Budomemoarer, del 22

Förutom sina egna små klubbläger med de egna instruktörerna brukade Iyasaka bjuda in de japanska instruktörer man hade band till. Dessa var i första hand Kobayashi sensei, överhuvudet för det nätverk klubbar som kallas Kobayashi dojo som Iyasaka samarbetar med, samt en av nätverkets lärare Igarashi sensei som har dojo en bit utanför Tokyo.

Man tilltalar lärarna med sensei, vilket på svenska blir ungefär “magistern”. I övrigt är umgänget kring Kobbe och Igge väldigt avslappnat och informellt. Av kulturkrockarna kring den berömda japanska hierarkin ses inte ett spår - det vill säga, det finns säkert något om man kommer närmare men på den nivå jag deltog på lägren syns inget sådant alls. Informellt brukar folk prata om dem som Kobbe och Igge. Jag tror det är meningen att de helst inte ska höra detta, men åtminstone Igge torde vara fullt medveten om vad som försiggår. Han har nämligen bott här ett halvår, och förstår en hel del svenska. En gång när jag försökte få till en teknik och utropade “Nä!” chockade han mig med att svara, med utmärkt uttal: “Vadå nä?”

Kobbe brukade komma en gång om året och Igge två. Jag gick på så gott som alla läger. Jag tränade ju kontinuerligt, och under lägret var den vanliga träningen inställd. Inte kunde jag låta bli att träna en hel vecka! och när jag ändå måste betala lägeravgift kunde jag lika gärna gå på allt. Lägren var lite fest också. Varje kväll var det större eller mindre skaror som gick ut efter träningen, ofta tillsammans med den gästande läraren. Läger i trång lokal med halvdan ventilation som gjorde att man svettades extremt mycket, vätskedrivande alkohol på kvällen, nästa dag mer träning precis när kroppen började få vätskebalansen i ordning… någon gång frågade jag mig om jag var riktigt klok. Å andra sidan gick det utmärkt att dricka juice och mineralvatten istället. Standarddrinken när man körde alkoholfritt var att blanda ovan nämnda drycker men den mixen lärde jag mig aldrig att förstå mig på.

Igarashi sensei tränar vid sidan om sin aikido även en svärdsskola vid namn Katori shinto ryu (en gren som visserligen en del andra anser för illegitim och att den inte borde få använda det namnet, men den diskussionen är för specialintresserade). Han har klart bättre koll på sina aikidovapen än många andra, och har även en hel del egna övningar för sig. En del av dem intressade och stannade i minnet. Annars har jag frågat mig om jag rent aikidomässigt egentligen fick ut särskilt mycketav de här lägren. Det är tveksamt, faktiskt. Jag mötte en del aikidoutövare som jag inte annars tränade med, nivån på mattan är alltid hög på läger, men lärde jag mig något direkt av Kobbe och Igge? Det var nog inte särskilt mycket, faktiskt. Å andra sidan kanske lägren främst ska ses som vidareutbildning av klubbens svartbälten och instruktörer, och de övriga får liksom haka på. Jag vet faktiskt inte. På den tiden ifrågasatte jag inte heller vitsen med dem. De var jobbiga men roliga och en del av aikidolivet, helt enkelt.

——

Andra bloggar om aikido, memoarer, träningsläger, Kobayashi, Igarashi

Högermarginalen är ful. Det är alldeles för lite luft mellan de olika elementen, det ser illa ut.

Jag testar mig igenom de designer som erbjuds. En del är extremt engelsk-normativa, har små textsnuttar här och var på engelska och gör om rubrikerna Så Att De Blir Som På Normal Engelska. Huga. Andra erbjuder inte de detaljer jag vill ha, som lista över senaste kommentarer och (helst) kategorimoln. Taggmoln verkar vara vanligare, men nu är det ju kategorier och inte taggar jag har använt.

