Plågsam vetenskapshistoria: HeLa

Då och då avstår Rebecca Skloot från att redogöra för vad hon kan och väljer att skildra saker genom okunniga människors ögon. Det är på många sätt ett bra grepp. Skloots skildring av berättelsen om Henrietta Lacks vars cancertumör blev till cellinjen HeLa – den första odödliga cellinjen skapad från mänskliga celler – utgår från Henriettas efterlevande anhöriga: fattiga svarta människor. Hennes barn visste inte vad en ”cell” var för nånting och hade inte stor chans att förstå vad det betydde när de fick veta att delar av deras mamma fanns vid liv i laboratorium. Mötet mellan denna familj och vetenskapen – och inte minst villkoren för detta möte – är bokens tema.

Smärtfysiologi, placebo och smärtkurser

Varje gång det står ”en undersökning i Tyskland visade att” vill jag ha en referens så jag kan nosa upp originalartikeln, men vetenskapliga arbeten finns inte listade ens längst bak i boken. Jag får väl inse att jag inte är bokens målgrupp. Kroppens vrede. En bok om smärta av sjukgymnasten Britt Bragée och smärtläkaren Björn Bragée är en bok för patienter. De skriver för en läsare som har haft ont länge och kommer att ha ont ganska länge till, och som förmodligen redan har ganska många läkarbesök bakom sig där läkarna inte kunnat hjälpa.

Bokens innehåll är synnerligen blandat. Här finns råd om hur man på optimalt sätt utnyttjar sina läkarbesök, beskrivningar av orsak till sömnproblem vid smärta om råd om sömn, beskrivningar av olika sjukdomar som medför långvarig smärta, skildringar av olika behandlingar och mycket mer. Om ”vanlig” sjukgymnastik nämns inte så väldigt mycket. Britt Bragée är inriktad på diverse ”sidospecialiteter” såsom Feldenkrais, så givetvis innehåller boken text om att uppmärksamt träna sig på att göra effektiva rörelser utan onödigt arbete. Styrketräning då? Bra för en del smärtpatienter, direkt dåligt för andra

Smärtböcker med grälla omslag

Att ha studieuppehåll och kunna köpa framtida kursböcker för nöjesläsning är lyx – en lyx jag behöver unna mig.

Det här är ingen bok som sjukgymnaststudenterna förväntas läsa de första terminerna. Smärta och smärtbehandling är kurslitteratur i en påbyggnadskurs, för folk som redan har sjukgymnastexamen, och används även i lite andra utbildningar på KI. Det har precis kommit en ny upplaga – jag köpte den äldre, begagnad. Sånt är ibland kap och ibland snudd på bortkastade pengar. Nu är det här ingen kursbok jag behöver, då kan det göra mindre att det inte är senaste upplagan. Jag ville ha något som förklarar saker på lite djupare fysiologiska plan än vad sjukgymnaststudenterna får lära sig på andra terminen, men tycker väl kanske att den här boken inte går in på riktigt så mycket mekanismer och sambandsbeskrivningar på molekylär/cellnivå som jag vill ha.

Det är lite jobbigt att de förutsätter att alla är så friska

”Ni är ju så unga och friska allihop.”

Hur många av lärarna i ämnet sjukgymnastik har sagt så? Tre-fyra stycken, tror jag. Varför säger de så? Vad vill de med det? Ja, huvuddelen av studenterna är unga – om än inte purunga, det är en relativt blandad kompott. Men vad är lärarna ute efter när de säger så?

Fasta och vätskebrist

För länge sen gick jag en ”överlevnadskurs”, en sån där miniversion över en helg med bara en övernattning. Vi fick inget att äta utöver vad vi lyckades skrapa ihop av rötter och en synnerligen oaptitlig gegga gjord på lavar. Utöver att samla rötter, koka lavgröt, fixa fram drickbart vatten och tända eld utan tändstickor skulle vi lära oss bygga vindskydd och stoppa ner små grankvistar i marken att ligga på för att isolera.

