När det var läger på Iyasaka gick folk ut och åt efter avslutad träning, dusch och bastu. Ingen gick ut varje kväll, men ville man umgås fanns alltid någon annan som var på väg ut för att äta och som bjöd in alla som ville i sällskapet. Det är en del av hur den klubben är uppbyggd, mycket medvetet med exemplen satta från högsta ort – om Urban alltid är in- och medbjudande kommer resten av klubben att bli det också. Lägren hölls i klubbens egna lokaler på Södermalm. Givetvis kom det även många utifrån till Iyasakas läger, både från andra stockholmsklubbar och från andra delar av landet. För oss som tränade på Iyasaka till vardags hölls lägren hemma, vilket var både på gott och på ont. Ibland hände det, om tänkt skippa ett träningsläger, att jag glömde bort datumet och jag drällde in en torsdag- eller fredagsskväll och upptäckte att det var träningsläger – bara att slänga in en hundralapp och vara med. Lärare på lägren var generellt sett de japanska instruktörer som Iyasaka är knutna till via Kobayashi dojo.

Folket på Aikidoklubben gick inte mycket på läger. Gubbarna gick enstaka pass lite här och var, de tyckte de passerat den ålder där man glatt tränar en hel helg eller mer än så. Ett visst fokus på samma instruktörer som de som gällde på Vanadis kunde dock skönjas: Christian Tissier, Franck Noël och Endo sensei, två fransmän och en japan. Treenighetsinstruktörerna gick såvitt jag kunde se så gott som enbart läger för dem. Alla klubbens instruktörer hade passerat den fas där man tränar mycket och går på massvis med läger, och därmed fick inte heller eleverna någon skjuts ut i lägervärlden utan stannade hemma. Det var konstigt, tyckte jag som medan jag bodde i Luleå reste många långa mil till träningsläger. Särskilt bra för klubben kunde det inte vara.

Lägren hölls i en skola med stor gymnastiksal; Vanadis klubblokaler var för små, och dessutom var det flera klubbar som samarrangerade även om folket från Vanadis uppenbarligen stod för största biten av jobbet. En av lägerkvällarna brukade det ordnas fest i Vanadis egna lokaler, men inte med middag utan bara öl och umgänge. Det var långtifrån alla som gick dit – tur det, för alla hade inte rymts. Den stora lägergemenskapen från Iyasaka uteblev, och jag saknade den.

Ett av de första lägerna jag gick på som ny adept i denna franskinspirerade skola var för Franck Noël. Han var stor förebild för en av mina instruktörer på Aikidoklubben, Den ljuse. Jag hoppades att ett läger för Noël skulle kunna förklara den aikidon för mig, som ärligt talat inte var helt lätt att förstå sig på. Där Läraren gjorde sin ikkyo med en rundning över uke, som om han kände efter vilken form uke hade och gled på utsidan av en stor boll, gjorde Den ljuse ikkyon rakt fram över, pang! Som uke måste man då fälla in benen och landa nästan rakt ner istället för framåt. Det krävde en uketeknik jag ännu inte behärskade, men jag förstod inte heller vitsen med denna raka ikkyo. Vid den här tiden var jag extremt upptagen av just sökandet i kontakten. Den här ikkyon syntes mig strida mot de principer jag försökte tillämpa.

Hoppet om Noël som väg till att förstå Den ljuse grusades dock snabbt och effektivt. Noël var ungefär lika svårbegriplig som Den ljuse. Vid ett tillfälle gjorde han teknik på mig för att visa min partner något, och blev missnöjd med hur jag agerade som uke. Det kan ha varit en teknik på yokomenuchi, ett runtgående slag där det är vanligt att börja tekniken med att möta den attackerandes arm med bägge sina i en uppåtgående rörelse. Hur uke sedan agerar efter det skiljer en hel del mellan olika grenar av aikidon, och Noël gillade tydligen inte det jag gjorde utan tyckte jag skulle agera ”normale, eh?” Jag kan garantera att ingen av de instruktörer som instruerade på Iyasakas läger skulle ha uttryckt sig så.

