Praktikan är såvitt jag vet något rätt unikt för tangon. Tango är seriöst, förstår ni. Dansar man tango så tränar man, man går inte bara och tar lektioner och sen ut och lajar lite på dansgolvet. Treenigheten lektioner – egen träning – ut och dansa tycker jag i grunden är mycket sund. På dansgolvet ska man inte tillrättavisa varandra, det är störande och ohyfsat… men någonstans måste man få ge feedback, och någonstans måste man få nöta på allt det där man lär sig på lektioner. Egen träning är viktigt, mer givande än att ta massor av lektioner som man efteråt ändå inte minns kontentan av.

Av en jänkare som tävlat i ballroom fick jag höra att i stora grupper lär man ut turer, teknik lär man ut i privatlektioner. Okej det är i en annan miljö och lite andra omständigheter, men jag började undra om det låg något i det. Kanske man skulle ta privatlektioner, träna på praktika och sen kanske småningom gå ut och dansa? Det var värt att försöka. Privatlektioner nästa!

Ett relativt kort tag tog jag en privatlektion i månaden för Gunilla Rydén. Att jag avslutade experimentet med privatlektioner berodde dels på min ekonomi, dels på att jag inte riktigt tyckte det funkade. Jag borde ta tätare lektioner, men tyckte inte jag hade råd trots att priserna verkligen inte var överdrivna. Dessutom funkade det där med praktikor inte riktigt. På den stora tangoföreningen Tango Nortes praktiker var damöverskottet så stort, så stort – att ta sig fram i den djungeln var inte direkt inbjudande. Och när jag väl hittade någon att dansa med var det inte lätt att bibehålla allt jag borde tänka på i och genom mig själv när jag var upptagen med att följa – och ju mer krångliga saker de förde, desto mer tappade jag bort mig själv.

Varje lektion fick Gunilla föra mig tillbaka till sånt som hon redan lärt mig, men som jag glömt bort. Det kändes inte helt meningsfullt.

Samtidigt måste jag säga att många av de saker hon lärde mig då, faktiskt fastnade – inte så att de satt, men så att jag om inget störde mig kunde plocka fram det. Rent pedagogiskt liknar hon Janne Nevelius, en av mina sista aikidolärare. Bägge jobbar de med mentala bilder för vad man vill uppnå snarare än den fysiska verkligheten. Alla som gått någon kurs för Gunilla har stött på hennes standardmetoder som att tänka sig att benen slutar långt uppe i magen, vid solar plexus ungefär. Jag gillar henne som danslärare, verkligen. När någon pratar om att börja dansa tango men inte vet var, puffar jag alltid för Gunilla. Jag kanske nämner andra organisatörer och lärare också, beroende på vad personen ifråga vill ha, men Gunilla nämner jag alltid.

——

Dansmemoarer, del 22. . Andra bloggar om tango privatlektioner, Gunilla Rydén. Intressant?

Jag kom in på fortsättningskursen, men jag kan inte gå den. Om oklippta tånaglar är boogie woogiens fiende nummer ett, är jobbet fiende nummer två – jag har helt nytt jobb från månadsskiftet, och på grund av diverse omständigheter är det inte riktigt lämpligt att försöka byta bort första jobbarhelgen.

Någon annan gång… somehow, somewhere, someday…

——
Andra bloggar om danskurser och boogie woogie

… kan det verkligen vara någon bra idé för en såpass dansnördig person som jag? Jo, jag tror faktiskt det. Vill han börja dansa är det i alla fulla fall bäst att han gör det med mig, så jag har en chans att påverka honom i min riktning, inte sant?

Buggkurser på nybörjarnivå förmodar jag brukar vara rätt simpla, men även det simpla kan göras på bättre och sämre sätt. Egentligen borde jag söka runt hela dansstockholm efter bugglärare som faktiskt lär ut lite teknik och inte bara turer även på nybörjarnivå… men man är ju bunden av vardagens trivialiteter också. Min första tanke faller på EBBA i Bredäng, men deras nybörjarkurser ligger på helt fel dag för oss. När två personer jobbar på schema, då blir det lite som det blir.

