Saker man inte ids ta sig för

Jag tänkte att jag skulle ge den där sabelträningen i sportfäktningsklubb en chans till, men jag kom aldrig iväg.

Jag tänkte att jag skulle ta mig iväg till kämpaleken igen. Efter att ha varit där två gånger men ändå inte fått vara med och leka känner jag mig kanske helt enkelt inte så välkommen? Nu är det så läskigt varmt också. Bylta på sig vadderade kläder och plåtbitar för att slåss i den här hettan, nja.

Jag tänkte att jag skulle börja träna capoeria. Jag har sett ut en klubb och skrev till och med in träningstider i almanackan… men jag gick aldrig dit.

Jag tänkte att jag skulle börja om med lindyn. Jag gick och dansade två gånger, varav den första fantastiskt lyckad och den andra mer tjahapp. Efter det har jag inte riktigt idats ta mig iväg.

Jag tänkte börja om med queertangon, och det vill jag väl egentligen också. Men kanske inte just nu.

Jag tror det får bli en slö sommar, där saker blir som de blir. Kanske det blir något tangoaktigt någonstans, och kanske jag till och med försöker dansa något nytt… men jag ska nog avstå från att planera. Saker man inte riktigt ids kanske man faktiskt ska låta bli.

Jag ska ha hobbysemester.

——

Andra bloggar om fäktning, kämpalek, hobbies, pardans, lindy hop, tango, lättja

Hurusom man håller i en sabel

Mitt försök att få lära mig lite om hur sportfäktningen ser på sabel blev inte så lyckade, för instruktören var bortrest. Jag lekte lite med en annan nybörjare - nybörjare på sabel, inte inom fäktsport - och gav sedan upp. Jag som fått testa “riktig” sabel, vars handtag ser ut så här

blev en smula bestört över att sportfäktningens sabel inte hålles som man håller en riktig. Att de ser ut precis som som ett vanligt kavelhandtag, sådana vi använde i duellfäktningen till värja och florett

det visste jag, men ska inte tävlingsvapnen i görligaste mån efterlikna riktiga vapen?

Sabeln griper man på det sätt som de flesta skulle göra intuitivt: man stoppar in fingrarna under bygeln och sluter handen runt. Kavelhandtagen däremot håller man med tummen på ovansidan, pekfingret på undersidan och övriga fingrar krökta runt det. De användes även inom sportfäktningen tills man gick över till det mer stabila pistolgreppet. På affischen från Olympiska spelen år 1900 syns alla tre vapen som används: florett, sabel och värja, alla med likadana raka handtag. Sportsabeln har en större skydd över handen, med en bygel som går ner till handtagets avslutning, men det är enda skillnaden mot övriga sportvapen vad handtaget anbelangar.

Fusk! tyckte jag om sportfäktningens sabelgrepp. Sabeln är ett huggvapen, och vill man ha kraft att hugga i något så ser man till att få hela armen bakom hugget. Då vill man inte hålla vapnet löst inklämt mellan tumme och pekfinger. Att sedan det greppet kan vara ganska löst förutom vid själva träffen, det är en annan femma. Fäktningen måste ju bli helt annorlunda, när greppet om vapnet vrides ett kvarts varv. Det här är för långt ifrån någon slags verklighet för att jag ska ha lust att syssla med det, tänkte jag.

Å andra sidan. Hurpass historiskt riktiga är de enkla kavelhandtagen? Floretten har, till skillnad från värjan, aldrig använts till att sticka hål i folk med, utan enbart till träning och tävling. Ändå har till och med den här gamla floretten, lika tunn som dagens tävlingsfloretter

ett mer komplicerat handtag, anpassat för så kallat italienskt grepp. Det enkla kavelhandtaget som används på lätta klingar inom SCA, den medeltidsförening jag fäktats inom, kanske är hämtat från tidig sportfäktning det med? I så fall är det inte i första hand sportfäktningens grepp om sina sablar jag ska ifrågasätta, utan SCA:s fäktning med lätta vapen som förmodligen är helt ohistoriska. Att man använder dem kanske enbart är för att det är vad som finns enkelt tillgängligt, och som är någorlunda acceptabelt. Ja… förmodligen är det så. Den SCA-fäktning som görs med tyngre klingor är rimligen den enda som är någorlunda historiskt korrekt. Å andra sidan är det ju trevligt att kunna sätta enkla tunna lätta vapen i händerna på nybörjare, innan de går över till tyngre saker.