Jag gick inte på fler läger för Noël. Tissier och Endo var hur som helst mer populära instruktörer, med Noël hade jag vare sig tid eller lust.

——
Hela mina budomemoarer. Intressant? Andra bloggar om aikido, träningsläger, Franck Noël

Nog är det symptomatiskt att det i traditionella kampkonster som tränar helt formbundet så gärna talas om improvisation och formlöshet. Sparringarter behöver inte snacka om improvisation, de tränar så mycket på den varan. Inom aikidon heter det takemusu, vilket betyder något i stil med gränslös improvisation. Mycket riktigt är den gren av aikidon som såvitt jag vet använder termen mest ordentligt fixerad vid grundträning, grundträning och mera grundträning. Självklart är grundträning basen för allt, men kan det inte tänkas behövas något mer också för att man faktiskt ska lära sig improvisera utifrån hur situationen utvecklas?

Kampstilen Bujinkan har en intressant lösning på det här. Deras tekniker tränas sällan eller aldrig i fast form från början till slut. Mycket kan bero på hur uke, den som tar emot tekniken, agerar. Aikidon väljer ofta att instruera uke: för att det ska bli naturligt att göra teknik på det här sättet, ska uke göra så här. Inom Bujinkan är det istället upp till den som gör tekniken att fullfölja på något sätt som fungerar här och nu. Om man vill träna på att spela med ukes reaktioner är det nog en nödvändighet, tror jag. Det spelet finns mer av i Bujinkan än i övriga kampstilar jag tränat.

Jag försöker föreställa mig ett aikidopass där uppgiften hela tiden är att hitta den mjukaste vägen ner, oavsett om det blir en ”riktig teknik” eller inte. Skulle det gå bra att träna så eller inte? Jag tror det blir svårt, eftersom aikidon kastat ut det aktiva våldet och därmed gjort sig av med ganska många användbara pusselbitar.

Har jag på ett mer teoretiskt/filosofiskt plan förkastat aikidon? Jag tycker ideologin, i tolkningen ”attacken ska föras till sitt logiska slut där ingen kommit till skada” är vacker, men den har ganska lite att göra med hur aikidoträning brukar se ut. Jag skulle kunna utöva aikido som konstform, men sedd som kampkonst tycker jag aikidons frånvaro av våld är problematisk. Och så är aikidon lite överritualiserad. Jag vet inte om jag någonsin mer kommer att ha energi nog för att lära mig en ny kampkonst från grunden, men Bujinkans sätt att bygga in improvisation i formbaserad träning är mycket intressant.

——

Andra bloggar om aikido, Bujinkan och budo

Man ska inte säga lappar, man ska säga samer. Folk kan ta illa upp. Det är på gränsen till rasistiskt.

Man ska inte säga zigenare, man ska säga romer. Folk kan ta illa upp. Det är på gränsen till rasistiskt

Då borde man väl inte heller säga finnar, utan suomer.

——

Andra bloggar om rasism och ord

Via en webdiskussion hittade jag till MUDIMUMS websida, närmare bestämt deras sida om McDonalds. Jag blev högst betänksam.

MUDIMUMS, som står för ”mat utan djurindustrier, mat utan multinationella storföretag” är ett slags slogan myntad av Miljöförbundet jordens vänner. MUDIMUMS-boken, som listar olika produkters grad av miljövänlighet och märken som saluförs av internationella storföretag som man av olika skäl vill undvika, har funnits sedan 70-talet. Min mamma hade ett exemplar i sitt kök på den tiden giftfritt odlat var något obskyrt som nästan enbart fanns i hälsokostbutikerna och etiska resonemang bakom vegetarianism kunde betraktas som extremism. Vad som då var subkultur och gröna vågen-aktigt har idag blivit poppis och trend – tänk så det har svängt.