Boogie Lovers har buggkurser på precis rätt veckodagar, måndagar och onsdagar. Geografiskt är det rätt för en av oss. För den andre är Bromma Sportdansklubb det som ligger närmast till hands. Hmm, nybörjarkurs för vuxna och juniorer tillsammans? Kan det bli bra det? Kanske det bara är i samma sal, till samma musik, fast i skilda grupper? Och söndagar… det beror på hur jobbschemat utvecklas, det. Förändring är underbart, man vill inte stå stilla, men ibland är ovisshet jobbigt. Jaja, bestämmer vi oss för något nu lär väl klubbarna ändra sina kursscheman.

Jag tror nog vi ska få ihop det, i alla fall. Och jag ska göra mitt bästa för att inte skrämma slag på stackarn. Skulle han lära sig långsamt och behöva gå om kurser får jag väl joina samma kurs i förarroll… vilket förmodligen skulle göra en del killar helknäckta, men i det här fallet är det nog faktiskt ingen risk för det.

——

Andra bloggar om bugg, dans, danskurser, dansklubbar, jobbschema

Jag letar och letar bland filmklippen på youtube. På den boogie woogie-kurs jag gick lärde de ut samma trippelsteg som i lindyns sexor, ett gåsteg alternativt baksteg kombinerat med två tripplar. Sen användes stegen till att gå hit och dit på olika sätt, men tripplades gjorde det. Därutöver fick vi smaka på någon variant med kickar istället för tripplar – dock inte på samma ställe i steget rakt av, inte som när man kickar i lindy – men det var bara en variant. Boogie woogie ska alltså vara som man dansade till rock på 50-talet, se mitt försök till bluffarens guide inom ämnet… så hur kommer det sig att jag inte kan hitta ett enda jäkla klipp där folk som dansade till rock på 50-talet faktiskt gör trippelsteg?

Okej, det är inte alltid så lätt att se vad folk faktiskt gör. Jag är inte världens bästa på att analysera rörelser jag ser, och filmklippen är ibland av usel kvalitet. Och så hakar filmen ibland upp sig, precis vid fel tillfälle…

Här är Bill Haley med Rip It Up samt en massa duktiga dansare, ur filmen Don’t Knock The Rock från 1956. Nog ser man tydliga lindyelement här och var… men trippelsteg? Kanske om man tar fram lupp eller förstoringsglas. Inte är det vad de gör mest, inte.

Precis i början på denna filmtrailer från när Blackboard Jungle (Vänd dem inte ryggen) var ny dansar ungarna rock på skolgården. (Vänta nu, är det inte bara killar som dansar med varandra? Jo det är väl kanske en pojkskola, men ändå. Vad gör man inte för att få träna, om man faktiskt vill dansa! Tänk om det gick till så nuförtiden – och undrar om det faktiskt gjorde det då.)

Här då. Bill Haley, Razzle Dazzle också ur någon film. Här tycker jag mig se en trippel här och var… men sällan mer än en åt gången, va?

Grundsteg är förenklingar, jag är väl medveten om det. Ändå kliar jag mig i huvudet. Den där fortsättningskursen verkar jag inte komma in på, annars hade jag kunnat fråga lärarna där… jag får väl gå om den där kursen någon gång, i förarroll om inte annat.

——

Andra bloggar om boogie woogie, dans, dansklipp

När det var läger på Iyasaka gick folk ut och åt efter avslutad träning, dusch och bastu. Ingen gick ut varje kväll, men ville man umgås fanns alltid någon annan som var på väg ut för att äta och som bjöd in alla som ville i sällskapet. Det är en del av hur den klubben är uppbyggd, mycket medvetet med exemplen satta från högsta ort – om Urban alltid är in- och medbjudande kommer resten av klubben att bli det också. Lägren hölls i klubbens egna lokaler på Södermalm. Givetvis kom det även många utifrån till Iyasakas läger, både från andra stockholmsklubbar och från andra delar av landet. För oss som tränade på Iyasaka till vardags hölls lägren hemma, vilket var både på gott och på ont. Ibland hände det, om tänkt skippa ett träningsläger, att jag glömde bort datumet och jag drällde in en torsdag- eller fredagsskväll och upptäckte att det var träningsläger – bara att slänga in en hundralapp och vara med. Lärare på lägren var generellt sett de japanska instruktörer som Iyasaka är knutna till via Kobayashi dojo.