Instruktören, som till vardags var militär och höll liknande (fast givetvis mycket längre och tuffare) övningar med lapplandsjägare och andra människor i gröna kläder tjatade på oss om att vi skulle dricka. Instruktören förklarade för oss att mat dels innehåller mer vatten än man tänker på men framför allt bildas mycket vatten när kroppen förbränner maten. När man inte äter måste man därför dricka mycket mer än annars. Vi drack tallbarrste i mängd, rent som det var och smaksatt med enstaka lingon. På morgonen den andra dagen var det ändå ett par personer som mådde illa och kräktes, vilket instruktören förklarade med vätskebrist.

Ända sen den kursen har jag hållit det för en stor sanning att om man inte äter måste man kompensera med att dricka ordentliga mängder vatten, mer än man får i sig av ren törst.

Träningsuppehåll och studier på halvfart

Till slut orkade jag inte träna på halvfart. Ett pass i veckan kan vara en okej underhållsdos för den som kommit någon vart i sin träning, men för mig just nu är det mest frustrerande. Det som fällde avgörandet var nog ändå träningstiderna. Kombinationen arbetstider och studier där man oftast finns i plugget från morgonen till en bit in på eftermiddagen gav mig kontinuerlig sömnbrist, som jag sov igen lagom tills det var dags att bygga upp den igen. Träningstider som ligger 20-22 gjorde inte saken bättre.

”Är det någon som åkt Vasaloppet?”

En sån fråga till en kurs sjukgymnaststudenter skulle förmodligen resultera i att någon säger ”nej, men jag har cyklat Vättern runt”. En grupp biomedicinare som får en sån fråga bara tittar på varandra. Hur kan karln tro att någon här skulle ha fått för sig att åka Vasaloppet?

På min tid var arbetsuppgifterna till seminarieserien helt och hållet baserade på en fiktiv snubbe vars namn jag glömt som åkte Vasaloppet. Han förbrände socker från blåbärssoppan, bröt ner sitt glykogen i muskel och lever och fick mjölksyra. Mot slutet av loppet förbrände han fett, och så fick man skäl att gå in på glukoneogenes. Nu när jag repeterar kursen för att äntligen beta av omtentan sisådär tio år senare är Vasaloppet bara kvar i en bisats i en av uppgifterna, och det är nog klokt. Att försöka beta av alla kemiska reaktioner som kroppens celler ägnar sig åt som led i ämnesomsättningen via Vasaloppet blir lite lite krystat.

Det värsta, del två

Det värsta med att plugga heltid, jobba halvtid och inte hinna med sig är att man skäms. Skäms över att inte hinna med, över att kunna sakerna så dåligt. Jag hade inte tänkt sitta på sådan undervisning i halvstora grupper som kallas ”seminarier”, där det är meningen att studenterna ska vara aktiva, och vara rädd för att öppna munnen för att inte göra bort mig. Känna att de frågor jag vill ställa säkert ska anses dumma av en del.

Som sjukgymnaststudenter brukar

”Ni är ambitiösa. Som sjukgymnaststudenterna brukar.”

Det var någon av våra lärare som sade det, men jag minns inte vem. Formuleringen minns jag dock väl, för jag har funderat mycket på den.

Brukar just sjukgymnaststudenter vara mer ambitiösa än andra studenter på ett medicinskt universitet?

Varför?

Hos oss är det tydligen rätt normalt att hoppa in på labbar och liknande från tidigare kurser som man missat eller av annat skäl önskar upprepa. Man har redan lämnat in någon skriftlig uppgift som kompensation för det missade obligatoriska momentet, så det är inte det det är fråga om. Så funkade det inte på biomedicin… men biomedicinarna utbildas inte för ett människovårdande yrke där man ska hantera patienter. Det är lite skillnad.