Förmodligen är det i det här läget man förmodas börja betala för sitt WordPress-bloggande, för att kunna justera designerna med CSS. De är väl inte dumma heller, de som äger det hela.

——

Andra bloggar om bloggande, webdesign, WordPress, CSS

Jag vet många tjejer som inte vill dansa pardans på grund av de könsbundna dansrollerna. “Varför ska det nödvändigtvis vara han som för och bestämmer?” Trots detta är det nästan alltid mycket fler tjejer än killar som vill dansa, vilket får konsekvenser både på dansgolv och på danskurser.

Om det är många fler tjejer än killar på kursen, får tjejerna dansa mindre. Täta partnerbyten ser till så alla får dansa allt som undervisas, men i mindre mängd. Om det någon gång är herröverskott på en kurs brukar killarna efter ett tag bli ordentligt irriterade. Tjejerna däremot är vana. Det är så här det är, helt enkelt.

Ibland försöker man motverka detta genom att ta in stöddansare. Killar/förare får gå gratis på kurser på lägre nivå än den de egentligen skulle gå, eller så får de gå flera kurser på samma nivå för samma pris som en. Eftersom förarrollen är mycket tuffare än följarrollen i början kan detta synas logiskt. Eftersom det bästa sättet att lära sig följa är att dansa med duktiga förare, kan stöddansarna möjligen ses som en kompensation för att dansundervisningen ofta inte är anpassad till tjejernas behov. Jag har dock hört påstås att stöddansare i gruppen är döden för killarnas självförtroende. Om man vill att inte bara de duktigaste killarna ska lära sig dansa, bör man i så fall inte ta in stöddansare. Det här kan jag inte bedöma, men jag hoppas att de danslärare som tänker så ser till att aktivt undervisa följarrollen på kurserna.

Om man inte vill ha tjejöverskott på sina kurser kan man se till så man bara tar in så många tjejer, som det finns killar anmälsa. Eftersom många vill gå kurser tillsammans, antingen för att de redan dansar ihop eller för att de är ett par privat, brukar man då tillämpa paranmälan där de som anmäler sig tillsammans går före singelkön. I tangon brukar man ofta dansa större delen av kursen med den man anmält sig med, vilket har sina konsekvenser. I de flesta andra sammanhang är dock paranmälan bara en teknisk anmälningsabrovink, och då gäller det att känna killarna för att få anmäla sig tillsammans med dem. Om man spetsar till det lite kan man säga att det blir din social kompetens som avgör hur lätt du kommer in på kursen.

Varför är det då så många fler tjejer som vill dansa? Dels klassas dans som en kvinnlig aktivitet, på samma sätt som de flesta idrotter är manliga trots att det finns damklasser på tävlingarna. Sedan har ju tjejerna oftast lättare för att lära sig dansa, vilket förmodligen mest beror på att de redan har dansat mera när de kommer till sin första danskurs - en annan pardans, eller disco, eller bara studsat till musik hemma. Men vi ska inte heller glömma att förarrollen är så mycket mer krävande i början. Där man som nybörjarföljare växlar mellan att vara uttråkad och att ha roligt, får nybörjarföraren kämpa för att prestera. Det brukar sägas att män är mycket mer prestationsinriktade. Om detta gäller även pardans får vi kom konstatera att den könsskillnaden är för liten för att uppväga skillnaden i prestationskrav på tjejer och killar som börjar dansa.

Hur man än vänder och vrider på det är könsobalansen i dansvärlden är ett elände, och ännu mer på dansgolvet än på kurs. Jag har sett två riktigt hopplösa nybörjarkillar i lindy hop envetet dansa vidare, och faktiskt bli riktigt bra. Det är sånt som gör mig glad att se. Samtidigt kan jag tycka att det är ganska elakt att kräva av de här killarna att de ska hålla reda på takten och räkna in, när de har fullt upp att hålla reda på sin kropp. I min ideala dansvärld skulle alla börja med att lära sig följa, och börja föra först när man har lite grundläggande koll på vad det här med pardans är för något. Alla borde tjäna på det, rent dansmässigt alltså. Alla utom de som tycker att de 1800-talsmässiga könsbundna dansrollerna är något naturligt. Personligen har jag svårt att förstå hur detta ända in på 2000-talet kan vara det förhärskande synsättet.

