Syndabockar och undantag

Vi vill så gärna tro att människan är god (vad nu det betyder, ”godhet”. Nå det ämnet sträcker sig utanför det här blogginläggets). Tyvärr är det nog så att många av människans fulaste beteenden sitter djupt, djupt rotade i oss.

”Det är näm­ligen så vi människor löser livets oundvikliga konflikter: Genom utfrysning.

Varför? Jo, därför att det är ”inbyggt” i flockdjuret människa.

Också moderna, civiliserade människor blir mobbare i vissa situationer. Den omhuldade individualismen är ett tunt lager på ytan. När gruppdynamiken drar in oss i sitt tvingande maktspel – och vi blir en mobb, just – är vi hux flux förmögna att utföra handlingar som vi aldrig skulle drömma om att göra annars.

Lyckade mobbare minns inte

Elisabet Höglund berättar i Expressen om hur hon var mobbad under barndomen. En av hennes mobbare är nu en högt uppsatt socialdemokratisk politiker. Han har sagt att han inte minns att han sparkade henne i underlivet.

- Jag vet att han fått frågan men då har han sagt att han inte minns. Och jag tror att det kan vara så. Antingen har han förträngt det eller så var det aldrig någon ”big deal” för honom, säger Elisabet.

Hon har rätt: Lyckade mobbare har glömt vad de gjort. Det är så vi hanterar alla de jobbiga saker vi gjort, som inte egentligen hade någon större betydelse för oss – och mobbningen är så ofantligt många gånger större i den mobbades liv än i mobbarens. Lyckade mobbare är sällan ute efter offret i sig självt utan gör bara vad de måste göra, antingen för att rent konkret klara sig själva eller för att förbättra – eller behålla – sin social position. Här finns massor att säga men jag har redan sagt det, i inlägget Social kompetens. Jag nöjer mig alltså med att länka dit, och att konstatera att Elisabet Höglund verkar ha fattat en del av de sociala mekanismerna kring mobbning.

Vilket är värre – att bli sparkad av någon som genuint vill en illa, eller av någon som bara gör det för att uppnå något annat som inte egentligen har med en själv att göra? I det första fallet kan vi misstänka att misshandeln blir värre. I övrigt vet jag faktiskt inte. Jag kan tänka mig lite både och.

——

Andra bloggar om mobbning, Elisabet Höglund, social kompetens

Social kompetens

En förbluffande stor andel av befolkningen kan berätta att de var mobbade i plugget. En mycket, mycket liten andel säger sig ha mobbat. Det är något som inte stämmer här. Den som listar ut vad kan väl knäcka en vinare och skåla med mig för vår förmåga att förtränga och bortförklara sådant vi helst inte vill minnas.

Vuxna brukar bli upprörda över att barn mobbar varandra. Att de små söta liven kan vara så grymma! Frågan är om detta är aningslöshet, eller en total förnekelse av livets villkor. Jag försöker föreställa mig hur de vuxna skulle se ut, som på något outgrundligt sätt undgått pressning genom barnaårens sociala köttkvarn. Måhända de skulle uppnå samma grad av naivitet som de som när illusionen om den sorglösa barndomen, denna illusion som upprätthålles medelst benhårt blundande med ögon och öron. Hos dem som sluppit barndomens skärseld på riktigt skulle kanske naiviteten bli mer äkta vara. Någon större social kompetens torde de emellertid knappast få.

Alla flockdjur måste från början ha i sig möjligheten att bli en ledare, annars riskerar hjorden att bli herrelös när ledarhingsten trillar av pinn. I de flockar som sen bildas gäller det bara att lista ut vem som ska bli vad. De små barnen som mobbar varandra håller på och lär sig de spelregler som gäller i den humana världen. Under lektionerna tutar läraren i eleverna att man ska vara snäll, resa sig för gamla tanter på bussen och göra mot andra som man själv vill bli behandlad. Den dubbla dolda läroplanen är emellertid ingenting mot skolgårdens och uppehållsrummens läroplan.

Det dröjde en bra bit in i vuxen ålder innan jag insåg att alla de som kommer med det löjeväckande rådet att inte ge barn ovanliga namn för att de inte ska bli mobbade i skolan, är de som själva misslyckades med att lära sig reglerna. Valhänt försöker de göra sitt för att telningen ska klara sig bättre än de gjorde själva.

Jag är övertygad om att de där individerna som tar sig fram överallt – ni vet vilka de är. De som lyssnar på rätt personer och struntar i dem som är fel, skaffar sig rätt vänner, har rätt åsikter och kör över människor enbart i de fall de överkörda kan betraktas som oviktiga – är totalt omedvetna om att de följer ett slags spelregler till fulländning. Det är nämligen bättre att inte förstå varför man väljer bort kompisar som inte skulle bidra till en förbättrad social position. Man ska göra det bara, utan att analysera för mycket. Den som sett och förstått spelreglerna måste antingen bli äcklad eller cynisk, och har svårare att agera ändamålsenligt.

