldigt mycket dansundervisning, förmodligen och tyvärr den mesta, fokuserar främst på mannens roll. Killarna har mera att lära sig innan det hela kan tänkas funka, så på ett sätt är det logiskt precis i början men tyvärr brukar det fortsätta på precis samma sätt upp i nivåerna. Sedan finns det två saker till som gärna puffar in dansundervisningen i den här fållan: dels är tjejer så förbannat vana vid att stå tillbaka för killarna, så vana att vi sällan ens tänker på det. Dels är det alltid mycket flera tjejer som vill dansa. För att få dansa när det väl gäller måste man lära känna folk – för allvarligt, social kompetens är minst lika viktigt som dansmässig kompetens, om man tillhör det överrepresenterade könet. Om man behöver lära känna killar att dansa med, vad gör man då? Antingen har man kompisar som kan introducera en för folk, eller så har man det inte. Har man det inte, går man på kurs. Därför går det utmärkt att säga att man lär ut pardans men i själva verket till 80% eller mer lära ut förarroll. Tjejerna kommer att komma ändå.

Helt klart är förarrollen lättare att undervisa ur, eftersom det är den som för som detaljstyr vad som ska hända. Om en lärare som dansar följare ska kunna vara huvudansvarig för undervisningen måste hon antingen ge sin partner muntliga instruktioner inför öppen ridå, vilket kan se lite illa ut, eller förbereda lektionerna ordentligt tillsammans med den lärare som för. Om det är föraren som styr lektionerna däremot behöver inga instruktioner ske för öppen ridå. Instruktionerna finns ju i förningen. Till detta kommer att tjejer är så förbannat vana vid att stå tillbaka för killarna, så vana att vi sällan ens tänker på det… så självklart domineras dansundervisningen av det manliga perspektivet, av förarperspektivet.

Till och med i så kallade queerdanssammanhang, av den typ som nog egentligen hellre fortfarande borde heta gaydans, har jag hört folk stå och prata om danslärare i den vanliga icke-queera världen och enbart nämna de manliga lärarna! medan de kvinnor dessa undervisade tillsammans med inte verkade finnas. De lärare som diskuterades var givetvis sådana som till absolut övervägande del fokuserar på att lära ut turer, vilket som jag förut konstaterat är något som killarna behöver lära sig men inte tjejerna – inte egentligen. Tjejerna behöver inte i första lära sig turer, de behöver lära sig följa. Jag undrar när denna lärartrupp tänker börja hålla följarkurser i syfte att finslipa följarteknik… nej det undrar jag inte alls. Det kommer de aldrig att göra.

Det citat som inleder detta blogginlägg är hämtat från en diskussion på nätet. Jag själv har aldrig hört någon danslärare säga så här. På ett sätt är jag inte förvånad, men samtidigt blir jag paff och stum över den totala cynismen hos den människa som säger så. Om man inser att man till 92,3% undervisar förarroll, det vill säga killarna – hur har man då mage att ta lika mycket betalt av tjejerna?

——

Andra bloggar om dans, pardans, dansundervisning, danslektioner, könsroller, queerdans

Feministiskt självförsvar

Budomemoarer, del 8

Under något av mina sista år i Luleå gick jag en kurs i feministiskt självförsvar. Den hölls av en elev till Petra Östergren, då i princip den enda som marknadsförde detta begrepp i Sverige, inom ramarna för hennes företag. Jag hade köpt och läst Petras bok ”Slå tillbaka!”, så när tillfälle erbjöds att stifta närmare bekantskap med Petras feministiska självförsvar tog jag den.

Själva kursen behandlade till största delen saker som att sätta gränser och verbala, icke-våldsamma strategier. Den del som handlade om våld intresserade mig mindre. Jag med mina två års karate bakom mig tyckte nog att en helgkurs inte kunde lära mig mycket som jag inte redan kunde. Däremot var resten av kursen vansinnigt intressant. Rollspel med olika sätt att sätta gränser. Kroppsspråk. Hela kroppen mot – det kände jag igen från aikidon. En kvinna sade efter avslutad kurs ”nu har jag lärt mig sätta gränser mot min mamma”, och absolut – att sätta gränser har man nytta av i många delar av sitt liv. Alla exempel i kursen gällde dock män. Överfallssituationen förstås, den som många kvinnor är rädd för, men också tafsande chefer, tafsande kunder (om man jobbar som t.ex. servitris), fulla jobbiga män på krogen, och så vidare.