Jag ska nog inte avfärda sportsabeln ändå, inte riktigt än. Den ska få en chans till. Detta tog mig fyra dygn att komma fram till.

Fäktades verkligen damerna i OS i Paris 1900 iklädda kjol, förresten?

——
Bilderna är samtliga hämtade från WikiMedia Commons, och får användas enligt följande villkor. Sabelhandtaget: CeCill, foto Rama. Den gamla floretten: GFDL. Foto: Roger McLassus. Bilderna på det röda floretthandtaget och OS-affischen ligger inte under någon upphovsrätt.

——

Andra bloggar om fäktning, sabel, florett, SCA

Träningsabstinens

På grund av min arbetsresa har jag missat två söndagar, den dag som är den enda då jag kan träna dels kämpalek och dels sportsabel. Nu har jag bytt bort ett träningspass, annars hade jag inte kunnat träna nu på söndag heller. Jag längtar.

De båda utövningarna krockar, schemamässigt. Jag kommer att bli tvungen att välja. OK jag skulle kunna gå till sabeln direkt efter SCA:s kämpalek, men då är jag helt slut i både armar och hjärna när det är dags för sabeln. Vilket ska jag träna nu på söndag? Eftersom jag ändå blir tvungen att välja är det nog lika bra att skaffa sig en uppfattning om bägge utövningarna så snart som möjligt. Sportsabeln och den klubb där den utövas har jag ännu inte ens sett. Det får nog bli sabel.

Kan det inte bli söndag snart?

——

Andra bloggar om fäktning, sabel, söndag, kämpalek, heavy fighting, SCA, längtan

Svärdsnoder

Mina aikidoinstruktörer sade att svärdet skulle träffa med en bit av eggen som ligger ungefär en decimeter från spetsen. Varför var det ingen som förklarade.

Jag fick lära mig lite om sabelfäktning för ett tag sedan. Det rörde sig inte om sportsabel utan om vapen av 1800-talsmodell samt träningsvapen av plast. Instruktören visade med vilken del av eggen man skulle träffa nämligen där bladet var som tjockast; nu har jag ingen exakt minnesbild av sabelns blad men det rörde sig om någonting mellan en halv och en hel decimeter från spetsen. Jag frågade varför. Man borde ju vilja stå så långt bort från målet som möjligt, av säkerhetsskäl. Ingen visste.

Idag har jag fått en förklaring. Jag vet inte om det är den sanna förklaringen, men det är åtminstone en god teori. Jag har fått se ett tunt svärd skakas så att det vibrerade. Jag vet inte om riktiga svärd var så tunna att de hade riktigt så stor böjlighet, men det spelar mindre roll. Det vibrerande bladet uppvisade nämligen tydliga noder, där det stod stilla. Det är med en sådan nod på svärdet man vill träffa, så att dess färd genom målet inte störs av rörelser i sidled.

—–

Andra bloggar om svärd, aikido, sabel, kämpalek, heavy fighting

Påsklov

FFF - Föreningen för Fäktkonstens Främjande - har tyvärr påskstängt, enligt hemsidan. Alltså får jag vänta en vecka till. Söndagen verkar vara bästa dagen att gå dit för att kika på deras sabelträning.

Jag får nöja med mig kämpalek så länge. Imorgon är det dags. Borde jag vara nervös? Någonstans tycker jag att det inte kan vara värre än det där Bujinkan-passet i Kyoto som gav mig ett blåmörke om en kvadratdecimeter på överarmen. Antingen är det för hårt för mig; i så fall tiger jag och lider, tar det som en (ehm, nånting) och går inte tillbaka. Eller så är det okej, för att människorna är schyssta även om träningsformen är hård. I så fall får jag se till att bygga mig vettig rustning någorlunda fort, för lånerustningen torde ju skydda halvdant. Tur att det är säsong för långärmat.

Läs även andra bloggares åsikter om blåmärken, fäktning, sportfäktning, kämpalek, sabel

Träna hemma

Jag har alltid varit dålig på att träna hemma. Det borde vara lättare att köra lite enkel styrketräning hemma med enkla redskap än att krångla sig iväg till ett gym, men jag funkar tvärtom. Om jag försöker styrketräna hemma, orkar jag en eller två veckor. Om jag inte bara bestämmer mig för utan faktiskt tar mig iväg till ett gym, håller jag ut en eller två månader.

