Madame Scandaleuse, här med svensk text. Originalet är ur en tysk musikal med samma titel, skriven för Zarah Leander av Peter Kreuder. När inspelningen är gjord vet jag inte men musikalen ska vara från 60-talet.
Zarah hade alltså en tysk karriär även efter Tredje rikets fall? Man skrev musikaler för henne, hon spelade i tyska filmer, hon åkte dit på turné? Läs hela inlägget här »
Jag sökte efter King Cole Trios Solid Potato Salad på youtube och hittade en kortversion – jodå Nat King Cole var faktiskt pianist i första hand och sångare i andra, åtminstone ursprungligen. Men den här inspelningen är inte lika bra som den jag har på CD.
Sen snavade jag över denna version av samma låt, ett klipp ur Broadway Rhythm från 1944 med Ross Sisters.
Jag hade lovat mig själv att inte försöka skriva några dansrelaterade bluffarens guide, eftersom jag inte behärskar ämnet tillräckligt väl. När jag nu bloggat lite om dansen boogie woogie känner jag dock att jag satt så många myror i tillräckligt många huvuden, att jag faktiskt borde försöka räta ut några frågetecken.
Boogie woogie är till att börja med en sorts musik. Då och då hör man dansare säga att det inte finns någon musikstil som heter boogie woogie, men det är inte sant – tänk Charlie Norman så kommer du rätt.
I valet mellan nåt med riktig film (det här är ju bara musik och Charlies nuna) och ett riktigt bra boogie-exempel valde jag det sistnämnda. Pianot, basgången, drillandet – det här är boogie woogie, ett slags pianobaserad blues.
Dansen boogie woogie däremot är i princip lindy hop fast anpassad till rock. Lindy är ju skapt till och med swingen, den lättlyssnade jazz som var sin tids populärmusik. När rocken tog över kunde man fortsätta dansa på nästan samma sätt, bara man ändrade på lite saker så det passade bättre till musiken… så det gjorde man.
Nu är vi i Europa, långt ifrån den plats och den tid som födde såväl rockmusik som den dans som passar till, och nu är det tävlingsdansen som bestämmer terminologin. Det logiska vore om dansen kallades för 50-talsrock, och faktiskt så hette det ett tag ”rock’n'roll of the 50′s”. Problemet var bara att det redan fanns en tävlingsdans som hette rock – en mycket akrobatisk sak med höga sparkar som bas. Genom att begränsa mängden akrobatik i dansen och istället premiera musikaliskt dansade skulle tävlingsdansen boogie woogie komma tillbaka till sitt ursprung, till rock som den dansades på 50-talet. För att bli riktigt autentiskt får då dansen namn av en musikstil från 20-talet…. häpp. Nedan dans till Bill Haley, på den tid det begav sig. Boogie woogie-pianister lyser med sin frånvaro.
Åker du till USA är namnet ”boogie woogie” på en dans helt okänt. Där dansar man istället West Coast Swing, oftast till mer modern musik. Swing som swing, bara du kan dansa och vara glad må det heta vad det vill. Jag ville bara förklara för alla musikputtar som blev förvirrade av namnet boogie woogie på en dans: Ja, det är förvirrande.
——
Andra bloggar om boogie woogie, dans, jazz, 50-talet
Ibland snavar man över saker som får en att åter inse vad som var vitsen med det där som man gjorde förut, och som man inte gjort på länge. Här är en video med klipp ur diverse filmer där folk dansar, hopsatta till att illustrera folk-blues-ragtime-med mera-gruppen The Ditty Bops version av 20-talsklassikern ”I Wish I Could Shimmy Like my Sister Kate”.
Mest tagen blir jag, som vanligt, av scenerna där män dansar med varandra. Min favoritscen är den med två män i kostym som dansar i vad som ser ut att vara ett kontor efter stängningsdags. Varför tycker jag att två män som dansar ihop är bland det snyggaste som finns?