Min uppfattning om Jordens vänner och MUDIMUMS är alltså i grunden positiv. Deras websajt listar McDonalds som en av sex storföretag som man särskilt gärna vill undvika vad gäller mat. Jag läser, och jag förstår inte riktigt varför.

Texten börjar med att slå fast att McDonalds är världens största inköpare av nötkött. Jaha, det är ju illa om man är vegetarian, kanske. I meningen efter börjar man prata regnskogar. Därmed får man sagt att ”McDonalds hugger ner regnskogarna!” utan att egentligen säga det. Nu är det så att McDonalds i minst 15 år* använt enbart råvaror till produkter som säljs i Sverige från svenskodlade grönsaker och spannmål och svenskuppfött kött. Redan för 15 år sedan fick ungarna lära sig på dagis att ”McDonalds hugger ner regnskogarna”… jag vill minnas att det kom någon dokumentärfilm som handlade om just nedhuggning av regnskog för uppfödning av biffkor som sedan blev hamburgare. Huruvida just McDonalds varit inblandade i detta eller ej kan jag inte svara på. Kanske de var det, men ändrade policy på grund av uppmärksamheten. I så fall är det väl något bra? Om köpbojkotter ska användas för att straffa synder som företag begått långt tillbaka i tiden, hur ska köpbojkotterna uppmuntra företag att ändra sig?

Andra stycket börjar med att antyda att McDonalds ljuger om varifrån köttet kommer. Sånt vill jag faktiskt ogärna se utan att det på något sätt styrks. Sedan tar man upp varifrån djurens foder kommer, utan att på något sätt visa att kossor som blir McDonalds-burgare i högre utsträckning än andra kossor får foder som odlas på före detta regnskogsmark.

Tredje stycket handlar om de Disney-leksaker som ofta finns i McDonalds Happy Meal. De är tydligen ofta tillverkade i tredje världen, med barn som arbetskraft. Detta kan man ifrågasätta. Samtidigt ställer man företaget till svars för att McDonalds, när barnarbetet uppmärksammades i press och i kampanjer, avskedade barnen som då blev arbetslösa. Jag som trodde det var själva målet för köpbojkotter, att det inte ska löna sig så företagen får avskeda barnen. Om vi slutar köpa sånt som tillverkas av barn är det väl självklart att barnen blir arbetslösa. Hur tänker de egentligen?

Nej, jag har inga band till McDonalds. Jag tycker deras hamburgare smakar fruktansvärt tråkigt, och hade jag barn vore leksaker från Happy Meal något jag gärna höll borta från mina hem. Jordens vänners MUDIMUMS-sida ger dock intryck av hoprafsat kampanjmaterial för redan frälsta, där man inte behöver vara så noggranna med fakta – för av vad som faktiskt står på MUDIMUMS-sidan går inte att avgöra huruvida McDonalds faktiskt är värre än andra storföretag, eller bara ett normalt vinstdrivande företag.

Sidan länkar vidare till en kampanjsajt mot McDonalds, mcspotlight.org, som kritiserar företaget mer detaljerat. Jag har inte granskat den men kanske det finns fog för kritiken, ändå. Resultatet av MUDIMUMS-sajtens svepande formuleringar blir ändå att Jordens vänner tappat trovärdighet i mina ögon, och i det avseendet föll de från bra mycket högre höjd än vad McDonalds kan göra.

—–
* Korrigering: Policyn att råvarorna skulle komma från samma land som burgarna såldes i, gällde för 15 år sedan. Idag verkar man ha gått över till att tycka att europeiskt kött är OK i hela Europa. Se kommentarfältet.

——

Andra bloggar om Jordens vänner, MUDIMUMS, McDonalds, multinationella företag

Jag fick en kommentar om mina budomemoarer här på bloggen att de är ganska utelämnande, både vad gäller mig själv och andra. Den åsikten fick mig att stanna upp ett tag och tänka efter. Ja, jag är mer utelämnande i mina budomemoarer än i resten av mitt bloggande. När jag bloggar om mitt här och nu och skriver exempelvis om hur jag lämnar en aktivitet, tillfälligt eller för gott, skriver jag sällan exakt varför. Jag ljuger inte, men jag berättar inte heller allt.