Några månader efter kursen satt jag och den kompis som följt med på kursen på ett uteställe, när en mycket berusad medelålders manlig lokalkändis närmade sig och ville umgås med damerna. Hon avvisade honom vänligt men bestämt, och när han lommade av skrattade hon mot mig: ”Självförsvar steg ett!” I Petras indelning borde det nog egentligen vara steg två, men det spelar mindre roll. Verktyg för att värna sina gränser är alltid intressanta.

Kursen arrangerades i samarbete med den lokala kvinnojouren. De flesta av kursdeltagarna hade med jouren att göra och kände varandra; vi som kom utifrån var ett fåtal. Det var lite skrämmande att höra och se människors starka reaktioner på övningar, som visade att de här kvinnorna råkat ut för något. Jag minns särskilt en kvinna som när vi tränade slag på mittsar började böla och gråta, och en av hjälpledarna på kursen tog in henne i ett angränsande rum med orden ”kom, vi fortsätter här” medan resten av gruppen gick vidare.

Jag brukade tillämpa principen ”jag har rätt att gå vartsomhelst vilken tid på dygnet som helst”, och tyckte ytterst sällan det var obehagligt att röra mig ute ensam på natten. Eftersom kursen blev jag dock lite mer försiktig än förut. Kursledningen sade att det brukar bli så, och det stämde. Att ta en omväg för att den var uppyst kändes inte längre som att falla undan för rädsla, utan som en konsekvens av medveten riskbedömning – och därmed helt okej.

Jag är mycket glad att jag gick den kursen. Få enskilda erfarenheter har haft så stor inverkan på min syn på saker omkring mig i mitt liv. Samtidigt störde jag mig på en del av kursens inramning. Vi satt i cirkel och utbytte erfarenheter, men samtidigt tyckte inte kursledningen om att dess sanningar på minsta sätt ifrågasattes – vilket jag förstås ibland gjorde, besvärlig som jag är. Jag har stött på det där ibland i feministiska kretsar. En ovilja att erkänna hierarkier eftersom man ser det som något manligt, samtidigt som man faktiskt inte är villig att släppa lös det hela på allas lika villkor. När kursen var slut kände jag ”nu har jag tillbringat en hel helg med att prata om män som våldtar och misshandlar… och behöver få se en normal vettig karl NU! för att inte få en ganska konstig världsbild.”

——

För att hitta allt jag skrivit om feministiskt självförsvar på Budo- & kampsportsforum, gå in på söksidan och leta rätt på alla inlägg av ”Hanna B” som innehåller ordet ”feministiskt”. Andra bloggar om självförsvar, feministiskt självförsvar, feminism, Petra Östergren, sätta gränser

Älskade, hatade tango

På Tangoportalen har en gammal diskussion från 2005 fått nytt liv: Könsfrågor inom tangon. Det handlar om tangon som reservat för könsrollsstereotyper som vi annars kastade av oss på 50-talet, i vart fall delvis. Det långa inledningsinlägget är mycket läsvärt.

Jag vill ha förd och improviserad dans utan mossigheter. Kan ingen uppfinna en queer bluesdans?

——
Andra bloggar om tango, könsroller, queer

Att lära sig följa

För att kunna dansa följarroll i pardans, den dansroll som traditionellt är kvinnans, behöver man kunna två saker: man behöver behärska den aktuella dansens elementa, och man behöver kunna följa. Detta är allt följaren egentligen måste kunna för att kunna dansa. Den som för måste kunna turer, men det behöver inte följaren – inte utöver vad som kan anses ingå i dansens elementa.

Det är klart att det underlättar att känna igen vad man gör, men många turer och varianter på turer går utmärkt att följa utan att någonsin ha gjort dem eller ens sett dem bara man kan dansen ifråga. Förvisso finns det turer som är svåra att följa på gehör på första försöket. Att föra sådana turer med en följare man inte väl känner till är alltid en chansning: funkar det så funkar det, och om inte får man hitta på något annat. Alltså: dansens grundprinciper och följarförmåga, framför allt annat.

Grundstegen är en väsentlig del av dansens elementa, förstås, men verkligen inte allt. Kroppshållning och rörelsemönster hör också dit, hur man rör sina ben och sin kropp i förhållande till varandra, och i vissa fall – som i swingdanser och salsa – även hur de dansande växlar mellan olika avstånd till varandra.

Följarförmåga är att acceptera de inbjudningar man får, till ändringar av rörelse eller position. Att följa är i hög grad att känna efter vart man ska, och därför innebär följande att vänta på signaler. Medan man väntar utför man antingen de rörelser som är underförstådda i den position man befinner sig i, eller inget alls. Det som börjar på ett sätt kan mitt i turen ändras till något annat. Varje signal gäller tills vidare, tills nya stimuli kommer in. Att otåligt vänta på signaler och sedan försöka ”göra rätt” när man tror att man fattat vad som förväntas av en duger inte alls. Lugnt agerande med ständig beredvillighet att agera på nästa signal, när den nu kommer – det är idealet.

