”Är det någon som åkt Vasaloppet?”

En sån fråga till en kurs sjukgymnaststudenter skulle förmodligen resultera i att någon säger ”nej, men jag har cyklat Vättern runt”. En grupp biomedicinare som får en sån fråga bara tittar på varandra. Hur kan karln tro att någon här skulle ha fått för sig att åka Vasaloppet?

På min tid var arbetsuppgifterna till seminarieserien helt och hållet baserade på en fiktiv snubbe vars namn jag glömt som åkte Vasaloppet. Han förbrände socker från blåbärssoppan, bröt ner sitt glykogen i muskel och lever och fick mjölksyra. Mot slutet av loppet förbrände han fett, och så fick man skäl att gå in på glukoneogenes. Nu när jag repeterar kursen för att äntligen beta av omtentan sisådär tio år senare är Vasaloppet bara kvar i en bisats i en av uppgifterna, och det är nog klokt. Att försöka beta av alla kemiska reaktioner som kroppens celler ägnar sig åt som led i ämnesomsättningen via Vasaloppet blir lite lite krystat.

Det värsta

Det värsta med att gå en heltidsutbildning men jobba så mycket att man inte hinner med sig är att man så lätt står där och skäms för allt man inte kan, men som man känner att man borde kunna.

Jag kände på samma sätt när jag gick biomedicin, i och för sig. Men då var problemet att jag var så usel på att sätta mig ner och plugga. Jag tillhör dem som gled igenom grundskolan utan att behöva plugga, och jag gick en inte särskilt krävande tvåårig utbildning på gymnasiet. Nackdelen med att ha haft lätt för sig när man kommer till högskolan eller universitetet är att man aldrig blivit van vid att plugga. Men vet inte riktigt hur man gör, och man är inte van vid att sätta sig ner och faktiskt göra det. Ångest över vad man inte gör är inte alltid något som hjälper, ibland tvärtom.

Att vara en letare

Det finns fler skäl till att jag var en misslyckad biomedicinare, men ett av de största är att jag inte är bra på att labba. Molekylärt labbande är petgöra. Man ska veta på förhand exakt vad man ska göra och utföra det utan misstag. Jag är en sådan människa som gärna går ut ur en affär och viker av åt höger, kommer på efter tio steg att jag ju skulle åt vänster varför jag vänder på klacken och sätter av åt andra hållet… jag känner mig fram. Fipplar och letar. Exakta handgrepp som man i förväg vet exakt hur de ska utföras, det ligger generellt sett inte för mig.