Den kommentar jag fick gällde om jag förstod rätt främst de träningsmiljöer jag beskriver, där man inte tränar med vem som helst och det krävs en viss social kompetens för att klara sig och ta sig fram. Den som formats i en miljö där alla tränar med alla varje pass utan att det är något snack om saken tycker kanske jag pratar illa om den miljö som inte fungerar så. Om någon kom till hans eller hennes klubb och agerade ”väljigt” skulle det ses som apart, fel, dame dame (vilket betyder ungefär ”dåligt, usch och fy” på japanska).

Men den klubb, stil, organisation eller ställe som valt att utforma sin verksamhet så att väljandet är en del av utövandet har ju valt det själva. Där väljande är comme il faut, är det inte heller tabu att beskriva det… och det finns faktiskt ingenting som säger att man faktiskt måste eller borde träna eller dansa med alla. En del miljöer fungerar så, andra inte. Den som är klok anpassar sig till spelreglerna där han eller hon befinner sig. Jag har inte alltid varit så klok. Dit har mina memoarer inte nått riktigt än, men det kommer. Mina egna fel och brister är en del av berättelsen, det går inte att berätta den utan att till viss del blotta mig själv.

Aikidon är den enda utövning jag ägnat tillräckligt lång tid för att ha särskilt mycket att berätta. I andra kampkonststilar har jag haft korta sejourer om upp till ett år. Där finns sällan skäl att fördjupa mig i mer komplicerade aspekter av klubblivet, sånt uppstår först när man stannar kvar på längre sikt och engagerar sig i klubben. Aikidon var den stora kärleken, och därmed också den svåra separationen. De delar av mina budomemoarer som kommer före och efter aikidon är säkert mer intressant för en del läsare och mindre intressanta för andra, men de kommer av naturliga skäl att ha en känslomässigt lägre temperatur.

Jag förstår varför sånt här ytterst sällan skrivs, varför historier som min så sällan berätts. Budomänniskor har så många lojaliteter. Jag är inte aikidoutövare – jag är en före detta aikidoutövare. Jag har en viss mängd lojalitet mot många av mina tidigare instruktörer och klubbkamrater. De personer jag nämner vid namn är med något enstaka undantag mina tidigare instruktörer, och dem har jag alla frågat om lov – men självklart är min lojalitet inte lika stor som lojaliteten hos den som tränar kvar. Om sådant som varit kan man skriva öppnare än om sådant som är. Nuet kräver större hänsyn än det förflutna, och memoarer som inte är någorlunda öppenhjärtiga är tämligen meningslösa. Människor jag inte kan skildra fördelaktigt nämner jag inte vid namn, men jag skriver så detaljerat som krävs för att berätta min historia.

——
Hela mina budomemoarer. Andra bloggar om memoarer och budo

Går alla människor verkligen plötsligt omkring och spritar händerna? Otroligt. Jag är van arbetsplatser där handsprit ständigt finns till hands även om den kanske inte alltid används så mycket, men nu har handspritsflaskor tydligen dykt upp på toaletterna på helt vanliga arbetsplatser i alla fall enligt Vixxtoria. Jag knackar mig i huvudet och undrar hur galen världen har blivit.

Till att börja med är sprit inte jättebra på att ta kål på virus. Bakterier dör av sprit, så mot bakterier är handsprit mycket effektivt – det är främst därför man alltid spritar så mycket på sjukhus, det det stora hotet är resistenta bakterier. Virus funkar annorlunda. En del slags virus tar skada av ordentliga alkoholhalter medan andra är mindre känsliga, men mot influensavirus har handsprit en helt okej effekt om än inte lika stor som mot bakterier. Dock är spritandet fortfarande helt underlägsen en helt vanlig handtvätt. Virusen förstörs inte av tvål heller, men de försvinner från händerna – de sköjs helt enkelt bort. Ju noggrannare man tvättar, desto färre viruspartiklar finns kvar.