Folket på Aikidoklubben gick inte mycket på läger. Gubbarna gick enstaka pass lite här och var, de tyckte de passerat den ålder där man glatt tränar en hel helg eller mer än så. Ett visst fokus på samma instruktörer som de som gällde på Vanadis kunde dock skönjas: Christian Tissier, Franck Noël och Endo sensei, två fransmän och en japan. Treenighetsinstruktörerna gick såvitt jag kunde se så gott som enbart läger för dem. Alla klubbens instruktörer hade passerat den fas där man tränar mycket och går på massvis med läger, och därmed fick inte heller eleverna någon skjuts ut i lägervärlden utan stannade hemma. Det var konstigt, tyckte jag som medan jag bodde i Luleå reste många långa mil till träningsläger. Särskilt bra för klubben kunde det inte vara.

Lägren hölls i en skola med stor gymnastiksal; Vanadis klubblokaler var för små, och dessutom var det flera klubbar som samarrangerade även om folket från Vanadis uppenbarligen stod för största biten av jobbet. En av lägerkvällarna brukade det ordnas fest i Vanadis egna lokaler, men inte med middag utan bara öl och umgänge. Det var långtifrån alla som gick dit – tur det, för alla hade inte rymts. Den stora lägergemenskapen från Iyasaka uteblev, och jag saknade den.

Ett av de första lägerna jag gick på som ny adept i denna franskinspirerade skola var för Franck Noël. Han var stor förebild för en av mina instruktörer på Aikidoklubben, Den ljuse. Jag hoppades att ett läger för Noël skulle kunna förklara den aikidon för mig, som ärligt talat inte var helt lätt att förstå sig på. Där Läraren gjorde sin ikkyo med en rundning över uke, som om han kände efter vilken form uke hade och gled på utsidan av en stor boll, gjorde Den ljuse ikkyon rakt fram över, pang! Som uke måste man då fälla in benen och landa nästan rakt ner istället för framåt. Det krävde en uketeknik jag ännu inte behärskade, men jag förstod inte heller vitsen med denna raka ikkyo. Vid den här tiden var jag extremt upptagen av just sökandet i kontakten. Den här ikkyon syntes mig strida mot de principer jag försökte tillämpa.

Hoppet om Noël som väg till att förstå Den ljuse grusades dock snabbt och effektivt. Noël var ungefär lika svårbegriplig som Den ljuse. Vid ett tillfälle gjorde han teknik på mig för att visa min partner något, och blev missnöjd med hur jag agerade som uke. Det kan ha varit en teknik på yokomenuchi, ett runtgående slag där det är vanligt att börja tekniken med att möta den attackerandes arm med bägge sina i en uppåtgående rörelse. Hur uke sedan agerar efter det skiljer en hel del mellan olika grenar av aikidon, och Noël gillade tydligen inte det jag gjorde utan tyckte jag skulle agera ”normale, eh?” Jag kan garantera att ingen av de instruktörer som instruerade på Iyasakas läger skulle ha uttryckt sig så.

Jag gick inte på fler läger för Noël. Tissier och Endo var hur som helst mer populära instruktörer, med Noël hade jag vare sig tid eller lust.

——
Hela mina budomemoarer. Intressant? Andra bloggar om aikido, träningsläger, Franck Noël

Nog är det symptomatiskt att det i traditionella kampkonster som tränar helt formbundet så gärna talas om improvisation och formlöshet. Sparringarter behöver inte snacka om improvisation, de tränar så mycket på den varan. Inom aikidon heter det takemusu, vilket betyder något i stil med gränslös improvisation. Mycket riktigt är den gren av aikidon som såvitt jag vet använder termen mest ordentligt fixerad vid grundträning, grundträning och mera grundträning. Självklart är grundträning basen för allt, men kan det inte tänkas behövas något mer också för att man faktiskt ska lära sig improvisera utifrån hur situationen utvecklas?