Musiken är snabb och glad ragtime i gitarrbaserad sättning. Filmen är massor av dans, på olika sätt… oooh vad det ser roligt ut! Fast inte ingår direkt någon shimmy, inte. Shimmy är en dansrörelse som inte är ett steg, utan ett sätt att röra överkroppen. Nedan till höger syns burlesque-artisten Immodesty Blaize i en klassisk shimmy-pose. Bilden visar ingen rörelse, men tänk på att glosan ”shimmy betyder ”skaka”… ni hajar. 
Visserligen kommer shimmyn från det glada 20-talet då flickor inte skulle se ut som Immodesty utan vara platta framtill, och det finns även manliga dansare som gör utmärkt snygg shimmy. Man måste inte ha tuttar att skaka på, de bara förstärker effekten av rörelsen. Faktiskt är det nog lättare för en manlig eller mer platt kvinnlig dansare att göra snygg shimmy utan att folk börjar koncenterar sig på något annat än själva dansen.
För 15 och faktiskt bara för 10 år sedan skulle jag ha avfärdat den typen av rörelser rakt av, och känt mig urfånig om jag ändå försökt utföra dem. Jag var för obekväm med och i min kropp. Numera känns det roligt, på ett lagom absurt sätt. Jag har gått några lektioner i autentisk jazzdans för människorna i The Harlem Hotshots. Det var jättekul, och vi sprang förbi shimmy sådär lite hastigt. Problemet med hotshottarna är bara att de inte lär ut detaljerna i hur man faktiskt gör, för att stegen ska bli snygga. De instruerar skelettet, sedan får man själv försöka sätta på muskler och senor. Aha, boogie forward kanske ser ut sådär för att man ritar cirkeln med höften och låter benet och foten mest hänga med? Och så testar man. Ibland går det bra, så man till och med får beröm från dem. Shimmyn fick jag dock aldrig till. Vem där ute kan lära mig att göra en vettig shimmy?
Annars så tror jag räcker ganska bra med skuttig och glad lindy. Fast det vore kul att kunna göra bra shimmy… också.
——
Fotot av Immodesty Blaize är taget av Michael Albov och är tillgänglig under licensen CC-BY-2.0.
Filmen med olika dansklipp till låten har försvunnit. Här är i alla fall en liveversion av My Sister Kate med the Ditty Bops.
Tack till Swing, jazz and blues som länkade in videon. Andra bloggar om lindy hop, shimmy, jazzdans, dans, uptempo, ragtime, Ditty Bops, Sister Kate, Harlem Hotshots, jazz
När jag som barn såg Tomteverkstan i Kalle Anka på julafton var den lätt censurerad. En scen med en liten negerdocka, som gör entré drygt tre och en halv minut in i klippet, var bortklippt och likaså en judedock i slutparaden eftersom de ansågs rasistiskt skildrade.
Ett av de mest spridda filmklippen med guldålderns lindy hop är från filmversionen av scenföreställningen Hellzapoppin’, där Frankie Manning och de andra i Whitey’s Lindy Hoppers dansar en snabb och galen scen klädda i arbetskläder som snickarbyxor och kockkläder. Vita dansare kunde dansa i eleganta kläder i flärdfull miljö, men i filmer som främst vände sig till en vit publik kunde de svarta dansarna inte gärna vara glamorösa. Dessutom lade man deras nummer isolerade från handlingen, så att de lätt kunde klippas bort när filmerna visades i den amerikanska Södern.
I vad mån influeras dagens lindydansare av en estetik som mer än något annat avbildar ”den glada negern”?
——
Andra bloggar om lindy, lindy hop, julafton, Kalle Anka, rasism, svarta, USA
Lärarna på den här kursen försöker få oss att dansa tandemcharleston mer upprätt, och klagar på att vi böjer oss fram. Jag stirrar dumt på dem. Alla andra lärare som försökt få oss att verkligen luta framåt i charleston. Alla killar jag dansat med som försökt föra tandemcharleston, där den som för alltså står rakt bakom den som följer, väst ”böj dig framåt”! Okej det är nog inte så många killar som sagt så, men fullt tillräckligt många ändå. Den vackra svarta amerikanska flickan som förde i nybörjarmedel på Herräng hade helt rätt : det syns så väl när tjejen inte trivs. Då rätar hon på sig.