Det överlägset bästa sättet att öva upp sin följarförmåga är att dansa med duktiga förare, som för turer man aldrig gjort förut. Om stor del av materialet är okänt kan man aldrig slå sig till ro med sina gissningar, utan måste hela tiden lyssna. Det bästa sättet att inte lära sig följa är att hela tiden veta vad som kommer att föras, för då behöver man inte lyssna och känna efter ett smack. Faktiskt är det nästan helt omöjligt att ha alla känselspröten påslagna när man vet, eller tror sig veta, vad som kommer. Istället kopplas autopiloten in, och känselspröten stängs av.

Fundera nu över hur stor andel av den dansundervisning du genomgått har varit sådan att tjejerna vet precis vad som komma skall, och hur stor del som bestått av situationer då de faktiskt följer. Svara mig sedan på frågan: i vilket grad brukar danslektioner eller -kurser fokusera på tjejernas eller följarnas behov, och hur stor del av undervisningen fokuserar på dem som för?

——
Intressant? Andra bloggar om dansundervisning, dans, undervisning, pardans, könsroller, följa

En damsusp, tack

I den lilla tamburen hänger målvaktsbenskydd från golv till tak. Jag spanar efter personal, men ser bara mera skydd och en arbetsbänk. Jag ropar hallå. Någon svarar från ett rum längre in. Hur många tusen prylar ryms egentligen i den här butiken? Det är alla typer av skydd, klubbor, skridskor. Längst därinne hittar jag en man som närmar sig pensionsåldern, upptagen med en mamma och hennes barn. Snart kommer han fram till mig, och jag frågar om de har en damsusp hemma. Jodå svarar han, och plockar fram från ett dammigt ställ bredvid kassan.

Kassaapparaten ser ut att ha antikvärde och fungerar enbart som kassalåda. Jag får kvitto utskrivet för hand. Nej vi skaffar ingen, orkar inte med elektroniken, vi är tre gamla gubbar som jobbar här säger han. Butiken ser ut att ha bott i lokalerna sedan de var nya, vilket borde vara minst 50 år sedan. Kassaapparaten är några snäpp äldre än så, och visar sig vara upphämtad på Tekniska Muséet som inte hade plats för den.

Rätt många av tjejerna kör ju med killsusp nuförtiden, säger han och tittar på mig. Där ser man, säger jag, betalar och går. Hos SCA:s kämpar sägs det att killsusp på en tjej kan göra värre skada än att vara utan. Det har jag väldigt svårt att tro på, såvida man inte köper någon extremt minimal variant som kräver manlig utrustning för att sitta på rätt plats.

När jag kommer hem pröver jag suspen utanpå jeansen. Den är riktigt bekväm, och jag är nöjd. Hockeysusp verkar vara modellen för kämpalek.

——

Andra bloggar om suspensoar, susp, ishockey, kassaapparat, kämpalek, heavy fighting

Upprätt tandemcharleston

Lärarna på den här kursen försöker få oss att dansa tandemcharleston mer upprätt, och klagar på att vi böjer oss fram. Jag stirrar dumt på dem. Alla andra lärare som försökt få oss att verkligen luta framåt i charleston. Alla killar jag dansat med som försökt föra tandemcharleston, där den som för alltså står rakt bakom den som följer, väst ”böj dig framåt”! Okej det är nog inte så många killar som sagt så, men fullt tillräckligt många ändå. Den vackra svarta amerikanska flickan som förde i nybörjarmedel på Herräng hade helt rätt : det syns så väl när tjejen inte trivs. Då rätar hon på sig.

Jaja. Jag ska väl inse att det finns flera sätt att dansa lindycharleston på. Olika stilar, och så vidare. Jag tycker ändå det är konstigt att lärarna låter som att man ska dansa charleston upprätt. De borde ha sett Frankie Mannings version av charleston – se filmen.

Förra lektionen introducerade tandemcharleston. Nu har vi jobbat lite mer med den, och fått lite detaljer i hur det förs och följs. Det är på väg, men jag känner ändå att vägen till att få det att funka, verkligen funka, är lång. Med de flesta av tjejerna funkar det nu bara när de är förberedda, vilket egentligen innebär att det inte funkar alls.

Jag tvekar. Ska jag försöka föra tandemcharleston, eller ska jag det inte? När tjejerna äntligen genom den där blunda-övningen börjat slappna av och följa var det så skönt. Sedan försöker jag föra tandemcharleston… och det försvinner. Oooh vad jag känner igen det där, hur osäkerheten sprids genom hela kroppen som blir spänd och helt plötsligt kan hon inte följa längre. Jag som inte själv gillar att följa tandemcharleston, vill jag verkligen föra den?