Det sägs att mobbade klarar sig bättre senare i livet än vad mobbarna gör. Då är frågan hur man reder ut vilka som mobbat. Eftersom de flesta väljer att inte minnas att de deltagit i mobbning – det var ju bara på skoj alltihop! Ni vet ju hur barn är – blir slutsaten att det är de som minns och erkänner att de mobbat, som far illa. Aldrig i livet att detta skulle vara mobbningsledarna, nejnej. Jag pratar om medmobbarna som följer John, en viss grupp av medmobbarna.

Detta måste vara de människor som klarar av de sociala spelet sämst. De som ser hur det fungerar, inte känner sig ha kraft att göra något annat än att följa mönstret när omoraliskt agerande krävs för att bevaka sin ställning, men är mycket mycket medvetna om vad som sker.

Länge leve förträngningsmekanismerna. Skål för pappa Freud.

——

Andra bloggar om mobbning, sociala spel, ondska, social kompetens, status, hierarkier, cynism

Dansgolvsskräck

Min skräck för att inte kunna hantera det sociala kring dansgolvet härstammar till viss del från högstadiet. Ett antal jympalektioner släpade de med oss till dansskola ”för att ungdomarna inte ska behöva dricka för att tordas bjuda upp”. Ur Stockholmsperspektiv låter det befängt men utanför storstäderna är det fortfarande hyggligt många som faktiskt går ut och dansar, bugg och foxtrot. Därför skulle vi lära oss foxtrot. Ett konstigt val tycker jag, de flesta tonåringar borde väl uppskatta buggen mer. Kanske ett litet intro i bugg kom på slutet av det hela, när jag konsekvent skolkade från jympalektionerna?

I min högstadieklass var strukturen den att tjejer och killar bildade två distinkta gäng, varav killarna alltid skulle ha någon att mobba. Mobboffren växlade över tid, och jag hörde till de som periodvis fick den äran. När killar mobbar tjejer tar det sig lite annorlunda uttryck än när de ger sig på sitt eget kön. Danslektionerna var en perfekt scen för att ha roligt genom att tala om för mig hur vidrig jag var. Killarna skaffade sig poäng i den interna statusstegen genom att både säga i ord och tydligt visa vilka äckelkänslor de fick av att behöva hålla i mig. Det var danslektionerna som lärde mig skolka, något som dittills inte funnits i den präktiga och duktiga elevens världsbild. Sedan jag upptäckt hur lätt det var att skolka besökte jag knappt en jympalektion mer. Det fanns liksom inget skäl. Ingen pratade heller någonsin med mina föräldrar om mitt skolkande, märkligt nog, inte ens när det bredde ut sig till andra ämnen.

Högstadiets danslektioner skapade en dansgolvsfobi som tog en del år att komma över. Jag måste varit över 25 när jag första gången sedan knattediscot vågade mig upp på ett discogolv. Pardans vågade jag börja intressera mig för i 35-årsåldern, när jag kände igen förandet och följandet från min aikido. Mina sista aikidoår brukade jag säga att min gren av aikido var ”den dansigaste du kan tänka dig”, så varför inte ta steget fullt ut? Nybörjarkursen i lindy hop var trygg. Alla bytte partner i tur och ordning, gjorde sitt bästa och ingen sade konstiga saker till varandra. Så vill jag att danskurser ska fungera, enkelt och okomplicerat. Inget väljande och vrakande. Ingen marknad.

Pardans på socialt dansgolv är i viss mån en marknad, och den marknaden har jag svårt att klara av. Jag är rädd för den, och är därmed dåligt rustad för att klara av den. Att inte vara rädd, eller i vart fall agera som om man inte är det, är regel nummer ett i alla sociala spel. För att känna mig trygg behöver jag ha någon som håller mig om ryggen. När jag började gå ut och dansa lindy fanns Thomas där, min snälle danslärare som alltid gav mig två danser utan att jag ens behövde be honom om det. Att dansa med honom var himmelskt förstås, men framför allt visste jag att det fanns någon i lokalen som såg mig. Det tog inte så lång tid innan det fanns en lagom krets av killar och män som sökte sig till mig liksom jag sökte mig till dem, och det flöt. Nu har många av dem hunnit försvinna ut från lindyscenen och jag har tappat mycket av vad jag kunnat… men nog finns det en väg tillbaka. Nästa år. Och kanske mer i förarroll.