——

Andra bloggar om dansundervisning, pardans, dans, dansroller, föra, följa, kvinnoöverskott, könsroller

Budomemoarer, del 21

När jag hälsade på släkten i Umeå passade jag på att träna några pass hos den lokala aikidoklubben. Det skedde en gång medan jag bodde i Luleå, och minst en gång sedan jag flyttat till Stockholm. Efter den sistnämnda träningsomgången reflekterade jag över att jag inte tränat en enda sväng med någon enda av klubbens hakamabärare. Jag hade förvisso inte särskilt ansträngt mig för att få träna med högre graderade, utan högg den som satt närmast precis som jag brukade. I den här klubben fungerade det visst annorlunda.

Iyasaka som klubb var oerhört generös mot nybörjare. Det fanns massor av hjälp att få av duktigt folk, nybörjarna erbjöds mycket plats, och människor blev i största allmänhet respektfullt bemötta. Jag bör dock medge att med mitt gamla aikidoideal i sinnet idealiserade jag detta en hel del. Jag såg min Iyasakaverklighet genom lätt rosenfärgade glasögon. Riktigt så idealiskt som jag ville att det skulle vara, var det nog inte.

En del saker var svårare än andra att få hjälp med även hemmavid. Till dessa hörde vapenövningarna. På Iyasakas jo- och bokkenpass tränade man hela passet med samma person - och då blev det förstås viktigare vem man tränade med. När det blev dags att “bjuda upp” på jo- och bokkenpasset var de flesta redan upptagna, överenskommet i förväg eller via blickar medan man satte sig ner. Detta tog mig ett tag att inse, men när jag gjorde det blev jag paff. Hur stämde det här med Iyasakas ideal?

Även vissa vanliga tekniker fick de tränande att agera annorlunda än annars. Koshinage, höftkast, var en sådan då de som var snäppet ovanför i nivå gärna vände sig till andra på samma nivå eller högre. Det berodde förstås på att de själva kände sig osäkra, och ville träna med någon de hade bättre chans att få till tekniken tillsammans med. Det var inte svårt att inse. Samtidigt blev krocken mellan hur nybörjarna servades och hur vissa saker lite senare var så svåra att få hjälp med ganska stor. När jag småningom lämnade klubben befann jag mig nog fortfarande i det stadiet att jag grubblade över denna krock, fast då hade saker hunnit få skarpare konturer.

——
Andra bloggar om aikido, Iyasaka, generositet, nybörjare, träning

När det talas om självförsvar för kvinnor fokuserar man alltid på den okände våldtäktsmannen. Detta gäller de återkommande artiklarna i kvällspress med våldstekniker gärna beskrivna som “trick” eller “knep”, såväl som kurser med mer seriöst anslag. Överfallsvåldtäkter är det som kvinnor är rädd för och och den rädslan begränsar ofta deras liv, så det kan ju synas logiskt. Det paradoxala är att den farligaste platsen för en kvinna rent statistiskt faktiskt är hennes hem, och den mest trolige våldsverkaren pojkvän, äkta man eller före detta. Vad gäller en äkta eller oäkta man rekommenderas det att aldrig slå tillbaka. “Gå inte ifrån den mannen - spring så fort du kan! och gå aldrig tillbaka.” Siktar alla dessa kurser i självförsvar bredvid målet? Feministiskt självförsvar innehåller mycket mer än bara våldstekniker, men när det pratas och tränas våld är scenariot fortfarande den okände angriparen. Är även det feministiska självförsvaret ute och cyklar?