Men sprit efter handtvätt måste väl vara ännu bättre än att bara tvätta händerna? Jo i och för sig. Men i vilka situationer tvättar du händerna? Spritar du händerna efter toabesöket tar du bort dina egna bakterier, alltså de som bor och trivs på din egen kropp. Det är en bra åtgärd för att skydda omvärlden mot sånt du har i dig och på dig. Men vad gäller influensan vill du väl inte i första hand skydda omvärlden från dig – såvida du inte är sjuk, vill säga. För att skydda dig mot influensavirus, förkylningskrafs och liknande ska du tvätta händerna innan du pillar dig i närheten av de kroppsöppningar som sitter i ansiktet och som är virusets väg in i kroppen: ögon, näsa, mun. Tvätta händerna innan du bättrar på läppstiftet, alltså. Tvätta händerna innan du äter din lunch. Undvik att hålla på och gnugga dig i ögonen, och om du måste: tvätta händerna innan. Tvätta händerna efter närkontakt med andra människor, eller undvik närkontakt om du är riktigt hispig. Byt handdukar ofta, använd papper när du är borta. Tvätta händerna innan du snyter bort din allergisnuva – sen kanske du borde tvätta händerna efteråt också, utifall att det i din snuva fanns något mer än bara allergener och immunförsvarsceller. Men det är till för att skydda omgivningen, inte dig.

Å andra sidan undrar jag om man verkligen helt kan undvika att bli smittad av en epidemi med en ny virustyp genom den här typen av hygienåtgärder. Ja, vi kan minska smittigheten i varje enskild situation, men ingen människa kan skydda sig mot andras virus jämt och ständigt och fortfarande ha ett fullgott liv. Eftersom vi har så dåligt skydd mot svininfluensaviruset H1N1 kommer väl så gott som alla att till slut ha haft denna sjukdom, alla utom de som av något skäl inte är känslig för just den här smittan. Genom hygienåtgärder skjuter man upp sitt insjuknande, men till slut ska man väl ändå få den där flunsan – om det är en riktig epidemi, alltså.

Om tillräckligt stor del av befolkningen vaccinerar sig kanske vi kan få ner smittspridningen så lågt att inte ens de som inte vaccinerar sig blir sjuka, eftersom det finns så få som sprider smitta att de helt enkelt inte kommer att träffa på viruset. Men så länge vi inte vaccinerar oss kan inte jag förstå annat än att det enda vi kan åstadkomma med hygienåtgärder är att göra smittspridningen långsammare. Vi motar den stora influensatoppen framåt i tiden, så den dröjer längre och blir flackare. Om svininfluensan sprids ut under exempelvis sex månader eller kanske till och med två hela vintersäsonger istället för att lägga halva befolkningen i sjuksäng samtidigt gör vi en stor samhällsekonomisk vinst.

Jag tror att försäljningsboomen av handsprit mest beror på att vi är vana vid att se konsumtion som lösningen på alla problem. Att den bästa åtgärden mot smittspridning faktiskt kan vara tvålen som redan finns där hemma känns inte så spännande. Dessutom är en ökad handtvätt i befolkningen inget som får nyhetsplats på samma sätt som när handspriten på apoteken tar slut. Därför rapporterar media om sprit och mer sprit, oavsett hur viktig eller effektiv den åtgärden egentligen är. Och därför spritar alltså folk istället för att koncentrera sig på att tvätta händerna.