Hur funkar sjuksköterskostudenter? Läkarstudenter? Jag har ingen aning.

Anatomy Trains

I mitt googlade på skumma små fotmuskler snavade jag över en blogg tillhörande en gyminstruktör (utbildad idrottslärare mm), Erik Börjesson. Det är inte såna sajter jag brukar surfa runt på, men i senaste inlägget länkade han till en bild av hur muskler på kroppens baksida sitter ihop via bindväv. Wow! Anatomi med sammanhang. Men gud så spännande.

Det värsta

Det värsta med att gå en heltidsutbildning men jobba så mycket att man inte hinner med sig är att man så lätt står där och skäms för allt man inte kan, men som man känner att man borde kunna.

Jag kände på samma sätt när jag gick biomedicin, i och för sig. Men då var problemet att jag var så usel på att sätta mig ner och plugga. Jag tillhör dem som gled igenom grundskolan utan att behöva plugga, och jag gick en inte särskilt krävande tvåårig utbildning på gymnasiet. Nackdelen med att ha haft lätt för sig när man kommer till högskolan eller universitetet är att man aldrig blivit van vid att plugga. Men vet inte riktigt hur man gör, och man är inte van vid att sätta sig ner och faktiskt göra det. Ångest över vad man inte gör är inte alltid något som hjälper, ibland tvärtom.

Sista labben

Fysiologilabbar är konstiga… inte en pipett så långt ögat kan nå. Vi ska ut och springa, eller i vart fall ägna oss åt ”motion av valfri intensitet” i en timme. Utan frukost. Sen äta antingen bara fett, kolhydrater eller proteiner, och så mäta blodsockret massor av gånger.

Trapporna i Korsikas berg

Jag kände en gång en människa som hade ett något udda sätt att gå uppför trappor: han lutade sig bakåt och drog sig uppåt med armstyrka. Jag tyckte det såg jättemärkligt ut. Strategin kan nog ha haft en del att göra med att han var ordentligt överviktig. När jag kände honom var han nere på ”nästan 100″, vilket fortfarande är alldeles för mycket för en man under medellängd.

Det här var innan jag började läsa till sjukgymnast och därmed nörda in mig på olika sätt att röra sig, men olika sätt att gå uppför trappor hade jag ändå redan reflekterat över. Jag har nämligen gått en vandringsled vid namn GR 20 på Korsika.

Att vara en letare

Det finns fler skäl till att jag var en misslyckad biomedicinare, men ett av de största är att jag inte är bra på att labba. Molekylärt labbande är petgöra. Man ska veta på förhand exakt vad man ska göra och utföra det utan misstag. Jag är en sådan människa som gärna går ut ur en affär och viker av åt höger, kommer på efter tio steg att jag ju skulle åt vänster varför jag vänder på klacken och sätter av åt andra hållet… jag känner mig fram. Fipplar och letar. Exakta handgrepp som man i förväg vet exakt hur de ska utföras, det ligger generellt sett inte för mig.

Stress, Portrait of a Killer

En dokumentär från National Geographic, om stress och dess samband med sociala hierarkier.

Anatomisk förvirring

Jag skaffar anatomiplanscher och sätter upp på väggen. Jag köper bättre anatomiböcker, för den som rekommenderas som kursbok är faktiskt rätt oanvändbar. Tar ut ett par semesterdagar, så jag ska hinna plugga både till fysiologitenta och omtenta i anatomi. Planerar att plugga anatomi under julsemestern, även om det betyder att jag inte hinner med fysiologin utan får ta den senare. Jag gick upp på tentan enbart eftersom tentan är ett inlärningstillfälle – det är dumt att inte göra det.