En man som överfaller en okänd kvinna förväntar sig ett lätt offer, och kan oftast förväntas ge sig om offret är onödigt besvärligt. Detta är vad det feministiska självförsvarets våld syftar till: att inte vara ett lätt offer. Målet är inte att vinna en kamp, utan att klara sig undan våldtäkt.

En man som misshandlar sin kvinna är en helt annan situation, där gäller andra regler. Jag kände en kvinna med uppövad förmåga att gå på ägg för att inte väcka mannens vrede, särskilt när han druckit. Ändå var det inget riktigt utpräglat misshandelsäktenskap. När jag kände dem låg den senaste misshandeln långt bort i tiden och jag tror inte att det var så många gånger, men mannens humör styrde hennes vardag. Kunde man bryta mönstret innan det gick så här långt?

Det här borde vara det viktigaste området vad gäller självförsvar för kvinnor. Hur förhindrar eller åtminstone minskar en kvinna risken för att hamna i en situation att bli misshandlad eller våldtagen av den hon borde kunna lita mest på? Så tänker ju ingen om sitt eget liv, inte kommer jag att råka ut för en så otäck karl inte! Det är alltid andra som råkar ut för sådant. Inte jag, och ingen som jag känner… Hur konstruerar man en kurs i att undvika detta, mer än att man säger “stanna aldrig hos en karl som slår dig, för har han slagit en gång kommer han att slå två och sedan har han brutit ner dig, så att du tror att det är ditt eget fel och du inte klarar av att gå”?

Kvinnomisshandel, liksom annan partnermisshandel, byggs i regel upp under en längre period, där rollerna förändras och positionerna successivt flyttas tills det blir möjligt för den part som är i överläge att misshandla. Kanske man kan bryta rollspelet innan man kommer till den hotande våldssituationen? Hur gör man då det? Genom att träna sig i att sätta gränser, kanske. Att lära sig känna var ens egna gränser finns, och att förstå att man inte mår bra av att låta folk träda över dem. Att tillåta sig att bli förbannad om ens gränser kränks, istället för att acceptera. Att lära känna sina egna möjligheter att bruka våld om så skulle vara. Att se sig själv som värd att försvara, och inte som ett offer… så kanske man kan minska risken att hamna där med en misshandlande man överhuvudtaget?

Om man inte ser sig tvingad att stilla acceptera mindre kränkningar, är risken mindre att man blir utsatt för stora. Därför rollspel och övningar på temat identifiera en kränkning, lära känna sina gränser och markera dem. Därför just feministiskt självförsvar, istället för kurs med jujutsutricks arrangerad av närmaste jujutsuklubb. Därför.

——

Huvuddelen av denna text skrev jag ursprungligen i en tråd på Budo- och kampsportsforum. Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, våld, misshandel, våldtäkt, sätta gränser

Inspirerad av bloggaren Kronberg som tipsar om att Google numera tillhandahåller automatöversättning, tänkte jag låta mina kära läsare ta del av mitt mest lästa blogginlägg sådant det ser ut om om man googleöversätter det till engelska, och sedan tillbaka till svenska igen.

Jag noterar imponerat att googleöversättningens programvara lärt sig termen “socialt kön”.

——

Läs även andra bloggares åsikter om översättning, automatöversättning, google, pardans, socialt kön

Budomemoarer, del 20

Efter sommar och hösttermin i Iyasaka fanns första tillfället för mig att gradera. Åsa hade någon månad innan frågat mig i omklädningsrummet vilken grad jag tänkte ta, och jag blev förvånad. Skulle jag verkligen få bestämma det själv? Jag var ju den som en gång i tiden börjat träna karate med tanken att gradera i halva tanken jämfört med “alla andra”. Å andra sidan var det viktigt för mig att visa, kanske mest för mig själv, att min träning i Luleå under provisoriska förhållanden ändå fört mig någonvart. På Iyasaka tog elever som tränat flitigt under sin nybörjartermin ofta de två lägsta graderna samtidigt, på samma sätt som i min första karateklubb. Jag ville gärna sikta snäppet högre, vilket betydde att gå direkt på fjärde kyu.