Kampstilen Bujinkan har en intressant lösning på det här. Deras tekniker tränas sällan eller aldrig i fast form från början till slut. Mycket kan bero på hur uke, den som tar emot tekniken, agerar. Aikidon väljer ofta att instruera uke: för att det ska bli naturligt att göra teknik på det här sättet, ska uke göra så här. Inom Bujinkan är det istället upp till den som gör tekniken att fullfölja på något sätt som fungerar här och nu. Om man vill träna på att spela med ukes reaktioner är det nog en nödvändighet, tror jag. Det spelet finns mer av i Bujinkan än i övriga kampstilar jag tränat.

Jag försöker föreställa mig ett aikidopass där uppgiften hela tiden är att hitta den mjukaste vägen ner, oavsett om det blir en ”riktig teknik” eller inte. Skulle det gå bra att träna så eller inte? Jag tror det blir svårt, eftersom aikidon kastat ut det aktiva våldet och därmed gjort sig av med ganska många användbara pusselbitar.

Har jag på ett mer teoretiskt/filosofiskt plan förkastat aikidon? Jag tycker ideologin, i tolkningen ”attacken ska föras till sitt logiska slut där ingen kommit till skada” är vacker, men den har ganska lite att göra med hur aikidoträning brukar se ut. Jag skulle kunna utöva aikido som konstform, men sedd som kampkonst tycker jag aikidons frånvaro av våld är problematisk. Och så är aikidon lite överritualiserad. Jag vet inte om jag någonsin mer kommer att ha energi nog för att lära mig en ny kampkonst från grunden, men Bujinkans sätt att bygga in improvisation i formbaserad träning är mycket intressant.

——

Andra bloggar om aikido, Bujinkan och budo

Man ska inte säga lappar, man ska säga samer. Folk kan ta illa upp. Det är på gränsen till rasistiskt.

Man ska inte säga zigenare, man ska säga romer. Folk kan ta illa upp. Det är på gränsen till rasistiskt

Då borde man väl inte heller säga finnar, utan suomer.

——

Andra bloggar om rasism och ord

Via en webdiskussion hittade jag till MUDIMUMS websida, närmare bestämt deras sida om McDonalds. Jag blev högst betänksam.

MUDIMUMS, som står för ”mat utan djurindustrier, mat utan multinationella storföretag” är ett slags slogan myntad av Miljöförbundet jordens vänner. MUDIMUMS-boken, som listar olika produkters grad av miljövänlighet och märken som saluförs av internationella storföretag som man av olika skäl vill undvika, har funnits sedan 70-talet. Min mamma hade ett exemplar i sitt kök på den tiden giftfritt odlat var något obskyrt som nästan enbart fanns i hälsokostbutikerna och etiska resonemang bakom vegetarianism kunde betraktas som extremism. Vad som då var subkultur och gröna vågen-aktigt har idag blivit poppis och trend – tänk så det har svängt.

Min uppfattning om Jordens vänner och MUDIMUMS är alltså i grunden positiv. Deras websajt listar McDonalds som en av sex storföretag som man särskilt gärna vill undvika vad gäller mat. Jag läser, och jag förstår inte riktigt varför.

Texten börjar med att slå fast att McDonalds är världens största inköpare av nötkött. Jaha, det är ju illa om man är vegetarian, kanske. I meningen efter börjar man prata regnskogar. Därmed får man sagt att ”McDonalds hugger ner regnskogarna!” utan att egentligen säga det. Nu är det så att McDonalds i minst 15 år* använt enbart råvaror till produkter som säljs i Sverige från svenskodlade grönsaker och spannmål och svenskuppfött kött. Redan för 15 år sedan fick ungarna lära sig på dagis att ”McDonalds hugger ner regnskogarna”… jag vill minnas att det kom någon dokumentärfilm som handlade om just nedhuggning av regnskog för uppfödning av biffkor som sedan blev hamburgare. Huruvida just McDonalds varit inblandade i detta eller ej kan jag inte svara på. Kanske de var det, men ändrade policy på grund av uppmärksamheten. I så fall är det väl något bra? Om köpbojkotter ska användas för att straffa synder som företag begått långt tillbaka i tiden, hur ska köpbojkotterna uppmuntra företag att ändra sig?