Jag har en flaska handsprit i min handväska. Hittills har jag använt den flaskan två gånger. I vanliga fall springer jag inte på toa och tvättar händerna innan jag tar en latte på stan, det gör jag nu och den vanan kanske inte vore så dum att ha kvar även sedan hysterin kring baconhostan lagt sig. Jag märker dock att det är ganska besvärligt. Vårt sociala uteliv är inte designat för handtvätt innan man hämtar sin kaffekopp. Vi lär våra barn att alltid tvätta händerna innan de ska äta, men redan i skolbespisningen upptäcker barnen att så gör inte folk – inte när man inte äter i hemmiljö. Handen på hjärtat, hur stor del av dina vänner, bekanta och dejter ställer sig först i toalettkön innan de intar den tjusiga middagen? Inga restauranger i detta land har handfat i anslutning till serveringen, det talar sitt tydliga språk. Om svininfluensan kunde leda till ökad handtvätt före uteätande, kanske även till att arkitekterna ritar in handfat i offentliga miljöer och inte bara på toaletterna så kunde den kanske på sikt göra folkhälsan lite nytta. Ögonblickets ständiga handspritande däremot är en fluga som vi kommer att skratta åt om tre år.

Alltså: sprit är inte lösningen. Tvätta händerna oftare är vad som gäller.

——
Andra bloggar om svininfluensa, smittspridning, hygien, virus

Jag hade lovat mig själv att inte försöka skriva några dansrelaterade bluffarens guide, eftersom jag inte behärskar ämnet tillräckligt väl. När jag nu bloggat lite om dansen boogie woogie känner jag dock att jag satt så många myror i tillräckligt många huvuden, att jag faktiskt borde försöka räta ut några frågetecken.

Boogie woogie är till att börja med en sorts musik. Då och då hör man dansare säga att det inte finns någon musikstil som heter boogie woogie, men det är inte sant – tänk Charlie Norman så kommer du rätt.

I valet mellan nåt med riktig film (det här är ju bara musik och Charlies nuna) och ett riktigt bra boogie-exempel valde jag det sistnämnda. Pianot, basgången, drillandet – det här är boogie woogie, ett slags pianobaserad blues.

Dansen boogie woogie däremot är i princip lindy hop fast anpassad till rock. Lindy är ju skapt till och med swingen, den lättlyssnade jazz som var sin tids populärmusik. När rocken tog över kunde man fortsätta dansa på nästan samma sätt, bara man ändrade på lite saker så det passade bättre till musiken… så det gjorde man.

Nu är vi i Europa, långt ifrån den plats och den tid som födde såväl rockmusik som den dans som passar till, och nu är det tävlingsdansen som bestämmer terminologin. Det logiska vore om dansen kallades för 50-talsrock, och faktiskt så hette det ett tag ”rock’n'roll of the 50’s”. Problemet var bara att det redan fanns en tävlingsdans som hette rock – en mycket akrobatisk sak med höga sparkar som bas. Genom att begränsa mängden akrobatik i dansen och istället premiera musikaliskt dansade skulle tävlingsdansen boogie woogie komma tillbaka till sitt ursprung, till rock som den dansades på 50-talet. För att bli riktigt autentiskt får då dansen namn av en musikstil från 20-talet…. häpp. Nedan dans till Bill Haley, på den tid det begav sig. Boogie woogie-pianister lyser med sin frånvaro.

Åker du till USA är namnet ”boogie woogie” på en dans helt okänt. Där dansar man istället West Coast Swing, oftast till mer modern musik. Swing som swing, bara du kan dansa och vara glad må det heta vad det vill. Jag ville bara förklara för alla musikputtar som blev förvirrade av namnet boogie woogie på en dans: Ja, det är förvirrande.

——
Andra bloggar om boogie woogie, dans, jazz, 50-talet

Min hyresvärd har bytt ut kranar och duschmunstycken. Tanken är att spara energi. Alla kranar har fått en snål liten stril så man inte ska slösa, och därmed tar det dubbelt så lång tid att spola fram riktigt kallt vatten på morgonen. Jag bor högst upp i kåken, som i sin tur står på en liten kulle. Att det tar tid att få kallt dricksvatten i kranen, det förstår jag, men det får finnas gränser. Det är för jösse namn slutet av oktober, då ska det väl ändå finnas kallt vatten! muttrar jag, tills jag kommer på råd. Numera vrider jag på vattenkranen innan jag går in i badrummet på morgonen, och slösar därmed bort massor av renade vattenliter i onödan.