Jag minns att jag upplevde den tjej som skulle gradera till samma grad som jag och som jag tränade lite med efter passen för att förbereda graderingen som slarvig i sin inställning. Hennes uppfattning om graderingsförberedelse var att se till så hon kunde identifiera vilken teknik som var vilken, och om någon var okänd skaffa sig grundläggande hum om hur den skulle utföras. Aikidons tekniker är jämfört med karatens mycket krångliga. När man förbereder en karategradering består grundteknikerna inte av en hel serie moment som man måste memorera innan de kan nötas in i kroppen. Vad teknikerna heter och hur de ser ut vet man redan. Mina graderingar inom Shotokan hade lärt mig att inför gradering vill man försöka uppnå perfektion, efter bästa förmåga. Riktigt så funderade det nog inte här, men det hade jag svårt att ta till mig.

Jag tog i alla fall min fjärde kyu och var nöjd. Jag tog småningom min tredje och var också ganska nöjd, men sedan stannade min graderingstakt upp. Till andra kyu var det så många krångliga tekniker, som jag inte kunde få att kännas i närheten av bra. Skulle jag verkligen gå upp på gradering med tekniker som jag behärskade så dåligt? Jag sköt på min andrakyugradering, och när jag började förbereda den hoppade jag av inför själva graderingen. Det upprepade jag minst en gång till. Sista gången berodde delvis på en konflikt med min pojkvän, som såsom svartbälte fick vara med och bedöma kyugraderingarna. Jag tyckte inte om att få höra skvaller därifrån om vad folk sagt om min gradering, och jag tyckte inte att han skulle vara med och bedöma mig. De gånger det hölls graderingar men jag inte själv skulle gradera tillhöll klubbens små festligheter, med obligatorisk utgång på lokal efteråt. Tills jag började graderingsvägra gick jag alltid på dem. Först tränade man några pass, och efter graderingen skulle graderingen alltid firas.

Jag var alltså en besvärlig elev som inte graderade när klubbens huvudinstruktör Urban tyckte att jag skulle. Det var ju också frågan vem som bestämde när jag skulle gradera. Eftersom jag från början fick bestämma själv vilken grad jag skulle gå upp i, borde jag väl få bestämma min graderingstakt själv även i fortsättningen? så länge jag inte gick för fort, förstås. Så verkade det dock inte fungera. Detta mysterium genomskådade jag aldrig helt men jag tror att så länge det kombineras med flitigt tränande, anses det i denna klubbkultur bra att vilja gradera snabbt. Att låta folk ha viss inverkan över sin graderingstakt kan vara ett sätt att se om de vill visa framfötterna eller ej. Som synes valde jag motsatsen.

Att jag slutligen tog mig samman och tog min andra kyu berodde nog mest på att alltför många som börjat träna inte bara efter mig utan även efter att jag kommit till klubben började passera mig i gradskalan. Jag insåg att jag inte gärna kunde se snett på folk för att de anpassat sig till systemet men inte jag, så då fick jag väl se till att gradera. Till den här graderingen förberedde jag mig nästan inte alls, och kom att tveka på flera saker som jag egentligen kunde. Jag fick graden, men jag var inte nöjd. I efterhand tror jag att mitt missnöje egentligen inte alls handlade om själva graderingen utan om något annat, om samma saker som fick mig att inte vilja gradera och som småningom fick mig att söka vidare.