—-

Andra bloggar om lindy, lindy hop, dans, pardans, charleston, Frankie Manning

Den manliga trådkoppen

Det här är handtaget till en värja från sent 1500-tal. Skyddet för handen kallas för kopp, och en sådan här slingrig sak heter trådkopp. Vi har liknande trådkoppar på en del av de värjattrapper vi tränar med, och jag finner dem bisarra. De är ju fulla av hål! Ibland kan det faktiskt gå att träffa handen rakt igenom. Men visst, snygga är de. Trådkoppen måstes vara själva essensen av manlig fåfänga. Titta vad jag är cool och tuff, jag kan ha ett så dåligt skydd för min hand och jag räknar ändå med att vinna!

Om någon undrat vad min avatar föreställer – den som syns i mina kommentarer – så vet ni nu. För att ta och vara alldeles, alldeles laglig ska jag påpeka att fotot är hämtat från Wikimedia Commons och taget av Rama. Om någon vill använda den, är den licensierad under Creative Commons by-sa.

—-

Andra bloggare om: trådkopp, värja, fäktning, svärd, blankvapen, manlig fåfänga

Att vara kille på dansgolvet

Lärarna på den lindykurs jag går just nu pratar inte bara om oss som ”killar” och ”tjejer”. De säger även ”som tjej tänker jag på att hålla fötterna under kroppen” och då svarar den andre ”Det tänker jag på som kille också.” Är det bara jag som finner de formuleringarna lustiga? Han är kille, okej. Han tänker på att hålla fötterna under sig och inte kliva iväg med stora kliv, okej. Men gör han det för att han är kille?

När man är tjej och för på danskurs, får man frågan ”är du kille?” då och då. Frågan ställs av tjejer som nått fram till en vid ett partnerbyte, och undrar vem hon ska dansa med. En gång, när jag precis börjat föra, har jag svarat ja på den frågan. Det kändes väldigt konstigt. Numera säger jag ”nej, men jag för”.

En kompis till mig tycker att jag märker ord, och visst – jag förstår ju vad de menar när de frågar ”är du kille”. Överallt annars skulle folk lyfta ordentligt på ögonbrynen om jag försökte utge mig för att vara kille eller man, men i många pardanssammanhang går det ypperligt! Ordet ”kille” har helt enkelt fått en ny betydelse. Socialt kön även känt som genus, släng dig i väggen! På dansgolvet syftar ”kille” och ”tjej” varken på vad man har mellan benen eller ens normala, vanliga sociala kön. Det syftar på ens (i vissa fall tillfälliga) sociala dansgolvskön. Om det inte vore så, skulle inte hela gruppen glatt kunna prata om ”killar” och ”tjejer” utan att röra en min, trots att jag står där och bevisar att inte alla element i mängden av dansare som för är av manligt kön.

———-

Läs även andra bloggares åsikter om dans, pardans, könsroller, socialt kön, genus, lindy, lindy hop

Råder det motsättning mellan teknik och att ha roligt?

Allra bäst vore om lärarna i början av lektionen utannonserade för gruppen ”och här har vi en tjej som för”. Jag skulle ju kunna hojta ut det på eget bevåg, men att få det att känna naturligt och avslappnat är en annan femma. De flesta av tjejerna fattar glatt galoppen, men ungefär en tredjedel försöker gå förbi mig, mot närmaste kille de ser, när det är dags för partnerbyte. Någon pekar på att det faktiskt finns killar över i andra ändan av lokalen. ”Jo men jag är här för att föra!” De flesta av tjejerna finner sig snabbt och några ber till och med om ursäkt, det ska påpekas. Lite jobbigt är det. När alla dansat med varandra en sväng vet ju alla redan att jag för, och då är det problemet över för den här kursomgången.

En mindre andel av tjejerna ser lätt besvärade ut. Om det har något som helst att göra med att de inte tänker sig att dansa med en tjej som för har jag svårt att veta. Faktiskt är det mycket mer ont om glada miner här än i kurserna på Chicago. Folk försöker dansa med varandra utan att se på varann, vilket känns ganska konstigt. Stämningen är mindre avslappnad. Undervisningen verkar mer teknisk, så här långt, och det tycker jag ju om. Spontant får jag dock hålla med om min bekants omdöme, ”På SSS förstår de sig inte riktigt på att göra det roligt för eleverna”.

Nå det här vara bara första lektionen. Vi får se vart det bär.

Andra bloggar om dans, dansroller, dansundervisning, föra, lindy hop, pardans, SSS