Duschstrilen hade ett märkligt blåsljud för sig, ungefär som hjärtat på en blue baby. Mycket riktigt fanns det ett hål, inte mellan hjärtats kamrar men väl i skaftet på duschhandtaget. Genom att släppa in lite luft bakvägen ökar man trycket på duschsprutet något, tydligen. Nu är hålet igentejpat och det jobbiga ljudet väck. På sikt får jag väl köpa eget duschhandtag – i så fall blir det förmodligen mindre snålt med vatten än det som satt på innan hyresvärden bytte.

Som den luttrade hyresgäst jag förvandlats till går jag nu och letar efter min polygriptång. Att skruva bort termostaterna och därmed låta elementen ständigt gå för fullt lär nämligen vara bästa sättet att höja värmen. Vadå? Om det skulle bli för kallt, sa du? Näe, det är det nog ingen större risk för. Genom att hålla temperaturen mellan 20 och 21 – med små dippar till 19 eller så, när systemet inte riktigt hänger med – har hyresvärden alltså till slut förmått mig att kringgå systemet.

Lysande, Sickan.

——

Läs även andra bloggares åsikter om hyresvärden, hyreslägenhet, värme, snålhet

Allra först tyckte jag den mörkaste rösten var märkvärdigt lik Martin Ljung. Nej, så lik var den inte, men väldigt mörk… och han sjunger nog precis samma delar av sången som Martin gjorde i originalet.

Nog är det märkligt att Povels röst höll så extremt väl hela hans karriär. Jag såg föreställningen Povel à la carte, bara ett par år innan han dog, och han lät nästan exakt som han gjorde tjugo år tidigare. Och nog är det en strålande liten film, det här. Huruvida det även var bra reklam, vilket den ju skapades för, det är en helt annan fråga.

Vad kan jag ha haft på fötterna när jag började dansa lindy? Möjligen ett par grundligt slitna Ecco soft, men jag gick ganska fort till dansbutiken och köpte danssneakers, billigaste sorten med delad sula. Under kursen på EBBA köpte jag mig ett par danspjuck till, lite snyggare än mina buggtofflor: svart läder med lädersula som mest ser ut som lågskor för herrar.

EBBA huserar i en gammal jympasal med parkettgolv som hålls i toppskick. Första lektionen lyckades jag halka med mina lädersulor och falla pladask. Faktiskt är det inte helt fel med hala skor. Dels tär snurrar och twistar mindre på knäna, men man känner också bättre när man inte står helt i balans – det straffar sig omedelbart. Under boogie woogie-kursen för en vecka sedan kände jag åtskilliga gånger hur mitt ben gled iväg, när jag satte ner det och började tynga på det utan att ha vikten ovanför. Breda greppiga sulor kanske faktiskt kan lura in oss i dåliga vanor, att gå obalanserat – det är väl den logiken som ligger bakom MBT-dojorna som börjar finnas lite överallt.

När en muskel på insidan av ett knä började bråka under boogiekursen tänkte jag att tjahapp, nu är det snart kört. Konstigt nog gick det över, men nu när jag försökt dansa lite boogie igen gjorde den sig återigen påmind. Undrar om man inte borde ha danssneakers igen? Jag hade ju ett par, billigaste sorten med delad sula, men när jag började behöva inlägg i skorna var inte mina danssneakers riktigt kompatibla med inläggen. Nu ligger de i en kassa med kläder som ska till Myrorna.

Undras vilket som är farligare för mina knän: hårda stumma lindydojor med tunn sula, eller knubbig några snäpp mer greppig gummisula som tillåter mig att belasta tokigt?

——

Andra bloggar om dansskor, lindy hop, boogie woogie