”Är det någon som åkt Vasaloppet?”

En sån fråga till en kurs sjukgymnaststudenter skulle förmodligen resultera i att någon säger ”nej, men jag har cyklat Vättern runt”. En grupp biomedicinare som får en sån fråga bara tittar på varandra. Hur kan karln tro att någon här skulle ha fått för sig att åka Vasaloppet?

På min tid var arbetsuppgifterna till seminarieserien helt och hållet baserade på en fiktiv snubbe vars namn jag glömt som åkte Vasaloppet. Han förbrände socker från blåbärssoppan, bröt ner sitt glykogen i muskel och lever och fick mjölksyra. Mot slutet av loppet förbrände han fett, och så fick man skäl att gå in på glukoneogenes. Nu när jag repeterar kursen för att äntligen beta av omtentan sisådär tio år senare är Vasaloppet bara kvar i en bisats i en av uppgifterna, och det är nog klokt. Att försöka beta av alla kemiska reaktioner som kroppens celler ägnar sig åt som led i ämnesomsättningen via Vasaloppet blir lite lite krystat.

Det värsta

Det värsta med att gå en heltidsutbildning men jobba så mycket att man inte hinner med sig är att man så lätt står där och skäms för allt man inte kan, men som man känner att man borde kunna.

Jag kände på samma sätt när jag gick biomedicin, i och för sig. Men då var problemet att jag var så usel på att sätta mig ner och plugga. Jag tillhör dem som gled igenom grundskolan utan att behöva plugga, och jag gick en inte särskilt krävande tvåårig utbildning på gymnasiet. Nackdelen med att ha haft lätt för sig när man kommer till högskolan eller universitetet är att man aldrig blivit van vid att plugga. Men vet inte riktigt hur man gör, och man är inte van vid att sätta sig ner och faktiskt göra det. Ångest över vad man inte gör är inte alltid något som hjälper, ibland tvärtom.

Trapporna i Korsikas berg

Jag kände en gång en människa som hade ett något udda sätt att gå uppför trappor: han lutade sig bakåt och drog sig uppåt med armstyrka. Jag tyckte det såg jättemärkligt ut. Strategin kan nog ha haft en del att göra med att han var ordentligt överviktig. När jag kände honom var han nere på ”nästan 100″, vilket fortfarande är alldeles för mycket för en man under medellängd.

Det här var innan jag började läsa till sjukgymnast och därmed nörda in mig på olika sätt att röra sig, men olika sätt att gå uppför trappor hade jag ändå redan reflekterat över. Jag har nämligen gått en vandringsled vid namn GR 20 på Korsika.

Att vara en letare

Det finns fler skäl till att jag var en misslyckad biomedicinare, men ett av de största är att jag inte är bra på att labba. Molekylärt labbande är petgöra. Man ska veta på förhand exakt vad man ska göra och utföra det utan misstag. Jag är en sådan människa som gärna går ut ur en affär och viker av åt höger, kommer på efter tio steg att jag ju skulle åt vänster varför jag vänder på klacken och sätter av åt andra hållet… jag känner mig fram. Fipplar och letar. Exakta handgrepp som man i förväg vet exakt hur de ska utföras, det ligger generellt sett inte för mig.

Handlag är ett hantverk

I det något svårdefinierade ämne som heter ”sjukgymnastik” ska vi bland annat lära oss att hitta muskler, skelett och senor på varandra. Vi ska också träna oss i handlag och attityd till patienter – så heter det i alla fall, och jag förstår att den uppmaningen behövs. Mellan varven går vi går lös på varandra som rena övningsobjekt, med fokus enbart på muskler och skelettdetaljer. Då hamnar fokus någon annanstans än på människan framför en och det känns, för den som tar emot. Handlaget försvinner.

Konsten att gå i trappor

Jag är anmärkningsvärt mycket svagare i vänster ben än i höger, det vet jag sen sjukgymnastbesöket. På en session i plugget där vi bland mycket annat skulle studera varandras gång uppför och nerför ett trappsteg fick jag veta att jag gör mycket annorlunda på de bägge sidorna. Det har säkert ett samband med att jag är olika stark i benen. Sen gick jag nerför trapporna från femte våningen där jag ätit lunch… vänta nu. Vad gör jag när jag går nerför trappan?

Aikidomänniskor tjatar massor om centrum… varför pratar de så sällan om bäckenet?

De flesta människor står lite väl långt bak mot hälarna, sade läraren. De flesta skulle må bra av att lägga vikten lite längre fram. Inte jag, tänkte jag. Jag vet ju om att jag lutar mig för långt framåt.

Innan sessionen i kroppsmedvetandeträning var slut stod jag där med vikten långt fram under hålfoten. Framåtlutad? Njaej. Jag brukar nog vara framåtböjd. Det är där det sitter. I höften, i tonus i vissa muskler. Inte i balansen, i tyngdpunkten.

Kroppsmedvetandeträning för mina fötter

Under första terminen ska vi ha fyra lektionspass – eller träningspass – i något som kallas basal kroppskännedom, BK. Det är en sjukgymnastisk metod från början utvecklad för användning inom psykiatrin, som numera används även vid långvarig smärta och lite annat. Stora delar av innehållet är snott från tai chi/qi gong, bara klätt i en mer västerlandiserad språkdräkt. Sjukgymnaststudenter bör lära sig förstå sig på den egna kroppens funktion, det är ganska givet, och det finns många plan att ta itu med den saken på.