——
Andra bloggar om aikido, gradering, Iyasaka

Budomemoarer, del 19

På vägen hem till studentrummet på Gärdet traskade jag förbi Tudor Arms för att se om det var öppet. Det var det inte, för åtminstone på den tiden stängde de redan elva. På vägen till den stängda puben mötte jag en man, som på långt håll visade att han tänkte stänga vägen för mig. Han var ännu ganska långt borta men vi befann oss i samma kvarter, det fanns ingen tvärgata att vända in på. Om jag gick över till andra sidan gatan, skulle han förstås bara följa efter. Vända och springa vägrade jag. Dessutom är jag ingen vidare sprinter. Jag bestämde mig för att gå rakt fram utan att ändra tempo, och sen i sista stund ta ett steg åt sidan och slinka förbi.

När jag försökte slinka förbi grep mannen mig om handleden. Huruvida han sade något till mig eller inte minns jag inte, men om han gjorde det var det något i stil med “vart är du på väg?” Jag vände hela kroppen emot och sade Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig, som en gammal grammofonskiva som fått en repa och hakat upp sig. Han släppte mig, och jag gick vidare.

Det där att upprepa vad man vill som en trasig grammofonskiva - för er som minns vinylen - är en av de tekniker jag lärde mig på min första kurs i feministiskt självförsvar. Vänd hela kroppen emot, stadig kroppsposition, säg vad du vill ska ske. Det finns inget som helst skäl att ge sig in i diskussion. “Jag vill att du släpper mig!” kan besvaras med “Det vill du nog inte alls”, eller kanske “Men det vill inte jag”. Den tjatiga trasiga grammofonskivan lämnar inget utrymme för invändningar, samt gör att man själv behåller initiativet. Det är ingen standardlösning som funkar jämt, men i ett litet batteri av kommunikationsstrategier fyller den sin plats.

När det här skedde hade jag tränat aikido något i stil med två år. Jag trodde mig inte om att kunna utföra aikidoteknik i verkligheten, och mitt nuvarande jag tror att mitt dåvarande jag hade rätt. Däremot var jag oerhört van vid att bli fasthållen i en handled. Att hålla kvar en människa mot hennes vilja är en klar kränkning, men ett grepp om min handled gör mig inte i sig särskilt rädd. Jag var kvarhållen, men jag visste att jag hade hela kroppen fri och användbar. Jag ignorerade fasthållningen och fokuserade på honom. Han ville se mig rädd. Det tänkte jag inte bjuda på.

Mitt nutida jag vet också vad det var för fel på min taktik att gå förbi och bara glida åt sidan. Uttryckt i aikidotermer är tenkan utan irimi en omöjlighet. På mer vardaglig svenska: för att kunna glida förbi hade jag behövt störa honom på något sätt. Kanske det räckt att bara se upp och säga något, men om samma sak hänt idag hade jag nog satsat på att skrika och samtidigt göra en gest mot hans ögon. Om jag förmått honom att backa lite, kroppsligt eller mentalt och förstås gärna bägge, då hade jag kunnat glida förbi.

Inte förrän nu när jag skriver det här, många år efteråt, reflekterar jag över att jag vägrade se på mannen. Jag vände hela kroppen mot men jag såg honom inte i ögonen utan på den del av kroppen som befann sig i min egen ögonhöjd, gissningsvis bröstkorgen. Efteråt hade jag ingen som helst uppfattning om hur hans ansikte såg ut, och jag brydde mig inte heller. Han var historia. Att vägra se på honom måste ha varit en del av mitt psykiska försvar, men varför kan jag inte riktigt säga. Kanske jag var rädd att inte verka lika beslutsam om jag gav erbjöd honom min blick, det som brukar kallas själens spegel. Kanske jag gick in i mig själv för att inte låta honom locka mig ur mina föresatser, för att inte lämna över initiativet. Jag vet inte.