Handlag är ett hantverk

I det något svårdefinierade ämne som heter ”sjukgymnastik” ska vi bland annat lära oss att hitta muskler, skelett och senor på varandra. Vi ska också träna oss i handlag och attityd till patienter – så heter det i alla fall, och jag förstår att den uppmaningen behövs. Mellan varven går vi går lös på varandra som rena övningsobjekt, med fokus enbart på muskler och skelettdetaljer. Då hamnar fokus någon annanstans än på människan framför en och det känns, för den som tar emot. Handlaget försvinner.

Två år i varje klass

Jag gick till tentan med tanken ”det är ett inlärningstillfälle”. Att gå upp på praktiska tentor när man inte är tillräckligt förberedd är fruktansvärt jobbigt, inför läraren! och inför de andra i tentagruppen! ännu värre. Men att inte gå upp är dumt. Alltså gick jag dit.

Hållningskorrektion?

Hållningskorrektion, stod det på Powerpointbilden som en av de åtgärder man som sjukgymnast kan tänkas vidta vid besvär i armar och axlar. Åhå! Vad kan då den tänkas bestå av? Styrketräning av relevant muskulatur och kroppsmedvetandeträning, sade läraren.

Revbensbrott, frysta ärter och skogspromenader

Exet bröt tre revben förra vintern, i februari. Det tog ända tills i maj innan han var tillbaka på jobbet på heltid igen. Tre månader för revbensbrott, är inte det ovanligt lång tid? Jo, det är det.

Konsten att gå i trappor

Jag är anmärkningsvärt mycket svagare i vänster ben än i höger, det vet jag sen sjukgymnastbesöket. På en session i plugget där vi bland mycket annat skulle studera varandras gång uppför och nerför ett trappsteg fick jag veta att jag gör mycket annorlunda på de bägge sidorna. Det har säkert ett samband med att jag är olika stark i benen. Sen gick jag nerför trapporna från femte våningen där jag ätit lunch… vänta nu. Vad gör jag när jag går nerför trappan?

Aikidomänniskor tjatar massor om centrum… varför pratar de så sällan om bäckenet?

De flesta människor står lite väl långt bak mot hälarna, sade läraren. De flesta skulle må bra av att lägga vikten lite längre fram. Inte jag, tänkte jag. Jag vet ju om att jag lutar mig för långt framåt.

Innan sessionen i kroppsmedvetandeträning var slut stod jag där med vikten långt fram under hålfoten. Framåtlutad? Njaej. Jag brukar nog vara framåtböjd. Det är där det sitter. I höften, i tonus i vissa muskler. Inte i balansen, i tyngdpunkten.

Kroppsmedvetandeträning för mina fötter

Under första terminen ska vi ha fyra lektionspass – eller träningspass – i något som kallas basal kroppskännedom, BK. Det är en sjukgymnastisk metod från början utvecklad för användning inom psykiatrin, som numera används även vid långvarig smärta och lite annat. Stora delar av innehållet är snott från tai chi/qi gong, bara klätt i en mer västerlandiserad språkdräkt. Sjukgymnaststudenter bör lära sig förstå sig på den egna kroppens funktion, det är ganska givet, och det finns många plan att ta itu med den saken på.

Vetenskapsmannens sinnelag, konstnärens handlag och humanistens sinnelag

De säger till oss att de vill att vi som sjukgymnaststudenter ska utveckla vetenskapsmannens sinnelag, konstnärens handlag och humanistens sinnelag (a mind as a scientist, a hand as an artist and a heart as a humanist). Jag kommer omedelbart att tänka på KTH:s devis Vetenskap och konst, där ”konst” inte står för konstnärlighet utan för den hantverksmässiga delen av ingenjörsskapet.

Vetenskapen och jag

Jag har i dagsläget ett människovårdande yrke, men jag är inte vare sig pedagog eller terapeut/behandlare – i vart fall inte än. Jag jobbar med gamla och jag läser till sjukgymnast, vilket är andra gången jag pluggar på Karolinska institutet. Jag är biomedicinare sedan förut, en utbildning extremt fokuserad på medicinsk forskning, och jag har forskat. Jag var doktorand i ett par år, i ett labb inriktat på hjärt/kärlsjukdom, men avbröt med ett brak.