Andra stycket börjar med att antyda att McDonalds ljuger om varifrån köttet kommer. Sånt vill jag faktiskt ogärna se utan att det på något sätt styrks. Sedan tar man upp varifrån djurens foder kommer, utan att på något sätt visa att kossor som blir McDonalds-burgare i högre utsträckning än andra kossor får foder som odlas på före detta regnskogsmark.

Tredje stycket handlar om de Disney-leksaker som ofta finns i McDonalds Happy Meal. De är tydligen ofta tillverkade i tredje världen, med barn som arbetskraft. Detta kan man ifrågasätta. Samtidigt ställer man företaget till svars för att McDonalds, när barnarbetet uppmärksammades i press och i kampanjer, avskedade barnen som då blev arbetslösa. Jag som trodde det var själva målet för köpbojkotter, att det inte ska löna sig så företagen får avskeda barnen. Om vi slutar köpa sånt som tillverkas av barn är det väl självklart att barnen blir arbetslösa. Hur tänker de egentligen?

Nej, jag har inga band till McDonalds. Jag tycker deras hamburgare smakar fruktansvärt tråkigt, och hade jag barn vore leksaker från Happy Meal något jag gärna höll borta från mina hem. Jordens vänners MUDIMUMS-sida ger dock intryck av hoprafsat kampanjmaterial för redan frälsta, där man inte behöver vara så noggranna med fakta – för av vad som faktiskt står på MUDIMUMS-sidan går inte att avgöra huruvida McDonalds faktiskt är värre än andra storföretag, eller bara ett normalt vinstdrivande företag.

Sidan länkar vidare till en kampanjsajt mot McDonalds, mcspotlight.org, som kritiserar företaget mer detaljerat. Jag har inte granskat den men kanske det finns fog för kritiken, ändå. Resultatet av MUDIMUMS-sajtens svepande formuleringar blir ändå att Jordens vänner tappat trovärdighet i mina ögon, och i det avseendet föll de från bra mycket högre höjd än vad McDonalds kan göra.

—–
* Korrigering: Policyn att råvarorna skulle komma från samma land som burgarna såldes i, gällde för 15 år sedan. Idag verkar man ha gått över till att tycka att europeiskt kött är OK i hela Europa. Se kommentarfältet.

——

Andra bloggar om Jordens vänner, MUDIMUMS, McDonalds, multinationella företag

Jag fick en kommentar om mina budomemoarer här på bloggen att de är ganska utelämnande, både vad gäller mig själv och andra. Den åsikten fick mig att stanna upp ett tag och tänka efter. Ja, jag är mer utelämnande i mina budomemoarer än i resten av mitt bloggande. När jag bloggar om mitt här och nu och skriver exempelvis om hur jag lämnar en aktivitet, tillfälligt eller för gott, skriver jag sällan exakt varför. Jag ljuger inte, men jag berättar inte heller allt.

Den kommentar jag fick gällde om jag förstod rätt främst de träningsmiljöer jag beskriver, där man inte tränar med vem som helst och det krävs en viss social kompetens för att klara sig och ta sig fram. Den som formats i en miljö där alla tränar med alla varje pass utan att det är något snack om saken tycker kanske jag pratar illa om den miljö som inte fungerar så. Om någon kom till hans eller hennes klubb och agerade ”väljigt” skulle det ses som apart, fel, dame dame (vilket betyder ungefär ”dåligt, usch och fy” på japanska).