Efteråt blev jag ganska arg. Förmodligen hade det aldrig utvecklats till något farligt och rimligen var hans enda syfte att skrämma mig, för att han tyckte det var roligt - men ändå. Tänk så många tjejer som efter en sådan här sak aldrig skulle våga gå ensam på stan nattetid! En sån jävla… (fyll i med valfritt invektiv). När ilskan runnit av mig var jag ändå på något sätt ganska nöjd. Jag hade försvarat mig och det hade gått bra. Förmodligen hade det aldrig blivit särskilt farligt oavsett, även om jag aldrig kan veta, men jag jag mycket nöjd över att inte ha givit honom nöjet att titta på flickan som förgäves sliter i den handled där hon sitter fast och tigger om att bli frisläppt. Jag hade vunnit, och för det tackade jag både min aikido och min helgkurs i feministiskt självförsvar. Jag fortsatte att röra mig ensam på stan när det passar mig att göra så. Jag har aldrig behövt ångra det.

Det här var första och enda gången jag behövt försvara mig mot fysiskt angrepp. Förhoppningsvis blir det aldrig fler än så.

——

Ellis Amdurs essä om irimi, där han bland annat säger “tenkan is always preceded by irimi”. Andra bloggar om självförsvar, feministiskt självförsvar, aikido, angrepp

Kinomichi är en tränings- eller konstform som inte riktigt ryms inom begreppet “budo”, trots att den är utvecklad ur aikido. Filmen är från en fransk skola. Ju fler varv jag tittar på den, desto mindre klok blir jag på om jag skulle gilla det här eller ej.

Ur budosynpunkt finns massor att säga förstås, massor av negativa saker - men kinomichi är inte budo, så det är irrelevant. Jag som ser vad jag brukar kallas “den dansigaste aikido som finns i Sverige” som “min” aikido tilltalas något oerhört av tanken på dansliknande aikidoformer, såväl som aikidoliknande dansformer.

Under hela min aikidotid predikades vikten av att söka sig nedåt. Mina sista år lärde jag mig metoder för att rota mig i marken genom kroppens egen inre strukturer, att utnyttja dess mekanismer på bra sätt. Dessa kinomichi-utövare står på så oerhört raka ben, och kan väl aldrig någonsin uppleva någon kontakt med marken? Snarare trippar de omkring, nästan som om de hela tiden svävar några millimeter ovanför den.

Med några få undantag ser de utövande ut som planeter som snurrar runt på egen hand, utan särskilt mycket kontakt med den andre. De behåller sitt eget centrum, och får aldrig tag i den andres. Det är svårt att urskilja någon intention med rörelserna. Den som gör tekniken är så försiktig så försiktig med den andres kropp, vill inte påverka dess hållning alls. Resultatet blir att kontakten uteblir - så det det i vart fall ut för mig.

Jämfört med andra filmer jag sett med kinomichi tar de mycket fall i den här skolan, och de faller bra. De faller även högt och läraren gör till och med en koshinage, höftkast. Om han inte ursprungligen är skolad i aikido, då blir jag förvånad! Där eleverna rör sig i samma långsamma tempo genom hela teknikerna - om det nu ska kallas tekniker - så accelererar och retarderar han på sätt som gör rörelserna levande.

Hakaman, byxkjolen, är ett opraktiskt klädesplagg som jag är glad att slippa. Varför använder de den… varför. Den är ju bara jobbig.

Jag skulle väldigt gärna testa kinomichi, men betvivlar att jag i längden skulle vara nöjd med arten. Däremot skulle jag gärna konstruera en liknande dansig konstform, en icke-budo, baserad på min egen aikido. Vad tror ni om det som framtidsplan? Ta mig ner till Frankrike och träna kinomichi i något år, återvända hem, skapa min egen syntes, hålla svindyra lektioner och bli rik.

Kanske inte.