Människokroppen i rörelse

När man lär ut basala kampsportsrörelser känns de ofta väldigt onaturliga för nybörjaren. (Jag talar här om trad-arter, mönster/formbaserad träning.) Med tiden kan det som till en början kändes helt avigt bli enkelt och naturligt för utövaren. Man vänjer sig, förstås, men det är också så att nybörjaren inte hittar det enkla och naturliga sättet att göra rörelsen på. En enkel instruktion om vilka vinklar man ska ha sina leder i kan utföras på olika sätt, med olika muskler, med mer eller mindre synligt olika resultat.

Jag leker PBI, och läser om Feldenkrais istället för att plugga anatomi

Jag har släppt alla krav på att klara av den här utbildningen i full hastighet. Det kommer inte att gå, inte när jag är tvungen att jobba för att försörja mig. Det var jätteskönt att släppa ett par ton stress och börja om med nya tag. När jag inte längre måste stoppa i mig material på übereffektiva sätt kan jag unna mig att ha roligt med studierna istället för att bara råplugga.

”Och så ställer vi oss upp och rör lite på kroppen”

Om du varit på en föreläsning där föreläsaren gör en kort paus och vill att alla ska ställa sig upp och röra på sig vet du hur pinsamt det brukar bli. Man vill inte. Det känns fånigt.

Men i en kurs för sjukgymnaststudenter kan föreläsaren göra sånt utan vidare, och få gensvar. Det är bara att mata studenterna med information om vad som händer i deras kroppar när de ställer sig upp, och när de för omväxlingens skull för axlarna bakåt istället för framför kroppen. Gruppen kommer att göra precis som du vill, med inlevelse dessutom eftersom de intresserat känner efter vad som händer.

Kontakt och balansaspekter

En kommentar fick mig att grubbla lite extra på det där med min usla balans (mätt i förmåga att stå på ett ben har den förblivit urdålig) kontra de aspekter av aikido som jag faktiskt blev riktigt bra på. Aikidotekniker jobbar ständigt med balans, både den egna och träningspartnerns… så hur går det här ihop?

Lite om balans

Jag har rätt dålig balans och har väl alltid haft, men det blev värre när mina fötter brakade ihop. Jag var ut och dansade på fredagkvällen, men var fruktansvärt vinglig på fötterna. Det gick inte bra. Sen var det tango- och polskekurs lördag och söndag, med dans lördag kväll… när mina fötter fortfarande gjorde ont fast jag bytt till lågklackat visste jag att nu har jag gått över en gräns. Nu har något hänt med mina fötter. Något som inte var bra.

Fötternas benstruktur är förstärkt med massor av bindväv, får vi lära oss. Bindväv som håller formen på fötterna. Om ligament i mina fötter töjts ut är det inte så konstigt om balansen försämras… skelettbenen ligger inte optimalt i förhållande till varandra. Plattorna som maskinen jag står på har blivit lite instabila (koloss på lerfötter.) Rimligen får mina muskler jobba mer än förut för att behålla min balans, när ”underlaget” blivit lite ostadigt. Kanske de till och med har sämre vinklar att jobba utifrån – jag har inte koll på alla fotens egna småmuskler, och lär väl inte få det heller såvida jag inte går någon specialkurs inriktad på just fötter.

Fotens anatomi

De flesta sjukgymnaststudenter brukar tycka rätt illa om att lära sig fotens anatomi – läkarstudenter ännu mer så, kan vi förmoda. Den är så komplicerad. Två leder i själva fotleden, en som gör så man kan vicka foten upp och ner och en som gör att man kan vicka den i sidled… massor av ben, som sitter ihop så tajt att lederna däremellan inte är särskilt rörliga. Och massor av bindväv, för att hålla ihop konstruktionen.