Men den klubb, stil, organisation eller ställe som valt att utforma sin verksamhet så att väljandet är en del av utövandet har ju valt det själva. Där väljande är comme il faut, är det inte heller tabu att beskriva det… och det finns faktiskt ingenting som säger att man faktiskt måste eller borde träna eller dansa med alla. En del miljöer fungerar så, andra inte. Den som är klok anpassar sig till spelreglerna där han eller hon befinner sig. Jag har inte alltid varit så klok. Dit har mina memoarer inte nått riktigt än, men det kommer. Mina egna fel och brister är en del av berättelsen, det går inte att berätta den utan att till viss del blotta mig själv.

Aikidon är den enda utövning jag ägnat tillräckligt lång tid för att ha särskilt mycket att berätta. I andra kampkonststilar har jag haft korta sejourer om upp till ett år. Där finns sällan skäl att fördjupa mig i mer komplicerade aspekter av klubblivet, sånt uppstår först när man stannar kvar på längre sikt och engagerar sig i klubben. Aikidon var den stora kärleken, och därmed också den svåra separationen. De delar av mina budomemoarer som kommer före och efter aikidon är säkert mer intressant för en del läsare och mindre intressanta för andra, men de kommer av naturliga skäl att ha en känslomässigt lägre temperatur.

Jag förstår varför sånt här ytterst sällan skrivs, varför historier som min så sällan berätts. Budomänniskor har så många lojaliteter. Jag är inte aikidoutövare – jag är en före detta aikidoutövare. Jag har en viss mängd lojalitet mot många av mina tidigare instruktörer och klubbkamrater. De personer jag nämner vid namn är med något enstaka undantag mina tidigare instruktörer, och dem har jag alla frågat om lov – men självklart är min lojalitet inte lika stor som lojaliteten hos den som tränar kvar. Om sådant som varit kan man skriva öppnare än om sådant som är. Nuet kräver större hänsyn än det förflutna, och memoarer som inte är någorlunda öppenhjärtiga är tämligen meningslösa. Människor jag inte kan skildra fördelaktigt nämner jag inte vid namn, men jag skriver så detaljerat som krävs för att berätta min historia.

——
Hela mina budomemoarer. Andra bloggar om memoarer och budo

Går alla människor verkligen plötsligt omkring och spritar händerna? Otroligt. Jag är van arbetsplatser där handsprit ständigt finns till hands även om den kanske inte alltid används så mycket, men nu har handspritsflaskor tydligen dykt upp på toaletterna på helt vanliga arbetsplatser i alla fall enligt Vixxtoria. Jag knackar mig i huvudet och undrar hur galen världen har blivit.

Till att börja med är sprit inte jättebra på att ta kål på virus. Bakterier dör av sprit, så mot bakterier är handsprit mycket effektivt – det är främst därför man alltid spritar så mycket på sjukhus, det det stora hotet är resistenta bakterier. Virus funkar annorlunda. En del slags virus tar skada av ordentliga alkoholhalter medan andra är mindre känsliga, men mot influensavirus har handsprit en helt okej effekt om än inte lika stor som mot bakterier. Dock är spritandet fortfarande helt underlägsen en helt vanlig handtvätt. Virusen förstörs inte av tvål heller, men de försvinner från händerna – de sköjs helt enkelt bort. Ju noggrannare man tvättar, desto färre viruspartiklar finns kvar.

Men sprit efter handtvätt måste väl vara ännu bättre än att bara tvätta händerna? Jo i och för sig. Men i vilka situationer tvättar du händerna? Spritar du händerna efter toabesöket tar du bort dina egna bakterier, alltså de som bor och trivs på din egen kropp. Det är en bra åtgärd för att skydda omvärlden mot sånt du har i dig och på dig. Men vad gäller influensan vill du väl inte i första hand skydda omvärlden från dig – såvida du inte är sjuk, vill säga. För att skydda dig mot influensavirus, förkylningskrafs och liknande ska du tvätta händerna innan du pillar dig i närheten av de kroppsöppningar som sitter i ansiktet och som är virusets väg in i kroppen: ögon, näsa, mun. Tvätta händerna innan du bättrar på läppstiftet, alltså. Tvätta händerna innan du äter din lunch. Undvik att hålla på och gnugga dig i ögonen, och om du måste: tvätta händerna innan. Tvätta händerna efter närkontakt med andra människor, eller undvik närkontakt om du är riktigt hispig. Byt handdukar ofta, använd papper när du är borta. Tvätta händerna innan du snyter bort din allergisnuva – sen kanske du borde tvätta händerna efteråt också, utifall att det i din snuva fanns något mer än bara allergener och immunförsvarsceller. Men det är till för att skydda omgivningen, inte dig.