——

Andra bloggar om kinomichi, ki no michi, aikido, dans

Budomemoarer, del 18

När nybörjaren försöker förstå och imitera en aikidoteknik brukar han eller hon tänka mest på sina händer. Det är ju med händerna man trycker eller drar i den andre, och dessutom benämnes teknikerna ibland “grepp”. Trots detta är denna angreppspunkt en återvändsgränd. Att tänka att man trycker, drar och sliter är ingen bra utgångspunkt för god aikidoteknik. För egen del kom jag inte ur det stadium där jag fokuserade på mina händer, förrän någon gång under min första termin på Iyasaka. Att det tog så lång tid skyller jag på min torftiga aikidomiljö, samt förstås det faktum att jag inte var någon begåvad nybörjare.

Småningom insåg jag vikten av fötternas position. Jag är inte helt säker men detta kan ha varit mitt första större utvecklingshopp, ett sådant som är så tungt medan man är inne i det. Att stå på rätt punkt i förhållande till den som tar emot tekniken kom att uppta mitt aikidosinne ett tag framåt. Aikidogrund för nybörjare á la Nishio har olika stegkombinationer i de olika teknikerna, medan grund á la Kobayashi lärs ut med ett fåtal stegvarianter som appliceras på de samtliga grundtekniker. Med tiden lär man sig att anpassa steglängd och detaljer efter omständigheterna, så att tekniken finslipas. Rätt placering på mattan, det var en viktig upptäckt som jag sedan finslipade tillämpningen av under alla mina tio aikidoår. Långt efter att jag upplevt vikten av att stå på rätt plats kunde jag formulera en för mig väsentlig aikidosanning: om greppet är svårt att ta, beror det nio gånger av tio på att man står fel. Man kan kämpa och slita med sitt grepp, men så länge man står på fel plats får aldrig till det. Står man rätt, blir greppen däremot lätta att hitta.

Nästa större upptäckt handlade om min egen kropps riktning. Att korrigera min riktning så att magen pekar rakt mot den som tar emot tekniken var ett förvånansvärt stort kliv framåt. Jag förmodar att den största vinsten med detta är att man får sina händer rakt framför kroppen, där man är som starkast och farbror Newtons mekanismer kan utnyttjas till ens fördel. Då tänkte jag inte alls i de banorna, och överhuvudtaget grubblade jag inte över varför ditt eller datt var viktigt eller bra. Jag bara noterade att det var det, och koncenterade mig på sådant som jag upplevde förbättrade min teknik.

Ett tag efter min tredjekyugradering började andra påpeka att jag kändes tyngre. Jag är inte säker på att jag själv upplevde någon skillnad, men där bör ha hänt någonting. Exakt vad och hur, det vet jag däremot inte.

En gång under mina sista aikidoår hörde jag någon fråga Ulrika Bosaeus från Vanadis aikidoklubb hur lång tid det tar innan man kan röra sig fritt som aikidoutövare, och hon svarade prompt: Ungefär två år. En såpass exakt tidsangivelse förvånade mig, men jag kom fram till att hon nog har ganska rätt. Så som aikido normalt undervisas kan nybörjaren i början knappt ens gå. Man lär ut positioner och ställningar som kräver ganska mycket träning innan man hittar balans och logik i dem, så de känns naturliga. I aikido står man oftast med fötterna på nästan rak linje bakom varandra, som en sportfäktare. Innan man kan röra sig så krävs det en hel del träning. Ja, oftast tar det nog ungefär två år att inte bara ha släppt det greppfixerade stadiet utan också vara fri i tajming och avståndsbedömning. Jag började min aikidoträning med en sommar i en ki-aikidoklubb där allt, vad jag minns, tränades i flöde. Att hitta tillbaka till det där med flöde tog sin tid. Min sista tid på Iyasaka tror jag att jag kämpade med flöde och med mer statisk träning lite huller om buller, utan att vara helt klar över skillnaden.

Händer, fötter, riktning, tyngd, flöde. Jag vet inte hurpass typisk den utvecklingssekvensen är, men jag kan tänka mig att den är någorlunda vanligt.

——

Andra bloggar om aikido, utveckling, träning, händer, fötter, riktning, tyngd, flöde