Jag har två saker att träna hemma på just nu. Det ena är stick med värja så att den böjs åt rätt håll. Min böjs nämligen ibland fel, och eftersom den inte är gjord för att böjas åt det hållet blir ett sådant stick hårdare. Jag borde ställe mig och sticka mot en vägg eller dörr, och se till så klingan böjs rätt. Kinkigast är det om man träffar uppåt, då får man kompensera träffvinkeln genom att höja handleden precis i träffen.

Den andra saken jag skulle kunna träna på är en övning med sabel som heter moulinet. Problemet med det är att jag inte har någon sabel. Listan över saker jag skulle kunna skaffa till min fäktning är ganska lång, men sabeln ligger nog i topp just nu. Rättare sagt, sabeln ligger på andra plats men förstaprioriteringen är på väg att lösa sig. På lördag ska vi tillverka gorgeter, alltså halsskydd som behövs till tunga klingor. Sedan borde jag köpa tunga klingor också… egentligen skulle jag vilja ha tre olika sorter. Sen behöver jag armbågsskydd, tjocka handskar, underarmsskydd, och ska jag småningom träna något annat än sabel med hugg behöver jag ännu mycket mera skydd. Jag behöver en större träningsväska, och något som rymmer flera klingor. Jag som inte skulle lägga mera pengar på fäktningen den här terminen…

Jaja. Det ska nog ge sig i sinom tid. Min lista är lång, men jag kan nog ta en två år på mig för att skaffa alla de där prylarna. Sedan vill jag nog ha en bucklare (liten sköld), och göra i ordning en liten cape att parera med, och… inse. Det kommer aldrig att ta slut.

Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, fäktutrustning, sabel

Sablar och andra svärdord

Igår tränade jag sabel för första gången. Äntligen fick jag hugga! och flera av rörelserna kändes direkt igen från aikidons svärdsövningar. Motståndaren eller träningskamraten hugger rakt mot huvudet, möt motståndarens vapen i vinkel så att dennes vapen glider av, gå sen runt och attackera - detta kallas kirikaeshi i aikido. Detaljerna blir lite annorlunda med enhandssvärd men funktionen är densamma. En runtvevande rörelse som heter moulinet, väderkvarn på franska, fick jag mycket beröm för. Inte förrän efter träningen insåg jag vad det var jag gjort tidigare som jag nu hade nytta av. Jag har stått och vevat trästavar av olika längder från sida till sida på liknande sätt, både i aikido och inom Bujinkan.

Sabeln ska man inte hålla för hårt i. Jag som ofta blivit tillrättavisad av mina instruktörer när jag velat lossa greppet lite för att få bättre rörlighet tyckte det kändes jättebra att låta greppet på sabeln glida ner långt bak på handtaget så vapnet får bättre skjuts genom luften. Metallsablarna, som jag fick känna lite på på slutet, kändes förstås mycket bättre än träningssablarna av plast inte minst vad gäller vapnets förmåga att glida i handen. En rätt balanserad metallsabel ställer sig också i rätt vinkel i handen på ett helt annat sätt än en träningsgrunka i plast.

I efterhand har jag lite ågren över att jag faktiskt lyfte upp och vevade lite med det vapen som faktiskt var slipat. Jag tror inte det var jättevasst, men dock. Ingen annan runt ikring har skäl att tro annat än att jag håller på med ett slött träningsvapen, och förvisso går man inte in i folks klingor när de håller på och vevar men… Det här seminariet hölls av vår klubbs nytillskott, vår andra falang som tidigare tillhörde ARMA. “De svartklädda” säger vi nog oftast, eftersom vi har vita fäktjackor och de oftast har svart från topp till tå. De har nog inte riktigt samma nivå på säkerhetstänket som vi. Jag ska komma ihåg det, om jag ger mig in och leker mer på deras domäner framöver.

Titeln på det här blogginlägget har jag snott från ett pepparkaksbygge, som var med i en tävling för ett par år sedan. Det föreställde två svärd i ett ställ, och handtagen var lindade med kolaremmar. Jag tyckte verket var bäst, men den kom bara tvåa i tävlingen.