Å andra sidan undrar jag om man verkligen helt kan undvika att bli smittad av en epidemi med en ny virustyp genom den här typen av hygienåtgärder. Ja, vi kan minska smittigheten i varje enskild situation, men ingen människa kan skydda sig mot andras virus jämt och ständigt och fortfarande ha ett fullgott liv. Eftersom vi har så dåligt skydd mot svininfluensaviruset H1N1 kommer väl så gott som alla att till slut ha haft denna sjukdom, alla utom de som av något skäl inte är känslig för just den här smittan. Genom hygienåtgärder skjuter man upp sitt insjuknande, men till slut ska man väl ändå få den där flunsan – om det är en riktig epidemi, alltså.

Om tillräckligt stor del av befolkningen vaccinerar sig kanske vi kan få ner smittspridningen så lågt att inte ens de som inte vaccinerar sig blir sjuka, eftersom det finns så få som sprider smitta att de helt enkelt inte kommer att träffa på viruset. Men så länge vi inte vaccinerar oss kan inte jag förstå annat än att det enda vi kan åstadkomma med hygienåtgärder är att göra smittspridningen långsammare. Vi motar den stora influensatoppen framåt i tiden, så den dröjer längre och blir flackare. Om svininfluensan sprids ut under exempelvis sex månader eller kanske till och med två hela vintersäsonger istället för att lägga halva befolkningen i sjuksäng samtidigt gör vi en stor samhällsekonomisk vinst.

Jag tror att försäljningsboomen av handsprit mest beror på att vi är vana vid att se konsumtion som lösningen på alla problem. Att den bästa åtgärden mot smittspridning faktiskt kan vara tvålen som redan finns där hemma känns inte så spännande. Dessutom är en ökad handtvätt i befolkningen inget som får nyhetsplats på samma sätt som när handspriten på apoteken tar slut. Därför rapporterar media om sprit och mer sprit, oavsett hur viktig eller effektiv den åtgärden egentligen är. Och därför spritar alltså folk istället för att koncentrera sig på att tvätta händerna.

Jag har en flaska handsprit i min handväska. Hittills har jag använt den flaskan två gånger. I vanliga fall springer jag inte på toa och tvättar händerna innan jag tar en latte på stan, det gör jag nu och den vanan kanske inte vore så dum att ha kvar även sedan hysterin kring baconhostan lagt sig. Jag märker dock att det är ganska besvärligt. Vårt sociala uteliv är inte designat för handtvätt innan man hämtar sin kaffekopp. Vi lär våra barn att alltid tvätta händerna innan de ska äta, men redan i skolbespisningen upptäcker barnen att så gör inte folk – inte när man inte äter i hemmiljö. Handen på hjärtat, hur stor del av dina vänner, bekanta och dejter ställer sig först i toalettkön innan de intar den tjusiga middagen? Inga restauranger i detta land har handfat i anslutning till serveringen, det talar sitt tydliga språk. Om svininfluensan kunde leda till ökad handtvätt före uteätande, kanske även till att arkitekterna ritar in handfat i offentliga miljöer och inte bara på toaletterna så kunde den kanske på sikt göra folkhälsan lite nytta. Ögonblickets ständiga handspritande däremot är en fluga som vi kommer att skratta åt om tre år.

Alltså: sprit är inte lösningen. Tvätta händerna oftare är vad som gäller.

——
Andra bloggar om svininfluensa, smittspridning, hygien, virus