Dagens lilla besvikelse

De där gymnastiksalarna är inte alls alltid öppna. I princip ska de nog vara låsta, även om det slarvas en del. Ska jag använda dem och deras mattor och speglar får jag passa på tillfället, när det ges. Men något regelbundet ska jag inte räkna med.

Att analysera rörelse

Det är riktigt spännande saker vi lär oss. Första sessionen i ämnet ”sjukgymnastik”, i halvklass dvs ca 30 personer, innehöll att gå runt i ring och undersöka undersöka olika aspekter av hur normal gång funkar. Sånt här skulle jag utan vidare kunna gå kurs för att lära mig och betala för det, bara för att det är kul!

Jag tar mina målsättningar i handen, skrynklar ihop dem till en liten boll och siktar på papperskorgen

Vad var det nu för mål jag hade. Tre år tills grunderna sitter såpass så jag skaffat mig verktyg till att analysera alla möjliga och omöjliga Bujinkan-tekniker jag kan råka på… och ett år tills jag har en hygglig BBT-mässig fallteknik… det kommer inte att bli så.

Gympasal med speglar och yogamatta

Där man utbildar sjukgymnaster finns gymnastiksalar, små men många. På åtminstone ett ställe har jag sett en stor hög med yogamattor hänga över en ställning… här skulle man kunna. När jag har tid över, när det blir ett hål, eller när man egentligen är färdig för dagen.

Kommer folk förbi när jag skäms alltför mycket över mina usla yoko nagare får jag väl gå över till att rulla framåt. Det kan jag göra när vem som helst ser på, och även på hårt golv.

Ena väggen är täckt med speglar. Kanske jag skulle ta och kolla upp hur min sanshin ser ut?

Nå men då har jag möjlighet. Sen är det som vanligt upp till mig.

Nog får jag medge att det är lite stressande

Från att inte ha jobbat heltid till att jobba och plugga totalt drygt 150%.

Ställa om sig till att gå upp tidigt på morgnarna. Det är visserligen mindre än ett år sen mina arbetsdagar började kl 7 och jag var tvungen att kliva upp rent ohemult tidigt, men jag acklimatiserar mig fort och lätt till kvällsjobb och till att sova halva förmiddagarna. Jag känner en lätt stress inför tanken på att aldrig kunna sova ut helt mellan jobbkväll och pluggdag – nu jobbar jag ju inte alla kvällar och det bör inte bli mer än två nätter i rad med för lite sömn…  Med min sena träning blir det tre kvällar i rad, förresten.

Inte nu heller

Jag har haft semester, och visserligen inte varit bortrest särskilt långt men ändå flängt runt en del. Det har inte blivit något tränat, alls – och det har faktiskt varit ganska skönt. Två helt träningsfria veckor, det är nog inte så dumt ibland.

Nu i kväll upptäckte jag att ena stortån är ond stel och bråkar, av något skäl. Nej den kan jag nog inte rulla med, bara att stå över träningen på tisdag. Torsdag jobbar jag och på söndag ska jag ut i skog och mark, så det blir ingen träning då heller.

Nåja. Tre träningsfria veckor, det är inte extremmycket. Rätt många tar sig träningsfritt hela sommaren… jag har inte tränat styrke heller de här veckorna, och funderar en del på hur jag ska göra med det kortet. Ska jag verkligen tro på att jag har tid och motivation för att hålla ut med den träningen?

Det ska bli upprop idag, på eftermiddagen. Upprop och lite information. Jag har skaffat kursböcker och bläddrat lite, och tycker det ser överkomligt ut. Fysiologikursen är till rätt stora delar en ytligare repetition av vad jag redan lärt mig – med undantag för rörelseapparaten, där kan jag verkligen inte mycket. Sen tillkommer de praktiska ämnena. Till att börja med ska vi bland annat lära oss hitta var muskler och nerver sitter på folk. Det känns ganska spännande faktiskt.